Tid för Idris Elba: ”Skönt att ha en alternativ karriär”

– Håll käften, säger Idris Elba. Inte på svenska, men nästan: På danska. Dessa kunskaper är en av många som Idris plockat upp i samband med inspelningen av The Dark Tower, regisserad av dansken Nikolaj Arcel. Han har också lärt sig att fråga hur läget är på samma språk, berättar han, men föredrar kraftuttrycket. Ligger bättre i munnen och känns mer användbart. 

The Dark Tower beskrivs ofta som Stephen Kings magnum opus – detta trots att King är mest känd för att skriva skräck och The Dark Tower snarare hör hemma i fantasygenren (som den kunde tänkts av Sergio Leone). Romansviten omfattar åtta böcker och några korthistorier. Filmen var tänkt att inleda en gigantisk franchise värdig att utmana multimediegiganter som DC:s och Marvels respektive superhjälteuniversum, och på vägen dit gjorde man ungefär alla fel som går att göra. Manusarbetet gick i arv mellan mängder av författare, regissör efter regissör hoppade av, projektet ändrade karaktär gång på gång och i slutändan satt man med en film som på något sätt lyckades med konststycket att BÅDE vara för komplex för folk som inte läst böckerna OCH att omedelbart alienera kärnpubliken – Stephen Kings miljontals läsare – genom att inte förhålla sig korrekt gentemot källmaterialet. Idris fick fin kritik för sin huvudroll, dock, och är än så länge den enda goda nyheten med en film som i skrivande stund inte lyckats tjäna in sin budget på 60 miljoner dollar och skällts ut grundligt av både kritiker och fans. Plus att Idris fick spela mot Matthew McConaughey, vilket ger honom anledning att bjuda på följande anekdot, en att sälla till raden om en av Hollywoods allra flummigaste män. Enligt legenden träffades de för första gången på toaletten under en Golden Globe-gala och fick ögonkontakt vid pissrännan. En la-gom obekväm stämning uppstod, och när herrarna efteråt stod och tvättade händerna kände sig Idris tvungen att säga någonting, och påpekade därför att vattnet i handfatet var kallt. Matthew nickade. ”Och djupt”, sa han, oförklarligt, och gick därifrån.

Låt oss i och med detta glömma The Dark Tower och i stället minnas första gången vi såg Idris Elba. Låt oss minnas Stringer Bell. Tillsammans med landsmannen Dominic West var Idris Elba en av två britter som spelade Baltimorejänkare bättre än amerikanerna själva. Att just Elba, med sin karakteristiskt lufsande kroppshydda och sin perfekta gangsta-aura i själva verket pratar arbetarklassengelska känns fortfarande som ett practical joke som väntar på att avslöjas.

– Det var tider, det. Tuffa tider, men underbara också. Hårt jobb, men värt besväret. Utan det hade jag aldrig blivit den jag är i dag.

Det är en bisarr historia. Idris Elba bestämde sig för att flytta till New York på vinst och förlust som nygift 25-åring. Äktenskapet gick i kras så gott som omedelbart, liksom resten av tillvaron. Han saknade fast bostad, och tvingades sova i sin skåpbil av modell Chevrolet Astro. Hans dittills största roll hade varit ett snabbt inhopp i serien I lagens namn, han sökte fler men fick sällan positiva besked. Detta hade pågått i några månader när möjligheten till en provspelning för The Wire dök upp. Den blev hans genombrott, och av alla de karaktärer som under säsongerna passerade genom seriens labyrintartade handling är han en av de mest ihågkomna. En samvetslös massmördare, hjärnan bakom den narkotikahandel som förvandlar familjers bostadsområden till laglös slum, men också med en enorm karisma. Idris Elbas rolltolkning gav komplexitet och nyanser åt någonting som annars skulle ha kunnat bli … tja, Matthew McConaugheys skamlöst överspelade skurkroll i The Dark Tower.

– Det var mitt stora break. Den första stora grejen jag över huvud taget gjorde, och det i en tv-serie som kom att bli stilbildande för mediet i sig. Det fanns ett djup och ett anslag i The Wire som man märker att många producenter, regissörer och manusförfattare jobbar hårt för att efterlikna än i dag.

Rollen som Stringer Bell kan mycket väl ha varit huvudskälet till att karriären gick lite i stå under några år före 10-talet. Liksom James Gandolfinis Tony Soprano med flera var Elba en så naturlig Stringer Bell att det för oss tittare var svårt att tro att han inte mest var sig själv framför kameran. Det tog ett tag, och många roller som var under hans värdighet, för att inskärpa att han var en skådis med omfång. Det var två andra roller som skulle göra honom till stjärna igen, och denna gång för gott: Dels ett sju avsnitt långt gästspel i amerikanska versionen av The Office, dels huvudrollen i det hyllade brittiska kriminaldramat Luther, för vilken han kammade hem en Golden Globe under 2012 års upplaga av galan.

– Luther är favoriten av alla roller jag gjort. Den stora vändpunkten i min karriär också, vill jag påstå. Jag skulle verkligen vilja göra mer Luther. Kul som fan att spela, och med en lojal fanskara dessutom.

Sedan dess har det lossnat. Prometheus, Pacific Rim, Thor, Star Trek beyond, Mandela – Vägen till frihet, röstdubbning i inte mindre än tre Disneyfilmer.

Det blir inte så ofta att du kvartar i Astron nuförtiden?

– Jag anser att jag har en väldigt sund inställning till pengar. Det har aldrig varit min motivation att tjäna pengar, och det är det inte nu heller. Klart att det är viktigt att kunna försörja sig, men jag tycker att det är hälsosamt att aldrig överskatta värdet av pengar. Min livsstil i dag är inte byggd kring pengar. Jag varken slösar eller snålar. 

Idris Elba är andra generationens invandrare. Mamma kom till England från Ghana, pappa från Sierra Leone, båda kom till landet under 70-talet. Trots att deras livssituation innebar att Idris tvingades växa upp i Holly Street Estate i Hackney, ett av Londons mest ökända utanförskapsområden, beskriver han sin uppfostran som mycket strikt, enligt västafrikansk modell, och en starkt bidragande orsak till att han aldrig hamnade där många andra ur samma generation slutade: i rännstenen med en kanyl i armvecket, eller på kåken för langning.

– Jag skulle bli dj. Jag gjorde mitt första deck som tioåring av flingkartonger och fick mitt första fasta gig efter att jag fyllt fjorton, tillsammans med min farbror som brukade spela på bröllop. Nuförtiden får jag ju spela på festivaler, på klubbar och i större sammanhang, och då är det house som gäller. Det är vad jag älskar att spela, och det är vad jag spelar.

Din egen artistkarriär under alter egot Big Driis går lite på sparlåga …

– Det är skönt att ha en alternativ karriär. Förhoppningsvis är det några plattor på väg ut nu också, en i samband med min film Yardie och en mer dj-relaterad. Det ska bli skoj.

Det var från början kampen för att lyckas som dj som tände Idris Elbas intresse för skådespeleri, ett intresse som skulle komma att ta överhanden. Han började på ett estetiskt program för ungdomar, National Youth Music Theatre, där dramaundervisningen gav mersmak. Utbildningen pågick genom gymnasietiden, och väl utexaminerad började Idris jobba nattskift på samma bilfabrik i Dagenham där hans pappa började, ett jobb som innebar att han var fri att jaga auditions på dagtid. Förutsatt att han struntade i att sova, förstås. 

– Det var ett bra jobb. Det var där farsans arbetsmoral gick i arv. ”Titta alltid folk rakt i ögonen, så ser du direkt om de är fulla av skit eller inte”, sa pappa. Det har jag fortsatt med i hela mitt liv, och det har visat sig vara ett stabilt råd. 

Skådespeleriet gick sådär. Namnlösa statistroller. Därav flytten till USA. Resten är historia. Idris Elba av i dag är lite av en renässansman, som förutom sina hyllade skådespelarprestationer även bidragit med favoritrecept till sin polare Jamie Olivers kokböcker, kört snabba bilar i Discoverys Idris Elba – No Limits, tränat kickboxning i tungviktsklassen och vunnit en autentisk match i samma disciplin i Idris Elba – Fighter samt hållit ett halvtimmeslångt tal inför det brittiska underhuset på temat minoritetsrepresentation inom film och tv, till stående ovationer. Adlad, givetvis. Och även modelejon.

– Jag älskar mode, utan att för den skull vara en inbiten fashionista som slaviskt följer vissa märken eller köar utanför butiker i väntan på nya kollektioner. Men jag gillar fina kläder av hög kvalitet. Jag är medveten om att det finns kritiker som menar att jag kunde klätt mig bättre på röda mattan, men jag håller inte med. Jag klär mig i sådant som jag gillar, men det innebär inte att andra måste gilla hur jag klär mig. Att ha en utpräglad stil är viktigt för din personlighet. Jag tror att det är därför som jag alltid älskat mode. Jag har samarbetat med Super-Dry kring en kollektion, vilket var väldigt kul och någonting jag hoppas att kunna göra mer av i framtiden.

Berätta om din kommande regidebut.

– Filmen heter Yardie, liksom boken den är baserad på, som var väldigt inflytelserik i min generation när den kom 1992. Yardie är jamaicansk slang för någon som hänger runt gårdsplaner i kommunala boenden, där de allra fattigaste får rum. Det fanns massvis av jamaicaner där jag växte upp, och det var omöjligt att inte influeras av jamaicansk kultur. Reggae, inte minst. Vi håller på med klippningen just nu. Liksom boken handlar filmen om en jamaicansk kokainkurir som kommer till London och blir inblandad i ett gängkrig. 

Vad har du för dig annars?

– Jag har varit i Kanada och spelat in en film som heter The Mountain between Us tillsammans med Kate Winslet. I filmen chartrar vi ett plan tillsammans, som störtar i vildmarken och lämnar oss att försöka överleva på egen hand i bergstrakterna. Det var en påfrestande inspelning. Som kallast hade vi minus 38 grader. Men det var värt det: Det är stor skillnad att göra någonting på plats jämfört med att agera framför gröna skärmar och lita på att animatörerna gör resten. Man får lite förståelse för hur situationen skulle tett sig i verkliga livet. 

Vad lärde du dig av det?

– Att jag kan tål bisarra mängder kyla. Och, hör och häpna, jag inbillar mig att jag skulle klara mig hyggligt i en överlevnadssituation. Jag är ingen hopplös stackare som kryper ihop i fosterställning och inväntar döden. Jag skulle kämpa hårt för att hålla mig vid liv.

Vad är det närmaste en överlevnadssituation du upplevt i verkliga livet?

– När jag var tio år cyklade jag vilse på min BMX i Hackney och hade ingen aning om hur jag skulle hitta hem igen. Lite panik fick jag allt. Men det är väl det mest extrema jag varit med om i den vägen.

Kör snabba bilar, börjar träna kickboxning. Medelål-derskris?

– Jag har fått acceptera att en skådespelares liv är ett ganska själviskt sådant. Men jag trivs. 45 år en fin ålder. Man börjar lära känna sig själv. Man vet vad man vill. Samtidigt är det inte för sent att lära sig nya grejer. Jag älskar min ålder. Den är perfekt för mig. 

Daniel Craig har precis tillkännagivit att han tänker göra en Bond till. Är det kört för dig nu?

– Att jag skulle få den rollen var bara ett rykte som genomgick snöbollseffekten.