Så mycket bättre-aktuella Simon Superti: ”Efter Einárs död pallade jag inte längre”

Från att sitta inne till att bli grammisbelönad hiphop–producent tog din karriär en ny riktning med förra årets soloalbum Hemlisar. Du korades till ”den nye Cornelis” och har varit med i Så mycket bättre och Allsången. Ska du bli folklig nu?

– Blir man folklig av Allsång på Skansen, då är det så. För mig är väl folklig att vara en medborgare. Jag kommer från en värld där man känner sig utanför samhället. Nu vill jag vara en del av det, ta del av det och ge tillbaka till det. 

Hur då? 

– Anledningen till att jag nu gör musik som artist är att jag får säga någonting. Jag är stolt över att vara svensk, och det kanske behövs en gangsterrapproducent som säger det också. Jag förstår att tiderna förändras, men grundtanken, vad Sverige var i så många år, den fina stormakten vi har varit för solidaritet, håller på att försvinna. Jag vill vara en del av vad som håller kvar det.

Det känns som om du har hittat ditt kall? 

– Ja, man håller inte på med det här för att göra pengar eller stå på någon gala. Under inspelningen av Så mycket bättre sa Arja Saijonmaa en sak till mig som fastnade: ”Simon, någon måste ta facklan varje gång, vi är artister. Vårt jobb är att trycka på känslor. När politikerna inte kan samsas och folk splittras, då är det fan vårt jobb att föra samman dem.” 

När den här intervjun görs har du precis kommit hem från en elva dagars inspelning av Så mycket bättre. Hur mår man efter det?

– Hade jag varit mer introvert hade jag varit råsliten! Man har ju gråtit, skrattat, hoppat och visat alla känslor på paletten i elva dagar. Men jag tror jag gått ner i vikt och hamnat i form? 

Jaså? Annars har man ju bilden av att det är mycket god mat och framför allt dryck under inspelningarna?

– Vi kanske sippade lite vin till maten, men det var ingen fylla alls, och det är tydligen ovanligt. Då sitter man inte heller och fyllesnackar, utan alla var sig själva och vi blev nära på riktigt. Ta Arja till exempel. Klart jag kände till henne men jag visste inte vilken cool människa hon är. Hon är nästan 80 år men fortfarande en idealist, en krigare som står upp för sina principer. När man bastar med henne och Dregen får man höra en del historier. 

Som?

– Som när Arja berättade om när hon sjöng En sång till livet på Olof Palmes begravning: ”Där sitter alla världspresidenter, Yoko Ono och vad de nu heter. Men jag, jag tittade bara på Lisbeth.” Det är starkt alltså, och Dregens historier kan vi inte ens gå in på. 

2019 stod du på en gala och tog emot en grammis för dina hiphop-produktioner. Fyra år senare säger du i podden Hemma hos Strage att för dig gick luften ur den svenska hiphop-scenen med all skit som hände. Kan du utveckla?

– Ja, men det är klart. När Einár, alltså Nisse, gick bort, det var … Det var som om luften gick ur den vågen av svensk -hiphop. Det hade varit en lång period av bra musik som kommit ur den här vågen, men efter det pallade jag inte längre. 

Pallade inte vad?

– Mörkret, döden och allt det där. Det blir en form av manifestation när alla låtar handlar om sånt. Det orkade jag inte. Jag behövde ta mig ut från att höra om vapen och saker. För min egen skull, för att inte bli mörk inombords.  

Hur nära mörkret var du?

– Varje vecka var det någon som kunde säga: ”Kommer du ihåg han som satt här och tyckte det var kul när vi gjorde låtar? Nu är han död.” Unga killar, mycket yngre än mig, som dör som flugor. Jag hejade på alla de här killarna, jag hejade på hiphop. Hiphoppen var det som skulle rädda våra liv – och har räddat många liv. Jag älskar hiphop och jag älskar det jag åstadkommit med alla de här artisterna, men när Sveriges största artist, nitton år gammal, blir avrättad – då fanns det inte något mer för mig att hämta eller bidra med. 

Har du lugnat dig sedan de här åren?

– Ja, något oerhört. Jag är vuxen nu. 

Skönt att höra från en 36-åring. När blev du vuxen?

– Några år sen kanske. Haha. Det har varit en lång process. Jag menar, på ett sätt var jag vuxen när jag var liten. Jag började dricka sprit när jag var 13 år. Sen hamnar man i den här branschen där det är full rulle hela tiden med event, gratis sprit, bubbel, taxi hem – på en tisdag. Jag har lugnat mig och blivit vuxen på riktigt under den här delen av min musikkarriär, den har räddat min mentala hälsa. 

På vilket sätt?

– Jag har gått från att producera hiphop hela nätterna till att gå upp på morgonen och ha sessions mellan nio och tre, och efter det ha ett privatliv. Du vet, jag sover bra, super inte, har rutiner, äter ordentligt. Kanske har tid över att gå på en dejt, umgås med min familj. Jag är trött på att uppfattas som en galning, för det är jag bara inte. 

Att gå ifrån att vara skyddad av studioväggar och mixerbord står du nu själv på scen i program som Så mycket bättre och på Allsångsscenen. Hur har det steget varit?

– När man öppnar upp om sitt liv och bakgrund så är det klart man hoppas att folk inte ska döma en för hur det låter, för jag har varit samma person hela tiden. Jag kanske hamnat i fel umgängen eller kunde ha valt att vara någon annanstans. Men jag har tagit tjuren vid hornen och tagit konsekvenserna av vad jag gjort 

Är det något i det här steget du varit rädd för?

– Att folk ska tro att man är en idiot, för det är jag inte. Jag vill bidra, och det är därför jag menar att det känns skönt att få vara med i samhället och inte vara utanför. Jag känner inte ”jag hör inte hemma här” längre. Jag känner att jag får vara med och bidra, fast även komma med svärta och mörker. Det är jävligt Cornelis, och där uppskattar jag liknelsen med honom. Om han kunde göra det så kan jag.