Full storm

Du har antytt att rollen i Jägarna 2 kan vara din sista i Sverige. Har du blivit för dyr?
– Nej, det handlar om helt andra saker. För det första är flygresan så lång och dryg. För det andra finns risken att jag missar mycket annat om jag filmar i Sverige i tre-fyra månader. Min amerikanske agent är lite putt att jag tackar nej till erbjudanden i USA. Han förlorar ju procent, stackarn, så nu har jag har lovat att hålla mig i USA en tid framöver. Jag stänger inte dörren till Sverige, men det måste vara något som är väldigt bra och annorlunda för att jag ska bli intresserad.

Vad lockade den här gången?
– Att Jägarna 2 handlar om Norrland. Kjell Sundvall ringde för något år sedan och sa: ”Nu finns ett bra manus, om du och Rolf Lassgård ställer upp så kör vi.” Jag läste synopsis, tyckte att det var skitbra och tackade ja.

Ursäkta en stockholmselitistisk fråga – men vad är tjusningen med Norrland?
– Det finns något laglöst där, till skillnad från i övriga Sverige där man alltid gör som staten säger. I Överkalix där vi spelade in filmen fanns två poliser, Terese och Nicklas – båda var för övrigt guld värda för mig som skulle spela polis. Jag gick i lära där hos dem! Tyvärr så fick den ena sluta efter upprepade mordhot. Folk åkte förbi polisstationen nattetid. Man klirrade fönster, sedan försökte man elda upp stationen. Slutligen så kom man förbi och sköt skarpt. Många fönster föll den natten. Jag förstår att man inte vill vara polis under sådana omständigheter. Det är ingenting jag rekommenderar, men på något sätt gillar jag ändå att det är lite av ”vilda västern” norr om Dalälven. Vi är lite annorlunda och bör så få vara!

Var hittar du något motsvarande i USA?
– Ute på landet i Kalifornien, där jag har en sommarstuga. Tre timmar från L.A, vid Lake Isabella, där ligger mitt eget lilla Norrland. Många som bor där är krigsveteraner, bikers, friluftsälskare, jägare och frihetsidealister som säger: ”Det här är mitt hus, min tomt! Ingen ska komma hit och bestämma över mig, och dyker det upp någon myndighetsperson som klampar in på tomten och berättar för mig vilken färg det skall vara på huset, hur jag ska gå klädd eller att jag måste ha den eller den försäkringen så tar jag fram bössan!” Vissa vägrar betala skatt och bråkar med myndigheterna hela tiden. Några av dem umgås jag med, och det är charmiga människor. Det är något uppfriskande i att de vill sköta sig själva. De är den sista resten av ”The last frontier”! Det är inspirerande för en annan, bara att lyssna ger visdom. Deras bakgrunder är ju så vitt skilda från mina.

Du har ganska många scener med Rolf Lassgård. Fann ni varandra?
– Ja, verkligen. Det är en begåvad jävel, en skådespelare som håller låg profil offentligt, gör bra saker och håller sig borta från skit. Det har varit så många skandaler bland svenska skådespelare under de senaste tio åren. Det är en modefluga vi har importerat från England! Skandaler, skandaler, skandaler… Rolf går en annan väg, en väg som jag beundrar. Man visar vem man är genom sitt arbete, inte genom att vinka till kameror och berätta om sina kärlekseskapader!

Tidigare i år åkte Mikael Persbrandt fast för innehav av kokain. Vad skulle hända med din karriär om du ställde till det för dig på samma sätt?
– Något sådant skulle aldrig hända. Det är inte min grej riktigt! Jag försöker att vårda den talang jag har fått till låns – rött vin räcker gott och väl för mig.

Har du fått agera Hollywoodmentor åt de unga skarsgårdarna?
– Alexander bodde hemma hos mig innan det blev stadigt med True blood och han fick ihop det lite med Kate Bosworth. Gustaf känner jag också väldigt väl eftersom jag är hans gudfar. Det är fantastiskt med en farsa och tre söner som alla är så duktiga.

Är det fortfarande Willem Dafoe och Christopher Walken som är dina främsta konkurrenter?
– Ja, och John Malkovich. Karaktärerna som de vågar göra är samma typ av skruvade roller som jag gillar. Det är inte så kul att göra en vanlig kille, mycket roligare med en konstig skurk. Jag är stolt över att finnas med i samma kategori, även om jag inte anser mig vara lika bra som i alla fall Christopher Walken.

De tre herrarna verkar ganska märkliga. Har du en yrkesmässig fördel av att vara mer stabil?
– Säkert är det så. Men det jag vinner mest på är att jag brukar gå till regissören och säga: ”Kan vi inte göra så här i stället?” De blir oftast väldigt glada över att man har egna idéer. Det finns så många amerikanska skådespelare som är jätterädda för att stöta sig med någon, eftersom det är så svårt att få jobb. Och då vågar de inte tänka själva. Ibland händer det att folk håller sig så hårt till manus att de till och med läser tryckfelen.

Genom åren har du varit kritisk till mycket i Sverige, inte minst sossestyret. Vad stör dig mest just nu?
– Jag följde det svenska riksdagsvalet och jag blev lite besviken på att det etablerade mediesverige, med kvällspressen i spetsen, beskriver alla i SD som nazister och fascister som vill döda invandrare och bygga ariska tempel. Närmare sju procent av väljarna har uttryckt missnöje över någonting, men i stället för att ta reda på vad det handlar om så dissar man de som röstat på dem totalt. Jag står inte bakom SD på något sätt, men många av deras väljare har uttryckt ett missnöje över hur det svenska samhället fungerar i dag. Man bör studera varför, och inte bara avfärda dessa människor som ”idioter” som inte fattar någonting.

Sverigedemokraterna har trots allt rötter i en extrem högerideologi. Ser du inga problem med det?
– Jo, men jag tycker ändå att det är bra att Sverigedemokraterna har kommit in i Riksdagen, det gör att de andra partierna måste skärpa sig på alla nivåer. Det finns massor av saker som kan förbättras i Sverige. SD blev väl större än både V, C och KD, och då bör man kanske titta på vad deras väljare menar med att rösta på dem, eller? Om folk visar sitt missnöje i Riksdagsvalet måste det tas på allvar och inte avfärdas med en överlägsen attityd.

Vad är din lösning?
– Det vet jag inte. Men i många år har det lagts ut en underlig rökridå i Sverige som gjort att vi trott att vi varit bäst på allting. Nu börjar den försvinna och det är jävligt bra. Invandringen har lärt oss en hel del om oss själva, vilket är alldeles utmärkt.

Tack till Restaurang Vassa Eggen.

Artikeln är tidigare publicerad i King 9/2011