Salvation by Paisley

Det finns inget så dött som en slät sidenslips. Utan vare sig mönster eller struktur blir det bara en platt tygbit. En grå sörja. Ändå råder det en utbredd feghet för mönster bland svenska män. Inställningen till mönster måste därför förändras. Att bära upp en elefantslips måste bli lika avantgarde som att bära senaste Pradakollektionen.

Ovanstående bild kan framstå som ett världsrekord i mönsterkombination. Fiskben, prince-of walesrutigt, paisley och inte minst rosa elefanter. Ändå är kombinationen i mitt tycke inte det minsta orolig. Tvärtom skulle en exakt matchad slips med bröstnäsduken ge bäraren ett betydligt osäkrare intryck. Tyvärr väljer män i nio fall av tio det sistnämnda.

Det handlar inte om att avfärda det avskalade. Det handlar om att radera de begränsningar som skapats kring mönsterkombinationer. Se bara till klassiska mönstergalningar som Ralph Lauren, Etro eller Paul Smith. Där är paisleymönster och byxor prydda med fasaner snarare regel än undantag. Även om det ställer höga krav på passform är ingen kombination för galen.

Tanken är inte heller om att skapa en romantiserad bild av Ralph Laurenurtypen. Alla kan inte gilla tweedkultur och drömmen om hästpolo. Mönster är dock applicerbart på alla stilar. Uppenbart i form av exempelvis t-shirttryck eller genom något mer subtila detaljer som bröstnäsduken.

Charmen med mönster är att själva motivet i stor utsträckning påverkas av hur plagget är format eller hur det bärs. Till synes enkla mönster kan därför förändras helt genom hur plagget faller längs kroppen. En enfärgad slips eller näsduk ger inte samma effekt. Herrmodet handlar till stor del om att med hjälp av relativt enkla medel förändra helheten. Få medel är så effektiva som mönster.

Jag tro att detta mönsterundvikande till stor del grundar sig i en rädsla om att låta humor påverka sina klädval. Att kunna ha distans till sig själv och sina kläder är avgörande för att stilen inte bara skall signalera uppumpad attityd. Det ger karaktär.