Så är det att leva som adelsman idag

I ingressen ovan står ett namn som kan tyckas märkligt. Korrekturfel? Artistnamn? Pseudonym? Redaktionellt internskämt? Nej! Jag, skribenten, är adlig – vilket gör mig till en del av en etnisk minoritet i det svenska samhället, bestående av ungefär 25 000 personer. Lika många som samerna. På grund av detta medfödda handikapp har jag tvingats växa upp i ett kompakt utanförskap, en ständig måltavla för omvärldens fördomar:

– Bor du i ett slott?

– Är du släkt med kungen?

– Öh, greven, e'ru greve eller?

– Är ditt blod blått?

– Är du inavlad?

Svaren på dessa frågor varierar: 1) Nej. 2) Han är fransman, för helvete. 3) Nej, släkten har inga titlar. 4) Ådrorna kan te sig blå vid så kallad "pump", men samma fenomen kan observeras även hos vältränade representanter för populasen. 5) Ja, lite, vi blir schizofrena och får problem med fingerlederna. 

Inte nog med att jag tvingats bära adelskapets allmänna törnekrona i dagens samhälle. Av alla tänkbara adelsätter – 601 idag ännu levande – har jag har fått det luriga namnet Natt och Dag. Varje gång jag tvingas visa upp min legitimation, gärna i samband med kortköp, utspelar sig följande dialog som en scen ur Måndag hela veckan:

– Natt och… kan man heta så?

– Ja.

– Vadå, är det taget eller?

– Ja, på 1200-talet.

Vilken ynnest det hade varit att få födas till en Beck-Friis, en Ehrenskiöld, en Hästesko af Målagård. Det visar sig dock att situationen kunde varit värre. När jag nyligen assisterade min far med bokningen av ett hotellrum fick jag en insikt i det personliga helvete som förföljt denne man i 60 års tid. Min fars förnamn är Bo. Hotellreceptionisten fick stora problem.

– Och namnet?

– Bo Natt och Dag.

– …

– Hallå? Är du kvar?

– Alltså, vill han… bo här… både på natten och på dagen?

Personlig anteckning: Undvik helst att välja ett verb som namn på din avkomma så att vederbörande slipper bilda en nästintill komplett mening. 

Det är inte bara hotellreceptionisten i exemplet ovan som vill ha svar på sina frågor om adeln. Myter och missuppfattningar florerar fritt. King har för avsikt att reda så mycket vi kan, och börjar logiskt nog från första början. 

Kort historik

Startskottet för adeln i Sverige var instiftandet av Alsnö stadga anno 1280 – samma dokument som gjorde kung Magnus känd under namnet Magnus Ladulås, eftersom han i samma veva fastställde att det inte var helt hundra att kringresande stormän slentrianvåldgästade bönder och smällde i sig all deras spannmål och boskap. Kontentan av stadgans tredje artikel är att män i kungens tjänst befriades från skatt. En ny samhällsklass bestående av väpnade, skattebefriade tjänstemän uppstod. Dessa blev med åren mäktigare och mäktigare, fick fler och fler fördelar, gavs rätten att själva beskatta de ofrälse som bodde på deras marker och kom till slut att dominera rikets politik. Adelskapet gjordes ärftligt, och utestängde därmed majoriteten av befolkningen för att försäkra sig om att det skulle finnas någon kvar att beskatta.

Festen tog slut när Karl XI insåg att adeln var kul att ha i krig, men var rätt så onödig och påfrestande i fred, och dessutom satt på en hel del tillgångar som man kunde ha mycket skoj med. Han inledde den så kallade reduktionen, då kronan krävde tillbaka gods och marker som skänkts till adeln. När Gustav III kom till makten i slutet av 1700-talet var adelns position så svag att kungen kunde införa envälde.

1809 gavs kreti och pleti rätt att äga mark och inneha höga ämbeten, vilket i praktiken befriade adeln från all reell makt, men man segade sig kvar som en del i fyrståndsriksdagen (du vet; adel, präster, borgare och bönder) fram till 1866, då tvåkammarriksdagen infördes och adeln valde att frivilligt avsäga sig allt politisk inflytande. Inte för att vi hade något större val, men ändå.

2003 avskaffade regeringen de sista av adels lagstadgade privilegier. Innan dess betalade vi inte moms och hade bara 12% i inkomstskatt. Nej, skämt åsido: De avskaffade privilegierna innebär att jag nu i egenskap av adelsman inte behöver konungens tillåtelse för att vandra fritt uti främmande land, både till bokliga och fria konsters idkande. Jag får inte längre anlägga en såg eller kvarn på min mark om jag skulle känna för det. Hans majestät kommer inte personligen att förhandla om lösen med främmande makt om jag skulle tas som krigsfånge (inse vad detta annars kunnat innebära om exempelvis den så kallade Västeråstalibanen hade varit adlig).

Avskaffandet av adelns privilegiebrev från 1723 innebar att staten inte längre har någonting med adeln att göra. Riddarhuset är idag en förening precis som Svenska Modelltågssällskapet eller Scandinavian Leathermen. Folk som förespråkar adelns avskaffande kan alltså lugna sig och betänka att enda sättet att avskaffa adeln ännu mer vore att tvinga 25 000 pers att byta namn. 

Vem är adlig?

Om du misstänker att någon är adlig eller inte adlig finns det få saker som är enklare att kolla upp. Vi finns registrerade lika samvetsgrant som en gång ryssvänner hos IB. Förteckningen över Sveriges alla adliga kallas Adelskalendern, och är helt enkelt en lista över alla svenska adelsätter och deras samtliga medlemmar, från bokupplagans publiceringsdatum bakåt till ättens introduktion i Riddarhuset.

Att man heter saker som von eller af någonstans, eller –skiöld hit och –hielm dit innebär inte automatiskt att man är adlig: Det finns ett stort antal så kallade ointroducerade adelsätter. Detta är släkter som av olika skäl inte erkänns som adliga av Riddarhuset. Typscenariot är att en ätt invandrat till Sverige, säger sig inneha adelskap i sitt hemland och begär introduktion i Riddarhuset, men får nej för att adelskap inte kunnat styrkas. Man har som tröst bildat Ointroducerad Adels Förening, har sina egna legitimitetskriterier och publicerar en egen lista över de ätter som godkänts. 

Kan du bli adlig genom att gifta dig med någon som är adlig? Mja. Du kan definitivt ta det adliga efternamnet, även om du är man. Om du heter Erik Svensson och gifter dig med Anna Sparre af Söfdeborg (grevliga ätten nummer 66) står det dig fritt att kalla dig själv Erik Sparre af Söfdeborg. Du kan däremot inte betitla dig själv greve, och du listas i adelskalendern som Erik Sparre af Söfdeborg *Eriksson. Era barn – Jossan och Conny Sparre af Söfdeborg – kommer inte att räknas som adliga över huvud taget, och inte listas i adelskalendern – adlighet ärvs bara på den så kallade svärdssidan, det vill säga mannens sida. Om Annas familj är de enda kvarvarande Sparre af Söfdesborgarna, och hennes bror Gustav Sparre af Söfdeborg hastigt och lustigt avlider i en härtpolorelaterad olycka utan att ha hunnit föröka sig dör ätten ut med honom, eller som det heter i sammanhanget, utslocknar. Namnet kan dock fortsätta att föras vidare när Jossan och Conny växer upp, men inte adelskapet. Är du med?

Som kvinna gift med adelsman listas du i adelskalendern som exempelvis Gittan Jägerhorn af Spurila (adliga ätten nummer 114) *Johansson, räknas som adlig så länge ni är gifta, och nedkommer med adliga barn under den perioden. I händelse av skilsmässa står det dig fritt att behålla ditt adliga namn, men själva adelskapet försvinner i samma riktning som din makes halva av bohaget.

Före 1975 gick det an för kungen att adla folk han ansåg förtjänade det, i samma anda som det engelska kungahuset slänger skojiga titlar på gamla rockvrak. Det adlades dock rätt sparsamt: Den siste personen att adlas var upptäcksresanden Sven Hedin, 1902. Vilka andra som du kan tänkas känna till är adliga, undrar du? Vi utreder.

Adliga kändisar:

Magnus Uggla, artist och upphovsrättsförespråkare (adliga ätten nummer 100)

Alex Schulman, författare och skribent (adliga ätten nummer 176)

Louise Boije af Gennäs, författare (adliga ätten nummer 16)

Povel Ramel, estradör (friherrliga ätten nummer 295)

Tomas von Brömssen, revyartist (adliga ätten nummer 932)

Ian Wachtmeister, entreprenör (grevliga ätten nummer 25)

Carl Bildt, politiker (adliga ätten nummer 678)

Sven-Bertil Taube, salongslejon (adliga ätten nummer 734)

Claes af Geijerstam, radioikon (adliga ätten nummer 2 010)

Wille Crafoord, artist (adliga ätten nummer 743)

Magdalena Ribbing, etikettvetare, (adliga ätten nummer 15)

Caroline af Ugglas, artist, (adliga ätten nummer 105)

Jake och Maggie Gyllenhaal, amerikanska skådespelare (adliga ätten nummer 814)

Kändisar som du möjligtvis kan ha trott är adliga:

Ebba von Sydow, journalist, ointroducerad tysk adel med vilken den tyska adelsätten förnekar släktskap

Ulf von Roth, Stureplansprofil, ointroducerad adel

Viktoria Tolstoy, sångerska, ointroducerad rysk adel

Michael Treschow, företagsledare, ointroducerad dansk adel

Emma Gray-Munthe, filmkritiker, ointroducerad flamländsk adel, ingift

Isabella "Blondinbella" Löwengrip, bloggerska, taget namn

Björn af Kleen, kulturjournalist, tagit moderns efternamn

Lars von Trier, dansk demonregissör som egentligen inte platsar alls på listan på grund av avvikande nationalitet, men inkluderas i kraft av uppfinningsrikedom då han helt sonika lagt till ett "von" mellan sitt riktiga för- och efternamn.

Den ointroducerade adeln har dock ingen större anledning att vara bittra, de är i gott sällskap: Inte heller ätten Bernadotte är introducerad i Riddarhuset, utan räknas som ointroducerad furstlig fransk adel.

Bland grevar och baroner

Hur funkar de adliga titlarna? Jo: Adliga ätter delas upp i olika ranger. Högst i rang står de grevliga ätterna, 45 till antalet. Vem som tituleras greve varierar något från ätt till ätt. Vanligast är att samtliga manliga medlemmar av den grevliga ätten kallar sig greve, men i vissa fall är det bara ättens huvudman (den äldste manlige medlemmen av ättens äldsta gren) som får den äran.

Närmast i rang efter de grevliga ätterna hittar vi de friherrliga, 121 stycken. En friherre tituleras i talspråk baron (även om titeln inte förekommer formellt i Sverige) medan hans hustru är en friherrinna.

På bronsplats hittar vi de ridderliga ätterna, som saknar titlar men ändå tillhör den så kallade högadeln på grund av gamla meriter, säg ett riksråd eller två bland anfäderna.

Jumbo i sammanhanget är lågadeln, även kallad svenneklassen eller, något nedlåtande, knapadeln. Varför ätten räknas som lågadel beror på historiska skäl som allmänt dålig bemedling, slött socialt nätverkande eller bristande krigsmeriter.

Vilken värdighet en ätt har framgår av adelskalendern, eller riddarhuset.se. Den obetitlade adeln i sin helhet utgörs idag av 435 ätter.

Hertig är, om någon undrar, en titel som är förbehållen kungahuset.

Heraldik och vapenringar

Varje adelsätt har en vapensköld. En målad bild av denna sköld, tillsammans med ättens namn och nummer, hänger i Riddarhuset. Anledningen till att varje släkt har ett släktvapen kan spåras till krigföringens praktiska detaljer: Sköldar målades för att identifiera bäraren, som inte alltid befann sig på enkelt identifieringsavstånd och som i vilket fall som helst oftast var iklädd full rustning. Ett speciellt formspråk, heraldiken, utvecklades med tiden. Vissa namn har nära anknytning till sköldens utformning: Namnet Natt och Dag, till exempel, togs från sköldens utseende, horisontellt delad i guld och blått. Någon som kan gissa vad utslocknade ätten Tre Rosor hade på sin sköld? Du som drog till med tre rosor hade rätt.

Symbolen blev med tiden mer och mer synonym med ätten, och gjordes till sigill som användes för att försegla brev och legitimera kontrakt – en signatur, helt enkelt. Här någonstans uppkom signet- eller vapenringen, som ett praktiskt sätt att alltid ha sigillet till hands. Nu för tiden används den med fördel att lacka julklappar med, och är i mellantiden att betrakta som en ren accessoar. Ett intressant sätt att irritera en adelsman som i ditt tycke framstår som lite väl nöjd med sin vapenring är att referera till föremålet ifråga som en klackring, ett namn som snarast förknippas med iögonfallande släta guldringar med flat ovansida.

Förmögenhet

Adelskapet är nära förknippat med överklass och det fenomen som kallas gamla pengar, ärvda förmögenheter med ekonomiskt oberoende ungdomar och allmän dekadens som följd. Huruvida en adelsätt är förmögen eller ej är högst individuellt. För att ta skribentens egen släkt som exempel råkade en glad lax vid namn Karl Persson Natt och Dag få kontroll över hela ättens tillgångar – sju stora herresäten, åtminstone 60 gårdar och en av rikets största förmögenheter – i slutet av 1600-talet. Vederbörande spottade inte i glaset, hade en olycklig fallenhet för att skuldsätta sig, gick gärna in som borgensman för sina polares lån, samt excellerade i konsten att pantsätta sina egendomar till så många gäldenärer som möjligt. När han dog återstod i princip ingenting. Sedan dess har släktens medlemmar tvingats försörja sig som lärare, tjänstemän och frilansande journalister precis som alla andra. Detta gäller många, många andra adelsätter. Vi sammanfattar: Adel är inte lika med pengar. Är skribenten själv bitter, frågar sig kanske den empatiske läsaren? Äsch, vad är väl en bal på slottet; tråkig, dötrist, och alldeles, alldeles… underbar.

En dag i den moderne adelsmannens liv

Hur är det att leva som adlig i dagens samhälle? Låt oss titta på en typisk dag, säg den andre juni 2007.

Dagen börjar med att vår hjälte hittar ett brev på sin dörrmatta, innehållandes en betalningsavi på 150 kronor. Detta är den så kallade kapitationsavgiften, som varje adelsman enligt lag tvingades betala till riddarhuset en gång om året, men som sedan 2003 kan glömmas utan juridisk påföljd.

Allt går dock inte i moll: Under inbetalningskortet ligger ett sprillans nytt nummer av tidskriften Arte et Marte (Konst och krig), som ges ut av Riddarhuset två gånger om året och skickas ut till adelskapet. I Arte et Marte kan man läsa en uppsjö intressanta artiklar om slottsrestaureringar, aktuella stipendier, riddarhusgeanologens heraldikspalt Heraldica Varia och senaste nytt från Riddarhuset. Språket i tidningen är en fröjd för lingvisten. Vi citerar en intressant notis:

"Den under våren genomförda appliceringen av solskyddsfilm på Riddarhusets fönster visade sig som avsett minska solens värmeinstrålning. I somras har uppmätts cirka 25 grader Celsius i rummen mot söder mot cirka 30 grader förra sommaren. Än är det för tidigt att dra definitiva slutsatser på grund av den regniga sommaren."

Just idag är en speciell dag i vår hjältes liv, ty på just detta datum hålls Adelsmötet, det svenska adelskapets stora sammankomst som infaller var tredje år, där varje ätt finns representerad av sin huvudman. Nu är vår hjälte på grund av sin ringa ålder för all del inte huvudman, men tillåts ändå under tystnad betrakta mötet från en stol vid salsväggen.

2007 års möte var ett synnerligen minnesvärt sådant, eftersom frågan om kvinnors adliga status stod på agendan. Kvinnor kan inte representera sin ätt (hör själv, "huvudkvinna"), vilket samtliga närvarande ansåg vara helt i sin ordning. En reformvänlig adelsman hade dock detta år motionerat om att kvinnor i alla fall borde tillåtas få vara verksamma i Riddarhusets olika organ, men motiveringen att de trots allt utgör hälften av adeln. En mängd minnesvärda repliker yttrades under debatten som följde. I Arte et Martes rapport står att läsa:

"Riddarhusdirektionens ordförande Henric Ankarcrona liknade problemet vid ett minfält – ett sådant har sin charm förutsatt att man vet hur man ska ta sig igenom det. 
– Man måste tänka igenom hela resan innan man fattar beslutet om dess början. Direktionen yrkar avslag på motionen."
Även den tidigare ordföranden Johan Nordenfalk markerade sitt avståndstagande mot att kvinnor skulle kunna väljas in i Riddarhusledningen:

– Jag har en känsla av att börjar man öppna en dammlucka är det svårt att hålla emot när vattenströmmarna väller fram.
Röstningen avgjordes med två tredjedelars majoritet: Inga kvinnor i Riddarhusets direktion, revision, valnämnd eller utskott. Det står feminister i läsekretsen fritt att framföra sina protester mot denna kanhända föråldrade inställning – ja, i vilket annat forum som helst, alltså.

Vidare avhandlades det snåriga förhållandet mellan ätterna Tamm och Tham, som för tre år sedan slogs ihop till en och samma ätt, varpå huvumannaskapet förflyttats från Vollrath Tham till Christoffer Tamm, utan att den tidigare informerats. Vollrath fick istället reda på sina drastiskt förändrade levnadsvillkor genom att läsa det i adelskalendern, med förståelig upprördhet som följd. Adelsmötet röstade för fortsatt utredning av frågan.

Detta var en ovanligt intensiv dag i vår hjältes liv som adlig. Resten av årets 364 dagar innebär adelskapet å andra sidan i princip ingenting. Som avslutning måste vi ställa oss frågan: Vad är adelskap egentligen? Det närmaste vi kommer ett svar är: Det är ett medlemskap i en förening, som går i arv på ett inte helt självklart sätt.

Skaffa dig ett eget adelsnamn

Ja – du läste rätt! Även du kan bli adlig, nästan. Du kan åtminstone byta till ett namn som låter adligt, precis som i fallet Isabella "Blondinbella" Löwengrip. Det är bara att ansöka om namnbyte hos Patent- och Registreringsverket. 99% får godkänt, enligt enhetschef Jan Ekengren, intervjuad av Aftonbladet. Ett lyckat recept för att konstruera ett eget adelsnamn är att använda sig av komponenter som -sköld, -hjälm, -svärd, -falk, -grip och så vidare (adelskalendern är full av inspiration!) och sedan stava fel på dessa ord så att de får en ålderdomlig känsla: -skiöld, -hielm, och så vidare. Mer eller mindre lyckade exempel ur verkliga livet, och som godkänts av PRV: Adleburg, Bågenklint, Gyllenväst, Silwerflycht, Stiernhoff, Wargswärd, Löwencreutz, Björkensköld, Tindervall, Leijonvik (som först försökte byta till Leijonwiik, men fick avslag av någon anledning). 

En mer raffinerad variant är att ta ett riktigt adelsnamn från en sedan länge utdöd ätt. Riddarhuset har gjort vad som står i dess makt för att sätta stopp för detta, men i slutändan gick det inte att hindra – förutsatt att den aktuella ätten inte är "allmänt känd" (från historieboken) är det fritt fram att stjäla, låna, annektera och överta namnet. Diverse hemsidor har under årens lopp specialiserat sig på att kränga utdöda adelsnamn. I ett exempel upphittat i samband med författandet av artikeln visade sig affären kosta en tusenlapp namnet. I skrivande stund kan du slå till på Ehrencrona, Ehrenstråhle, Leijonhielm eller varför inte Lilliesköld? Vad är det du betalar för, egentligen? Tja, affärsidén är att sajten ifråga stryker just ditt nya namn ur sin egen databas och skickar dig de blanketter du behöver för att ansöka om byte hos PRV. Vad är det som hindrar dig att själv spåna runt i adelskalendern efter lämpliga namn att knycka och skriva ut blanketterna direkt från PRV:s hemsida? Precis ingenting. Många sajter erbjuder dig i samma veva möjligheten att designa din egen vapensköld! Vad sägs om en variant av svenska riksvapnet, eller något som påminner starkt om filmbolaget MGM:s logotyp, en preussisk örn eller något som för tankarna till ett Slayeromslag från nittiotalets guldålder?

Adliga ögonblick vi minns

När Prestogrillen på Lidingö slog upp korvluckan på 1960-talet startade en segdragen fejd med grannen, greve Gustav Mörner, som upprördes av stekoset. Greven gick ut i media och droppade det odödliga citatet "pommes frittes är mat för lägre socialklasser". Han fick leva resten av sitt liv känd som Korvgreven.

"Greve sköt neger på Östermalm" lydde en Aftonbladetlöpsedel från 70-talet, som fångats på bild och ibland dyker upp på nätet i diverse sammanhang. Den gängse vandringssägnen gör gällande att någon excentrisk, icke namngiven greve genom monoklet skulle fått syn på en färgad man på Linnégatan, och omedelbart gått upp till paradvåningen för att hämta muskedundret. I själva verket rörde det sig om en tragisk olycka då en grevlig man skulle visa upp en släktklenod för en färgad gäst, som avled av ett vådaskott.

Inför adelsmötet 2004 hade professor Christopher Toll, huvudman för ätten Toll, motionerat om att samtliga ryggstöd skulle avlägsnas från bänkarna i Riddarhusets stora sal, eftersom "adelsmän borde hålla sig för goda att luta sig bekvämt tillbaka". Motionen röstades ner, men någon med gott minne såg till att ryggstödet på just Christopher Tolls bänk togs bort inför adelmötet 2007.

Greve Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus bildade 1991 omaka par med Bert Karlsson – "greven och betjänten" – och drog igång högerpopulistpartiet Ny Demokrati, som härjade i riksdagen efter att ha gjort succéval. Konsekvenserna blev bland annat att vårt lands beslutande organ tvingades sitta och lyssna på riskdagsmannens och sedermera även partiledaden John Bouvins förklaringar – komplett med instruktiva gester – om varför sex mellan likakönade människor inte fungerar i dagens samhälle.