Manolo.se träffar Amélie Marciasini

Endast en av de tre vinnarna av +46 Select hade valt herrmode som inriktning. Vi tog ett snack med Amélie Marciasini efter att stressen kring modeveckan lagt sig, för att höra lite mer om hennes modeskapande.

Berätta hur du först kom i kontakt med mode, och hur du startade ditt märke.
– Det var när jag tittade på modevisningarna på SVT som liten med Ingrid Schrewelius som reporter från Paris. Och med en mamma som envisades med att sy diverse galna klänningar till sina två små döttrar, exakt likadana till båda.

– Jag har aldrig riktigt haft en dröm om att ha ett eget märke. Jag är bara hemskt intresserad av kommunikationsmöjligheter, något som är enormt stort inom mode. Vilket lett till att jag valt det mediet för att få utlopp för min kreativitet.

Hur skulle du karaktärisera dina plagg? Vilka känslor vill du väcka hos de som bär dem?
– I slutändan känns det som att allt bara blir stora joggingoveraller. Mina plagg är oftast stora, och mjuka. Alltid med fokus på materialet, och olika sätt att behandla det. Det är det främsta kännetecknet. Hittills.

Beskriv din arbetsprocess för hur du tar fram ett plagg – från inspirationen till färdigt plagg.
– För mig är det viktigt att det är ett enkelt material. Jag har väldigt svårt för att jobba med mönstrade eller superlyxiga tyger för de berättar redan en historia i sig. Därför är mitt idealmaterial vit bomull eller jersey. Då får jag jobba med en tom canvas. Eller trådar, och garner. När jag får skapa från scratch.

– Materialet kommer i första hand och hur kläderna i slutändan ser ut är en kombination av hur materialet beter sig och min idé om en silhuett. Jag gillar enkla former, basplagg och enklaste workwear. Jag har vissa former som återkommer när jag ritar plagg, och dessa former leder ofta till stora rundade plagg.

– När jag jobbar är det främst på docka och genom att drapera. Eller så bygger jag modeller. Jag jobbar mer som en modellbyggare än en mönsterkonstruktör. Det är ju egentligen samma sak. Delar som skall passas ihop och skapa en tredimensionalitet.

Du har gått både på Beckmans i Stockholm och på den italienska skolan Fabrica. Vilka är skillnaderna mellan de två modeklimaten?
– Fabrica är ingen skola, det är ett researchcenter, och här jobbar jag mer med fokus på kommunikationsdesign. Jag har valt att fokusera på att kommunicera med textila material och på så sätt bredda min modebakgrund. För mig handlar det ändå om samma sak.

– På Beckmans lär jag mig att slutprodukten är viktigast, och det jag behöver kunna för att jobba med konfektion och industri. På Fabrica kan man egentligen inte tala om ett modeklimat, det finns ingen modeinriktning direkt, men det som har varit av stor betydelse för min utveckling är att vara i ett land som Italien, där mode är något helt annat än min egna definition av det jag gör. Det är väldigt givande att studera stora modehus och företagsstrukturer. Samt den enorma modepressen och modemedvetenheten, med fokus på lyxindustri och high fashion.

– Mode spänner också över en mycket bredare skala här. Det är ljusår mellan en nyutexaminerad modestudent och Miuccia Prada. I Sverige är skillnaderna inte lika stora. Vilket är både bra och dåligt.

Du var nyligen en av vinnarna i modetävlingen +46, den enda av dem som gjorde herrkläder. Vad har vinsten betytt för dig?
– Att få visa vad jag gjort under hösten i Italien. Jag fick ett mål med mina experiment, vilket ofta är viktigt, för att knyta ihop all ens research. Jag var tvungen att fokusera på att få ner det till en liten kollektion. Även att få möta de andra finalisterna, och se hur de jobbat, var väldigt givande. Här på Fabrica har jag ingen direkt konkurrens inom mitt fält. Men jag är medveten om den ändå, som researcher är det ju mitt jobb att bevaka vad som händer. Ibland kan det vara svårt att kombinera de olika jobben. För mycket medvetenhet om vad andra gör tenderar att hindra ens kreativitet och eget skapande.

Vad är det som gör herrmode mer intressant än dito för dam just nu?
– Det finns så många fler outforskade områden. Även om herrmode exploderat de senare åren så tror jag att det dröjer några fler år av utvecklande innan det känns mättat, så som dammode gör för mig nu. Sen kanske det också är för att jag är tjej och då blir det ännu mer en utmaning, jag känner mig friare i skapandet av herrkläder. Det är en mycket större utmaning.

Några år framöver, ser du dig som designer hos ett av de större husen eller som egen fortfarande?
– Jag vill jobba som chefsdesigner på ett stort hus, helst menswear på Prada. Men viktigast är att jobba på ett hus med ateljé. Jag vägrar spendera mitt liv framför en dator. Närheten med hantverket är det viktigaste för mig, när mina händer jobbar blir jag lugn.

Se bildspel här: