Porten till Narnia
"Kristallkronorna lyser starkare än solen och dina lädersulor rör sig över ett hav av sammet" – Carl Reinholdtzon Belfrage skickar ett vykort från Italien och känner sig liten som en manschettknapp inför människans förmåga att skapa lyxhotell.
Viktigt. Spara den här texten i en glasampull och krossa genast om du befinner dig vid Sorrento/Amalfikusten.
Inramningen är minst sagt dramatisk. På Grand Hotel Excelsior Vittoria är blomkrukorna lika stora som din mammas stadsjeep. Kristallkronorna lyser starkare än solen och dina lädersulor rör sig över ett hav av sammet. Chansen är lika stor att dina vänner sjunkit ner ljudlöst i den enormt tjocka heltäckningsmattan och försvunnit för alltid som att de bara är och, säg, besöker toaletten.
Jag har i skrivande stund bott här en vecka och stannar nog en vecka till eller i sju flaskor Bereche et Fils om man räknar i champagne, men fick avverka två obehagliga samtal till vänners mödrar och ge dem beskedet att deras söner förolyckats och kramats ihjäl av tre meter höga mattfransar.
Jag förstår prinsessan Christinas fäbless för det anrika hotellet. Hon bodde här på 80-talet. Och allt på hotellet är enormt. Vinglasen är vaslika, skoputs-maskinens rörliga hjul stora som Formel 1-däck och direktörernas flickvänners bysthållare har antagit formen av aktiverade airbags. Men personalen är mest stolt över sitt höga tak.
– Det är sju meter upp till kristallkronorna, berättar en pickolo med stora ögon.
– Ah, jag letar efter något som är sju och en halv meter, viskar jag i hans öra och ger honom en peng.
Men jag är samtidigt rädd att sova över i den jättelika inredningen, då jag fruktar att vakna upp livrädd i tron att ha krympt till en manschettknapp bredvid den fyra meter höga sänglampan. Men att här äta hummer, dricka vin och lyssna till levande pianomusik är fantastiskt.
Likt en liten punschpralin min farmor brukade mata mig med när jag var liten, tar Grand Hotel Excelsior Vittoria mig tillbaka till något oskyldigt och tryggt. Men samtidigt, via det Speer-lika arkitektoniska rummet, infinner sig den obevekliga sanningen om mitt öde av att känna mig totalt fascinerad av den mänskliga naturens förmåga av att skapa lyxhotell.
Carl Reinholdtzon Belfrage är kulturkritiker och internationell gastronomisk playboy vars äventyr ni kan följa på instagram.com/reinholdtzon_belfrage.
