12 år

Graham Masterson – Hämnaren ur det förgångna

Jag var tolv år gammal. En stor, öppen kartong på Domus i Vällingby, fyllt med pocketar i serien ”Kalla kårar”. Tre stycken för tio spänn. Jag slog till. Sedan en tillbringare med saft, fåtöljen på balkongen i Blackeberg. Det var den första skräckroman jag läste, och jag blev betagen. De fasaväckande skildringarna av våld och död stod i förhöjd samklang med min verklighet i skolan. Det kändes som en korrekt beskrivning av hur det är att leva. Allt som sedan hände börjar där. 

17 år

Fjodor Dostejevskij – Brott och straff

Tror att jag var sjutton. Hade börjat intressera mig för det där med ”litteratur”. Klassikerna, som jag hade noll med mig hemifrån. Dostojevskij, det hörs ju på blotta namnet att det måste vara tunga grejer. Så jag läste, beredd på något svårtuggat. Men det var ju som att äta chips! Läste hela boken mer eller mindre i ett svep, tyckte den var andlöst spännande och insåg att det där med ”litteratur” inte behövde vara så komplicerat. En skatt låg och väntade. Jag började att länsa den. 

20 år

Gabriel García Márquez – Hundra år av ensamhet

Nietzsche har sagt något i stil med att ”det finns böcker som får en att vilja ställa sig på tå och dansa”. Exakt detta hände mig med denna roman. Jag var tjugo när jag läste beskrivningen av sömnsjukan i Macondo. Jag tyckte det var så otroligt bra, välskrivet, roligt och samtidigt med ett existentiellt djup att jag for upp ur läsfåtöljen och snurrade runt på golvet. Så här ska det göras! Har läst boken tre fyra gånger på svenska, två gånger på spanska. Om jag fick ha en bok med mig till den där öde ön, så är det denna. 

21 år

Selma Lagerlöf – Gösta Berlings saga

Läste den för första gången i samma veva som Hundra år av ensamhet och fattade att det funnits en kvinna i Värmland hundra år tidigare med nästan samma schwung som Marquez. I termer av inspiration och förebilder på svenska så går ingen upp mot Selma, för mig. Hennes cliffhangers och ständiga pekande framåt, framåt. Att skriva varje kapitel som om det var en novell med tillhörande knorr på slutet. Selma regerar ännu. 

45 år

Yan Lianke – Drömmar om byn Ding

Att skriva om ett nationellt trauma – en aidsepidemi förorsakad av smittsamma blodtransfusioner som tystades ner av staten – och göra det till en poetisk, psykologiskt våldsam och bitvis jävligt rolig krönika om en by, ett folk och en tid är en stor litterär bedrift. Alltsedan denna bok läser jag allt som ges ut på svenska av författaren. Eller snarare läser böckerna högt för min hustru. Yan Liankes språk passar utmärkt för högläsning. 

53 år

Mariana Enríquez – Vår del av natten

Mitt senaste författarfynd. Jag håller denna bok för den bästa skräckroman jag har läst, och jag har läst många. Enriquez uppfinner en helt ny mytologi som inte liknar någon annan. Därtill är den en mycket fin barn- och ungdomsskildring, en betraktelse över diktaturen i Argentina och en vacker historia om den komplicerade kärleken mellan far och son. Och bitvis otäck som fan, sagt med den största beundran. Hennes novellsamlingar går heller inte av för hackor. I den mån det är skräck, så är Enriquez den största nu levande skräckförfattaren, enligt mig. 

John Ajvide Lindqvist.

John Ajvide Lindqvist är född 1968 och uppväxt i Blackeberg, där också hans första roman Låt den rätte komma in (2004) utspelar sig. Efter en karriär som trollkarl och ståuppkomiker blev han till slut skräckförfattare och räknas idag som Sveriges obestridlige skräckmästare. Hösten 2026 är han aktuell med Sommaren 1986, uppföljaren till Sommaren 1985 som under namnet Svärtan visas som serie på SVT.

Läs också