Jon Hamm om den långa resan från mjukporr till Mad Men

I mitten av 90-talet satte sig Jon Hamm i sin Toyota Corolla och åkte från Missouri till Los Angeles med 150 dollar på fickan. Han var 24 år, hade arbetat i några år som dramalärare för gymnasister och till sist bestämt sig för att göra ett seriöst försök att satsa på en skådespelarkarriär. Det började bra och fortsatte dåligt: Han lyckades säkra represenation via den prestigefyllda agenturen William Morris. Efter att tre år gått utan att hans många provspelningar resulterat i en enda roll ansåg sig agenturen klara med att piska en död häst, och sade upp samarbetet. Slutet av 90-talet visade sig vara en ogynnsam era för någon med Jon Hamms kraftiga käklinje och maskulina framtoning.


– Det var under Dawson’s Creek-tiden. Allt handlade om små killar som såg ut som tonåringar. Jag har aldrig sett ut som en tonåring, ens när jag var en själv. De provspelningar jag gick på var för roller som deras farsor, fast jag var 25 år gammal. Självklart fick jag inte dem heller.



Jon Hamms försörjningsvägar blev istället de typiska för aspirerande skådespelare: Jobb som kypare, i bästa fall på något etablissemang frekventerat av branschfolk som mot alla odds kanske skulle titta två gånger på serveringspersonalens ansikten och på stående fot rollbesätta dem i någon pågående produktion. Så blev inte heller fallet. Istället erbjöds Jon av en vän ett jobb som scendekoratör för de softcorepornografiska produktioner som kabelkanalen Cinemax – i folkmun kända som Skinemax – sände efter midnatt. För 150 dollar om dagen hade han inte råd att tacka nej.


– 150 dollar om dagen, tänkte jag? Inget snack om saken. Men det var förkrossande deprimerande. Det knullades inte på riktigt, men allt var bara så ledsamt: Skådespelarna var liksom döda inombords, men försökte ändå att göra sitt bästa. Fy fan, det får bara inte sluta så här för mig, tänkte jag.



Han gav sig själv en deadline: Har det inte lossnat före trettio var det dags att åka hem och ta ett riktigt jobb. Att säga att det lossnade vore en överdrift, men Jon Hamm lyckades i alla fall sälla sig till Los Angeles stora medelklass av kämpande och hoppfulla: År 2000 fick han en replik i Clint Eastwood-regisserade Space Cowboys, en återkommande roll som brandman i den framgångsrika dramaserien Providence, ett antal mindre inhopp i serier som CSI: Miami, Numb3ers, The Unit. När den trettionde födelsedagen väl kom, i mars 2002, var han upptagen med inspelningen av Mel Gibsons krigsdrama We Were Soldiers. Det skulle dröja fem år till innan han kallades på audition för rollen som Don Draper i ett pilotavsnitt av en ny serie vars chanser att sättas i produktion ingen gav mycket för. Namnet var Mad Men, och manuskriptet till det första avsnittet hade legat och samlat damm i författaren Matthew Wieners byrålåda i sju år. När han först börjat cirkulera det efter millennieskiftet ledde det till att David Chase anlitade honom för att arbeta med manusen till The Sopranos, och det höll Wiener sysselsatt fram till 2007. När han väl återvände till Mad Men var ingen av de stora drakarna intresserade: HBO avböjde, Showtime tackade nej. Istället klev en helt oväntad aktör in: Kanalen AMC, American Movie Channel, vars nisch i tablån var att visa gamla filmer. En ny visionär ledning ville satsa på egenproducerade tv-serier, och sade sig dessutom vilja satsa på kvalitet snarare än på stora tittarsiffror. Via AMC:s försorg blev Mad Mens pilotavsnitt en välfinansierad historia: Man satsade tre miljoner dollar.



Jon Hamm kallades till provspelning tillsammans med 80 andra skådespelare. Själv hade han låga förhoppningar om att få rollen, men var icke desto mindre förtjust i materialet – så pass att han efter varje replikläsning la ner tid på att förklara för kanalens representanter exakt vad han tog med sig in i rollen. Den fiktive Don Draper och verklighetens Jon Hamm hade nämligen en del gemensamt, och när Hamm hankat sig kvar i uttagningen tillräckligt länge för att få läsa för seriens skapare Wiener – som redan på förhand bestämt sig för att Hamm var för snygg för rollen – i egen hög person fällde Wiener efteråt den berömda kommentaren:


– Den mannen uppfostrades inte av sina föräldrar.



Det var så sant som det var sagt. Precis som Don Drapers bakgrund är Jon Hamms dito en tragisk sådan, och många beröringspunkter är gemensamma. Hamms föräldrar skilde sig när han var två år, och mamman fick vårdnaden. När Hamm var tio år gick hon bort i cancer, och han flyttade in hos sin far, som vid det laget var en 130 kilo tung diabetiker som gick under öknamnet ”Valen”, och som bar på en stor melankoli efter att ha förlorat sitt livs två stora kärlekar och tycktes dömd att sluta sin tillvaro i ensamhet. Pappan gick bort när Hamm fyllt 20, och lämnade efter sig en garderob full av kostymer. Hamm skulle minnas känslan av att städa upp sin fars kvarlåtenskap och hitta kostymerna, hängda enligt färgskala. Fadern hade varit en fåfäng man trots sin vikt, och det var på honom Hamm tänkte när han läste in manusets Don Draper: En man med perfekt yta spänd över avgrundsdjup tomhet. Matthew Wiener såg sin Don Draper som en sentida Jay Gatsby, en amerikansk hjälte med en mystisk bakgrund och en tragiskt hemlighet och Jon Hamm hade den perfekta utstrålningen: Han fick rollen.


– Jag minns med fasa hur vi spelade in pilotavsnittet. Jag hade tränat och tränat på varje ord och varje replik i veckor, och nu skulle de sägas rakt ut inför kameran för första gången. Det var en stor produktion, och jag befann mig i mitten av den. Knäna skakade. Det var både spännande och skräckinjagande på samma gång. Efter inspelningen skakade vi hand allihop och sa hej då: Kul att träffas, vi ses nog aldrig igen. 99 procent av alla inspelade pilotavsnitt leder aldrig till någon första säsong och det fanns ingen anledning av tro att Mad Men var ett undantag.



Sju säsonger totalt blir det och när tavlan ska summeras hittar vi i Jon Hamms virtuella vitrinskåp sex Emmynomineringar, fem dito till Golden Globe samt en Golden Globe-vinst. Hamm själv har prenumererat på Årets Man-titlar inom internationell herrpress, och det inflytande Mad Mens haft över mode och stil, med en renässans för det välskräddade, det nystrukna och det vinkelrätt hopvikta, är svår att överskatta. Extra intressant blir det med tanke på att serien aldrig haft några tittarsiffror att skryta med: Den första säsongens tretton avsnitt sågs av ett medelantal tittare under miljonen. Toppnoteringen hittade man under den femte säsongen, med ett medel på 2, 7 miljoner amerikanska hushåll. Den sista säsongens första sju avsnitt, som sändes under våren, vittnade om ett svalnande intresse, och en tittarskara på dryga två miljoner. Hemkanalen AMC verkar därmed ha stått för sin ursprungliga premiss: Kvalitet framför kvantitet. Mad Men har fått ånga på till kritikernas bifall och finsmakarnas fröjd.


– När säsong fyra och säsong fem blev verklighet tror jag att de flesta av oss som jobbade med serien insåg att vi skulle få förtroendet ända till vi själva kommit till historiens slut. Jag inbillar mig att det är en ynnest som manusförfattare att veta att du har x antal avsnitt på dig fram till ett slut, och kan skriva med den tidsramen i åtanke. Jag vill inte lägga orden i Matt Wieners mun – även om han lagt hundratusentals i min – men jag är säker på att han skulle säga samma sak.



De flesta som känner Jon Hamm personligen brukar vara snabba att påpeka hur mycket hans personlighet skiljer sig från Don Drapers. Samma sak brukar vara till besvikelse för seriens fans, då Hamms rollprestation sällat sig till ett fåtal andra – James Gandolfinis insats som Tony Soprano, för att nämna en – där en karaktärs manér känns så naturliga att det blir omöjligt att tänka sig att skådespelaren inte är identisk med sin roll. Tvärtom beskrivs verklighetens Jon Hamm som en spelevink. Vi har sett honom som exceptionellt osympatisk sängkamrat till Kristen Wiig i Bridesmaids, som FBI-agent i Ben Afflecks kritikerrosade The Town och i en tvetydig dubbelroll i Zack Snyders allmänt utskällda Sucker Punch. Han har med andra ord vinnlagt sig om att inte bli typecastad.


– Under de senaste åren har jag blivit erbjuden roller i varenda film som handlat om folk som sitter bakom skrivbord, och om någon film haft en häradsbetäckare iklädd kostym och hatt är det till mig de ringt. Men du vill inte sitta och hamra på en och samma pianotangent under hela din karriär: Det låter inte bra, det är trist och man får ont i fingret.

Du har även regisserat två avsnitt. Hur var det?


– Det var inte minst fantastiskt att få en insikt i hur mycket arbete som krävs innan man ens kan börja filma någonting. Allt ska förberedas i veckor: Kulisser ska byggas, målas, rum dekoreras…


Hur känns det att lämna Mad Men bakom dig efter sju år?


– Svårt. Serien har varit en stor del av mitt liv, och många av mina bästa vänner finns numera antingen i ensemblen eller i teamet bakom kameran. Det är inte så att jag skulle vilja att serien fortsatte för alltid: Allt har ett slut, och så är det bara. Men visst kommer det att bli en känslomässig resa att släcka, låsa dörren till byrån och aldrig komma tillbaka igen.


I första avsnittet av Mad Men ställdes frågan: Vem är Don Draper? Har du vetat det hela tiden, och kommer vi få ett svar på den frågan i slutet av serien?


– Den grundläggande ironin i Mad Men är att vi har en central karaktär som är kluven längs mitten: Han är två personer, dels Don Draper, den falska identitet han antagit, och dels Dick Whitman, en soldat med en hemsk uppväxt som antas vara förolyckad under Koreakriget. Vilken av deras personligheter kommer att segra i slutänden, den konstruerade eller den ursprungliga? Pågår det ens en kamp som går att vinna? Är det nödvändigt att någon gör det? Vi hoppas kunna ge svar på alla de frågorna.



De sista sju avsnitten av Mad Men sänds i Kanal 9 med start den 12 april.

Läs mer: Verklighetens Don Draper