Reflektion – Klockbranschen blickar bakåt

Efter decennier av starka försäljningssiffror för den schweiziska klockindustrin visade förra året en försäljningsprognos som väntades bli den lägsta i antal sålda klockor sedan milleniumskiftet. Samtidigt som antal sålda ex. ligger på ungefär samma nivåer som 2000 (ca 30 miljoner ex) så visar företagen en omsättning på mer än det dubbla (20 miljarder CHF vs 9 mijarder CHF år 2000). Detta beror framför allt på en aggressiv prishöjning hos många aktörer de senaste åren. 

Samtidigt som efterfrågan mättats på nya klockor ser vi den starkaste försäljningen av vintageklockor någonsin. Marknaden för framför allt vintage Rolex och Patek Philippe men på senare år även Heuer, Longinges, Omega och Cartier har vuxit sig allt starkare och vi ser nya rekordnoteringar för respektive referens varje år. 

Tydligast var kanske auktionshuset Phillips försäljning av Patek Philippes evighetskalender 1518 i stål från 1940-talet (ett av endast fyra kända exemplar) förra året som betingade rekordpriset på ca 100 miljoner kronor och platsen som världens dyraste armbandsur som någonsin sålts på auktion. 

Utöver detta extrema exempel så har hysterin kring Rolex ”Paul Newman” Daytonas fortsatt upp i en takt som får många att undra hur länge det faktiskt kan fortgå med priser som vid flera tillfällen ligger runt 1 miljon dollar. Även enklare referenser som GMT Master 1675 eller Submariner 5513 har mer eller mindre dubblat sitt värde de senaste 4-5 åren. 

Modeller från Heuer med en rik historik av framför allt racingtkronografer från 1960 och 70-talet har vaknat på allvar och vi ser nu versioner av Autavia som säljs för över en miljon kronor. Absurda summor som var närmast otänkbara endast ett par år tillbaka. 

Vad har då den starka trenden inom vintageklockor med dagens artikel att göra? 

Jo, i takt med att dessa klockor betingat fantompriser de senaste åren har klockföretagens lanseringar alla mer eller mindre haft en sak gemensamt: Man blickar bakåt. 

Under Baselmässan 2017 var det tydligare än någonsin. Majoriteten av alla de stora tillverkarna lanserade hyllningsversioner till egna historiska referenser. Omega slog på stort och firade inte bara Speedmasterns, utan hela den heliga treenhetens (Seamaster 300, Railmaster och Speedmaster) 60-årsjubileum. 

Hyllningsmodellerna var så välgjorda att det var närmast skrämmande då man mer eller mindre klonat ursprungsklockorna. Undantaget var länkarna och urverken som uppdaterats till modern standard men rent estetiskt var det skrämmande likt klockorna från 1957. 

Även TAG Heuer, ett företag som senaste åren fokuserat mest på sin Connected Watch hade en vintagedoftande modell i lanseringen. Föga förvånande var det just Autavian som fick en nyversion där företagets kunder året innan fått möjligheten att rösta fram vilken historisk modell som skulle tolkas. 

Valet föll på modellen från 1966 som bars av Jochen Rindt men till skillnad från Omega valde man inte att klona originalmodellen utan skapade en något större (42mm vs 39mm) version men med tydliga influenser från originalet. 

T om konservativa Patek Philippe ramlade in på vintage-spåret med sin nya evighetskalender 5320G i vitguld. En typisk vintagedesign men i något förstorat utförande på 40mm. Till Pateks försvar finns det ingen så kallad imiterad patina eller exakt referens i åtanke utan det rör sig snarare om ett formspråk som vanligtvis förknippas med 1940- och 50-tal.

Man kan fortsätta med näst intill hur många exempel som helst men istället vill vi ställa oss frågan hur detta påverkar branschen både på kort och lång sikt? Handlar det om att blidka kundernas efterfrågan eller är det ett tecken på bristande kreativitet? Många kritiker menar att företagen skjuter sig själva i foten och istället borde lägga tid och energi på att skapa nästa klassiker istället för att urvattna sina tidigare.

Det råder ingen tvekan om att vi älskar estetiken i gamla klockor. Det finns ett formspråk, en design och inte minst en nostalgi som är svår att ignorera men frågan är om reproduktion av sådant formspråk verkligen är lösningen. 

Begreppet ”nästan-klocka” används vanligtvis för billigare aktörer som inspireras eller rent av kopierar kända märken och modeller. Steinhart, Marina Militare och Invicta är några exempel och hur prisvärda eller väldesignade de än må vara så saknar de en väsentlig del: de ÄR inte originalet. Att köpa en sådan klocka för att man egentligen vill ha en Rolex kanske kan kännas som en logisk kompromiss om budget inte tillåter något annat men risken är överhängande att den snarare kommer påminna om vad man INTE har istället för att stilla suget efter modellen. 

Samma sak riskerar att inträffa med denna massiva vintagetrend vi ser bland årets lanseringar. Att kunder och entusiaster skriker efter nylanseringar av sina favoritmodeller är inget nytt och hur snygga vissa modeller än är så tåls det att upprepa: de ÄR inte originalet. De har inte årtionden av patina och karaktär och de är inte nyskapande för sin tid (likt originalet ofta var). Om det är vintage som verkligen lockar är det inte säkert att en modern version är vägen att gå och det finns ingen fejkpatinerad gul lysmassa som kommer ändra det faktum. 

Det finns självklart mängder med positiva aspekter med dem så som att de möjliggör för modern teknik och funktionalitet (urverk, vattentäthet, lysmassa etc) men en estetik från förr. Är man lyckligt ovetande om originalmodellen eller egentligen bara är intresserad av en snygg, modern klocka behöver det på inget sätt vara fel.

I de fall där man enligt oss lyckats bäst har man tagit små subtila inslag från originalmodellerna men behållt klockornas identitet som nya. Rolex är ett exempel på detta där man kontinueligt arbetar för att producera tekniskt bättre klockor och skall ett designmoment från förr implimenteras så skall det fortfarande innebära en teknisk förbättring likt den svarta keramiska ringen på senaste Daytonan som för tankarna till ref. 6263 från 70- och 80-talet. 

Ett annat sätt att komma undan med en vintagedesign är att helt enkelt aldrig ta den ur sortimentet. Omega är ett lysande exempel på detta med Speedmaster Professional som i stora drag är exakt samma klocka idag som när den medverkade vid månlandningen 1969. 

Samma sak gäller Audemars Piguet och deras Royal Oak ”Jumbo”. En modell som i flera decennier funnits parallellt med de mer kommersiella modellerna och haft mer eller mindre identiska specifikationer som Gerald Gentas mästerverk från 1972. När man för 40-års jubileumet 2012 flyttade ner AP-loggan till klockan 6 på tavlan likt originalet var det precis den typ av subtil blinkning till originalet som verkligen funkar.