Hur Ben Gorham erövrade parfymindustrin

Det är 2003 och det mesta barkar åt skogen. Ben Gorham hankar sig fram på ströjobb i Stockholm och surfar på luggslitna Ikea-soffor hemma hos vänner och bekanta. Om dagarna sitter han i kassan på Ica i Saltsjöbaden, söker jobb som sopgubbe och hoppar in extra som byggarbetare. Om kvällarna tränar han gratis med basketklubbar som Solna Vikings och Norrköping Dolphins i väntan på sitt EU-medborgarskap: en förutsättning för att kunna skriva kontrakt med de europeiska proffsklubbarna. Talangen finns där, liksom den karaktärsdanande vinnarskallen, men den tungrodda svenska byråkratin sätter framtidsplanerna i skruvstäd.

Tiden går. Drömmen om en professionell basketkarriär rinner honom sakta ur händerna. Efter tre år av överklaganden hos svenska myndigheter ger Ben upp. Slutar träna. Går upp 20 kilo på mindre än ett år. Allt faller.

– Jag var 25 år, hade gjort en och samma grej sedan jag var 7. Jag kan inte komma ihåg en dag när jag inte spelade eller studerade basket, och så plötsligt var allt över. Det var hjärtskärande. Hela min identitet var uppbyggd kring basketen. Vem var jag, om inte en idrottsman? Jag kommer ihåg att jag reste tillbaka till Toronto den sommaren och kände mig som ett enormt misslyckande. När jag sprang på bekanta på stan mörkade jag och sa att jag spelade proffsbasket i Europa. Jag hade en så tydlig målbild av vem jag skulle vara, vilket liv jag skulle leva, vilka pengar jag skulle tjäna. Plötsligt rasade allt. Jag befann mig på botten men levde på insikten att allt bara kunde bli bättre. Det fanns ingen rädsla, och det fanns absolut ingenting att förlora. 

Stockholm, 2018. Ben Gorham böjer sina 195 centimeter över en Apple-skärm på Byredos avskalade huvudkontor vid Mosebacke torg på Södermalm och närgranskar en porträttbild på sig själv och Virgil Abloh, världens just nu hetaste modedesigner. Ett kreativt formgivet reklamblad för det limiterade samarbetet Elevator Music mellan det svenska parfymhuset och Ablohs hajpade street­wear-märke Off-white. Skepsis antyds. Ben nickar mot skärmen. 

– Det där är jag. Tydligen. 

Han skakar på huvudet.

– Kreatörer …

På Bens skrivbord ligger dagens postskörd prydligt uppradad: en inplastad ryggsäck i armébeige (”Har jag beställt den? Vad ful den var”), en skokartong med Eytys senaste sneakermodell (”Coola”) och ett prospekt på Bens senaste bilköp: en Rolls-Royce Dawn Black Badge Edition.

– Jag har drömt om en Rolls-Royce ända sedan jag fick en leksaks-Rolls av min mormor i Indien när jag var fem år. Bilar är ett av mina största intressen. Grabbigt, jag vet, men kul. Och dyrt. Jag är bra på att köpa, men sämre på att sälja. 

Bens exklusiva bilsmak är helt i samklang med det egna parfymhusets framgångar de senaste tio åren. Byredo – vars namn är en mix av Shakespears by redolence (skön doft) och by reminiscens (minne) – lanserade sin första doft Green 2006, inspirerad av Bens egen pappas favoritcologne Grey Flannel från 1975. Ett personspecifikt doftminne av raklödder, nystrukna skjortor, tobak och morgontidning från radhuslängornas Solna. Den andra, Chembur, är ett försök att fånga dofterna från hans mammas födelseort i Indien. Ambitionsnivån är hög, långt över taxfreejättarnas dussindofter: att sälja kollektiva doftminnen, förpackade i minimalistisk art déco-skrud. 

”Jag befann mig på botten och levde på insikten att allt bara kunde bli bättre.”

– För mig har uppskattningen aldrig legat i produkten i dess fysiska form. Parfymen blev snarare ett sätt för mig att kommunicera. Alla människor har kopplingar till doft men få hade utnyttjat den på samma sätt som jag gjorde. Responsen blev otrolig. Jag insåg samtidigt det enorma värdet i att vara unik. Jag sneglade på en värld som absolut inte hade någonting med mig att göra. En fransk, gammalmodig bransch präglad av hundratals år av historia. Insikten att jag faktiskt kunde skapa något nytt och unikt i det segmentet var kittlande.

12 år och 25 parfymer senare säljs Byredos unisex-dofter på 48 marknader, och produktsortimentet har successivt utökats med lyxläder, solglasögon och hudvård. Med över 200 anställda, miljonomsättning och egna butiker i Paris, London, Berlin, New York, Los Angeles, Tokyo och Shanghai är Ben Gorhams doftminnen big business. 

– Men mest stolt är jag över att jag lyckats skapa något som är mycket större än jag själv, berättar han när han, iklädd limiterade sneakers, jeans och kanvasjacka, i sävlig takt rör sig genom kontorslandskapet. 

Med sina nära två meter, helskägg, tatueringar och axellånga hår solblekt från familjesemestern på Maldiverna är Ben så långt ifrån sinnebilden av en parfymör man kan komma. En punkig anomali i den traditionstyngda doftindustrin, präglad av hierarkier och gamla pengar. 

– Redan efter första artikeln om Byredo blev det klart för mig att varumärket inte var särskilt intressant om det inte ställdes i kontrast mot mig som person. Jag insåg tidigt att jag fick mer publicitet om jag kavlade upp ärmarna och visade mina tatueringar och började dela med mig av både framgångar och bakslag i intervjuerna. Att lyfta fram kontrasterna och det mänskliga i historien om Byredo gjorde varumärket mer relaterbart, och jag förstod att jag skulle nå mina mål snabbare om jag själv klev fram i rampljuset. Det visade sig att jag hade rätt. På gott och ont. 

Bens lågmälda karisma och oortodoxa parfympersona har även fått gehör i modebranschen. I dag är Ben en av Sveriges starkast lysande stjärnor på den internationella modehimlen. Han medverkar regelbundet i modereportage i Vogue och Vanity Fair och abonnerar på de bästa front row-platserna under världens modeveckor. I april sitter han, som första svensk, med i juryn under Hyères prestigefulla modefestival, tillsammans med bland andra Haider Ackermann från Berluti och skådespelerskan Tilda Swinton.

– Jag blev enormt smickrad och stolt av förfrågan. Att sitta med i en jury med den kompetensen och bedöma framtidens mode är en ära. Jag har alltid gillat mode och hämtat mycket av min inspiration därifrån. Jag rör mig ibland i modesammanhang, men har alltid sett mig som en gäst på tillfälligt besök. Den internationella modescenen är en cirkus som jag ibland bidrar till men aldrig ingår i. Det är skönt att hålla den distansen. Att flyta in och ut ur de där världarna. Min värld är Stockholm, min familj, mina vänner och mitt arbete i Stockholm. 

Bens föräldrar träffades på ett flygplan över Atlanten. Pappan, kanadensisk forskare från Toronto. Mamman, indisk flygvärdinna från Bombay. Sex månader senare gifter de sig i Indien och flyttar till England. En doktorandtjänst på Stockholms universitet tar pappan till Stockholm, och 1977 föds Ben Gorham på Karolinska sjukhuset i Solna. När Ben är fem år lämnar hans pappa fru och barn och flyttar till Italien. Kvar blir mamma, Ben, lillasyster Maya och en lägenhet i Akalla. Ben börjar i skolan men har svårt med koncentrationen. De första skolåren var stökiga.

”Jag var arg och frustrerad och bråkade mycket.”

– Jag var arg och frustrerad och bråkade mycket. Morsan var snabb med att ta tag i problemet, men jobbade mycket medan jag drog runt på gatorna i Akalla och såg saker jag inte borde se.

Mamman såg var det barkade och satte barnen i privatskolan Maria Elementar i city. Syskonen börjar dagpendla från multikulturella Akalla till kritvita Södermalm. 

– På Maria Elementar bockade man när lärarna kom in i klassrummet och vi pluggade ämnen som etik och moral. En total kontrast till skolan i förorten. Det var en märklig tid, men också nyttig. Det tvingade mig att anpassa mig till det sociala spelet och behärska det svenska språket. 

Efter skolan distraherade mamman med sportaktiviteter: fotboll, basket, konst­åkning. Det höll Ben i styr, undan bråk. Han var åtta år när han såg sin första basketmatch på tv. Pojkrummet pryddes snart av planscher på ”Magic” Johnson och Michael Jordan. 

– Basketen blev allt för mig. Jag och några vänner var besatta, inte bara av sporten, utan av hela den amerikanska kulturen. Jag studsade en basketboll till och från skolan varje dag, oavsett väder. Där och då hittade jag det fokus som har följt mig sedan dess. Förmågan att hitta ett intresse och nöta tills jag lyckas.

När Ben är tolv år återförenas hans mamma med sin tonårskärlek från Indien. De bryter upp tillvaron i Sverige och flyttar till Toronto. Flytten blev en kulturkrock. High school i Toronto var svårt segregerad och Ben hade svårt att hitta sin plats i myllret av etniciteter. 

– Rasfrågan är så djupt rotad i den nordamerikanska historien, och omöjlig att undgå. Jag hade svårt att hitta rätt bland alla grupperingar, samtidigt som jag led av lässvårigheter och underpresterade på lektionerna. 

Idrotten blev återigen räddningen. 

– Jag började umgås med människor som älskade basket och hiphop, gick upp helt i sporten och hade svårt att hitta andra intressen i livet. Skolan blev aldrig relevant för mig, och jag hade länge svårt att se värdet av en utbildning. De senaste tio åren har jag försökt utbilda mig på egen hand och hitta den där relevansen i allt jag tar mig för. 

Begåvningen på basketplanen lyste igenom och Ben fick ett stipendium att fortsätta high school på Redemption Christian Academy i New York, en kristen skola med utmärkt basketlag. Ben tar examen och föräras ytterligare ett basketstipendium, denna gång till Ryerson University i Toronto. Han blir stjärnan i laget. Drömmen lever. 

– För ett halvår sedan fick jag ett plakat uppsatt på Ryerson University Hall of Fame, där mina idrottsliga prestationer hyllas. Det känns som ett annat liv i dag. Universitetslivet i USA och Kanada är speciellt. Idrottsmän idoliseras på ett helt annat sätt än i Sverige. Hur man presterar i skolan spelar mindre roll, så länge man presterar på plan. Mitt ego njöt av att vara den där karaktären, att få uppleva framgångar och hyllas för dem. Jag började sväva och drömmarna växte. 

I skolbänken är Ben desto mindre engagerad. Han byter huvudämne flera gånger innan valet slutligen faller på inredningsarkitektur. 

– Det var första gången jag fann glädje i något annat än sport.

Efter något år hoppar Ben av college. Lukrativa spelarkontrakt i Europa lockar mer än egenstudier i skolkafeterian. Det var inte NBA-pengar, men inte långt ifrån. Han börjar spela proffsbasket i Italien och Tyskland, och ansöker samtidigt om svenskt medborgarskap, en avgörande pusselbit för att fullfölja kontraktet med klubbarna. Enligt Migrationsverkets regler måste man ha bott i landet i fem år innan man är berättigad svenskt pass. Ben flyttar tillbaka till Sverige, ansöker om EU-medlemskap, men får avslag. Efter år av överklaganden går Ben igenom en identitetskris. Han lägger basketen på hyllan, börjar söka jobb i Stockholm, men ingen nappar. 

– Jag hade tappat nästan all svenska efter flytten till Kanada och bröt kraftigt. Jag gick över till att prata engelska, insåg att arbetsgivare var mer mottagliga för en invandrare från Kanada än vissa andra länder. Jag lärde mig mycket om Sverige de där åren, om fördomar och rädslor. 

Räddningen blir att tänka om totalt. Ben söker in till en ettårig utbildning på Stockholms konstskola. Han drog sig till minnes inredningsarkitektkurserna i college och uppskattade det kreativa anslaget. 

– För första gången på länge hade jag hittat något som jag åtminstone tyckte var hyfsat intressant. Jag började sakta intala mig själv att jag var en kreativ person. 

Under en middag med några vänner hamnar Ben bredvid parfymören Pierre Wulff, son till Malmös skönhetskung Knut Wulff och en av världens bästa ”näsor”, med anställning på parfymjätten Robertets New York-kontor. Ben fascineras av Pierres dofthistorier till den grad att han själv börjar laborera med doftljus hemma på spisen. Intresset förvandlas till en besatthet.

– Jag uppslukades av dofter på samma sätt som jag uppslukades av basketen. Det är nästan en förbannelse hur det konsumerar ens tid, vänskaper och relationer. 

Idén om parfymprojekt baserat på det kollektiva doftminnet tar form. Ben packar ner några doftoljor han beställt på internet i en resväska och bokar en resa till New York, med förhoppningen att övertala Pierre Wulff om idéns förträfflighet. Wulff, road av Bens naiva ambition och smittsamma passion, ger unge Gorham en ärlig chans och ett uppriktigt svar: ”Dofterna håller inte måttet. Du har blivit lurad.” Till synes opåverkad av det nedslående beskedet beställer Ben nya doftprover och upprepar proceduren. Wulff låter honom hållas. 10 månader senare står de i ett laboratorium i New York tillsammans med den frans­ke parfymören Jerome Epinette, som skapat fem doftprov baserade på Bens doftminnen från barndomen. Drömmen lever. 

– Det var en uppförsbacke i några år. Att göra parfym för tio år sedan var en enormt kostsam process som bara tilläts göras i stora volymer. Doftljusproduktionen hade en betydligt kortare startsträcka. Jag flyttade ut verksamheten till en källarlokal på Telefonplan utan fönster, köpte in några bord på Ikea och beställde hem maskiner från USA som en polare som är elektriker kopplade om. Och där stod jag, på kvällar och nätter, och gjorde doftljus så gott jag kunde. De blev sådär, men det var i alla fall en början.

Ben lyckas sälja in sina lokalproducerade doftljus hos NK och Svensk Tenn. Varorna levererar han själv till butikerna, på en pirra, via SL:s röda linje. Affärerna börjar rulla. Snacket går. Han får med sig riskkapitalisterna Johan Bäcke och Anders Ullstrand på tåget och lägger grunden för vad som ska komma att bli Sveriges första, och tveklöst mest framgångsrika, parfymhus. I över två år reser de mellan fabriker världen över i jakten på den perfekta parfymflaskan, de ultimata typsnitten och, framför allt, den rätta parfymören att översätta Bens doftvisioner.

– Det började som en ganska abstrakt process. Jag skapade en brief till parfymören bestående av alltifrån bilder och objekt till texter, film, musik och poesi. Ett försök att formulera en idé om en doft, vad den ska anknyta till och vad jag vill att människor ska känna när de doftar på den. Ofta överensstämmer den inte alls med verkligheten, vilket också är det fina med parfymer. Doft är ett subjektivt sinne med miljontals tolkningar. Jag använder ingen testpanel, utan gör det jag gillar och själv går i gång på. Med tiden har jag lärt mig allt mer om råvaran, och i dag sitter jag med i labbet, doftar på råvaror, associerar kring dofter och bygger historier kring det. Men själva processen är mycket mer än bara doften. Det ligger ett enormt arbete bakom paketering, grafisk profil och bildspråk. Allting är väldigt precist, och samtidigt väldigt enkelt. 

”Den första frågan från franska Vogue var: Vad ger dig rätten att göra parfym?”

Byredos intåg på prestigebutiken Colette i Paris blir det internationella genombrottet. Snart följer Barneys i New York efter. Snöbollseffekten är ett faktum.  

– Jag minns min första pressträff, på ett flådigt hotell i Paris. Den första frågan från franska Vogue var: ”Vad ger dig rätten att göra parfym?” Jag har alltid varit en underdog i branschen, som fortfarande är extremt traditionell.Revanschlustan blev tidigt en viktig del i arbetet med Byredo. Jag har aldrig haft något behov av att passa in, och hade svårt att se hur någon kunde hävda vad som var rätt och fel när det kommer till något så subjektivt som doft. Jag började arbeta med välrenommerade franska parfymörer, vilket gjorde det svårare att ifrågasätta produkten, arbetade fram en tydlig strategi och hade alltid svar på tal. 

Har du någonsin tvivlat på idén?
– Nej. Det kanske låter naivt, men det har aldrig varit ett alternativ. Just därför att jag alltid har känt att jag har haft full kontroll. Det är inte som med idrotten, där min framtid har legat i händerna på en basketcoach, eller svenska myndigheter. Men det har knappast varit enkelt. Jag tror inte att det var en enda person som sa ”Det här kommer att bli skitbra” de första åren. Den vanliga responsen var snarare: ”Vad håller du på med?” Sedan, efter några år, så lossnade det. Först i Sverige, sedan utomlands. Och när något väl börjar gå bra så vill alla vara med på tåget. 

2013 sålde Ben Gorham majoriteten av Byredo till brittiska Manzanita Capital, som bland annat äger Diptyque och Malin+Goetz, för en hemlig summa pengar. Riskkapitalbolaget är i sin tur en del av den amerikanska Fisher-familjen, som bland annat grundade klädjätten Gap. Stora finansiella muskler som öppnar många dörrar. 

– Det är ganska enkelt. Jag behöver dem och de behöver mig. Så länge den sanningen finns så fungerar samarbetet bra. För min del handlade försäljningen inte så mycket om att sälja, utan snarare om att få in tillräckligt med kapital för att fortsätta växa. Fisher är en enormt förmögen familj som älskar Byredo som varumärke och som tillåter mig att förverkliga min vision om vad Byredo borde vara. Som backar upp mig när jag dyker upp på mötet och säger att jag vill göra lyxläder, glasögon, konstutställningar och tandkräm som kontrollerar folks drömmar. Det är ett otroligt partnerskap som skapar trygghet och möjligheten att utveckla organisationen framåt. 

Hur har din roll på Byredo förändrats sedan försäljningen? 
– Min nuvarande titel är kreativ chef, men jag är lite överallt på företaget. Ibland är det ett måste för att det ska hända saker. Inte för att jag besitter någon unik förmåga, utan för att jag som grundare äger visionen. Mycket av mitt arbete i dag går ut på att förmedla visionen om Byredo. Att motivera våra duktiga medarbetare och delegera arbete. Att lita på att folk gör sitt jobb och ta tag i saker när de inte gör det. Med jobbet kommer ett enormt ansvar. Vi har över 200 enormt begåvade anställda, människor med familjer att försörja. Även om vi har en fortsatt stark tillväxt så är det inget självgående maskineri på något sätt. Det är lätt att tro att arbetet bara flyter på när man når till en viss punkt. Så är det tyvärr inte. Det är en skör tillvaro med stora förändringar, men man lär sig att acceptera det också. 

Fanns det en oro inför försäljningen? Att du skulle förlora den kontroll som gjort Byredo så framgångsrikt?
– Absolut. Jag hart hört hundratals hi­­storier om mindre lyckade partnerskap, och jag var livrädd för att det skulle bli så även för mig. Därför var det väldigt viktigt för mig att definiera en gemensam plan före försäljningen. En deal är en deal och en transaktion är en transaktion, men om man ska jobba långsiktigt så måste det finnas en gemensam vision om hur man ska ta företaget vidare. Många som säljer företag gör misstaget att först sälja och sedan prata mål och förväntningar. Det är oftast då det skär sig. Jag hade ett antal grundläggande punkter som jag ville skulle definieras innan vi ingick ”äktenskap”. Förutom en gemensam värdegrund så var det viktigt för mig att bestämma var vi skulle bo, hur vi skulle bo, var vi skulle vara om fem år och hur vi skulle ta oss dit. Det gjorde att vi visste precis vart vi skulle när affären väl var gjord. Faktum är att jag snarare upplever att jag har mer kontroll nu än vad jag hade före försäljningen. Partnerskapet har inneburit att jag har kunnat ta in enormt mycket kompetens i organisationen, vilket hjälper mig att fokusera på det jag är bra på. 

Hur ofta tvingas du kompromissa med din vision?
– Hela tiden, men bara med mig själv som kreatör och entreprenör. I partnerskapet har det varit kompromisslöst. Det kan också vara skrämmande. Ibland kan jag ifrågasätta om jag trycker på tillräckligt mycket. Om visionen är stor nog. Hittills har det varit en positiv upplevelse. De backar min vision och investerar i mig och Byredo för att vi gör något som de inte kunde klara själva. Det finns en trygghet i den vetskapen. 

Vad blir nästa steg?
– Läder är fortsatt intressant. Det är fortfarande en relativt ny produktkategori för oss, med stora utvecklingsmöjligheter. Det är lite pirrigt och kul och utmanande på en och samma gång. Vi har vuxit ­mycket under tio år, beautydelen är stabil och vi har en stark position på marknaden. För mig är det viktigt att behålla den där nyfikna, hungriga andan som vi byggde bolaget på. Det gör vi genom att fortsätta att utforska och växa inom kategorier som eyewear och läder. Vi har även börjat ­skissa på en möbelkollektion och har inlett ett samarbete med en möbelproducent. Vi får se vad det slutar. Det finns något naivt i att ge sig in i branscher man inte har någon som helst erfarenhet av. Den där tron att man kan lyckas med allt man tar sig för är viktig för oss. Vi gör det vi tycker är intressant och hittar sätt att väva in det i vår verksamhet. Det finns inga begränsningar. 

Finns det något du skulle vilja göra som inte ryms under Byredos varumärke? 
– Jag skulle vilja designa en bil. Annars ryms det mesta under Byredos varumärke. För varje dag som går blir formatet öppnare. Även om vi försöker överraska så är det också viktigt att det finns en tydlighet i allt vi tar oss för. Blir det för otydligt så kan det hända att jag gör vissa projekt i eget namn, som denimkollektionen för Frame. Då skyddar jag varumärket från att bli otydligt. 

När kommer Byredos första klädkollektion? 
– Vår arbetsmodell är inte lämpad för mode. Klädindustrin är alldeles för snabb och föränderlig. Raka motsatsen till vår kultur, att under långa perioder förverkliga och förfina en produkt till perfektion. Vår ambition är att en doft eller en väska eller ett par solglasögon ska sälja i hundra år.  

Ben måttar stegen från Byredos Södermalmkontor till familjen Gorhams lägenhet i sekelskiftesbyggnaden intill. 

– Tolv meter! 

Här, i den Alvar Aalto-inredda femrummaren, som numera är en doftfri zon, bor Ben tillsammans med hustrun Natasa och deras två döttrar, 9 och 3 år. En familj av kvinnor, precis som när han själv växte upp. Papparollen tar han på största allvar, förklarar han. 

– Jag försöker föra vidare det jag lärde mig av min mamma till mina egna döttrar, med disciplin och tydliga värderingar. För mig är det viktigaste att mina barn får vara sig själva och växa upp till glada och positiva människor. Jag träffar sjukt mycket män­niskor som tappat den där glädjen och driften, och det är sorgligt att se. Min fru är enormt engagerad i barnens vardag och logistik. Jag reser mycket, men försöker att inte vara borta från familjen mer än tre, fyra dagar i sträck för att hålla fast vid någon sorts rutin. 

Nyligen fick han brev från SAS där de gratulerade honom till att ha flugit jorden runt 30 gånger. En inte odelat positiv uppvaktning. 

– Vissa perioder kunde jag vakna under flygplanslandningen och tvingas läsa på boardingkortet för att veta vilket land jag var i. Jag åt och sov dåligt, gick upp i vikt och var konstant stressad. Det blev ohållbart efter ett tag. Med åren har jag lärt mig att hantera stressen och dra ner på resandet. Jag har hittat rutiner i träning, sömn och kost, dricker ingen alkohol och har inte tagit droger sedan jag var ung. Jag har hittat en balans som funkar, men visst önskar jag att jag hade mer tid med familjen. 

Vad har du för relation med din egen pappa i dag? 
– Vi har sporadisk kontakt, mer sedan han fick barnbarn. Han bodde i Italien i 20 år innan han flyttade till Argentina med min 15 år yngre halvbror. Jag tog tag i mina känslor för honom för många år sedan nu. Det finns ingen bitterhet kvar. I dag ligger fokus på min egen familj, snarare än på min relation med honom. Jag har landat i att jag och min pappa helt enkelt är väldigt annorlunda som människor. 

Mamman pratar han desto varmare om. När försäljningen till Manzanita Capital slutligen gick igenom, efter ett år av förhandlingar, medlande och pendelflyg mellan USA och Sverige, ringde Ben hem till sin mamma och berättade att alla hennes skulder var betalda. En dröm han haft sedan basketåren i USA. 

– Pengarna har köpt mig och min familj en viss frihet. Jag lät till exempel bygga en hemmastudio i Argentina till min lillebror, som har musik som sin stora passion. När min svärfars bil gick sönder kunde vi köpa en ny åt honom. Det är en otrolig känsla att ge någon något som de inte skulle kunna ge sig själva.  

”Jag kan fortfarande logga in på internetbanken och tänka: Shit, jag måste spendera allt innan någon kommer på mig.”

Berätta om pengarna. 
– Mitt förhållande till pengar är märkligt. Jag kan fortfarande logga in på internetbanken och tänka: ”Shit jag måste spendera allt innan någon kommer på mig.” Det känns fortfarande som om de inte är mina, mest för att jag aldrig haft några. Det finns en enorm trygghet i att veta att man kan betala hyran, sätta mat på bordet och åka på semester då och då. Ut­över det så har pengarna inget direkt värde för mig, även om jag så klart är väl medveten om att det är mycket lättare att säga när man har pengar på kontot.

Hur pratar du om pengar med dina döttrar?
– Det där är svårt. Jag och min fru kommer från liknande bakgrunder, samtidigt kände vi aldrig att vi saknade något som barn. Det var först när man blev äldre som man förstod att det fanns mer att hämta. För oss är det viktigast att våra döttrar tar med sig samma värderingar och kärlek och ambitioner som vi växte upp med som barn. 

Vad unnar du dig? 
– Jag köper alldeles för mycket bilar. Jag har tolv meter till jobbet, så jag kan inte försvara det på något sätt. Det är som det är. I takt med att jag blivit mer och mer av en friluftsmänniska så har jag snöat in på offroad-världen. Jag har en gammal Toyota Land Cruiser från -81 som jag älskar. Nyligen beställde jag en ombyggd Defender som jag skräddarsytt efter mina behov. 

Vilken bruksbil väljer du vid dagislämning? 
– Rollsen lär komma väl till pass. Inte så tyst och knappast diskret. Det finns ingenting som stör Södermalmsbor så mycket som högljudda motorer. Men de vänjer sig.