Messiah Hallberg om jakten på rätt skratt, sorgen efter Adam Alsing och drömmen att bli tagen på allvar

Det känns lätt bibliskt att möta en Messiah på Kristi himmelsfärd. Efter en okristligt lång och iskall vinter bjuder Stockholm på Medelhavsvindar och en Jackson Pollocksk färgexplosion i björkar och syrenbuskar. Messiah köper en apelsinjuice till sonen Nils på sitt lokala fik innan han skickar hem elvaåringen och slår sig ner med en cappuccino och ett wienerbröd i solen. Det är här vid gasklockorna i Norra Djurgårdsstaden den 39-årige komikern lever och verkar. Han har kontor i reklamskolan Berghs lokaler på andra gatan och kan på daglig basis iaktta blivande pr-strateger och UX-designers från första parkett om han behöver inspiration till sina tv-program, poddar eller standupshower. Med sitt korpsvarta hår och återfuktade, solbrända och nästan animerade ansikte kunde han vara Christian Bale i American Psycho, Leonardo DiCaprio i The Wolf of Wall Street eller Logan Roys okände son i Succession. En sådan där man som har en ”hudvårdsrutin”, en ”doftgarderob”, graverade skoblock och som ser ut att sova i en kryokammare.

Karriären går på högvarv: efter slutsålda turnéer och hyllade standupshower på Netflix hörs Messiah varje dag i podcasten The Daily Messiah och syns varje fredag i SVT:s satirprogram Svenska nyheter som han tagit över efter tidigare programledaren Kristoffer Appelquist som i sin tur tog över efter Jesper Rönndahl. Den Kristallen-belönade fredagsunderhållningen är en sällsynt satirsuccé med svenska mått mätt. Trots otaliga försök med allt från Hey Baberiba och Veckans nyheter till Elfte timmen och Partaj har ingen fått till ett svenskt Saturday Night Live, humorvärldens heliga graal med dagsaktuella sketcher och nyhetsinslag som tv-makare har försökt överföra till Sverige i decennier. Men med Svenska nyheter verkar det som om SVT skruvat in den i mål, både med höga tittarsiffror i miljonklassen och en air av punk. Flera gånger har programmet hamnat i hetluften och till och med rönt internationell uppmärksamhet, bland annat har Kinas ambassad anklagat ett inslag om kinesiska turister för rasism efter att klippet spreds i kinesiska medier, och i oktober 2022, mitt under brinnande Natoförhandlingar, blev Sveriges ambassadör i Turkiet inkallad till turkiska utrikesdepartementet efter ett skämt om president Erdogan. Ett finare betyg kan ett satirprogram inte få.

Men att som Messiah klä av samtiden i en daglig podcast och ett veckovist tv-program med vassa spaningar och unika vinklar kräver en ständigt alert hjärna och ett rikligt nyhetsintag. Timmar av kul innehåll ska produceras varje vecka.

– Det är svårt att leverera superspaningar varje dag, även om det ofta blir bra just för att det är på uppstuds. Adam Alsing lärde mig att det snarare handlar om att vara där för lyssnarna varje dag. ”Det är ingen sprint, det är ett maraton”, som han sa. 

Messiah Hallberg var en exotisk fågel när han spatserade in på den svenska standupscenen i början av 2010-talet. Inte bara såg han ut som en greve Dracula influgen från Stockholmsveckan i Båstad iklädd solbrillor, gräll kostym, rosa skjorta med kontrastkrage, kravatt och backslick – hans humor var provocerande och bröt mot den oskrivna regeln att alltid sparka uppåt. Som en dekadent kapitalist skojade han om hemlösa, lågstatusyrken, handikappade och kvinnor i någon sorts postmodernistisk kolonialstil, under en ganska allvarstyngd passage i svensk popkulturhistoria när komiker som Soran Ismail och Magnus Betnér turnerade land och rike runt med tunga feministiska standupföreläsningar, systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf gjorde normkritisk humor på tv och Nöjesguiden tryckte upp ett helt svart omslag med texten ”Jag är inte rasist, men …” där redaktionen, i vilken undertecknad ingick, tog ställning mot rasism och främlingsfientlighet. Alla gick med sänkta huvuden och mässade om människors lika värde som i en strikt religiös tid där Kakan Hermansson och Cissi Wallin var överstepräster.

Messiahs humor var förbjuden och uppfriskande i en era när alla plötsligt skulle vara duktiga, och skämten rufsade till fjädrarna på den medvetna innerstadspubliken. Men inte helt oväntat fick den nya kontroversielle komikern även en trollsvans som inte såg ironin för alla de politiskt inkorrekta ämnena. Messiah fick fel skratt och obekväma ryggdunkningar. Eller ”kärlek från fel sort och sympatier från fel håll”, för att citera en av våra många gemensamma husgudar Håkan Hellström, jämte Oasis, Ricky Gervais och Norm Macdonald. För bakom den dryga fasaden var Messiah en sympatisk medelklasskille från en kulturfamilj med liknande värderingar som Nöjesguidens – även om Nöjesguiden kanske inte citerar Ulf Lundell riktigt lika ofta som Messiah:

– Många av skämten har ju rasistiska undertoner. Som typ: ”Jag förstår inte hur någon kan rösta på SD som vill kasta ut alla invandrare. Vem skulle då städa min toalett?” Efter ett tag kände jag att jag fick konstiga skratt, kommentarer som: ”Tack för att du vågar säga det alla tänker” och folk som applåderade på fel ställen. Man kan välja att se det på olika sätt. Ivar Arpi säger att man inte behöver ta ansvar för sin svans, och det ligger väl något i det. Men för sin egen självrespekts skull kanske man vill spela för en publik som förstår vad man vill säga. Som när Ulf Lundell märkte att folk på hans konserter bara ville skråla: ”Oh la la jag vill ha dig.” Det var fel publik som inte förstod att jag drev med en karikatyr av den världsfrånvände nymoderaten. Det kändes obekvämt.

Den obligatoriska standup-uniformen är t-shirt, jeans och sneakers för att avväpna publiken och inte stjäla fokus från skämten, men Messiah valde den svarta skidbacken direkt och genomförde sina första gig i vit kostym utan att över huvud taget kommentera det. När han fick höra att publiken inte kunde koncentrera sig på annat än kotlettfrisyren och den extravaganta klädseln stormade han i väg på klassiskt Kalle Anka-maner muttrande ”jag ska nog visa dem” och skrev furiöst ner skämt som enbart hade med stekarstilen och allt vad den symboliserade att göra. Så föddes karaktären Messiah Hallberg, den verklighetsfrånvände överklassnubben som tyckte uteliggare hade usel klädsmak och att dvärgar hörde hemma på cirkus.

– Jag tyckte det kändes så tröttsamt att skämta om sitt utseende. Alla skulle skämta om att de var håriga eller tjocka. Det kändes så platt. Jag hade lagt så otroligt mycket tid på mina skämt, och när någon kom fram efteråt och frågade varför jag inte kommenterade varför jag hade kostym och backslick blev jag så ledsen och sur. Jag satte mig i baren och beställde en massa drinkar, blev svinfull och skrev ner skämt om de grövsta stereotyper jag kunde komma på. Det blev materialet jag turnerade runt på det första året. Det var saker i stil med: ”Ni tror säkert att jag har tagit min pappas BMW hit i kväll. Det är bara era fördomar. Det var fyra marockaner som bar mig hit i en bärstol.”

Messiah gjorde upp med sitt alter ego i Netflixspecialen Den missförstådde profeten där han visade sidor av sig själv som låg närmare sanningen.

– Det var begränsande att skriva allt material utifrån en karaktär. Det är svårt att prata om sin pappas död som någon sorts Östermalms motsvarighet till Sean Banan. Men det är komiskt och nästan rörande när högerkillar kommer fram till mig i dag och säger att jag var roligare förr och att de saknar mina gamla skämt. De är besvikna och suckar: ”Det behöver inte vara rasistiska skämt, men … lite rasistiska kan de väl vara?”

Till skillnad från karaktären Messiah Hallberg som kom från Östermalm växte verklighetens Messiah upp i Birkastan i Stockholm. Namnet skojar man inte bort. På 80-talet var Messiahs mamma Marie-Louise lärare åt en Mårten och blev så förtjust i namnet att hon bestämde sig för att döpa sin son till samma sak. Ironiskt nog var eleven inte vilken Mårten som helst, utan den blivande komikern Mårten Andersson. Så fram till 18 års ålder hette Messiah alltså Mårten, döpt efter den tio år äldre komikerkollegan Mårten Andersson.

Det judiska gamla släktnamnet Messiah dök upp när mamma släktforskade, och eftersom namnet klingade bättre med 18-åringens grandiosa självbild bestämde han sig för att damma av det. En Mårten kunde vara vilken svensk key account manager som helst, men en Messiah var en stor personlighet nedsänd från himmelen med en bländande ljus framtid utstakad framför sig. Det var ett namn som utlovade stordåd och ett framgångsrikt öde.

Messiahs pappa Nils Hallberg blev Sveriges första barnstjärna när han som 13-årig arbetargrabb från Södermalm slog igenom i filmen Anderssonskans Kalle 1934 och slungades in i den svenska kultureliten. Under återstoden av 1900-talet gjorde han över 100 filmroller och ett fyrtiotal teaterpjäser. I dag är det få unga människor som känner till Nils Hallberg, men då var han ett householdnamn och en kändis som inte kunde gå på gatan utan att bli stannad. Han var den gamla skolans skådespelardiva med allt vad 60 år i rampljuset gör med en människa.

– Jag tror till exempel aldrig att jag har varit på en restaurang med honom utan att han har skickat tillbaka maten.

Pappan var 62 år när han fick Messiah, och deras relation var en kamp mot klockan.

– Det påverkade mig på en mängd olika sätt. Jag kan till exempel känna mig ganska lillgammal och har alltid kommit bättre överens med äldre människor än folk i min egen ålder. Det bästa jag vet är att sitta på min balkong i solen och läsa en bok. Just nu läser jag The Shards av Bret Easton Ellis. Prick klockan 12.30 varje dag försvinner solen bakom hörnet. Sedan går jag till kemtvätten eller skräddaren. Jag lever som en äldre man. Eller bara det att jag har beställt fikabröd i dag, säger Messiah och pekar på sitt wienerbröd.

När slutet närmade sig bestämde sig Messiah för att filma intervjuer med sin pappa där de pratade om allt mellan himmel och jord. I en kartong i källaren har Messiah timmar av videomaterial som han inte har klarat av att se på tio år.

Med en äldre pappa utvecklade Messiah en dödsskräck som var så stark att han behövde gå i terapi för att bearbeta den.

– Dödsrädslan försvann i samma stund som min pappa dog. Jag förstod då att jag inte var rädd för min egen död, utan för pappas död.

Nils Hallberg somnade in 2010, 89 år gammal. Att Messiah själv ville ta emot folkets jubel var inte så konstigt. Även hans mamma var skådespelare innan hon sadlade om till lärare. Men på vilket sätt han skulle in i strålkastarljuset var länge oklart.

– Jag testade alla konstformer, utom möjligen trolleri, innan jag till slut landade i standup. Humorn var min sista livlina. Jag försökte skriva musik innan jag insåg att jag var helt omusikalisk. Jag skrev en bok som 20-åring som nog ligger och dammar på vartenda förlag i hela Sverige. En sorts Ulf Lundell-kopia. Den hette Jag älskar livet – det är det bästa som hänt mig.

Messiah utbildade sig till journalist i Sundsvall och fick jobb på bland annat TV4, Aftonbladet och Sveriges Radio. Han träffade sin nio år äldre sambo Christina Nordhager, med vilken han har sina två barn, när han jobbade som inslagsproducent och hon som redaktör på Efterlyst. Men Messiah kände sig inte sedd som krimreporter.

– Jag var livereporter ute på fält i Aftonbladets webb-tv-satsning och kände ofta att jag inte fick tillräckligt med uppmärksamhet. Det kunde vara en skolskjutning i Finland där jag försökte få in mig själv i bild. ”Här går reportern i mördarens fotspår” och så gick jag där med tunga steg och såg bekymrad ut.

Eftersom han inte själv ville bli en gammal pappa skaffade Messiah barn med Christina redan som 24-åring. När han 2008 var pappaledig med dottern Louise, samtidigt som han var på väg att bli utlasad från jobbet på Aftonbladet, kände han att livet höll på att rinna honom ur händerna. Han som var ämnad för stordåd gick ensam med en barnvagn inte ens 25 år fyllda. Som stort komikerfan beslutade sig Messiah för att skaka om sin inrutade vardag genom att utsätta sig för mångas värsta mardröm: att kliva upp på en barscen och försöka vara rolig inför främlingar. Han ställde upp och vann standuptävlingen Bungy Comedy, som Petra Mede och Björn Gustafsson gjort före honom, och två år senare var han komiker på heltid.

– Standup är egentligen vidrigt på alla sätt. Det är en plågsam upplevelse för alla iblandade när det går snett. Både komikern och publiken mår dåligt när ingen skrattar. Jag gjorde ett företagsgig för Karamellkungens säljavdelning uppe i Kaknästornet, och innan jag klev på var stämningen peppad och uppsluppen, men när jag klev av var den usel och ångestladdad. Jag får fortfarande kalla kårar när jag ser Kaknästornet trots att det var tolv år sedan. Det sitter så djupt.

– På samma sätt kan det gå åt andra hållet, att man kliver av och är helt hög på livet. Den där underbara heroinkänslan kanske uppstår fem procent av gångerna, men det är den som gör att jag utsätter mig för all den här ångesten.  

Vad som skiljer Messiah från många soliga och okomplicerade branschkollegor som Johan Glans, Måns Möller, Özz Nûjen eller Hasse Brontén är att Messiah ser sig som en tungsint tänkare. En Ian Curtis inom svensk ståupp. Lite finare än de andra. Han refererar ofta till sin standup som konst och pratar gärna om sitt skrivande. Han återkommer ofta till sin kärlek för Ulf Lundell och dyrkade Knausgård innan han hade läst en enda rad av denne. Det är som om Messiah inte identifierar sig som komiker, utan mer som en svårmodig författare som går omkring och sparkar höstlöv på kyrkogårdar. Men trots att Messiah ser sig som en lidande konstnär har han gjort dolda-kameran-tv i Kanal 5:s Ballar av stål och dansat cha-cha i TV4:s Let’s Dance med Arga snickaren och Samir Badran. 

– Jag är en aning pretentiös. Jag ser det som att jag har någon sorts mål och mening med det jag sysslar med. Men sedan står man ändå där på någon firmafest och drar penisvitsar. Jag fattar att jag uppfattas som en clown i mångas ögon, men det blir aldrig så uppenbart som under ett företagsgig. Samtidigt är det svårt med smalare humor när man vet att enklare skämt egentligen går bäst. Många kulturskribenter säger att de gillar intellektuell politisk satir och brittisk finsmakarhumor, men när man ser dem i publiken ser man att de skrattar mest åt ett simpelt tjockisskämt.

Även om Messiahs humor skiljer sig mycket från övriga komiker-Sverige så tycker han att hans kollegor håller en hög nivå.

– Svensk standup har fått oförtjänt mycket skit, tycker jag. Jag skulle säga att Sverige håller en hög nivå. Även om jag inte delar allas humor, som de mest breda komikerna, kan jag se att de är väldigt duktiga. Många dissar svensk standup och säger att de bara gillar amerikanska komiker, men går du in på Comedy Cellar i New York är 80 procent ganska usla. Apropå dåliga komiker är det lustigt att nästan alla komiker säger att de började med standup för att alla andra var så dåliga, att det där kunde de göra bättre själva. Så är det inte i något annat yrke, vad jag vet; att man ser en värdelös polis och börjar drömma om att själv en dag bli polis. Det vanliga är att man ser Björn Borg och inspireras så mycket av hans talang att man bestämmer sig för att börja spela tennis. Men i humorsvängen ser man i stället en jättetråkig komiker och blir så provocerad att man bestämmer sig för att själv bli komiker.

Messiahs favoritkomiker är den amerikanske standupkomikern och roastkungen Greg Giraldo, som dog i en överdos av receptbelagd medicin 2010. Ska han välja en svensk favorit faller valet på Jonatan Unge.

– Det gör ont i mig att hylla Jonatan Unge eftersom han redan är så omhuldad i kulturkretsen, men han är tveklöst väldigt duktig. Jag höll på att trilla av stolen av skratt när jag såg honom uppträda för första gången för 15 år sedan. Han är en verbal virtuos med en språklig förmåga att gestalta och få med sig folk på en resa. Han är väldigt skicklig och tar aldrig den enkla vägen ut. En annan sådan är Ola Söderholm som inte hänfaller åt lustiga röster eller stor mimik, utan han använder orden för att skapa humor. Det gillar jag. Det blir nästan som en egen konst. Även Unge har den där prosodin, en språkmelodi som nästan är rolig i sig själv. Greg Giraldo, som för övrigt dog några veckor efter min pappa, var likadan. Han var väldigt smart och rolig, men när man lyssnar på honom kan man nästan blunda och bara höra hans språkmelodi och nynna med. Han har en otrolig nerv och det är nästan som en musiker. Det finns en härlig rytm i det. Om du skulle skriva ner skämten på papper skulle de inte vara lika roliga, det är själva framförandet som är centralt.

Melodin, rytmen och inte minst den djupa rösten har varit viktiga framgångsfaktorer även i Messiahs humor.

– Det var Greg Giraldo som fick mig att börja tänka på rytmen och arbeta med min egen röst. I början fick jag kritik av andra komiker som tyckte att jag pratade för fort, missade punchlines och inte lät publiken skratta klart innan jag var vidare på nästa ämne. Men det var medvetet. Jag ville skapa en harang av ord och en melodi. Det här är nördnivå, men det är sådant som roar mig. I min senaste show gör jag mig ovän med publiken för att sedan vinna tillbaka dem. Det såg jag som en rolig utmaning. Några kvällar i Norrland gjorde jag mig ovän med publiken, men lyckades aldrig vinna tillbaka dem – och då blev det väldigt långa 90 minuter.

Varför en lillgammal 39-åring som mår fysiskt dåligt av att gå på mingel och vars bild av en perfekt dag är att sitta ensam på balkongen och läsa en bok och äta wienerbröd väljer att utsätta sig för standup är inte helt lätt att förstå.

– Det är ett evigt mysterium. Jag har inget bra svar på det. Jag vet inte varför jag väljer att kasta mig ut socialt på det sättet kväll efter kväll. Hur kan jag, som bara vill sitta hemma och läsa, frivilligt gå upp på en scen och göra mig ovän med hundratals norrlänningar som sitter där med armarna i kors? Det är en mardröm egentligen.

Eftersom vi ändå börjat citera Ulf Lundell och Håkan Hellström frågar jag om han kan relatera till Håkanraden: ”Jag är 39, jag är ett tappat självförtroende” som passande nog spelas i högtalarna på det lokala fiket i Norra Djurgårdsstaden.

– Det sorgliga med att ägna sig åt den här typen av yrke som jag gör är att man så lätt sätter sitt värde i yrkesmässiga framgångar. Men eftersom jag har haft så roligt de senaste åren hade jag kunnat gå in i 40-årsåldern med väldigt mycket mer ångest. Så jag känner mig tack och lov inte som ett tappat självförtroende.

Ett intresse som inte anses lika sofistikerat som smal humor eller att läsa 600-sidiga böcker är att titta på vuxna män som underhållningsbrottas. Messiah har varit intresserad av wrestling sedan han var åtta år. Det var just genom wrestlingintresset han träffade poddkollegan och barndomsvännen John Willander Lambrell. Tillsammans gör de en årlig USA-resa för att titta på wrestling.

– Wrestling är inte helt olikt standup. Det handlar om karisma och att vinna en publik.

Om det fanns bibliska undertoner i att träffa en man vid namn Messiah som ser sin pappa som Gud dagen då Jesus Kristus lämnar jorden och färdas upp till himlen blir dagen snart ännu mer magisk. När Messiah berättar om sin döde far tittar plötsligt Joe Labero ut genom en lönndörr på kaféets baksida. Stämningen förbyts och Messiah brister ut i skratt. Få saker förstör ett djupt samtal om livets stora sorger som en plastikopererad Las Vegas-trollkarl i lejonman, vita linnekläder och sandaler som går och kånkar på en trollerilåda. Det visar sig att Messiah ska se den svenske illusionisten uppträda i ett tält för 90 personer samma kväll.

– Jag såg i vår lokala Facebookgrupp att Joe Labero skulle komma till vårt lilla kvarter, och när jag berättade det för Christina sa hon att hon redan köpt biljetter till hela familjen. Jag hade ingen aning om att hon älskade magi och trolleri, det kom som en total överraskning. Hennes högsta önskan är tydligen att bli uppbjuden på scen och itusågad av en trollkarl.

När vi ses på Millesgården, den vackra skulpturparken på Lidingö där Messiah ska fotograferas, kretsar samtalet i alldeles för stor utsträckning kring Joe Labero. Dagen före har tidningen Filter nämligen avslöjat att Joe Labero är någon form av bluffmakare. ”Joe Labero har lyckats med ett storslaget trolleritrick: Lura svenskarna att han är en av världens största magiker”, börjar det långa grävreportaget. Visst, om Joe Labero står och gör korttrick eller hittar mynt bakom barns öron i ett tält på en grusplan i Norra Djurgårdsstan kanske utsålda teatrar på The Strip känns avlägset, men Messiah tycker att Filters avslöjande faller på sin egen orimlighet.

– Joe Labero är en fascinerande man. Även när han står i ett tält utanför mitt hus skriker han stjärnglans. Visar det inte bara hur skicklig han är som lyckats få alla att tro att han är världens mest framgångsrika trollkarl?

2012 startade Messiah podcasten Geniförklarat inspirerad av Ricky Gervais podcast The Ricky Gervais Guide to … där Ricky Gervais, samarbetspartnern Stephen Merchant och kultfenomenet Karl Pilkington gav sig på stora ämnen som filosofi, naturvetenskap och samhällskunskap. Varje avsnitt inleddes med klassisk musik och en ansats som påminde om ett intellektuellt BBC-program, men övergick alltid i trams, vilda diskussioner och hysteriska skrattattacker. Geniförklarat började även det med klassisk musik och utgav sig för att spelas in i Bernadottebiblioteket på Stockholms slott där Messiah och flickvännen Christina tog sig an samhällets stora frågor tillsammans med kompisarna John Willander Lambrell och Maja Härngren. Podden blev en av Sveriges mest populära, dels för kvartettens personkemi, dels för att Messiah och Christina så öppet diskuterade sin relation. Ibland blev podden direkt jobbig att lyssna på och vissa avsnitt fick avbrytas för att de blev osams, vilket så småningom ledde till att podden lades ner.

– Det var många par som hörde av sig och tyckte det var befriande att höra ett annat par diskutera så öppet och frispråkigt. Folk kände igen sig och kände sig mindre dåliga själva, vilket var fint. Flera tyckte även att vi tog upp saker som de aldrig pratade om hemma. Det verkar som om många vänder sig till sina vänner för att prata om saker, men inte till sina partners. De pratar inte med varandra, trots att det är ens partner man tillbringar mest tid med. Jag tror att det finns något kittlande i det. Podden blev som ett nyckelhål till vår relation där folk kunde kika in. Men jag är mer ett förtjust i det där än Christina. Hon kan tycka att det blir för utlämnande. Det var därför vi lade ner Geniförklarat till slut också. Det kändes som om vi började närma oss någon sorts brytpunkt. Det var inte värt att riskera hela vår relation för podden.

Messiah ägnade en hel Sverigeturné åt den stormiga relationen i standupshowen Scener ur ett ”äktenskap”, som just nu arbetas om till en tv-serie med manus av Messiah och Christina, som även hon är komiker och tidigare vinnare av Bungy Comedy.

– Vi sitter och skriver manus tillsammans nu för att försöka göra en serieversion av föreställningen, och det är jättekänsligt. Det känns meta ibland när vi börjar gräla och riva upp gamla bråk. ”Så där sa jag aldrig, bara en idiot skulle säga så.” ”Jo, det var exakt så du sa!” Ibland har vi bråkat på väg till möten med tv-bolag, där det slutat med att bara en av oss går på mötet för att vi blir sådana ovänner. Vi blir ett par som bråkar om en tv-serie som handlar om ett par som bråkar. Det är nästan sjukt hur nära verkligheten manuset ligger, vilket nog är själva styrkan med det.

Men frågan om relationen kan beskrivas som just stormig följs av en lång, lång tystnad där Messiah, trots en podcast och en scenföreställning i ämnet, tittar ut i fjärran som om han ser hela den 20 år långa relationen passera revy framför honom.

– Ja, men det måste man nog säga ändå … Jo, den har definitivt varit stormig stundtals. Vi är ganska
krävande personer båda två. Vi vill ha saker på vårt sätt. Men vi har gått mycket i parterapi och ofta insett att vi har det ganska bra ändå. Jag tror vi båda två vet om att vi hör ihop. Vi har även försökt göra humor av det under många år.

Just nu är parets relation på en bra plats.

– Jag tror att jag är en bättre partner när det går bättre karriärmässigt. Jag är nog en usel partner när det går dåligt. Då går jag mest runt hemma och gnäller över andra komikers framgångar och hon får försöka trösta mig. Det är otroligt osexigt. Det är upp- och nedgångar hela tiden, men mår man bra i livet är man nog en bra partner. Vi båda har haft perioder när vi inte mår bra, som alla människor, och då är det tufft. Det bästa är när båda mår bra, och det gör vi nu.

Sedan Geniförklarat har Messiah gjort intervjupodden Sveriges 20 roligaste där han pratade med andra komiker, humorpodden Freakshow med Jakob Öqvist och nu senast, den dagliga nyhetspodden The Daily Messiah med Klara Doktorow och återigen JWL – John Willander Lambrell som Messiah skämtsamt benämner som sin ”enda vän”. Den senaste podden The Daily Messiah började som ett radioprogram på NRJ där Messiah och Klara sände kommersiell morgonradio tillsammans med Adam Alsing, en av Sveriges mest rutinerade programledare genom tiderna. Med NRJ Morgon nådde Messiah ut till en bredare publik och Adam Alsing axlade en mentorsroll och tog Messiah under sina vingar.

Sedan kom coronapandemin och allt gick väldigt fort.

– En måndag var vi precis klara med en radiosändning och jag bad Adam hänga med och spela in en sketch till min podcast Freakshow. Sedan i taxin hem skrev han att han började känna sig risig.

Adam blev som så många andra sjuk i covid och fick stanna hemma från jobbet. ”Den här veckan var det jag som fick ta mitt samhällsansvar i corona-tider men jag är tillbaka nästa vecka igen!” skrev den folkkäre radio- och tv-profilen på Instagram. Men han kom aldrig tillbaka.

– Det var så surrealistiskt, när Adam var sjuk sa vi ingenting i radion. Vi klippte in hans skratt så att det skulle låta som om han var med. Jag och Adam hördes hela tiden när han var i karantän. Adam gillade The Weeknds Blinding Lights, och när Weeknds nya singel släpptes skickade jag den till honom. Han var alltid snabb på att svara, men jag fick inget svar och såg att han inte hade läst sms:et.

Sjukdomen hade blivit värre, och efter att ha vårdats en vecka i respirator dog Adam Alsing chockartat den 20 april 2020 på Södersjukhuset i Stockholm, 51 år gammal.

– Jag satt hemma på min säng och hade precis borstat tänderna när jag fick samtalet. Jag vet inte vad jag ska säga … jag fick en chock. Där började det mörkaste året i mitt liv. Tre dagar senare var vi tillbaka i studion och spelade in radio. Det kanske låter självupptaget, men jag kände att vi gjorde det för hans skull. Det kändes trösterikt att fortsätta i hans anda. Jag och Klara tog in John och jag fick ta Adams roll, vilket kändes väldigt ärofyllt. Det var så jag försökte hantera det.

Adams död väckte minnen från när Messiahs pappa gick bort för 13 år sedan.

– Precis som när min pappa dog kände jag bara att livet är så tillfälligt. Både min pappa och Adam vigde hela sina liv åt underhållning, och när de nu är döda kan jag känna hur dumt det är att lägga sina liv i andras händer. Att leva sitt liv genom andras ögon och oroa sig för vad folk ska tycka.

Messiah menar att man ändå aldrig kan styra över vad man lämnar efter sig.

– Man vet aldrig vad folk ska komma ihåg efteråt. Det finns tre saker i mitt hem som alltid får mig att tänka på Adam. Den ena är en kaffeapparat han tipsade mig om att köpa. Varje gång jag står och gör kaffe i den tänker jag på Adam. Den andra är Treo Hallon som han var förtjust i. Den tredje är Otrivin Menthol, nässprayen som både han och jag missbrukare. De där fåniga små sakerna kan få mig att tänka: ”Det här är också döden.” Inte de stora tv-programmen eller whatever, utan det lilla.

Som den komiker Messiah är kan han skratta döden i vitögat.

– Det är så otroligt sorgligt, men det finns något humoristiskt med döden. Det var bara så absurt när Adam blev sjuk. En dag stod vi i radiostudion och skojade om pandemin. Jag läste upp en lista med fem saker som är positivt med coronaviruset och en vecka senare smittades Adam. Eller tre veckor innan pappa dog och jag rullade ut honom från demensboendet för att vi skulle fira hans födelsedag och han vände sig om till de andra dementa och ropade: ”Hej då, tokstollar!”

Några månader efter att Adam gått bort ville NRJ göra om upplägget för programmet. Messiah och Klara som ville fortsätta i samma anda för att hylla Adam tyckte att kanalen gick emot deras överenskommelse. Messiah bestämde sig för att skoja om det skiftet i sin podcast Freakshow som tillhörde samma mediehus.

– Det fanns en viss kritik mot arbetsgivaren i det jag hade skrivit. Cheferna gick in och förhandslyssnade på inslaget och dagen innan det skulle publiceras fick jag ett sms där det stod att avsnittet inte fick sändas. Jag sa att jag kunde klippa om det, men svaret blev: ”Vi stryker allt och tar nya tag nästa vecka.” Men så ville inte jag jobba så jag sa att antingen publicerar vi avsnittet eller så lägger jag ner podden. Avsnittet sändes aldrig och jag lade ner podcasten. I dag har många av de cheferna slutat och jag har en bra relation till mediehuset, det är där vår nuvarande podd The Daily Messiah ligger.

Med podcasten, tv-programmet och manusskrivandet som slukar all Messiahs tid och tankeverksamhet tvingas han jobba även under röda dagar, som i dag på Kristi flygare. Komikern måste tillbaka till skrivarlyan och fortsätta före kvällens trollerishow med Joe Labero. Jag strosar från Norra Djurgårdsstaden genom det Östermalm som Messiah byggt en hel karriär på att driva om. På Dramatenterrassen står Messiahs enda vän John Willander Lambrell och spelar skivor.

Intervju: Rasmus Blom
Foto: Sanna Dahlén
Styling: Rebecca Cohen
Grooming: Linnea Hellbom/Mikas Looks
Tack till Millesgården