Christopher Garplind: ”Mitt defaultläge är alltid att smälta in i väggen”

Eftersom Christopher Garplind är rätt bekväm av sig – han kallar sig själv ”extremt lat” privat – föreslår undertecknad i ett sms att vi ses på hans stammisbar Harvest Home, bara ett wakeboard-rep från hans egen lägenhetsport. Garplind bor på samma adress som den klassiska baren vid Nytorget på Södermalm i Stockholm, där Sveriges just nu kanske hetaste programledare själv har en egen plakett med sitt namn vid ett av båsen.

– Harvest är kanske lite för loud? Antar att du ska spela in, svarar Christopher Garplind på sms:et och kommer med ett motbud:

– Vi kan ses på Made in Sweden, numer Mister Plankstek lol. Finns ett rum man kan sitta i där. Ingen man känner där heller.

Det nyöppnade Mister Plankstek har blivit omskrivet genom att erbjuda tolv olika sorter av maträtten som sägs vara en produkt av den legendariske krögaren Tore Wretmans resor till USA under början av 1950-talet. En så pass pigg idé att Expressen i våras skickade en krogrecensent till sport- och planksteksbaren på Folkungagatan för att konstatera att ”planksteken är hetast i Stockholm just nu”. Inte nödvändigtvis på grund plankstekens gastronomiska kvalitet, snarare tack vare att Christopher Garplind råkar befinna sig i lokalen samtidigt som recensenten.

Garplind är tidig och sitter redan med ett immat Norrlands Guld-glas bordet närmast baren. Han frågar servitören tillika bartendern om vi får sitta i det ”privata rummet”. Bartendern tillika servitören som för kvällen är iklädd
Sverige-mundering med vikingahatt – Tre Kronor möter Kanada i hockey-VM:s sista gruppspelsmatch – leder oss efter viss förhandling genom en grind modell mindre till det privata rummet. Utanför sitter en skock äldre herrar och pubskrockar. På tv-skärmen bakom gubbarna visas Håkan ”Håk-eye” Södergrens perfekt kala hockeyhjässa. 

Christopher Garplind visar upp en skärmdump på telefonen med krogrecensionen – han själv omnämns redan i medryckaren – och konstaterar att han har 20 procents rabatt på Mister Plankstek. Om det är på grund av recensionen eller besöksfrekvensen är oklart och hur plankorna smakar har han ingen aning om. Här dricks det uteslutande öl i inkognitoläge. Vi slår oss ner i en mörkbrun skinnsoffa och skinnfåtölj i Mister Planksteks grindförsedda krogcell. Han lutar sig in mot bandaren, omtänksamt mån om att ljudet ska bli bra.

– Jag älskar att gå till det här stället för att det är nära hem. Man känner aldrig någon som är här och det är ingen som kommer fram och är jobbig. Dessutom har jag sett Thåström här vid tre tillfällen.

Thåström?!

– Ja. Jag har faktiskt träffat honom en gång tidigare. Det var precis när jag hade gjort slut med en kille och mådde väldigt dåligt över det. När jag gick förbi porten till vår gamla lägenhet på Torsgatan vid Sankt Eriksplan mådde jag så dåligt att jag blundade. Jag pallade inte se porten. När jag blundar går jag rakt in i en gubbe som bär på en stor jävla platt-tv. ”Se dig för”, väser han – och när jag tittar upp ser jag att det är Thåström. Det är klart att han också köper en tv ibland, men det var så jävla off-brand att se just Joakim Thåström med den senaste, fetaste tv:n – som han dessutom bar själv. Jag har aldrig blivit så förvånad i hela mitt liv som när jag tittade upp för att säga förlåt. 

Den inledande anekdoten summerar Garplinds mörka, ofta självutlämnande humor – ett kännetecken och en framgångsfaktor i tv-program som det egna humor- och kulturprogrammet Cyklopernas land på SVT och som radiopratare tillsammans med parhästen Hanna Hellquist i Eftermiddag i P3.

Från att ha jobbat bakom kulisserna i mediebranschen – han har bland annat skrivit manus till Guldbagge- och Grammisgalan, inslagsproducerat Kent-dokumentären Vi är inte längre där (Sista åren med Kent) och varit redaktör för Filip och Fredriks program Breaking News och Alla mot alla – har den snart 37-årige Linköpingssonen på rekordkort tid seglat upp som Sveriges hetaste tv-darling. Public services gyllene grabb.

Mycket tack vare det avigt kompromisslösa Kristallen–vinnande kultur- och panelprogrammet Cyklopernas land. När programmet hade premiär 2021 påminde om det tillbakalutade 90-talets tv-program i ZTV-dekorerad studiomiljö. På pappret kan det verka som som en ”acquired taste” för folk i Garplinds egen ålder, uppvuxna med Killinggänget-repriser på SVT och Filip och Fredriks tidigaste tv-alster.

Men Cyklopernas land har lyckats med konststycket att charma både trendmedvetna stockholmare som hänger på Stockholms Brasseries krogar på Södermalm och en äldre publik ute i landet som inte nödvändigtvis konsumerar kulturprogram eller hänger med på lejon-parten av referenserna. Huvudpersonen själv verkar genuint förvånad över hur brett det slagit.

– Ingen är mer förvånad än jag själv. Jag älskar det och blir skitglad, såklart – framför allt när det är den typen personer som man inte tror ska gilla det man gör. När man är ute i landet och det kommer fram folk känner jag ofta: ”Really?” Men det är väl jag som underskattar det svenska folket. 

Vägen till hyllningarna, På spåret-deltagandet och det mest folkliga han hittills gjort – de fyra timmar långa, SVT-livesända uppesittarkvällarna dan före dopparedan 2023 och 2024 i Cyklopernas land-kostym – har inte varit helt spikrak. Redan när programmet pitchades skrev Garp-lind och producenten, den rutinerade dokumentärmakaren Henrik Burman (känd för Yung Lean – In My Head och Avicii – I’m Tim) att det skulle ta tre säsonger innan folk kommer att fatta formatet. 

– Folk hatade verkligen det i början, och inga gäster ville komma. Det var i princip bara vi som satt där och babblade i en halvtimme. Men vi hade en tydlig idé om vad vi ville göra, och då har jag inga problem med att bli sågad. Det är värre om man själv känner att det inte är så bra. Dessutom märkte vi ganska tidigt att fanns en liten grupp människor som verkligen tyckte om det och var -väldigt hängivna.

’Cyklopernas’ humorlösa skymningslandskap lyser både skämten och kulturen med sin frånvaro, dömde kulturskribenten Saga Cavallin ut premiär-avsnittet i Dagens Nyheter. En tuff recension bland många. Den enda kritiker som verkade förstå Cyklopernas land-redaktionen var en annan tv-tyckare. I samma tidning hyllade Johan Croneman Garplinds ”tillbakalutade, självironiska och lätt självföraktande stil”. Efter åtta säsonger har programmet en helt annan status.

– Nu hör folk till och med av sig och vill vara med. Peter Haber ville verkligen göra det vi kallar för ”K-kollen” och hörde av sig via ombud. Sånt är skitkul. De som kommer nu har sett programmet och fattar tonen. De kan vara 40 år äldre än jag, men hänger med. Sen kan det också bli kul när folk inte fattar, som Dr. Alban i Fördomspodden.

Vad är hemligheten?

– Jag gillar att det varken ser ut eller låter som någonting annat i svensk tv. Jag tror att det är det som folk också gillar, och att man förhoppningsvis känner att vad som helst kan hända. Vi får göra i princip vad vi vill för SVT. ”Ska vi inte ha en talangjakt för mor och son? Ja, vi gör det.” Och så kan vi göra det – en tramsig talangjakt för att hylla det speciella bandet mellan mor och son. Det finns utrymme för allvar i programmet också, men det är inte riktigt min roll att ägna mig åt det, men det kan våra panelister göra. Däremot finns det ett humoristiskt anslag hela tiden i det mesta vi gör.

Han sträcker sig fram och häller i sig en klunk öl – på en klunk för Christopher Garplind går det åtminstone fyra för undertecknad – och tar ny sats.

– Vi tog in Stina Ekblad och lät henne dramatisera en av kändisfrisören Roger Morgans Instagram-captions på vår öppna scen. Och det är ju väldigt smalt – men samtidigt också en av mina favoritgrejer vi gjort. Många stängde av för att det var så långt, men jag kunde inte bry mig -mindre. En annan grej på samma tema var när Marie Göranzon kom in och läste sagan Den 40-åriga flickan vi skrivit som var baserad på en nyhetshändelse i Finland där en vuxen kvinna lyckats lura alla att hon var ett barn som gick i en förskoleklass.

Sarkastisk, rolig, underfundig, fräck, charmig och snabbtänkt – så uppfattas han i rutan. I etern är han en entertainer. Men privat har han inget behov av att stå i centrum. 

– En kompis fyllde 30 år och bad mig att hålla tal på hans fest. Det hade jag ångest över i en månad. Talet blev dessutom skitdåligt. Sådana grejer kan jag inte – jag blir för nervös. Bland det värsta jag vet är att vara i nytt sammanhang där man sitter i en ring och ska presentera sig. Jag får sån jävla puls av det. Det kan låta så koketterande, eftersom jag jobbar med det jag gör, men för mig är det en helt annan grej.

Behöver du ta på dig en sorts mask för att det ska funka?

– Exakt, och då är det kul. Det finns ett tydligt syfte med varför man är där och vad man ska göra, då är det mycket lättare att vara kul. Jag kan säga vad som helst för att vi filmar. Vi gör underhållning tillsammans och då har jag inga problem med att göra i princip vad som helst, så är det inte privat. Det tråkiga är att alla tror att man alltid älskar skiten och tar alla chanser man får att synas och låta.

Av folk som kommer fram på krogen får han ofta höra att han inte är så dryg som han verkar i tv. Men ibland blir det knepigt när det offentliga och privata krockar.

– Det är jättestor skillnad nu mot för några år sen. Jag har inga problem när folk kommer fram och säger att de älskar en. Det är inte så många som får det i sitt jobb. Men det finns gånger det verkligen inte är ultimat, säger han och väger orden för en sekund.

– Jag var på Big Ben i Stockholm. Jag och en kille hade precis gjort slut och skulle ses – du vet, när man träffas efteråt, varför man nu gör det. Vi satt längst in i ett hörn och han var fett ledsen. In kommer ett möhippegäng som vill ta kort. Fem dyngraka tjejer och en sur bög. Jag ställer upp, vilket är sinnessjukt eftersom mitt ex sitter och i princip gråter mitt emot mig. Men jag är så rädd att någon ska tycka jag är dryg. Så med tårar i ögonen är jag med på bilderna. När de ska dra tar den enda killen i gänget mig på axeln och säger: ”Det måste vara så jävla jobbigt när folk uppskattar det man gör.” Då ville jag slå honom på käften.

Hur brukar du hantera de där ”Åh, honom känner jag igen”-blickarna ute på stan?

– När jag inte är på en scen eller framför en kamera så vill jag oftast smälta in i väggen. Det är alltid mitt default-läge. En stor del av mina tonår gick ut på att vilja vara som alla andra och det där sitter fortfarande i. Men det handlar väl om dagsform. Känner jag mig lite mindre ful än vanligt och är på jättebra humör och perfekt full så kan jag ibland gilla det. Men när jag inte är i det modet, -vilket tyvärr är 95 procent av alla dagar, så är det … inte obehagligt, utan mer en konstig grej att förhålla sig till. Men man vänjer sig också vid det.

Det snabbt katapulterande kändisskapet har till och med fått fysiska konsekvenser. 

– Min mamma tog mig åt sidan när jag var hemma i Linköping och sa: ”Christopher, jag måste prata med dig om en grej.” ”Fan, nu har hon cancer”, tänkte jag och fick panik. Men nej, hon påpekade bara att jag fått fruktansvärt dålig hållning – och att jag måste göra någonting åt saken. Jag har alltid haft dålig hållning, men jag undrar om det inte har med det där att göra – att jag tittar mer ner i marken. Majoriteten skiter såklart i att jag går där. Men bara för att man är paranoid betyder det inte att de inte tittar. Eller är ute efter en.

Trots att han helst vill smälta in i väggen så är det inte riktigt ett alternativ längre. För 2023 var Christopher Garplinds år – precis som 2024. Men -frågan är om inte 2025 om möjligt är ännu mer hans år. Förutom en ny säsong av Cyklopernas land till hösten, den nionde i ordningen, och de dagliga sändningarna med Hanna Hellquist i P3 är hans schema överbelamrat.

”Lyssna på det här”, som SVT:s sportkommentator Chris Härenstam brukar säga när han ska trycka in en poäng: En egen late night-show på Draken under festivalen Way Out West i Göteborg i sensommar. Ett eget reseprogram i SVT i höst. Bokkontrakt. Carte blanche från Dagens Nyheter att skriva ett personporträtt på nästan vem han vill (han valde Per Gessle – en person han nästan är lika besatt av som hans väldokumenterade fixering vid Jocke Berg i Kent).

Inte illa för någon som ser sig som extremt lat privat och hellre tonar upp sina mer fuck up-mässiga sidor som person än ner. Att han gillar fest och dekadens är ingen hemlighet. Han brukar säga att hans främsta hobby är att dricka öl, men många som jobbat med honom vittnar om en annan sanning: en nitisk arbetsmoral. Nära vännen –
tillika Cyklopernas land-panelisten – Emil Persson beskriver honom som en ”maskin på bakfyllan”. På bara fyra år har Mediesveriges it-boy gått från relativt okänd till positionen där han får allt han pekar på. Men så har det inte alltid varit.

– Mellan 0 och 22 år fick jag ingenting jag ville ha. Det var bara misär, säger han och tar en klunk öl.

Född i Oslo men uppväxt med sin mamma i Linköping handlade skolgången mest om att smälta in. Spelade man inte hockey i Linköping ritade man snygga emblem över lagets lokala hockeystolthet – Linköping HC – för att blidka mobbarna. Eller så var man en social kameleont med slagfärdigt munläder. Garplind var det sistnämnda. 

När han berättar om sin uppväxt återkommer han ofta till att det fanns tre vägar för killar i hålan utanför Linköping: idrotta, supa eller att bli nynazist. Supa kunde han. Men hade någon avslöjat hans hemlighet – att han drogs till killar, inte tjejer – hade det kunnat sluta illa. Kanske riktigt illa.

– Jag var inte så närvarande under den tiden, jag tänkte att ”det här kommer inte bli så fett för mig och det är ingen idé”. Jag var livrädd. Jag hade inte kunnat komma ut där, jag hade på riktigt blivit mördad, sa han när han gästade tidigare Breaking News-kollegan Edvin Törnbloms TV4-program Edvins lustgård.

I ett försök att kamouflera sig ytterligare gjorde han en kraftansträngning: han provade hockey. Satsningen mot TV-pucken fick ett hastigt, dråpligt och Garplindskt slut.

– Jag ville verkligen vara en normal straight kille, så i högstadiet började jag spela hockey. Jag drömde om att få vara med i TV-pucken.

Hur länge varade karriären?

– En träning. Mina bästisar spelade också hockey, så jag fick vara med och prova. Jag lånade utrustning av klubben, för mamma hade inte råd att lägga flera tusen på hockey-utrustning. Hon förstod att jag skulle tappa intresset väldigt snabbt, och hon hade rätt. Hjälmen var så tajt på mitt stora, stora huvud att jag svimmade under träningen av trycket under träningen – en sån där jävla Jofa-hjälm.

Hur hanterade du det dagen efter i skolan?

– Jag räddade det genom att ”do a bit about of it”. Det har alltid varit så. Jag har alltid varit ganska bra på det.

Var kommer den förmågan från?

– Dels tittade jag extremt mycket på sitcomen The Nanny efter skolan när jag var barn. Den ständigt pågående konflikten mellan CC Babcock och butlern Niles inspirerade mig mycket. De var båda väldigt bra på att skämta elakt om varandra, men kanske framför allt om sina egna problem och brister. Jag har dessutom en farmor som fyllde 90 nyligen. Hon har alltid varit väldigt rolig och drastisk. ”Bessan”, som hon kallas, det är slang för ”bestemor” på norska. Och eftersom jag är hennes första barnbarn, min pappa var väldigt ung och hade i princip råkat göra en tjej gravid – min mamma då – var hon livrädd för att få det där lökiga smeknamnet, vilket såklart ledde till att alla i familjen kallade henne det. Nu skriver hon under alla sina brev med ”Bessan”. Det har liksom blivit hennes namn. 

Du nämner din mamma titt som tätt i radio och tv. Vad har du för relation till din pappa?

– Bra! Sen mamma flyttade från Oslo när jag var två år så har jag varit där regelbundet. Det var pappahelger, men inte varannan helg – kanske en helg var tredje månad. Vi har en bra relation.

Åter till din farmor, ”Bessan”.

– Hon är väldigt drastisk i sitt sätt. När det händer hemska, mörka saker är hon alltid den som drar ett skämt om det. När vi till exempel är på en begravning så kan hon på efterfesten, så att säga, säga något väldigt fint om den döda för att i nästa andetag säga något extremt dräpande om samma person. Det är ett förhållningssätt till all skit man tvingas utstå när man lever i den här hopplösa världen. Och det har varit bra för mig med en sån ventil. Jag tror det är därifrån det kommer, säger han eftertänksamt.

Han hinner knappt avsluta meningen innan han testar en ny tanke.

– Ibland tänker jag på hur det hade varit om man inte festat stenhårt från att man var 14 till nu. Undrar hur snabb man hade kunnat vara? För snabb, typ.

Efter högstadiet gick flyttlasset till Fagersta för att gå på wakeboard-gymnasium – den största anomalin i Christopher Garplinds dittills rätt spretiga liv. I den västmanländska bruksorten fortsatte han att dölja sin sexualitet genom att vara ihop och ligga med tjejer. Något undertecknat bevittnat på relativt nära håll (nej, inte exakt så nära) då vi under gymnasieåren då och då hamnade på samma fester i trillingkommunerna Fagersta, Norberg och Avesta. Det må låta som en efterhandskonstruktion, men den tydligaste bilden av Christopher då liknar mycket hur många beskriver honom i dag: witty, cool och, ja, populär. 

När han väl kom ut var det odramatiskt. Inget ”Mamma, sätt dig. Vi måste prata om en grej”, som om han skulle meddela ett dödsbesked.

– På den tiden var det så många destruktiva relationer. Antingen var man ihop med en tjej man egentligen inte vill ligga med – men som man var tvungen att ligga med ändå för att ingen skulle misstänka någonting – eller så var det en kille som var straight, eller någon som ville träffas i smyg, säger han.

Beskrivningen för tankarna till Bret Easton Ellis, en av Garplinds favoritförfattare i tonåren, och hans senaste, delvis självbiografiska roman Skärvorna. I boken är tonåringen Easton Ellis ihop med skolans populäraste tjej Debbie Schaffer, samtidigt som han i smyg ligger med killar och navigerar sina dubbla liv med hjälp av popkulturella referenser och svart humor. Miljöerna i Los Angeles privilegierade privatskolor går kanske inte att jämföra med ett wakeboard–gymnasium i Bergslagen, men något i känslan av att leva dubbelliv, och att låta humorn fungera både som sköld och identitetskapare, går igen hos Garplind. Referenserna blir ett sätt att förstå världen – och att stå ut i den.

– Jag tänkte länge att jag skulle kunna pull off att ha fru och barn. Det var ändå min inställning. Jag snackade inte med någon om det – inte ens mina bästa vänner. Det är rätt påfrestande att gå runt och bära på en sån hemlighet under tonåren. Det är som att vara en jävla spion, rädd att bli upptäckt. Men sen löste det sig. Jag tog bara hem en kille en dag – och det var ingenting mer med det. Jag är uppvuxen i ett hem där det inte är några problem. Man får gilla vem man vill. Framför allt så tror jag att jag hade tvingats acceptera läget. Jag orkade inte stå emot längre. Och när den största kritikern, jag själv, var ur vägen var det bara att köra. Den frihetskänslan som kom ur det var såklart också berusande.

Även om Christopher Garplind alltid velat bli rockstjärna – under lågstadiet mimade han och ”hans kompband” till Gyllene Tider-låtar under roliga timmen – så fanns tv- och radioambitionerna där tidigt. Som barn lekte han radio, med den största tjusningen att prata över intron till låtar som Sixpence None the Richers Kiss Me, och under senare skolår ledde han en egen talkshow: ”Sen kväll med Garp”. Men det går inte att anklaga honom för att ha lagt sig i Highway 1:s snabbfil mot tv-toppen efter gymnasiet.

En sommar var han merchförsäljare och roadie åt indiepopartisten Kristian Anttila, och åren därefter kantades av ett pärlband av tillfälliga jobb: kundtjänst i Kista (”Det var fruktansvärt men rätt chill. Jag jobbade mycket natt och kollade mest på serier.”), bartender och servitör i Norge (”Jag kunde bara blanda en G&T och hade jättesvårt att bära brickorna. Jag fick sparken efter en dag.”), flyttgubbe (”Det var också bara en dag. Ett av de värsta jobben jag har haft. Jag är också jättedålig på att bära.”), dagis (”Jag var -väldigt sarkastisk mot barnen”) och telefonist för Taxi Stockholm (”Jag brukade ljuga och säga att jag hade skickat en bil när folk var otrevliga.”).

Som 23-åring tar Christopher Garplind sina första mediala humorspadtag när han, tillsammans med sin dåvarande pojkvän Sebastian Nowacki, gör uppnosig webb-tv för Nöjesguiden. Där testar han format och skämt inspirerade av – och i vissa fall snodda från – brittiske komikern Simon Amstell, känd som programledare för Never Mind the Buzzcocks och tidigare sidekick till Russell Brand.

– Simon Amstell, en judisk bög från Storbritannien, brukade göra röda mattan-grejer på Storbritanniens Grammis, The Brits, som jag och Sebastian snodde rakt av. Vi brukade säga att vi kom från Skavlan, för det fick folk att svara på vilka frågor som helst. Det var inga elaka frågor, men vi ställde frågor i stil med: ”Vad har du gjort för att förändra världen för alla miljontals fattiga?”

Responsen från svenska kändisar? Varierad, men ofta komisk – ibland ofrivilligt.

– Carola svarade att hon brukar åka in till stan och tvätta hemlösa människors hår i en balja. Man vet att det är bull-shit. Men det är kul att man får det svaret.

År 2017 får Christopher Garplind jobb som redaktör för Breaking News, Filip och Fredriks livesända nyhetsaktualitets-program med humoröverskruv. På redaktionen finns bland andra Emil Persson, Nichlas Niemistö och Fredrik Söderholm – alla profiler som i dag har egna karriärer inom svensk medievärld. På flera sätt kan man säga att de har passerat genom svensk humors kanske främsta läro-säte under 2000-talet.

För 45 år sedan talade man om ”Lennart Hylands pojkar”, med giganter som Ingvar Oldsberg, Fredrik Belfrage, Tommy Engstrand och Lars-Gunnar Björklund i spetsen.
I dag kan man fråga sig om det är dags att börja prata om Filip och Fredriks pojkar.

Garplind ger bifall åt tesen. 

– Det kan man väl absolut prata om i den här kontexten, säger han och förklarar varför Filip och Fredrik haft så stor betydelse för honom.

– Jag är född 1988, jag var 14 år när deras första program Ursäkta röran sändes 2002. Det var något helt annat än vad som fanns på svensk tv. Den där metagrejen, de snackade om Riche, och jag fattade inte vad det var – ändå gillade man det. Jag är jätteinspirerad av dem och hade förmodligen inte gjort det jag gör om de inte funnits. 

Vad har du lärt dig av att jobba med dem?

– En så basic grej som att det finns en idé om att allt måste komma från flow när man ska skapa någonting. Men det är egentligen inte så svårt att komma på en bra idé – vem som helst kan göra det. Det svåra är att komma på hundra, och att göra det varje dag, med vetskapen att det ska levereras klockan 11.00. Det var tufft i början och gav mig jättemycket prestationsångest. Men om man bara sätter sig vid ett blankt papper och jobbar, då kommer det något. Jag antar att det är likadant för vissa musiker – folk går till studion för att skriva låtar som ett jobb. Men när man får ”flow” eller vad man nu ska kalla det, och saker går snabbt att skriva, så är det en källa till äkta lycka.

Han avrundar:

– Det var väldigt nyttigt att inse att det handlar mer om hårt arbete än om någon luddig talang. Filip och Fredrik har betytt otroligt mycket för mig.

Förra året beställde SVT ett nytt program från Cyklopernas-redaktionen – ett slags ”gör vad du vill”-läge. Christopher Garplind pekade instinktivt på ett reseprogram. 

– Jag har i princip varit inlåst i olika tv- och radiostudior de senaste åtta åren. Det var kul att komma ut på fältet, säger han om programmet som fortfarande varken är färdig-lippt eller färdiginspelat. 

Reseprogram känns trendigare än någonsin: Mauri och Morberg – På en liten resa, Race Across the World, Jorden runt på 80 dagar, Erik och Lottas bo-på-enstjärnigt-program. Till och med Jovan Radomir har ett eget reseprogram.

– Är det sant? Har Jovan ett reseprogram?

Ja. ”Res med Jovan med Jovan” heter det.

– Okej. Även Rickard Olsson har ett, tror att det är reklam för Rolfs flyg & buss, han åker runt med pensionärer på resor.

Stör det dig att det kan se ut som om du hakar på en trend?

– Ja, lite. Känslan när vi fick frågan var att det inte fanns så många reseprogram. Men det fanns såklart några även då. Men gillar man Cyklopernas land så tror jag att man kommer att gilla vårt reseprogram. Men det är inte Nobelprisläge för att man kommit på något helt unikt. Det handlar mer om utförandet, känslan och stämningen. Men eftersom vi inte är klara med vare sig inspelningar eller klipp så är det jättesvårt att säga något om vad det blir. Det kanske blir skittråkigt. Men det känns bra nu.

Hittills är tre av sex resor avklarade för programet som ska sändas i höst.

Vart reser ni?

– Nyss var jag i Slovenien med Daniela Rathana. Det var väldigt kul. Jag trodde vi skulle till Slovakien och fattade inte att det var Slovenien förrän vi var på Arlanda. Vi var i Ljubljana och ute på landsbygden – bara för att se om en bög och en ”mixed girl” kunde klara sig på den slovenska landsbygden. Vi kunde knappt det. 

Berätta.

– Enligt min AI-bot finns det väldigt många alkoholister där – och jag förstår varför. Vi träffade massor av olika människor, och det första alla gjorde är att ställa fram en flaska med hard liquor. Vi skulle ut och fiska med en fiskare och jobba lite. Klockan 8 på morgonen. Tre flaskor starksprit. Och dricker man inte blir de skitsura. Det är ett speciellt sätt att starta sin dag som gör att man inte är lika -uppmärksam på eventuella faror som kan dyka upp på den slovenska landsbygden.

Vilka mer reser du med?

– Jag får inte säga så mycket än men kan väl avslöja att jag varit med Markus Krunegård på Kanarieöarna och att jag och David Lagercrantz reste till Zermatt i Schweiz. Hittills har det väl blivit mest friktion på den resan.

På vilket sätt?

– Vi har olika intressen. Han vill mest prata om David Lagercrantz, och jag vill gå på afterski. Men man kan ju kombinera de båda, tänkte jag.

Kalendern visar slutet av maj. Temperaturen kämpar sig upp till 11 grader och det är östblocksgrått ute. Perfekt tandläkarväder, som Lars Winnerbäck kanske skulle ha sagt. På schemat står fotografering för tidningens omslag i Humlegårdsparken. Under gårdagskvällen hölls slutfesten för Cyklopernas land på Café Klotet, våningen ovanför restaurang Gondolen vid Slussen. En till synes relativt pigg Christopher Garplind kryssar sig förbi receptionen på Scandic Anglais.

– Det var rätt lugnt. Inga hard drugs och ingen sprit efter midnatt, konstaterar han.

Stylisten Natalie Olenheim presenterar plåtningens looker. Christopher Garplind ögnar igenom utbudet med en lätt kritisk men ändå road blick. Han fastnar för ett par solglasögon från Prada.

– Lite Jeffrey Dahmer, på ett bra sätt.

När han provar ett mönsterglatt set från Cos visar sig hans komiska tajming igen.

– Är det här lite Babben Larsson i Bäst i test?

Trots den isande kylan verkar fotoobjektet trivas – både med vädret och fotografen Morgan Normans regi när han kallar Garplinds kaxigt dryga minspel för ”helt perfekt”. Garplind försöker envist smyga in de dyra solglasögonen på alla bilder, men får ge sig efter att ha lyckats med två. 

Hur många plus får din ekonomi?

– Tre plus. Det är inte Anis Don Demina-miljoner, jag jobbar trots allt för SVT och Sveriges Radio. Men jag skulle ändå säga att jag får orimligt mycket betalt för hur kul det är. Det känns olagligt.

Hur sugen är du på Anis Don Demina-miljoner?

– Jätte! Men är jag villig att betala priset? Nej, inte än.

Har ekonomin gått hand i hand med din ökade synlighet?

– Den hade kunnat göra det om jag gjort alla de där Masked Singer-grejerna. Då hade jag säkert kunnat dubbla det. Men det är klart att jag är i ett mycket bättre förhandlingsläge nu än för fyra år sedan. 

Du intervjuade Bret Easton Ellis tillsammans med Hanna Hellquist i ”Eftermiddag i P3”. Ni har ett liknande skriftspråk. Har du en bok i dig?

– Tack! Jag håller faktiskt på med en bok. Jag har länge haft en idé om att jag, i framtiden, när jag är alldeles för ful för tv, skulle skriva en roman och leva någon sorts whole-some David Sedaris-tillvaro. Men så skrev jag en text för DN för typ två år sedan, säger han.

Texten han syftar på skrev han för Dagens Nyheter 2023. En självutplånande essä om att fly till Berlin en sommar för att glömma ett ex. 

Och då hörde förlagen av sig?

– Ja, jag blev jättesmickrad och gick på möten med alla, även om jag var ganska motvillig. Jag tänkte: Hinner jag det här? Har jag ens det här i mig? Jag visste hur det skulle bli – som en blöt filt som ligger över mig som en läxa i skolan som bara pågår i flera år. Så jag sa nej. Förlaget tolkade väl det som en förhandlingsstrategi och höjde mitt arvode flera gånger. Alltså mycket.

Hur mycket?

– Jag kan väl inget om att skriva böcker, men jag fick i alla fall höra av folk som vet att det var väldigt bra för en debutant. Jag säger inte det här för att skryta, utan för att det var en dråplig situation. För sen gick min ekonomi åt helvete. Månadskostnaderna höjdes drastiskt när mina lån inte var bundna och det var ekonomisk kris. Då fick jag panik och sa okej, jag skriver på, ge mig en penna nu. Men jag älskar att skriva och har alltid gjort det. Allt annat jag gör har så korta deadlines, det är kul att kunna sitta och pilla med något under en lite längre tid.

Är det en självbiografisk roman?

– Ja, delvis, men det känns så jävla B. Framför allt när man är en programledare som ska släppa en bok – det är dömt att hatas och egentligen en sinnessjuk sak att utsätta sig för. Jag skrev länge om en trädgårdsmästare som huvudperson. En trädgårdsmästare som försöker göra slut med kille och skriva en bok. Både grejerna går dåligt. Till slut fick jag bara skriva att han är programledare. Alla kommer ändå att fatta vem det här handlar om.

Låter faktiskt lite Bret Easton Elliskt?

– Vi hade faktiskt kunnat vara ihop. Eller kanske inte riktigt ihop … men jag och Hanna intervjuade honom i samband med att han släppte Skärvorna för något år sedan och efter intervjun bjöd han mig på dejt. Jag skulle av en slump till Los Angeles en månad senare och hade väl nämnt det. Han sa: ”Du, min pojkvän är 37 år och han går bara på såna här chem sex-fester och jag orkar inte sånt längre, kan inte du höra av dig när du kommer så kan vi ta en middag och se vad som händer?” När jag väl var i LA hade jag tyvärr kille. Men jag tänkte: Det är Bret Easton Ellis. Det är ändå ett kul knull att berätta om.

Hände nåt?

– Jag var på Chateau Marmont med några fulla medie-svenskar som försökte hetsa mig till att skriva till honom och få dit honom. Men jag pallade inte det. Och jag hade precis hookat med mitt ex igen och han var också där. Annars kanske jag hade gjort det. Men då hade jag gjort det bara för storyn, vilket känns lite horigt. Jag älskar hans böcker och han är en fucking ikon, men han är inte min typ rent visuellt

Vad gör du om fem år?

– Just nu är det många som är intresserade av vad jag håller på med, och så kommer det såklart inte alltid vara. Jag vet det. Jag har inte tänkt så mycket på framtiden, utan varit mer fokuserad på det jag håller på med nu. Jag fyller 37 snart och har ingen gravid sambo där hemma direkt. Det ultimata vore väl att fortsätta göra grejer som känns roliga och meningsfulla för mig. Jag är dock extremt trött på Stockholm för tillfället och det hade varit skönt att inte behöva tillbringa så mycket tid här. Jag tror inte jag gör vare sig Cyklopernas land eller Eftermiddag i P3 om fem år. Förhoppningsvis är boken klar då. Men det kommer väl inte hända, jag vet fan inte vad som kommer hända. 

Han avrundar med att citera en textrad från en av hajpade rockbandet Terras mest älskade låtar.

– Jag hoppas att underbara saker kommer hända mig.

Intervju: Joakim Almén  
Fotograf: Morgan Norman
Styling: Natalie Olenheim  
Hår & makeup: Tony Lundström
Fotoassistent: Sebastian Sundlin
Stort tack till Scandic Anglais.

Röster om Christopher Garplind

Fredrik Wikingsson, tv-nestor: 

– Jag har i åratal försökt formulera för mig själv vad det är som är (ursäkta 2011-uttrycket) GREJEN med Garplind. Det slog mig plötsligt idag, när jag valsade förbi T-centralen och såg di utsocknes storögt välla ut på gatorna. Så här är det: Garplind är en sån där människa man DRÖMDE OM ATT LÄRA KÄNNA NÄR MAN FLYTTADE TILL STOCKHOLM. Ni vet, man växte upp på vischan, man såg filmer från stora städer där folk satt och var witty över borden; ibland cyniska, emellanåt varma och kärleksfulla, de var drastiska, sliriga, impulskontrollbefriade, destruktiva, kanske inte hundraprocentigt tillförlitliga, ofta försenade, men ALDRIG TRÅKIGA!!! Man satt i typ Juniskär och var sjutton och kollade filmer som Peter’s Friends eller Fyra bröllop & en begravning och tänkte ”FINNS det såna där sprakande människor på riktigt?” Jag har haft en SATANS tur som träffat flera stycken, och Garplind är sannerligen en av dem. Han är minst lika bonnig som jag i GRUNDEN, men han visar liksom att man – var eller VAD man än kommer från – kan vara KOSMOPOLITISK I SKALLEN. När Garplind kliver in i ett rum blir det roligare. Alltid. Förstår ni vilken gåva man då är till sin omgivning? Förstår ni vilket ljus man då sprider? Han är oefterhärmlig.

Henrik Burman, tv-producent för Cyklopernas land och dokumentärfilmare:

– Jag älskar att jobba med Christopher. Han är extremt ambitiös, driven och pålitlig. Men på ett otvunget sätt. Vi har varit vänner och samtidigt jobbat ihop i över 10 år och det blir aldrig tråkigt. Han är så kul i hela sin person. Det tror jag inte folk förstår. Han snavar, det blir sociala missförstånd och mycket är ofta ”pinsamt” enligt honom själv. Han är en otroligt älskvärd person. Och utan tvekan Sveriges bästa programledare.

Marie-Louise Ekman, konstnär:

Det.
Som är det roliga med Christopher.
Det är att han har ett helt annat utseende. 
Än någon annan.
Människa.
Han uppför sig också.
Som han tror.
Att han smälter in.
I mängden.
Och det gör han ju definitivt inte.
Just på grund av.
Sitt utseende.
Och de.
Ord. 
Han använder.
För att verka normal.
På grund av.
Dessa.
Egenskaper.
Tycker jag mycket honom.