Den geniale galningen

1. Tårtan

Sommaren 1988 stod Jan Friedman, Kinneviks mediedirektör, på Arlanda med en tårtkartong i handen. Snart fick han sällskap av Bosse Andersson, nattchef på Expressen.
De skulle tillsammans ta flyget till New York för att träffa Jan Stenbeck som var på väg att starta tidningen På TV och letade efter en chefredaktör. Andersson stod högt upp på önskelistan och hade, med Friedman som förkläde, fått audiens.
Han frågade vad som fanns i kartongen.
Friedmans svar: en kolapajtårta från mästerkocken Erik Lallerstedts restaurang. Det var Stenbecks favoritdessert och han hade bett sin direktör ta med en tårta över Atlanten.

Efter att ha klivit ombord på planet gav Friedman den till flygvärdinnan och lyckades nio timmar senare få med sig den oskadd genom tullen (men bara efter att ha öppnat locket så att knarkhundarna kunde sniffa).
Nästa morgon kom en limousin och hämtade Andersson och Friedman utanför hotellet på Manhattan. Den körde dem till Mayville Farm på Long Island, en gammal bondgård där Jan Stenbeck bodde med fru och fyra barn. Orakad och solbränd slog han upp dörren. Stenbeck hälsade inte, utan tittade i stället på Friedman, sedan på Andersson, på Friedman igen och direktörens tomma hand.
– Var är tårtan?
Den hade Friedman glömt i hotellrestaurangens kylskåp.
– Det får du fixa, sa Stenbeck.

Friedman ringde hotellet och såg till att kolapajtårtan kördes i bil från Manhattan till Long Island. När den kommit fram la Stenbeck desserten i kylskåpet. Han skulle ha den till en middag nästa kväll.
Viktigare än så var det inte.

Historien berättas i Per Anderssons bok Stenbeck – Ett reportage om det virtuella bruket, standardverket om Jan Hugo Robert Arne Stenbeck.
"Tårtan" är en av de mer berömda anekdoterna om Stenbeck – men den tål att upprepas, eftersom den så väl beskriver vem en av Sveriges mest mytomspunna affärsmän var, hur andra förhöll sig till honom och hur hans ledarstil delade folk i två läger.
Vissa menade att det var oerhört förnedrande att tvinga en hög chef att ta med sig en dessert till en annan världsdel. Tårtleverantören själv tog däremot inte särskilt illa vid sig. Han tyckte att "det var helt okej att be en direktör ta med en tårta på flyget".

2. Badkaret

Många av Stenbecks direktörer blev rika tack vare honom. Men de blev också offer för chefens bisarra humor.
Lars-Johan Jarnheimer fick en babydräkt i rosa tyg, uppsydd i hans egen storlek, när han fyllde 40 år. Percy Barnevik, som sagt upp sig som vice vd i Stenbecks Sandvik för att gå till Asea, tog emot en silverskål med ingraverad vers om att han nu skulle bli "en arm och olycklig man". Och favoritdirektör Törnberg fick en gång, inför andra mäktiga män, ta emot en klapp på axeln samtidigt som Stenbeck sa:
– Pelle, jag älskar dig för att du jobbar ihjäl dig för min skull.

Men anekdoterna får inte skymma det faktum att Jan Stenbeck var entreprenör med sällsynt fingertoppskänsla och osvensk riskbenägenhet från Wall Street.
Ingen hade höjt på ögonbrynen om Stenbeck hade valt att låta imperiet, som fadern Hugo skapat, fortsätta med stål och skog. I stället såg sonen tidigt att det fanns pengar att tjäna i branscher som svensk reklam-tv (trots att det fortfarande rådde monopol) eller mobiltelefoner (trots att nästan ingen hade en sådan).
Men det som i efterhand såg ut som en uttänkt plan var från början snarare en skiss.

– Stenbeck pratade ofta om att folk överdrev värdet av affärsidéer. Han tyckte att det fanns få unika idéer och att det snarare handlade om att hitta intressanta områden och sedan plocka möjligheterna på vägen, säger Pelle Tornell som var trainee på Kinnevik 1988–1990 och under den tiden hade i stort sett daglig kontakt med Stenbeck.
När Tornell under sin anställningsintervju frågade sin blivande chef om hur han fick sina idéer blev svaret:
– Jaa… jag tror bara att jag har mer tid än andra att ligga i badkaret och fundera.

Stenbeck var inte den som dröjde sig kvar på Kinneviks kontor vid Skeppsbron i Stockholm sent på kvällarna för att statuera exempel. Tvärtom. Han såg alltid till att ha mycket av det han kallade för "spilltid" då han kunde läsa tidningar och böcker, ringa sina direktörer och affärsbekanta, fundera och dela ut order. Många av idéerna dog efter några timmar på ritbordet, andra kunde med tiden växa och bli nya lönsamma affärsområden. Det viktigaste var att det hela tiden fanns ett flöde av uppslag.
– När Stenbeck testade idéer ville han inte ha en massa kalkyler eller affärs-strategier på papper. Det handlade snarare om att kasta sig ut och testa saker i verkligheten för att sedan snabbt kunna korrigera efter hand, säger en tidigare Kinnevikanställd. 

3. Jeepen

Även om Jan Stenbeck enligt sin egen ständigt upprepade världsbild var en outsider som slogs mot politisk elit och etablissemang var han långt ifrån någon underdog när det gällde materiellt välstånd. Ibland kunde hans förmögenhet mätas i miljoner, ibland miljarder – men pengar fanns alltid.
– Hade jag inte haft känslan av att ha ett sådant här cirkusnät under mig både socialt och ekonomiskt hade jag antagligen inte blivit den person jag är, säger Stenbeck i Per Anderssons bok.

Fadern Hugo Stenbeck var advokat och affärsman som bland annat samarbetade med den mycket förmögne Ivar Kreuger. När "Tändstickskungen" 1932 tog livet av sig, efter att imperiet hade imploderat, hjälpte Hugo Stenbeck till att städa upp i röran. Många anklagade honom i efterhand för att ha hjälpt andra bolag att billigt komma över Kreugers tillgångar och att han själv roffade åt sig. De forskare som har grävt ner sig i detaljerna har inte hittat något stöd för konspirationsteorierna. De visade sig dock vara seglivade och plågade Jan Stenbeck hela livet.
Men den typen av problem var han lyckligt omedveten om under barn-domen. Jan Stenbeck föddes den 14 november 1942 och växte upp på Östermalm i Stockholm med tre äldre syskon.

Han utmärkte sig redan bland kompisarna i Humlegården. När de andra kom till lekparken med sina Briobilar av trä hade han en amerikansk jeep i plåt. Barnkalasen i elvarummaren på Villagatan var kända för sina bordsfyrverkerier där det sprutade konfetti ur små elefanter. När Jan var 17 år gammal praktiserade han en sommar på Korsnäs olika avdelningar i Gävle. När tonåringen skickades ut i skogen blev fadern Hugo upprörd. Syftet var att sonen skulle lära sig affärer – inte kroppsarbete.
Men den yngste sonen hade mest tankarna på annat än business. Redan tidigt gillade Jan Stenbeck att festa. Favoritstället var nattklubben Cecil på Biblioteksgatan dit hans bassethund brukade följa med och ligga under stambordet. När Stenbeck Sommar-pratade 1990 berättade han mycket och aningen gubbsjukt om flickor, men enligt Margaret von Platens Boken om Stenbeck fick han i unga år kämpa en hel del på den fronten. Redan då hade han dock en stark fördel gentemot konkurrenterna – sitt gränslösa tänkande.

En gång skickade han en sångkör för att sjunga utanför en svårimponerad tjejs fönster. Senare fick flickvännen Katarina ännu mer avancerad uppvaktning. På sin studentdag hittade hon sitt namn skrivet i utdragna handduksrullar på hela Nya Elementars skolgård (familjen Stenbeck hade intressen i Förenade Tvätt). Och på gatan fanns flera iskylare med champagne och en antik grekisk vagn dragen av sex sportbilar.
Osvenskt roligt, tyckte vissa.
Odrägligt vulgärt, menade andra.
Ungefär samma reaktioner som Tutti frutti i Stenbecks tv3 skulle väcka tre decennier senare.

Efter studenten 1960 (sex stora a, dubbelt så många som storebror och familjens kronprins Hugo jr) tog Jan Stenbeck en jur kand-examen vid Uppsala universitet. Bassethunden Hubert följde med överallt, även till Grekland där husse för en sommar levde hippieliv.
Han siktade inte på någon position i faderns imperium, utan flyttade till usa där han 1968 började studera vid Harvard Business School, en av världens bästa utbildningar för blivande affärsmän. Två år senare fick Stenbeck jobb på investmentbanken Morgan Stanley med titeln "corporate financer" på visitkortet. Senare avancerade han till "vice president". Framtiden fanns i New York.

4. Arvtagaren

Men det blev ingen lång karriär på Wall Street. På mindre än ett år inträffade två dödsfall som fick Jan Stenbecks liv att helt ändra riktning.
I mars 1976 dog brodern Hugo Stenbeck jr, 43 år gammal, i cancer efter en kortare tids sjukdom. Nu var arvtagaren borta. I januari 1977 gick den 86-årige fadern bort. Därmed var också familjens överhuvud borta. Men efter sig lämnade fadern ett handskrivet brev till Jan där det stod att han måste "ta hand om mamma, och du måste ta hand om Kinnevik".
Familjen hade då ungefär 300 miljoner kronor i tillgångar och ett aktiekapital på cirka 240 miljoner – i dagens penningvärde totalt över två miljarder.

Finansmannen Jan Stenbeck ville få förmögenheten att växa – i vilken bransch spelade mindre roll. Men tillvaron blev mer turbulent än han hade trott.
Fadern hade genom sitt testamente mejslat ut en ägarlösning som skulle omöjliggöra inbördes konflikter i familjen. Trots det hamnade Jan Stenbeck i bråk med sina systrar.
Till slut lyckades han manövrera ut dem genom en så kallad reverse takeover, ett stycke avancerad företagsekonomisk akrobatik som Sverige knappt hade skådat. Dotterbolaget Fagersta köpte helt enkelt upp huvudägaren Kinnevik. Under en extra bolagsstämma byttes hela styrelsen ut och en klassisk pressbild därifrån visar hur Jan Stenbeck blänger på sin storasyster Margaretha två bänkrader framför.
Efteråt klev han ut från biografen Draken, där kuppen hade ägt rum, och såg till att den kanske mest kända bilden på honom togs. Filmen Staying Alive gick där just då, och genom att muta en vaktmästare hade Stenbeck bytt ut John Travoltas namn mot sitt eget.
Budskapet var övertydligt: Jan Stenbeck i Staying Alive. Men i själva verket var han en sargad vinnare.
Under kaoset hade Stenbeck utsatts för bakhåll och tappat kontrollen över industrijätten Sandvik, och dessutom hade Stockholms fondbörs ilsknat till och kastat ut både Fagersta och Kinnevik från börsen. Kinnevik gjorde comeback 1991, men händelserna präglade Jan Stenbeck djupt.
Han kände sig som en outsider och ville ha revansch. Det var då han började påta i jorden.

5. Trädgårdsmästaren

Jan Stenbeck hade gröna fingrar. Runt omkring honom växte det så att det knakade.
Så han lät vinsterna från Korsnäs skog finansiera satsningar på bland annat medier och telefoni. Stenbeck skickade redan i slutet av 80-talet ut sina medarbetare med uppdraget att köpa upp licenser för mobiltelefoni i utvecklingsländer, startade tv3 som började sända via satellit från London 1987 och drog i gång gratistidningen Metro, vars första nummer kom ut 1995.
Han startade tidningen z i syfte att publicera det som inga andra svenska medier vågade ta i och tidskriften Moderna Tider som en intellektuell motvikt till socialdemokratisk indoktrinering.

Kultureliten hade lätt att hålla sig för skratt när tv3:s stora profil Robert Aschberg bjöd in gäster som påstod att de var närvarande när jorden skapades, arrangerade sm i lavemang och lät pruttartisten Mr Methane framföra God Save the Queen med sin ringmuskel.
Samtidigt var många imponerade av den kontroversielle affärsmannen som tänkte i banor långt från dem som tungfotade Bonnier och Wallenberg fastnat i.
– Stenbeck var äventyrsledaren som utlovade ett slags "häng med mig så ska vi ha jävligt roligt". Det gjorde att han lyckades dra till sig folk som annars inte skulle engagerat sig i ett börsbolag, säger Per Andersson.

Men Jan Stenbeck var ingen empatisk chef. Kraven var stenhårda och ingen kunde slappna av. Cheferna var alltid på helspänn, smeknamnet "Husse" ingen slump.
– Under ett möte kunde Stenbeck sitta tyst och hålla på med annat, som att öppna posten, men plötsligt fråga en direktör om någon siffra i ett visst bolag. Han pratade ofta om att han sökte dissonans, något som klingade fel. Då började han borra där för att se om direktören verkligen kunde sitt område, säger Pelle Tornell.
Den detaljfixerade Stenbeck kunde ringa när som helst på dygnet och kräva svar.
– När jag hörde att han dött var min första tanke "gud, så skönt". Det var naturligtvis inte så jag kände egentligen, men det säger något om hur jävla krävande Stenbeck var. Och jag stod ändå på god fot med honom. Då kan man tänka sig hur det var för dem som hamnat i onåd, säger en person som stod Jan Stenbeck nära.

Även styrelsearbete kunde vara pressande för omgivningen. Det blev journalisten Lennart Ekdal varse när han, i egenskap av facklig representant, under 90-talet satt i tv4:s styrelse tillsammans med Jan Stenbeck.
– Han var den ende som hade specialkompetens i tv-branschen. De andra var ganska okunniga. Det gav Stenbeck, som var en ganska arrogant person, ett övertag som han spelade hårt på, säger Ekdal.
För Stenbeck var varje möte, förhandling eller affärsmiddag ett strategispel där det gällde att försöka läsa av motståndarna.
Men personlighetsdraget kunde också gå till överdrift och gränsa till paranoia.
– Stenbeck såg spöken överallt. Han nöjde sig aldrig med en naturlig förklaring, utan sökte alltid en mer ondskefull tolkning, säger Expressens gamle stjärnreporter Ulf Nilson, som lärde känna Stenbeck under 80-talet.

Palmemordet intresserade Stenbeck, och han träffade vid minst ett tillfälle privatspanaren Ebbe Carlsson. Han trodde att medarbetaren och vännen Odd Engström hade blivit mördad efter att någon sprejat ett dödligt gift i hans öra. Stenbeck påstod också att Deutsche Bank låg bakom Sovjetunionens fall i syfte att komma in på den enorma marknaden.
Familjen kom alltid i andra hand, men 1997 stod det klart att dottern Cristinas inskolning som arvtagerska hade börjat. Hon fick då en plats som suppleant i Inviks styrelse. Två år senare, när Dagens Industri utsett Jan Stenbeck till "Årets företagare", fick Cristina följa med fadern till redaktionen.
– Det är hon som ska ta över, sa han märkbart stolt.

Hustrun Merrill pratade Jan Stenbeck sällan om. Att han inte prioriterade trohet var ingen hemlighet. Stina Lundberg Dabrowski blev en gång vittne till en äktenskapsdiskussion mellan Stenbeck och finansmannen Erik Penser. Den senare bedyrade att han aldrig skulle kunna bedra sin hustru. Den inställningen kunde Stenbeck inte förstå.
– Men jag är aldrig otrogen när jag är i New York, förklarade han.
I Stockholm märktes det däremot när Merrill var på väg dit. En gång, när en veckotidning på framsidan hade en rubrik som insinuerade att Jan Stenbeck haft en romans med en känd kvinna, fick en vaktmästare i uppdrag att köpa upp alla exemplar från kioskerna i närheten av kontoret.
För vänner som Ulf Nilson berättade Stenbeck gärna om sina partynätter:
– Han levde ett hårt liv med mycket sprit och tjejer och skröt gärna om det på ett ganska barnsligt sätt genom att säga "här var jag med den och den".

6. Slutet

I slutet av 90-talet kunde trädgårdsmästaren Stenbeck visa upp grönsakslandet. Där växte Millicom, Metro, mtg, Tele2 och andra bolag som tagit fart tack vare pengar från skog och stål.
Sämre ställt var det med Stenbecks hälsa.
Vännen Leif gw Persson har berättat om matorgier som hämtade ur filmen Brakfesten. De kunde börja med ett gigantiskt skaldjursbord med vin och brännvin. Sedan var det dags för öl, skånsk gåsamiddag, rökt ål och äppelkaka med vaniljsås. Sist men inte minst vickningen med potatismos tillagat på smör, vispgrädde, äggula – och lite potatis. För att förhöja den kulinariska upplevelsen ytterligare hällde Stenbeck sedan i ett kilo rysk kaviar i smeten – och allt åts med sked direkt ur kastrullen.
I boken Dynastin Stenbeck skriver Stellan Björk att flera personer nära Stenbeck uppskattade hans vikt till 160 kilo.
Andra menar att den beskrivningen är överdriven.
– Jag tyckte inte att han var så sjuk. Jag såg Stenbeck äta flingor och mjölk på morgonen och tycker att bilden som Leif gw Persson målat upp är en jävla myt, säger en person som stod Stenbeck nära.

De sista åren blev plågsamma för Stenbeck. Bolagen tappade i värde, han låg i skilsmässa med Merrill och framstod som väldigt ensam. På kvällarna kunde han ringa sina medarbetare, bara för att ha någon att prata med.
Sommaren 2002 var Jan Stenbeck sliten och drogs med bronkit. Den 19 augusti fick han svårt att andas. Han hatade sjukhus, men åkte till slut till ett i Luxemburg. Där var han inte nöjd med vården, så han flögs i ilfart med helikopter till Paris där läget snabbt försämrades. Till slut gick Jan Stenbecks liv inte att rädda. En av Sveriges mest framgångsrika affärsmän genom tiderna var borta, bara 59 år gammal.
Panik utbröt i det imperium som han hade styrt med järnhand och detaljkunskap i nära 20 år. Dottern Cristina var den givna kronprinsessan men bara 24 år gammal. Därför började småpåvarna positionera sig för att kunna kapa åt sig så mycket makt som möjligt samtidigt som aktierna störtdök.

För Cristina Stenbeck blev det inte mycket tid att sörja. Hon lovade "business as usual" och så blev det också. Fast inte riktigt. För det kaos som många hade förväntat sig uteblev. Drottning Cristina satte sig i respekt direkt och rev upp faderns mafiosostyre där favoritdirektörerna satt i varandras styrelser.
– Det är helt otroligt att hon, som var så ung, lyckades. Cristina kunde sin Machiavelli. Dessutom gjorde hon verksamheten mer transparent för aktiemarknaden, som hatade Jans sätt att dribbla pengar mellan bolagen, säger en källa i koncernen.
Efterspelet tog en oväntad vändning när det visade sig att Stenbeck bara ett halvår före sin död hade tagit på sig faderskapet för en pojke född 1997. Modern hade han träffat när hon jobbade som servitris på en av hans krogar.
Bara de två medarbetare som bevittnat hans namnteckning kände till faderskapsintyget. För alla andra, inklusive Merrill och de fyra andra barnen, kom det som en total överraskning.
Ulf Nilson höjde däremot inte på ögonbrynen:
– Jag hade inte blivit förvånad ens om det hade dykt upp sju okända barn.

Först 2006, då Merrill hunnit avlida i cancer, var bouppteckningen klar. Den okände sonen, i dag 13 år gammal, fick vara med och dela på arvet. Han kommer, enligt Affärsvärlden, att få tillgång till omkring 350 miljoner kronor när han blir myndig.
Hans liv blir aldrig sig likt igen.
Samma sak gäller Sverige.
Jan Stenbeck och hans bolag har satt djupa avtryck i landet. Utan honom hade inte medieföretaget mtg, gratistidningen Metro eller telekomföretaget Tele2 funnits. Han slogs mot monopol, snabbade på den tekniska utvecklingen och inspirerade unga entreprenörer till ett gränslöst allt-är-möjligt-tänkande.
Lennart Ekdal säger:
– Den rollen ska man inte underskatta. Stenbeck lämnade ett stort tomrum efter sig. 

Tidigare publicerad i King nummer 12 2010.