Ögonblicken: Ralph Lauren uppfinner drömmen om The Hamptons

1977: Sex Pistols arresteras utanför Storbritanniens parlament, Stjärnornas krig går upp på biografer över hela världen, Elvis Presley hittas livlös på badrumsgolvet på Graceland. För vissa män bleknar ovanstående kulturella milstolpar – och i princip allt annat – i jämförelse med en händelse: Ralph Lauren visar upp sitt nya hem i The Hamptons. För många män är bilderna på Ralph Lauren och hans familj i denimskjortor, cowboyboots, snickarbyxor och flanellskjortor en sorts motsvarighet till Dödahavsrullarna: själva urtexten, det korpus som allt leder tillbaka till. I herrmodevärlden är Ralph Lauren en av få som lyckats förvandla sin egen våta dröm till alla andras våta dröm. 

Om man skulle väcka en Kingläsare mitt i natten skulle vederbörande med oroväckande stor sannolikhet kunna recitera följande: Ralph Lauren föddes 1939 som Ralph Lifshitz i ett ruffigt arbetarklassområde i Bronx som son till judiska invandrare. Ralph var yngst, med tre äldre syskon, och drömde sig tidigt bort mot större vidder. 

Som påpekats många gånger tidigare är Ralph Laurens imperium en dagdröm: en outsider som förvandlade sig till sina egna fantasier. I DeWitt Clinton High Schools årsbok för 1957 stod ett ord på frågan om ens livsmål: Miljonär. Efter att under uppväxten ha mobbats för sitt efternamn bytte han namn till Lauren. Resan mot det som kom att bli ett imperium värt miljarder började med hemmagjorda slipsar som han sålde för 70 kronor/styck. Under mitten av 60-talet var han också slipsförsäljare och butiksanställd på Brooks Brothers innan han lanserade Polo 1967. Namnet valde han trots att han aldrig sett en enda hästpolomatch. 

Han öppnar en liten butik inne på varuhuset Bloomingdale’s, innan han under början av 70-talet öppnar en egen butik på Rodeo Drive i Beverly Hills. Han skapar den första skjortan med företagets ikoniska logotyp och får chansen att göra kläderna till The Great Gatsby. Hans resa under 60- och 70-talet brukar slentrianmässigt kallas för beviset för att den amerikanska drömmen existerar. Men frågan är om inte det i stället är drömmen om att äga ett hus i The Hamptons som det egentligen handlade om. Som halvpank butiksanställd i tjugoårsåldern hade han ofta åkt ut till badorten vid östra delen på Long Island bara för att få en pust av havsdoften i The Hamptons. 

Hamptons har varit en symbol för ett slags bedagad lyxtillvaro för blaserade konstnärssjälar ända sedan slutet av 1800-talet. New York Times rapporterade då om hur området längst ut på Long Islands östra spets hade förvandlats från potatismark till en lantlig tillflyktsort för det glittrande folket:

”De vackra byarna som samlas kring gamla Southampton – däribland Quogue, Good Ground, de övriga delarna av Hamptons och det oöverträffade Shinnecock Hills – förenas till något som i det närmaste kan liknas vid Eden efter en lång resa. Den exklusiva – i ordets bästa bemärkelse – societeten är här under sommaren representerad av sina främsta andar. Välartade män och kvinnor finner en gemytlig atmosfär, ett överflöd av förfinade nöjen och otaliga behag i dessa pittoreska gamla byar.”

Det var efter att en tåglinje mellan New York och Montauk byggdes som jordbruksmark och små fiskebyar började förvandlas. Snabbt kom Hamptons att locka både konstnärer och deras mecenater. Redan på 40-talet hittades Marc Chagall och Salvador Dalí här, snart följde konstnärer som Willem de Kooning, Jasper Johns, Marcel Duchamp och Mark Rothko. Jackson Pollock och Lee Krasner lånade två tusen dollar av Peggy Guggenheim och köpte ett trähus och tillhörande ladugård. Huset är nuförtiden ett museum där besökarna måste ta av sig skorna och använda särskilda tofflor för att inte förstöra stugans golv, som fortfarande är täckt av Pollocks färgexplosioner. 

Men det är kanske på 70-talet som Hamptons verkligen växer ut till ett paradis för den glimrande eliten. Det går i princip att göra ett släktträd över årtiondets unikt dekadenta blandning av rockstjärnor, författare, konstnärer, dekadenta arvingar och jetset-elit. Lee Radziwill, yngre syster till Jackie Kennedy, är på många sätt centralfiguren inom det här skimrande släktträdet. 

Deras familj, Bouvier, ägde godset Lasata, som häromåret såldes för 55 miljoner dollar. I närheten bodde också den stenrika familjens släktingar ”Big Edie” och ”Little Edie”, vars excentriska livsstil porträtterades i bröderna Maysles klassiska dokumentär Grey Gardens. Men kanske framför allt var det runt Lee Radziwill själv som stjärnorna flockades: vännen Truman Capote skrev klart In Cold Blood på besök från Manhattan, Norman Mailer kom över på middag, och var och varannan kväll begav sig Radziwill och maken till Andy Warhols hus i närliggande Montauk, där Mick och Bianca Jagger allt som oftast vaknade på soffan efter en utekväll på byn. 

På samma gata som familjen Bouvier huserade, Further Lane i East Hamptons, hyrde familjen Lauren ett hus under början av 70-talet. Snabbt började han leta upp fler hus att hyra. 

– Under tidigt 70-talet, några år efter att Ricky och jag gifte oss så hittade vi ett hus – en renoverad röd ladugård – i Southampton. Sedan hyrde vi en modernistisk låda vid Amagansetts sanddyner, ett spånklätt New England-hus i East Hampton och, till slut, vårt eget hus på klipporna i Montauk, berättade Ralph Lauren senare. 

Huset i Montauk hade tidigare ägts av John Lennon och Leonard Bernstein och inhandlades efter att slipsförsäljaren förvandlats till pojken med guldbyxorna. Plötsligt hade allt hamnat på plats för Ralph Lauren: Under 60-talet hade han träffat Ricky Ann Loew-Beer, en läkarstudent som jobbade extra i receptionen hos en ögonläkare där Lauren var patient. De gifte sig samma år och fick snart tre barn.

När fotografen Susan Wood 1977 besökte parets hus var bilden av den amerikanska drömmen komplett. Sällan har konventionell familjebildning och rikedom porträtterats lika inbjudande: Ralph Lauren fnissar och prövar nya cowboyboots, Ralph Lauren fnissar och åker jeep på stranden med sina barn, Ralph Lauren fnissar och värmer fötterna över öppen brasa tillsammans med sin fru Ricky. 

Hamptons har, naturligtvis, under årtionden som följt förvandlats till en perverterad version av sig själv: om du besöker området under sommarmånaderna får du nuförtiden förvänta dig milslånga köer till bedagade skaldjursrestauranger, virala hundradollarssallader och servitörer som blir erbjudna helikopterturer och Coldplay-biljetter för att smyga till besökande miljonärer ett bord med strandutsikt. Den klassiska lanthandeln Sagaponack General Store, en ”mom and pop store” som varit öppen sedan 1878, öppnade i somras på nytt av Mindy Gray, fru till miljardären Jonathan Gray, direktör på riskkapitalbolaget Blackstone. 

Men Ralph Laurens kärlek har bestått. När han häromåret presenterade sin vår- och sommarkollektion för 2025 så var platsen självklar. Ett ridcenter med stall och hagar i Bridgehampton hade förvandlats till en catwalk. Visningen öppnade New Yorks modevecka och innehöll förväntade ingredienser: vita staket, kabelstickade tröjor, små, små smörgåsar, aprikosa kostymer och en gästlista med namn som Jill Biden, Anna Wintour och Jude Law. 

Den 85-årige designern berättade att Hamptons kanske fortfarande är hans främsta inspirationskälla. Kanske framför allt av nostalgiska skäl. 

– Hamptons bär på en atmosfär som förflyttar dig till en annan tid och plats. Längs stränderna ligger konstnärskolonier utspridda, medan polofält och betesmarker breder ut sig över halvön. Det är en plats för inspiration, där några av mina bästa minnen skapats, berättade han. 

Han berättade att han själv inte kan låta bli att bläddra bland de klassiska bilderna från Hamptons ibland. 

– Jag började titta på gamla bilder på Ricky och våra barn från våra somrar i Hamptons när vi bar chambrayskjortor, slitna jeans, fransiga chinos och overaller … allt handlar om en enkel, komfortabel och tidlös livsstil.