Så tjock som du är nu har du väl aldrig varit?

Gästkrönika: Det är en vacker lördagsmorgon där solen glider förbi en klarblå himmel och in genom sovrumsfönster för att landa på min blekfeta kropp. Kommentaren kommer från Elin utan illvilja och är heller inte ett kallt konstaterande. Det är en uppriktig fråga som hon presenterar på samma sätt som ”vad är det för väder idag?” eller ”vad har vi för frukost hemma?” För ett ögonblick roar jag mig med tanken på var man skulle hitta liket om jag själv vågat mig på en liknande fråga. Sedan drar jag lite i valkarna och tvingas erkänna att hon satt fingret på något jag själv missat. Och istället för att bli arg börjar jag att fundera – har jag någonsin varit så här tjock?

Jag har aldrig varit smal, även om jag alltid sett smal ut. Lång och reslig har jag lyckats dölja mina kärlekshandtag under genomtänkta klädval. Jag är något av en vandrande besvikelse; ett läckert ragg i dimridå som dagen efter i nyktert ljus inte lever upp till förväntningarna. Jag har lärt mig leva med det och måste erkänna att det gjort mig ganska bekväm. Med kläderna på har jag sett bra ut så varför skulle jag offra tid och svett på en mage som sällan visar sig? Det är antagligen också bekvämligheten som fått mig att blunda för varningstecknen som rusat förbi de senaste månaderna. Byxorna som spänner lite mer än vanligt, skjortorna som inte passar lika bra som tidigare och flåset som gjort mig sällskap upp för trappor med fler än tre steg. En timme senare står jag fullt påklädd framför spegeln och granskar mig självkritiskt för första gången på allt för länge, och visst är det en liten mage som retsamt valt att placera sig strax ovanför byxlinningen. Det är ingen stor sak, men passformen är inte den samma längre.

Passform, visst är det ett ord som används oproportionerligt lite i det manliga modemediet. Ändå vet vi ju att det inte spelar någon roll hur snygga kläderna är på galgen, att det är först när de hamnat på kroppen som det avgörs om de är för dig eller inte. Ett exempel: i Metro för någon veka sedan kunde vi läsa att Daniel Lindströms tips inför de kommande sommarmånaderna är den marina klubblazern matchade med de vita byxorna, klassiskt och snyggt. Jag förstår att Daniel tänkte på gyllenbruna atletiska italienare när han levererade tipset, men när vi svensons pressar ned oss i samma byxor blir resultatet inte alltid lika smickrande. Det är helt enkelt ett svårt plagg där passformen är avgörande för om det funkar eller inte. Allt för ofta vill vi så gärna att det ska se bra ut att vi glömmer bort att lyssna på vad spegeln har att säga. Jag skulle nästan vilja se en varningstriangel bredvid tvättanvisningen ”Passar de här byxorna verkligen dig? Är du säker? Titta igen.”

Misstolka mig inte. Man behöver inte vara smal med väldefinierade former för att kläderna ska sitta bra, men samtidigt måste ni hålla med mig om att det antagligen är få designers som har en utarbetat och lönnfet småbarnspappa som musa när de skapar sina kläder. Ju mjukare du är i hullet desto fastare måste du vara i din strävan efter att hitta kläder som verkligen klär dig. Det är svårt men om du inte lyckas skulle du lika gärna kunna skänka bort pengarna som att investera i något som bara kommer att resultera i en massa framtida ”Vad fan tänkte jag med?” Själv har jag inte tid eller råd att köpa en ny garderob för min nya kropp. Det blir helt enkelt att snöra på sig löparskorna och försöka springa ikapp den gamla.

Daniel Fält, tidigare Manoloskribent.