Manolo möter Pierangelo D’Agostin

Från napolitansk skrädderikonst till japansk denimtillverkning. J.Lindebergs designchef Pierangelo D’Agostin har provat på det mesta inom modevärlden. I en intervju med Manolo berättar han om sin syn på dagens mode, konsten att kombinera funktion med stil och det legendariska märket hLam.

Det är en minst sagt imponerande karriär Pierangelo D’Agostin gjort. Vid sidan av arbetsplatser som napolitanska toppskräddarna Cesare Attolini och Savile Rows Gieves & Hawkes har Pierangelo bland annat varit chefsdesigner för Jil Sander, utvecklat tyger för Loro Piana, utvecklat garner för Malo och designat för italienska hattmakaren Barbisio till att idag ansvara för J.Lindebergs nya formspråk. Men det märke som kanske främst är förknippad med Pierangelo är närmast legendariska hLam som Pierangelo drev tillsammans med sin fru Gunn Johannson.
– Det är konstigt, men nästan varje gång jag träffar människor i den här branschen så kommer hLam på tal. För att har varit ett så litet och kortlivat märke så är det rätt unikt. För mig var det en helt fantastisk tid där det verkligen fanns utrymme att experimentera och utveckla ett unikt formspråk. Vi tittade inte så mycket på prislappen utan använde oss bara av de allra främsta tillverkarna och väverierna. Jag själv kunde verkligen dra nytta av allt jag lärt mig. Från japansk jeanstillverkning till skrädderikonsten hos Attolini. Många av mina vänner och bekanta pratar fortfarande om hur mycket de gillar sina plagg från hLam, vilket för mig är det bästa betyget en designer kan få.

Märket nådde stor framgång i Japan med flera egna butiker, men fanns även representerade i USA och många av Europas modehuvudstäder. Tyvärr blev det till slut för dyrt att driva projektet vidare. Märkets ledigt välskräddade design med fullständigt okonstruerade kavajer lever dock kvar i mycket av det Pierangelo skapar idag.
– Med hLam gjorde vi allt ofodrat och okonstruerat för att verkligen låta materialen ta plats. Då tyckte alla det var konstigt. Ingen ville betala mer för mindre tyg, när det i själva verket är en betydligt dyrare process tillverka ofodrade plagg. Idag finns det knappt en enda tillverkare som inte försöker göra ofodrade kavajer.

En annan sak som är tydlig med ditt formspråk är de relativt korta kavajerna. Vad kommer denna detalj ifrån?
– Jag började med det för över 15 år sedan. Då var marknaden inte riktigt redo. Men för varje säsong kunde jag kapa jag cirka 1-2 centimeter tills jag hittat rätt. Och egentligen är det väldigt enkelt, det handlar om funktionalitet. När du sitter i en bil eller på tunnelbanan vill du inte behöva sätta dig på kavajen. Det räcker sällan med sprund utan kavajen måste kortas för att få till full rörlighet. Och idag har de kortare längderna närmast blivit standard för kavajer.

Pierangelo är uppvuxen i italienska staden Biella, en stad med cirka 45000 invånare som i över 2000 år varit föremål för ockupation och krig. Men också en grundpelare i italiensk tygindustri. I stadens utkanter ligger några av världens främsta väverier som Carlo Barbera, Zegna och Vitale Barberis. Och tyger är ett ämne Pierangelo ständigt återkommer till:
– Jag försöker att spendera så mycket tid som möjligt på olika väverier. Man måste hela tiden ha tyget som utgångspunkt för slutprodukten. I många fall kan tyget ersätta och förstärka flera av själva konstruktionens egenskaper.

Pierangelo får syn på min kavaj från Barbisio som han faktiskt själv har designat:
– Det är ett typexempel där tyget får en avgörande roll för plaggets form. Jag ville skapa en helt okonstruerad kavaj som på ett naturligt sätt fölljer kroppens rörelse. Istället för att ge plagget form genom mellanlägg tog vi tillsammans med ett italienskt väveri fram ett väldigt kompakt tyg i ren kashmir som naturligt har en något böjd form. Om du står rakt upp med framåtlutande armar kommer du se att plagget tydligt följer kroppen. Det gör också att tyget bättre formar sig efter bäraren och får en bättre passform.

Exakt varifrån Pierangelo får sin inspiration är lite oklart. Till skillnad från många designers slänger sig Pierangelo inte med viktiga inspirationskällor eller referenser till stilikoner. Då och då dyker det upp historier som hur han på en parkeringplats i italienska alperna kom på idén att utveckla ovan nämnda tyg. Men så ogillar han också själv att bli kallad för modedesigner utan ser sig mer som en produktdesigner.
– Det finns ett fåtal modedesignerns som verkligen kan konsten att skapa uppseendeväckande kollektioner. McQueen var en av dem. Men jag ser detta som en väldigt liten del av modet. Där betraktas modet mer som konstform. Tyvärr är det en övervägande stor del av dagens mode som helt saknar funktionalitet.

Men kan inte överdrivet fokus på det tekniska och funktionella ta bort känslan i kläderna?
– Hela min syn på design handlar om att förena funktion och estetik. Men de föder ju på många sätt också varandra. De detaljer vi idag pratar om som stildetaljer har historiskt sett kommit till för att lösa ett tekniskt problem. Tyvärr märker jag att många idag är rädda för nya funktionella detaljer. Varför inte sätta en extra ficka på jackans insida om den inte stör? En dag står man där och behöver den. Med Lindebergs kommande jackor har vi faktiskt i viss utsträckning försökt att ersätta väskan. Jag avskyr själv att inte kunna ha mina händer fria. Därför har vi designat jackor med plats för en tunn laptop och en tidning.
– För mig är funktion något vackert. Det är också utmärkande för alla riktigt bra tillverkare. De kompromissar aldrig med funktionalitet utan bäraren finns alltid i åtanke, från val av tyg till de allra sista stygnen.

Foto: Olof Enckell