Veckans klockklassiker – Seiko Diver
Den här serien har i mångt och mycket handlat om det exklusiva, exotiska och inte sällan lite dyrare. Men vad som kanske engagerar flest och mest bland klocknördarna är ofta det enkla, prisvärda och inte minst lättmekad. Det kanske tydligaste exemplet är Seikos dykarmodeller, som samlar många trogna entusiaster och en liten industri uppbyggd kring sig för modifieringar.
1964 arrangerade Tokyo OS och officiell
tidtagare var inhemska Seiko. Den japanska industrin, och hela samhället, var
på väg uppåt efter andra världskriget och snart skulle landet vara såväl ikapp
som förbi västvärlden med sin teknik. Seiko var ett tydligt exempel – företaget
hade börjat få momentum och 1965 hängde Seiko på den trend av dykarur som löpte
över världen med sin modell 62MAS, som också kallas 6217, tack vare kalibern.
Klockan i sig var avskalad, enkel och hade det de typiska drag som Submariner
och Fifty Fathoms gjort till det standardutseende för dykarur som gäller än
idag; automatiskt verk, mörk tavla med lysmassa i index och visare, vridring
samt kronan vid klockan tre. Den här modellen, tät till 150, var startskottet
för en utveckling som tog två vägar – en serie för den ”vanliga” marknaden (där
sportdykare, militärer, tuffa snubbar och andra ”normalkonsumenter” för dykarur
ingick) och en strikt professionell serie, som vi återkommer till.
Efterföljaren till 62MAS på den vanliga marknaden var den modell som heter 6105
– en dykare som kom 1968 och blev mer egen i sitt utseende (ett stuk som hängt
med sedan dess); bland annat Seikos karakteristiska placering av kronan vid
klockan fyra. Modellen blev en favorit inte minst hos militärer som både fick
modellen tilldelad (exempelvis finns det ett antal ex från svenska Marinen,
komplett med märkningar) eller valde att köpa den själv. Något som var vanligt
inte minst bland amerikanska soldater i Vietnam. Klockan var stryktålig,
vattentät och kostade bara hälften av en Submariner, vilket fick många att
uppgradera sig från de rudimentära tjänsteklockorna till en Seikodykare – något
som speglades i exempelvis Apocalypse Now där Martin Sheen bär en 6105.
I mitten av sjuttiotalet svullnade boetten
ytterligare (redan under 6105-epoken hade klockorna fått en revision med klart
köttigare boett) och klockorna bestyckades med den nya verksgenerationen 6309. I
Japan fanns den exklusiva och avancerade varianten 6306, komplett med stoppsekund
och manuellt uppdrag. I början av
åttiotalet designades den om till en mer slimmad
variant med en boettform som efter ett par kaliberbyten mer eller mindre
oförändrad finns kvar än idag i kultfavoriten och femtonåringen SKX007. En
klocka som uppskattas för sin enkla design och teknik, sitt låga pris och inte
minst ett stort utbud av delar och tjänster för modifiering (ett öde som den
delar med sina äldre syskon). Systermodellen ”Monster” är helt olik i
utseendet, men består av samma beprövade grundteknik, och är även den populär som
bas för fantasifulla byggen, som inte sällan påminner en hel del om andra, lite
dyrare modeller – klockvärldens kitcar, alltså. Linjen har även fått flera nya
tillskott, vilka alla är prisvärda och tämligen gedigna pjäser som ofta får
fungera som instegsdrog till tyngre klocknörderi.
Den professionella linjen är lite annorlunda
– den är inte bara rejält mycket dyrare (det är inte omöjligt med en tiopotens
till…), utan även klart mer tekniskt avancerad och kapabel. Redan 1967
släpptes en 300m-dykare och 1975 kom en 600m-variant i titan som då för första
gången användes i ett dykarur. Båda var utrustade med verk från Seikos
premiumlinje Grand Seiko. Linjen lever fortfarande kvar och innehåller bland
annat en av de intressantaste klockorna överhuvudtaget från Seiko; Marinemaster
300m (SBDX001), som älskas av många för sitt utseende, den höga kvalitén och
den fina finishen – en stor, tung pjäs med monocoqueboett och länk med inbyggd
förlängning av samma typ som vi sett på exempelvis Rolex Deepsea.
