Mikael Persbrandt i stor intervju: ”Jag känner inte igen mig i den yngre generationen”

Mikael Persbrandt är så omskriven att han känns overklig. Som ett sagoväsen, typ Yeti eller Loch Ness-odjuret. Karisman upphäver naturlagar. Glödlamporna flimrar, kaffekopparna skälver och all materia sugs mot skådespelaren när han gör entré i fotostudion på Södermalm. Racingkeps, pilotsolbrillor, mustasch, svart mockakavaj med ormskinnsslag (”gjord av kalv och pytonorm”, konstaterar han på bästa Gunvald-­maner) över en lika svart t-shirt med stänk av målarfärg och motorolja. Till det att par lösa brallor och sneakers. Tatueringar på halsen och händerna. Så håret: hälften hockeyfrilla, hälften modsfrisyr. En brittpoppig feather-cut i rakt nedstigande led från Paul Weller.

– Det är aldrig för sent att bli raggare, skrattar 59-­åringen när han tar av sig kepsen med texten ”Summer on Wheels” och rufsar till den gråsprängda kalufsen.

Mikael Persbrandt talar i en okedjad melodi med sin rostiga saxofonstämma. Han rör sig tungt och elegant som bara en gammal dansare och skådespelare som haft sin kropp som arbetsredskap ett helt yrkesliv kan.

– Jag tycker att det är trevligt att åldras på jordklotet, säger han när han slår sig ner på en stol. Det är trevligt att åldras i det här yrket också. Det är lättare att gestalta liv om man har levt ett liv. Det man låtsades när man var yngre är nu ett faktum. Man får större kontroll över de verktyg man har tillskansat sig genom åren.

Att få en skymt av Mikael Persbrandt i stan nuförtiden är ungefär lika sällsynt som att se just Snömannen. Han lämnar sällan markerna som omger hans herrgård Stora Lundby, fyra mil söder om Stockholm, där han lever med journalisten och mediepersonligheten Sanna Lundell och parets tre söner: 17-årige Igor, 14-årige Lo och femårige Fox (23-åriga bonusdottern Olga har flyttat hemifrån).

– Jag är helst inte i stan. Det blir allt mer sällan, högst en dag i veckan. Jag känner mig helt vilsen både här på Nytorget och på Karlaplan. Det är bara latte­pappor med uppfällda datorer överallt. Jag känner mig främmande i den här miljön, så jag håller mig på landet.

Några dagar tidigare har jag känt mig som en saudisk oljeprins när jag har fått hela salong ett på Biograf Grand bokad för mig själv för att se Persbrandts kommande storfilm Hammarskjöld (och eftersom vi ändå ska komma in på olösta politikermord: i samma salong som Olof Palme såg Bröderna Mozart före mordet).

Det är en fröjd att se Mikael Persbrandt göra sin starkaste rollprestation sedan Mig äger ingen och påminnas om att han i sina finaste stunder är Sveriges bästa skådespelare, dessutom i en egen biosalong tre månader före juldagspremiären.

Med en budget på 78 miljoner kronor och ett manus nästan uteslutande på engelska är Hammarskjöld en historisk filmsatsning med svenska mått. Det är så lite svenska i filmen att den rent teoretiskt inte skulle få tävla om en Oscar som Bästa utländska film, utan skulle i så fall behöva ta sig in i den tyngsta kategorin Bästa film. Mikael Persbrandt har all anledning att hoppas på filmen; när eftertexterna rullar inne på Biograf Grand står han inte bara som huvudrollsinnehavare, utan även som exekutiv producent.

– Att jag står som exekutiv producent innebär att jag som skådespelare har investerat en del av mitt gage i produktionen. Är man ett produktionsbolag med en stor kassa kan man gå in som avgörande partner i finansieringen, men i mitt fall kunde jag satsa en del av min inkomst i det.

– Jag fastnade för det välskrivna manuset som jag läste med skräckblandad förtjusning. Det var en svår roll på ett annat språk och jag förstod direkt att det skulle bli en stor utmaning för mig. Hur många
produktioner har jag gjort? 150? Jag kanske är stolt över så här många.

Mikael Persbrandt håller upp den ena handens fem tatuerade fingrar.

– Det är fem som jag känner är jävligt bra. Dag och natt med Simon Staho är en sådan, Mig äger ingen är en annan. När jag får den typen av manus i min hand känner jag att här måste jag steppa upp. Sanna brukar fråga: ”Är du inte glad över att du fått en ny roll?” Men när jag får ett jobb hoppar jag över att bli glad och går direkt på att bli bekymrad över hur jag ska utföra det. Så kände jag med Dag Hammarskjöld.

Som FN:s generalsekreterare och postum Nobelpristagare är Dag Hammarskjöld en av våra internationellt mest kända svenskar, i samma blågula exportliga som Raoul Wallenberg, Greta Garbo, ABBA, Zlatan, Avicii, Daniel Ek, Ruben Östlund eller Greta Thunberg. Gator, torg, parker och skyskrapor över hela världen är uppkallade efter Dag Hammarskjöld, inte minst i New York där toppdiplomaten bodde fram till sin för tidiga död. Den samtida amerikanske presidenten John F. Kennedy kallade honom ”The greatest statesman of our century”, men precis som för JFK själv eller Palme överskuggades hans storartade liv av hans gåtfulla död. Vid tiden för den ödesdigra flygkraschen 1961 var Hammarskjöld en av världens mest älskade – och hatade – personer.

– Det är svårt att gestalta någon som har funnits i verkligheten, dessutom en superstar till världspolitiker. Jag försökte hitta luckorna i honom, för det är svårt att närma sig en helt perfekt människa som bara gör gott för mänskligheten. En annan sak jag behövde ta hänsyn till var klasskillnaden: Dag Hammarskjöld växte upp på ett slott i Uppsala och jag i en lägenhet i Jakobsberg. Det fanns en otrolig diskrepans mellan våra bakgrunder. Jag ville ge små subtila signaler om högborgerlighet och adlighet snarare än att försöka leka greve. Så det fanns en stress i risken att inte göra den här ikonen rättvisa.

För en yngre generation är Dag Hammarskjöld mest förknippad med folkbildande P3 Historia-poddar eller i egenskap av tusenlappsmotiv, som i låten Dag Hammarskjöld av gangsterrapparna Einár och Dree Low med rader som: ”Ey, Dag Hammarskjöld på min lapp. Dag Hammarskjöld får folk här bli japp’d. Jag hämta Hammarskjöld på min rap. Jag hämta Hammarskjöld i min trapp, ey, ah.”

Som påkostad dramathriller med Mikael Persbrandt i huvudrollen kommer ännu fler att få bekanta sig med den världsberömde svensken.

– Dag Hammarskjöld var en väldigt speciell människa som levde under en väldigt speciell tid i världshistorien, säger Persbrandt.

Dag Hammarskjöld befann sig alltid i händelsernas centrum, men privat levde han ensam sånär som på sin butler och sin vän Greenback, en apa som han fått i gåva vid ett statsbesök i Somalia. Greenback hoppade omkring bland de exklusiva designmöblerna och den dyra konsten i Hammarskjölds vackra etagevåning på 73:e gatan och Park Avenue vid Central Park.

– I kontrast till Hammarskjölds liv i hetluften ville jag fånga ensamheten med apan och butlern i våningen i New York. Hans längtan och hur han fick hålla tillbaka sig själv för att fokusera på sitt kall och kämpa mot alla de orättvisor som fanns då och som i ännu högre grad finns i dag. Filmen är oerhört aktuell på det viset.

På tal om ensamhet. Kan det kännas ensamt att fronta en så här stor produktion? Det är ditt namn och ansikte på filmaffischen.

– Visst är det så. Det finns en stress i att folk ska säga att ”han kan ju inte gestalta en diplomat av den här kalibern”. Jag känner alltid att jag är otillräcklig och att jag har tagit mig vatten över huvudet. ”Han kan väl inte spela Hamilton?” Jag tränade som fan på att slå de där karateslagen på rätt sätt. Någonstans har jag en god tillit till att jag kan någonting i det här yrket. Jag vet att jag är ganska bra på det, men kaos bor granne med Gud. Det är dubbla känslor. I det här fallet är jag rädd för att inte duga inför sådana som Jan Eliasson, politiska högdjur som jag har haft kontakt med inför inspelningen av filmen. Jag tänker att de ska tycka att ”det där var inte särskilt bra porträtterat”. Men jag har sett om filmen nu och det får duga. Jag kan inte bättre.

En av filmbranschens äldsta sanningar är att barn och djur är svårast att regissera, men det har filmens danske regissör Per Fly föredömligt struntat i och låtit Persbrandt spela mot en riktig apa, vis av vetskapen att många bra filmer och tv-serier har totalförstörts av slarvigt animerade kreatur (den vita älgen som laggade i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar salig i åminnelse).

– Jag var tvungen att åka några dagar tidigare än alla andra till inspelningen för att umgås med apan. Vi var livrädda för varandra till en början, men sedan blev vi bästa polare. Man brukar säga att barn och djur är så äkta framför kameran att de avslöjar hur dålig skåde­spelaren är, men det har jag aldrig upplevt. Jag tycker snarare att man finner en vila i barn och djur. Det går inte att förställa sig, så det är bara att flyta med. Om du spelar mot ett barn med en helt naturlig utstrålning och närvaro syns det om du gör dig till. Det är bara att lägga ner allting och vara med dem. Det är egentligen det man strävar efter med vuxna skådespelare också. Vuxna skådisar har en förmåga att lägga på sig en massa onaturliga lager. Det blir bara dumt.

Filmen undviker fler fallgropar än den CGI-gjorda djurfällan. Till skillnad från andra biopics skippar Hammarskjöld pliktskyldiga uppväxtskildringar (som ofta känns som spelade Wikipediasidor) och fokuserar i stället på den mest spännande tiden i huvudpersonens liv, upptakten till den mystiska flygkraschen: I juni 1960 utbröt kaos i Kongo i samband med att landet blev självständigt från den brutala kolonialmakten Belgien. Många stormakter exploaterade det gigantiska landet i hjärtat av Afrika eftersom det var ett av världens rikaste sett till sina naturtillgångar. Belgarna och andra impe­rialister plundrade Kongo på diamanter, guld, silver, elfenben, koppar, kobolt, trä, kaffe och råolja. I landet fanns även uran som användes till kalla krigets kärn­vapenkapprustning – majoriteten av det uran som Oppenheimer använde till atombomben i sitt Manhattan­projekt kom exempelvis från södra Kongo.

När Dag Hammarskjöld skickade fredsbevarande FN-styrkor till Kongo för att försöka stoppa det eskalerande våldet satte han därför stora och mörka krafter i rörelse. Trots avrådan bestämde han sig för att själv åka till krigszonen för att medla direkt med utbrytarregionen Katangas president Moïse Tshombe i hopp om att ena Kongo. Resan innebar stora risker, men för Hammarskjöld gick plikten före allt. Natten mellan den 17 och 18 september 1961 störtade planet som FN-chefen och hans 15 medarbetare färdades i, bara en mil från flygplatsen i staden Ndola i nuvarande Zambia där mötet med president Tshombe skulle äga rum. Ingen överlevde kraschen.

Trots påtryckningar från FN har amerikanska och brittiska underrättelsetjänster vägrat att öppna sina arkiv om Dag Hammarskjöld, men enligt bland annat dokumentärfilmen Cold Case Hammarskjöld från 2019 ska den belgiske piloten och legoknekten Jan van Risseghem ha erkänt att han sköt ner planet.

– Jag tror att den här filmen ligger exceptionellt nära sanningen, säger Persbrandt. Tydligen är Carl Bildt övertygad om att det var en naturlig flygkrasch, medan Jan Eliasson är helt säker på att planet blev nedskjutet. Två tidigare utrikesministrar och diplomater som borde sitta på underrättelser som vanliga människor inte har tillgång till, och ändå drar de så olika slutsatser. Det är jävligt spännande. Det skapas alltid konspirationsteorier kring stora statsmäns märkliga bortgångar – ta bara Palmemordet – men det går inte att komma ifrån att Dag Hammarskjöld hade fruktansvärt många och starka fiender. Samma år vi började filma i Sydafrika hade kineserna öppnat åtta nya urangruvor i utbyte mot infrastruktur. Så det är fortfarande ett skafferi av mineraler, litium, uran, guld och diamanter för the big powers att ösa ur, och det vill de såklart inte bli av med. Dag Hammarskjöld var en person som ville avkolonisera Afrika och ge tillbaka allt det här till afrikanerna själva. No good for business! Jag tror inte att så många protesterar mot den sanningen.

Sannolikheten för att Dag Hammarskjölds flygkrasch var en olyckshändelse tycks med andra ord vara lika hög som att Wagnerledaren Jevgenij Prigozjins dito i somras var det. Precis som dåtida världsledare i fallet Hammarskjöld hävdar Putin att det inte finns några tecken på ”extern påverkan” på planet som kraschade med Wagnerledaren och ytterligare nio personer ombord, två månader efter Wagnergruppens kupp­försök mot Moskva.

Likheterna mellan då och nu är slående. Stormakterna skramlar återigen med kärnvapen, Rysslands invasion av Ukraina är den största attacken mot ett europeiskt land sedan andra världskriget samtidigt som Israel–Palestinakonflikten har blossat upp med full kraft på nytt. Aldrig har en storfilm om en av tidernas främsta fredsmäklare känts mer aktuell.

Manusförfattarna arbetade med Hammarskjöld i åtta år innan den började spelas in och kunde aldrig
förutse att filmen skulle få en sådan resonans i dagens samhälle.

– Nu är jag inte politiker och ska absolut inte prata politik, men jag tror aldrig att vi har varit så nära ett tredje världskrig som vi är i dag. Tyvärr verkar det som om vi människor aldrig lär oss någonting av krig och orättfärdigheter. Det saknas människor av Hammarskjölds eller Palmes kaliber som kan stå upp och säga att det här är fucking wrong! Det är en konstig och mycket farlig värld vi lever i.

Hur intresserad är du själv av politik?

– Jag är inte särskilt intresserad. Ibland har jag nog låtsats vara det. Jag är absolut inte ointresserad, för då är man helt alienerad från det världsliga livet, men jag är numera på det klara med att jag bara är skådespelare och inget annat. Jag kanske tänker fel, vi i offentligheten kanske ska vara språkrör för det ena och det andra. Sanna har ju en väldigt politisk hållning och är väldigt öppen med det.

– Jag växte upp i FNL-tågen med mamma. Ett tag kallade jag mig för socialdemokrat och har varit inbjuden på en massa event som sossarna har haft genom åren. Men ju äldre jag blir, desto mer opolitisk känner jag mig. Det är en enda jävla röra och det går bara runt allt­ihop och blir aldrig bättre. Men det är klart att man måste engagera sig. Att göra en sådan här film är också att dra sitt strå till stacken.

På senare år har Mikael Persbrandt mest synts på teaterscenen och i tv-serier som Lars von Triers nyversion av Riket och i den brittiska dramakomedin Sex Education på Netflix. Hammarskjöld blir hans stora comeback på bioduken.

– I grund och botten är jag en teaterskådespelare. Mina nära runt omkring mig säger att jag mår bäst när jag spelar teater. Det brukar vara trevliga perioder. Vad gäller film tycker jag inte om att vara borta hemifrån. Det finns en sanning i den så kallade hotelldöden, att sitta själv på rummet eller gå ensamma promenader i städer där man inte är hemma. Under inspelningen av Hammarskjöld i Sydafrika hade jag med mig min styvdotter Olga som assistent, så hon pluggade text med mig och var med som sällskap. Jag hade tvåa i engelska i skolan och hade aldrig en tanke på att jag skulle behöva det i livet. Jag skulle ju bli konstnär och måla tavlor. Att jag skulle till Kapstaden och spela en världspolitiker eller till Wales och spela in en konstig serie som heter Sex Education var helt otänkbart. Det var en slarvig skolgång. Det håller jag på att bråka med mina killar om; man ska gå i skolan och man ska plugga så mycket man kan. Men de är faktiskt riktigt duktiga i skolan. Jag har kommit på ett knep, jag betalar för framgång.

Cash?

– Rena cash. Jag betalar för A och B i fallande skala. C pröjsar jag knappt för.

Vad får man för ett A?

– Tusen spänn. Det blir en slant om man sköter sig.

Under många år rådde en kaotisk Mickemania i Sverige, där Mikael Persbrandts namn stod skrivet i eld på löpsedlarna i stort sett dagligen. Han snubblade ut från en krog och landade med ansiktet före på Expressens förstasida. Var han aktuell med en ny film eller pjäs fick han bara frågor om den senaste skandalen. Han befann sig ständigt, som han själv uttrycker det, ”mitt i korsdraget från kvällstidningarnas skandalskriverier”. Som med skogen och träden har det därför varit svårt att se skådespelaren för alla rubriker, men i Hammarskjöld skiner skådespelaren Mikael Persbrandt i all sin prakt.

En scen i filmen som visar prov på årgångsvinet Mikael Persbrandts finkalibriga skådespeleri är när Dag Hammarskjöld står i ett böljande Österlenlandskap och på avstånd betraktar Backåkra, den Skånegård han står i begrepp att köpa och dra sig tillbaka till den dagen FN-karriären i New York är över. Sekvensen innehåller inga repliker, bara Persbrandt som med sina isblå ögon och sitt breda varggrin förmedlar alla de blandade känslor och tankar som rör sig inom diplomaten; drömmen om det lilla livet utan världspolitikens ok på sina axlar.

Mikael Persbrandt blir på gott humör när jag tar upp scenen.

– Fan vad snäll du är. Tack! Jag älskar dig! utbrister han och fortsätter:

– I den scenen har Hammarskjöld dubbla bokföringar, kan man säga. Han står i världens fokus med Kennedy och Chrustjov som största motståndare och ständigt med de stora världsfrågorna snurrande i huvudet, men så tränger sig en låga av kärlek och ömsinthet fram när han föreställer sig en liten tillvaro på Österlen. En låga som tränger in som en kniv i hans stora mission. Då kan det bli ett sådant där litet leende som gränsar till någon sorts skräck över att han inte ska få uppleva det lilla livet. Intressant, det var precis så jag tänkte med den scenen. Det gläder mig att du lägger märke till små detaljer.

Det subtila skådespeleriet kommer med åldern, menar Persbrandt.

– Det är lättare att jobba med små medel, så som en blick, när du börjar bli gammal. Du har levt mer och har mer yrkeserfarenhet rent tekniskt. I många yrken är det negativt att åldras, men eftersom skådespelare ska gestalta liv är det fint att bli äldre i det här jobbet.

Han reser sig för att göra kaffe.

– Sitt ner du, jag gör kaffe. Jag är från Jakan och Galeasen för fan, här jobbar vi platt hierarki, hojtar han muntert och börjar måtta kaffe i bryggaren.

Uppväxten i Jakobsberg, åren på Teater Galeasen, uppgången och fallet avhandlade Persbrandt när han gjorde upp med sitt förflutna i självbiografin Så som jag minns det 2017 vilket förmodligen är det närmaste vi kommer en svensk The Dirt, den hysteriskt stökiga biografin om hårdrocksbandet Mötley Crüe. Sedan dess har Sveriges mest omskrivna skådespelare plockat upp skärvorna så gott det går. I dag springer han oftare på Biltema än på Teatergrillen och de enda rykten som omgärdar honom handlar om hans förmodat höga elräkningar. Mikael Persbrandt har slutit fred med sig själv, fått diagnosen bipolär sjukdom och avslutat kapitlet med alkohol och droger. Kriget är över.

– Jag är snart 60, vad hände egentligen? Jag målar mycket. Jag gjorde det så sent som i går kväll. Jag säger till Sanna och grabbarna på förmiddagen att jag ska gå ner och fixa en grej, sedan när jag kommer upp har de redan ätit middag. Då har jag målat i åtta timmar i vad som känns som tio minuter.

En svensk kulturgigant i exil från Stockholm som målar tavlor på sin gård och trivs bäst i fred och frihet. Känns det igen? Har man läst Ulf Lundells Vardagar tycks svärfar och svärson leva parallella liv.

– Jag växte upp med terpentindoften när mamma stod i köket och målade om nätterna. Sannas brorsa har gått på Konstakademien och hennes pappa målar också. Det finns runt omkring oss. Det har varit mycket lättare för mig att måla sedan jag flyttade ut till gården. Jag står som i en maskinhall och håller på. Jag måste ha mycket utrymme, jag kan inte stå med ett litet staffli i köket. Det kladdar och stänker. Färg överallt. Det är härligt.

Han berättar att han liksom Ulf Lundell på Österlen lyssnar på musik medan han målar varpå han sömlöst glider in på en annan passion han delar med svärfar.

– Nu har det blivit mycket Elvis ett tag, eftersom jag har blivit raggare på äldre dagar. Jag köpte en gammal amerikanare som jag vann pris för på en bilutställning i Huddinge förra helgen. En Oldsmobile 442 W30 i begränsad upplaga från 1970, året innan avgaskraven kom till Kalifornien. Efter det blev bilarna svagare och svagare.

En gnista tänds i Mikael Persbrandts ögon. Ingen gång under intervjun tycks han bli så genuint lycklig som när han får prata om motorer.

– Jag har umgåtts i racingkretsar i alla år. Jag känner allt från vänliga entusiaster med långa skägg och bilar för 200 lax till nyrika stekare som flashar dyra Ferraris. Jag är intresserad av allt; jag har både en enklare raggarbil och en Ferrari på 700 hästar. Bilar är levande väsen! Efter första säsongen av Beck fick jag råd med min förs­ta motorcykel, en Suzuki T1000 som jag drog ner till Formel 1-banan i Hockenheim med. Det lät som om man slog med en stång i en järnkammare när man växlade på rakan – jag får gåshud bara jag tänker på det. På vägen hem träffade jag ett gäng svenskar på en bensinmack som tyckte att jag skulle med till Nürburgring i tyska Eifelbergen. Det var en liten avstickare på sisådär 70 mil, men jag hängde på. Sedan dess är jag förälskad i Nürburgring och är där flera gånger per säsong, även om det bara har blivit ett tillfälle i år. Sönerna brukar åka med också. Det är en hobby jag har. Jag minns när jag och Torsten Flink spelade på Teater Plaza på 90-talet och när föreställningen var slut satt Torsten bara kvar, medan jag drog i väg till racingbanan. Det är en fristad för mig. Där är det ingen jävel som bryr sig om Gunvald. Det är bara ”Har du R-däck på?” eller ”Vad har du för stötdämpare?” Jag får nästan tårar i ögonen.

Att ta hand om sambo, barn, hundar, katter, hästar, höns, bilar, traktorer, motorcyklar och båtar på en stor herrgård lämnar lite tid över till annat.

– Det är fullt upp på gården. Häromdagen hade vi en duvhök på besök som tog två av våra höns. Räven är efter dem också. Jag måste hålla efter vildsvinen också så de inte förstör markerna. Sedan blir det mycket tid med hästarna som jag och framför allt Sanna älskar. Vi sätter allt hopp till vår lille femåring Fox som är den ende av sönerna som gillar att rida. De andra två kör mest cross och leker med maskiner. Jag skulle vilja rida med familjen i bergen i Nebraska eller Oklahoma med sadelväska, filt och Winchesterbössa. Jag gör upp eld och så ligger vi uppe i skogen med hästarna. Inte som tanterna på svenska hästgårdar som tultar runt. De galopperar inte ens.

Gårdsjobbet är bra för hälsan, säger Persbrandt.

– Men jag har ett gym som jag går ner i tre dagar i veckan också. Jag kör rätt korta pass. Jag springer två kilometer i uppförsbacke och sedan kör jag mage och rygg. Det är skönt att hålla efter kroppen lite grann. Vi äter mycket god mat hemma och jag försöker hålla igen så gott jag kan, men det går inte. Jag älskar det för mycket. Man blir smällfet. När jag spelade Hamilton hade jag ett sixpack, nu har jag ett onepack, skrattar han och slår sig för magen.

Dagar går och kommer, medan Mikael Persbrandt knogar på, likt bonddrängen i visan.

– Jag kör hästskit. Tiotals hjullaster varje vecka. Förra veckan körde jag även 180 ton sand till Sannas ridbana. Sedan klipper jag mycket gräs. Det tar åtta timmar – en arbetsdag – att klippa hela gräsmattan på gården. Några dagar senare är allt tillbaka. Det växer som fan nu! Jag ska hem och klippa gräset efter det här, faktiskt. I går var jag på Biltema och köpte ett nytt batteri till gräsklipparen, det är en stor åkgräsklippare. Sedan köpte jag en hoppboll till Fox som han ska hoppa runt på också. Ja, det är sådant jag sysslar med.

Faktum är att Mikael Persbrandt lägger mer tid på hästskiten än på skådespeleriet numera. Det är så han vill ha det.

– Förr jobbade jag konstant. Nu vill jag göra färre, men bättre och mer utmanande roller, säger han.

Har du något råd till yngre skådespelare?

– Nej, skrattar han och funderar sedan en stund.

– Förr rökte alla. Jag rökte också. I dag röker ingen. I dag har alla cykelhjälm. I dag äter alla veganskt. I dag tränar alla. I dag är alla väldigt noga med hur de ser ut. Rådet är att de gott kan skita ner sig lite grann och gestalta liv i stället för yta. Jag känner inte igen mig i den yngre generationen. Men det finns några bra. Jag och grabbarna ser en serie som heter The Bear och han som gör huvudrollen där har en fin närvaro. Jag blir glad när jag ser bra skådespeleri. Lika ledsen blir jag när jag ser halvdant skådespeleri.

Mikael Persbrandt slår ut med armarna när jag nämner hans stora födelsedag om en vecka.

– Ja, men fy fan. 60! Det där vill jag inte ens vara med om. Jag höll på att säga att jag inte tänker så mycket på det, men faktum är att jag tänker på det hela tiden, jag vill bara inte låtsas om det. Det är så påtagligt att livet är ändligt. Man tänker saker som: Kan jag skaffa en ny hund? Nej, men fan, han kanske överlever mig. När han är 10 år, då är jag 70. Jag frågade morsan och hon sa att hon också hade existentiell ångest inför 60, men sedan gick det över. Nu har hon så jävla kul. Det är lördag hela veckan. Oxfilé och ett gott glas rött vin varje dag. Hon är superpigg och ser mycket coolare ut nu än när hon var 60 eller 50. Hon verkar ha det asbäst. Det får man ha som målbild.

– Jag säger som jag sa inledningsvis: Det är trevligt att åldras på jordklotet.

Intervju: Rasmus Blom
Foto: Mattias Edwall
Styling: Lalle Johnson
Grooming: Alice Regnström