Snygg yta, skitig insida
På håll ser Magnus Johansson ut att vara inspirationskällan till Ugglas textrad ”en rågblond nordisk prins”. Tar du en närmare titt ser du en människa som med spritflaskan i ena handen och pillerburken i den andra stångats med livet de senaste femton åren. Små muskelrörelser och hudens strävhet skvallrar att även om hjärnan förskjutit spriten, kommer kroppen aldrig att vara nöjd med en promillehalt som tillåter bilkörning.
För några månader sedan var jag på en föreläsning han höll om alkohol och drogproblematik bland människor i arbetslivet. Där pratade han om hur företaget du jobbar på kan påverkas av att Anna, kollegan som i vanliga fall fixar allt, på grund av kokainmissbruk blivit skyldig kriminella kretsar pengar hon inte har. Det var lite som när Stoffe kom ut till skolan och pratade med alla i nian om hur spriten kunde leda raka vägen till parkbänken, om du hade tur, under marken om du hade otur. Men den här gången med den vuxna vinkeln att om fel person sitter på ett beroende och pengarna tagit slut, är det i företagets ficka hon kommer att gräva efter mer.
Mycket var intressant, men det jag fastande mest för var när han gick igenom de första tecknen på att du har en kollega som slagit på kamikazepiloten. Det han tog upp var hur förtvivlat viktigt det blir för personer som befinner sig ett par meter under ytan att upprätthålla ett snyggt yttre. Dels för att intala sig själv om att det går bra nu, men också för att smälta in i den brottsliga krets som du inte kan undvika om du lever på uppåt- och nedåttjack. Människor som håller sin personliga tragedi på armslängds avstånd med hjälp av dyra kläder och dyrare accessoarer. Och medan Magnus berättade de här sakerna, som i sig inte var revolutionerande, började jag fundera: vad säger det oss när ytan är viktigast för dem som är skitigast på insidan?
Så länge jag kan minnas har klassens snyggaste tjej och kille varit populärast. Det heter ju att det är insidan som räknas, men allt som krävs är nio år i grundskolan för att förstå att det är en avlägsen släkting till sanningen. Ändå har det varit den politiskt korrekta ståndpunkten som någonstans visat hur vi vill att saker ska vara. Ville, kanske jag ska säga. För om media på något vis återspeglar hur vårt samhälle ser ut, står det klart att det idag är rumsrent att sätta utsidan i första rummet. Det i sig kanske inte är farligt, men när man ställer det mot bakgrunden att allt färre engagerar sig i samhällsfrågor och att det svenska föreningslivet är lika blomstrande som ordet föreningsliv känns modernt, blir det ganska olustigt. Vad är det vi lägger ned all vår tid och vårt engagemang på idag som gör att vi har så svårt för att engagera oss i vår omvärld? Om svaret är vårt yttre, måste frågan bli: Hur bra mår vi egentligen?
