Manolo möter Antonio Ciongoli från Eidos Napoli

Berätta om din bakgrund och hur det kommer sig att du började arbeta med mode.

 Jag har åkt Skatebord sen jag var 11 år gammal och gör det fortfarande. Mitt första designprojekt var faktiskt en skatesko för DC. Det finns en professionell åkare som heter Brian Wenning som var sponsrad av DC under perioden och jag lärde känna honom i samband med att jag gick designkurser i New York. Jag studerade egentligen kommunikation på college i LA men detta var mitt första designprojekt.

Jag tog examen och flyttade till New York och försökte i säkert ett halvår att få ett designjobb utan någon designexemen vilket visade sig vara mer eller mindre omöjligt. Jag valde därför att söka till Parsons och precis innan jag skulle betala in pengarna för min första termin fick jag en intervju på Vineyard Vines. Det är ett überpreppy amerikanskt klädmärke och jag skulle egentligen bara bli intervjuad för ett telefonistjobb. Jag hade dock förberett mig väl och faktiskt ritat ett par plagg åt dem och när de frågade vad jag ville göra så visade jag skisserna och sa att jag vill jobba med design. De blev imponerade och anställde mig så jag jobbade en månad som telefonist, två månader med grafisk design för att sedan innan jag slutade göra alla accessoarer på herr, dam och barnkollektionerna.

Efter Vineyard Vines jobbade jag som designer för Ralph Lauren i ett par år. Jag jobbade med Rugby-linjen som tyvärr inte längre finns kvar.

Efter Ralph Lauren jobbade jag hos Michael Bastian där jag var andredesigner i tre års tid. Det var hos Michael som jag lärde känna folket från Isaia.

Vad är historien bakom Eidos?

Jag jobbade som sagt på Michael Bastian som inte ägde sina egna fabriker och affärsidén byggde på försäljning via externa återförsäljare (wholesale). Jag fann det väldigt frustrerande för jag hade svårt att se värdet och prisvärdheten i designplagg och ville skapa något annorlunda. Eftersom jag lärt känna personerna från Isaia visste jag att de ägde två fabriker varav den ena i Frosione mellan Neapel och Rom som kunde producera väldigt prisvärda kostymer.

Ursprungligen var idén att vi skulle sälja plaggen i egna butiker snarare än via återförsäljare. Detta var innan Suitsupply som faktiskt gjorde i princip exakt detta med stor framgång.

Jag jobbade tillsammans med Agyesh Madan, (som nu gör sitt egna varumärke; Stòffa) samt Marcus Malmborg på projektet och vi skapade en gemensam affärsplan. Marcus jobbade på Rose & Born vid den här tiden och skulle vara Retail/säljansvarig, jag skulle arbeta med designen och Agyesh med produktutveckling.

Vi pitchade idén för Isaia som verkligen gillade vad vi tagit fram men de var inte övertygade angående affärsmodellen. De har själva byggt en enorm verksamhet genom wholesale vilket gjorde att de ville hålla sig till det även i detta projektet.

Vi fick återgå till ritbordet och är det något som den här perioden har lärt mig så är det vikten av att kompromissa. Jag och Agyesh bestämde oss för att genomföra det själva och spenderade närmare ett år på varumärket: 13:th and Wolf (tredice e lupo). Vi pitchade även idén till fler företag men då vi var oprövade kort på den här tiden skulle vi behöva ge upp mer än 50% av företaget vilket varken jag eller Agyesh var intresserade av.

Efter ca ett år kontaktade Isaia oss igen och de var fortfarande väldigt intresserade av idén men ville genomföra det på sitt sätt. Jag kände att jag hellre gjorde det på deras sätt än att inte göra det alls och fick stort förtroende och kreativ frihet från dem. Så det vi skapat i form av 13:th and Wolf blev Eidos första kollektion och nu är vi inne på vårt fjärde år.

Hur skulle du säga att Eidos har utvecklats under dessa år?

Det känns som kollektionerna har blivit tightare. Det har aldrig funnit någon press från Isaia angående hur Eidos skall se ut men för min egen del var jag initialt orolig för att samhörigheten med Isaia skulle synas för mycket i Eidos kollektion. Det är jag inte alls orolig för längre då det är ett helt annat varumärke. Kollektionerna har blivit mindre, tightare och jag försöker inte täcka allt längre. Vad som gör mig extra glad i efterhand är att de plagg och produkter som jag blev tillsagd att företag inom lyxsegmentet ”måste ha” visade sig sälja sämre än de plagg som jag verkligen ville göra.

Det är bara dumt att försöka göra en billigare version av samma plagg som Isaia gör, och försöka sälja det till samma butiker då dessa butiker självklart kommer försöka pusha det dyrare och bättre alternativet då man tjänar mer pengar på den produkten

Det är framför allt otroligt kul att känna att de saker jag verkligen gillar att göra också är det som visat sig sälja bäst från Eidos. Vi är tydligare än någonsin med vad vi är. 

Om vi ändå talar om den skräddade delen. Berätta lite om kavajmodellen Ciro som blivit lite av ett signum för Eidos.

Den är en utveckling från en tidigare version som har sin grund i vår Florenskollektion från 2014. Kollektionen handlade om hantverk från Florens och framför allt var skomakaren Roberto Ugolini i fokus. När vi utforskade idén kom jag i kontakt med Liverano och jag ville utveckla vår egen version av den typiska Liverano-silhuetten. Resultatet blev kavajmodellen ”Lorenzo” som absolut skiljer sig från Liverano men hade sitt ursprung i samma idé. Jag hade en idé där kavajens breda slag fortsätter likt en obuten halvmåne längs kavajens nedre del (quarters). Det är egentligen inte hur Liveranos kostymer faktiskt ser ut men det var min idé av hur Liverano eller florentinskt skrädderi. Resultatet blev en kavaj utan frontsömmar med den tydliga halvmåne-formen och en kraftig delning under den lite lägre kavajknappen. Det roliga är att ytterst få av de stora amerikanska butikerna förstår den silhuetten och det var faktiskt Greg Lellouche från No Man Walks Alone som var den första att höra av sig då han verkligen gillade idén.

Märkligt nog är det som att ju mer traditionella butikerna är, desto mer trendiga kostymer försöker de sälja. De tror att alla yngre män per definition vill ha tight, kort och smala slag men det är snarare tvärtom.

Lorenzo hade dock en del skavanker som jag inte var 100% nöjd med så modellen Ciro är alltså en uppdatering av Lorenzo. Vi ville skapa en modell som var en sorts hybrid mellan det florentinska och det neapolitanska och la till en frontsöm längs hela framstycket som bidrar till att ge form till kavajen, vi stängde kavajens nedre del en smula och jag tycker vi hittade en bra balans mellan det klassiskt neapolitanska och florentinska.

Fortfarande är det få återförsäljare i USA som förstår den. Samtidigt är det roligt för Ciro är den modell ur vårt utbud som har högst genomförsäljning. Framför allt är det Marcus Malmborg och No Man Walks Alone som har satsat på den modellen och det är extra roligt att de säljer så bra som de gör. Det är intressant för varje gång marknaden säger att vi skall göra något brukar det sälja mediokert men när vi själva bestämmer vad vi skall göra har det återigen sålt som bäst. 

Vart ser du varumärket Eidos om låt oss säga 5 år?

Det är svårt att förutspå. Jag vet inte ens vilken dag det är idag.

Vi är så små, två personer närmare bestämt och brukar skoja om att vi har lyckats lura folk att vi är mycket större än vi faktiskt är. Det är lätt att fastna i tankar om hur vi kommer vara i framtiden men jag vill hellre fokusera på att göra produkten så bra den kan bli. Det är mitt huvudsakliga fokus. Det sägs att man själv är sin största kritiker och jag är idag inte nöjd med produkten till 100% och tror aldrig jag kommer bli det. Jag vill att någon som arbetar med detaljer inom andra företag skall kunna granska våra plagg och bli genuint imponerade samt se att vi lagt tanke och energi bakom vad i gjort. Jag anser att vi behöver vara där innan vi börjar fokusera på att öppna egna butiker etc. Jag är väldigt nöjd med hur vår distribution ser ut och vi finns i mina favoritbutiker bredvid rätt varumärken. Även om vi inte är dyrast så är vi på inget sätt billiga. Jag vill garantera att om någon betalar priset vi tar så skall det vara väl motiverat i form av produkten.

Jag älskar hur Eidos alltid berättar en historia med varje kollektion.

Det är vad jag tycker vi gör bäst. Jag försöker alltid sätta plaggen i en kontext så att det handlar om mer än bara coola kläder. Det finns mängder med varumärken som gör coola kläder men vi vill att det skall finnas en idé bakom som tydligt genomsyrar kollektionen.

Hur går processen till för att ta fram en ny kollektion?

Varje kollektion hittills har handlat om en person och en plats. Det är enligt mig det bästa sättet att arbeta och något jag lärde mig hos Ralph Lauren. Man väljer en person, man väljer en plats och sedan väljer man färger. Det är vanligtvis så jag går tillväga. När man väl satt dessa tre delar brukar kollektionen mer eller mindre designa sig själv. Man hittar bilder från platsen eller på personen och börjar tänka ”Okej om jag var där, vad skulle jag vilja bära då?”. Sen är det en närmast magisk känsla att åka till just den platsen med den färdiga kollektionen för att berätta historien i form av en kampanj.

Jag tycker mig se en utveckling i Eidos senaste kollektioner med mer Sportswear och lediga inslag, stämmer det?

Det är helt riktigt. Det är intressant att se hur marknaden förändras och USA i synnerhet. Skräddade plagg som mode har förändrats lite men framför allt är jag mindre och mindre fokusera på vad man SKALL ha på sig och mer och mer fokuserad på vad man VILL ha på sig.

Det stora målet är att skapa den perfekta manliga garderoben. Har den några skräddade plagg? Självklart! Har den bara skräddade plagg? Absolut inte. Jag vill inte bli sedd som ett skräddat märke, jag vill bli sedd som ett märke som kan klä dig sju dagar i veckan. Jag vill förmedla vår filosofi angående hur man kan arbeta in skräddade plagg i nästan allt du bär.

Vad som genomsyrar hela kollektionen är en filosofi om att plaggen skall vara lätta och bekväma att bära. Vi brukar jämföra det med Comfort food och kalla det för Comfort clothing. Det är vad Eidos skall vara; den där perfekta saken inom varje kategori. Det kan vara ett perfekt par jeans eller en perfekt tröja som man hela tiden kommer tillbaka till. Det är vad Eidos strävar efter att vara.

Ett plagg som jag trots denna utveckling verkligen associerar Eidos med är Smokingen. Ett plagg som varje år får en ny tolkning av er. Vad är din relation till den?

Det är lite roligt för det känns som antingen älskar man eller så hatar man Eidos smokingar. Det känns som något som även gäller för skräddat och sen vi blev mer kända har man fått ta det goda med det onda. Det är många som älskar hur vi blandar skräddat och ledigt men det är många som också har väldigt svårt för det. Vi har en filosofi där vi kan producera den mest perfekta klassiska smokingen i midnattsblå Barathea men vi kan även ha en mer ”funky” modell som du kan bära med en randig t-shirt, vida byxor och espadrillos. Jag älskar det sistnämnda men vissa tar extremt illa vid sig och undrar hur han kan ha mage att kombinera det på det sättet. I slutändan är det bara kläder och man måste kunna ha kul.

Vi erbjuder främst smokings via vårt MTM-program men har alltid ett par prover i varje kollektion.

När vi fotograferar våra kampanjer brukar alltid bilderna på våra smokings vara de roligaste att ta. Vi har aldrig tillstånd utan brukar köra en ren gerillafotografering. Jag minns när vi fotograferade vår Rom-kollektion och vår modell Zeph fick klättra över ett tre meter högt staket i smoking och Belgian Shoes. Det är en av de bästa bilderna från den kollektionen. Vi skämtade om att ifall vi skulle åka fast så skulle sista bilden i lookbooken vara Zephs mugshot.