Odödlighet, ett utdött fenomen?

Frågar någon mig skulle jag säga att jag är uppväxt i en småstad, du skulle antagligen kalla det för ett rödljus. Du känner i alla fall till hålan för du har sett den i filmer som Fucking Åmål och Farväl Falkenberg. Det är samhället med den klassiska motsättningen mellan dem som stannar kvar och de som ger sig av. Människorna som tyckte att livet på landet är livet, de som anser att arbete per definition innebär svett och som bytt religion mot den högre makt som framavlats i den amerikanska södern, Elvis Presley – The King. Sedan är det förståsigpåarna som såg ned på dem med rötterna i myllan. Vi som läste böcker och drömde oss bort till en asfalterad värld där ”tänka” inte är ett skällsord och för vilka musiken lät som bäst när ingen annan hört den. Vi som envist höll fast vid föreställningen om att livet måste ha något mer att erbjuda. Det känns tungt att säga det, men gosse vad fel vi hade.

Här sitter jag i min trånga stadslägenhet och längtar ut till naturen. Jag använder visserligen hjärnan hela dagarna, men vad har jag för nytta av det när jag är så stillasittande att benen håller på att tvina bort. Vad gäller musiken så har jag inte tid att vara uppdaterad längre, livet har fyllts av så mycket annat det blir lätt att jag sätter på någonting från förr och dessutom har jag upptäckt Elvis.

Jag vet inte om ni minns, men för några år sedan hyllade SVT Elvis med att dedicera en helgs tv-tablå till hans ära. Man blandade dokumentärer och tidiga uppträdande med hans tid som Las Vegas akt. Man visade också klippen från 68, The Comeback Special: den suveräna manifestationen av hans storhet. I svart lädermundering och dubbelknäppt kostym avfyrade Elvis odödliga klassiker som If I can dream, samtidigt som han höjde ribban för cool med ett par decimeter. Och allt det här hade jag missat, från unga år till tonårsrevolt hade jag trott att Elvis var en smörsångare i hawaiiskjorta medan bönderna där hemma hade haft bilden klar för sig. Den Elvis de växte upp med var så het att lacken smälte och ägde den rivigaste soulstämma någonsin funnen på en vit man.

För tillfället har jag just lagt boken Blond till handlingarna. Den skönlitterära tegelstenen från Joyce Carol Oates ger kött på benen åt bilden av en av vår tid mest mytomspunna kvinnor, och än en gång har jag ställts inför det faktum att jag inte haft hela bilden klar för mig. Jag trodde att Marilyn Monroe var ett vackert ansikte som gjorts odödlig på grund av sin promiskuösa läggning. Här visar det sig att Norma Jean istället var en mångbottnad knäppstare med talang för karaktärsskådespel. Dessutom var hon en trendsättare av rang som idag är högaktuell när femtiotalsretron drar in över landet. Kvinnan valde helt sonika att inte lämna sin bostad innan hennes sminkör förvandlat henne till miss Monroe, för det var vad världen förväntade sig och vem var hon att göra dem besvikna.

Med dessa klassiska personligheter färska i huvudet är det omöjligt att inte fråga sig – vilka odödliga människor finns ibland oss idag? Det är inte svårt att hitta aspiranter, men när jag ställer dem i relation till svartvita klassiker som Marlon Brando, Paul Newman och James Dean vet jag inte hur många som mår bra av jämförelsen. Det enkla svaret kan vara att det behövs en tragisk död för att bli odödlig, men samtidigt har Newman och Brando bevisat att det går att bevara bilden av ung ikon samtidigt som man åldrats med varierande grad av värdighet. Kanske går det inte att hylla sin samtid, kanske behövs det tid och perspektiv för att förstå vilka kvalitéer det är som förtjänar uppskattning, men jag kan ändå inte låta bli att misstänka att dagens medialandskap omöjliggör odödlighet. Vi har alla sett Johnny Depp och Jude Law visa stjärtskåran i skvallerpressen och där bryts ju förtrollningen. Lättillgängligheten, den nakna sanningen och det enorma utbudet av stjärnor gör det svårt för någon att bryta igenom och stå ut.

Visst är det tråkigt. Jag älskar stjärnor som tillåts vara större än livet och förgylla vår tillvaro med sin glans. Jag vill inte se deras skavanker och fel, jag har inget behov av att få det bekräftat att de måste göra tvåan precis som jag. Jag fattar att de skiter, mår dåligt, dricker för mycket från och till och hulkar sig igenom sina separationer. Allt det där kan jag gotta mig åt efter att de dött, när de lever vill jag förföras av deras magiska utstrålning. Det är ju därför vi har stjärnor – vi behöver dem som höjer sig ur vår vardagliga skit och som kan fylla vår tillvaro med drömmar som är större än det liv vi lever.