Andres Lokko misstror sin kostym

Kings krönikör Andres Lokko klär av sig herrkostymen. Han litar inte på den. Den må mer eller mindre ha varit en konstant i manliga garderober i snart 200 år men inget säger att den måste fortsätta vara det, menar han.

Andres Lokko | Publicerad 2018-01-29 08:16 | Lästid: 3 minuter

Jag har visst slutat tro på kostymen. Herrkostymen, that is. Jag misstror den: vad den försöker dölja lika mycket som vad den är tänkt att framhäva. Kostymen ska understryka mannens pondus och seriositet, förmodligen också ge ett framgångsrikt intryck. Ju mer välskräddad, desto starkare innehåll.

Kläderna gör ju som bekant mannen med stort M. Och däri sitter också problemet. Herrkostymen är en maktsymbol från förr. Den uppdateras förstås en smula mest hela tiden men förändringarna är, ärligt talat, alltid så gott som osynliga för blotta ögat. En biljettficka tas bort under en säsong, slagen blir lite bredare eller byxlängden varieras så smått.

Men kostym är vad både exempelvis en åtalad bär i domstol och vad hans – om det nu är en man – advokat har på sig. Dess funktion är att dölja personen, anonymisera, göra alla (män) till synes lika inför lagen. Samtidigt är det vad du dagligen bär om du arbetar med något jätteviktigt och vad du högst sannolikt också gifter dig i.

Det sitter lika många restriktioner i kostymen som den besitter former av maktfullkomlig frihet. Under det gångna året har det senare framgått med en skarpare tydlighet än på mycket länge. Och så plötsligt kläs Kostymerna av: #metoo och allt som har skett – och sker – i denna hashtags fotspår stoppas inte längre av dem.

Någon som har kostym på sig fem dagar i veckan på jobbet och inte känner till några alternativ tänker måhända inte alls så här. För honom är kostymen lika mycket arbetskläder som ett blåställ är det för någon annan. Men han borde ändå fundera på det. Kostymen är en sorts rustning och gör dig aningen mindre sårbar, alltså också mer oåtkomlig. Vem är du egentligen under den där symboliska rustningen?

Jag tycker själv att min relativt nya kostym är ganska fin – hey, den är ju från ett samarbete mellan Comme des Garçons och Supreme – men jag har märkt hur jag varje gång jag går ut i den känner mig lite, lite utklädd. Jag gömmer mig i – eller bakom – något som inte riktigt är jag, hur jag än associerar den med randiga T-shirts, underhållande strumpor eller i sammanhanget aparta skor. Symbolvärdet i själva kostymen överlistar smidigt alla ens försök att avväpna den från sin inbyggda hotfullhet.

Skojfriska herrar med nydemokratiska friherren Ian Wachtmeister som stilideal brukade på 1990-talet försöka avdramatisera den med Musse Pigg-slips och färgglad beppehatt. Ingen annan gick på det. De blev om möjligt bara lite mer skrämmande.

Hiss

Noah x Mr Porter (samarbete)

Meh! Här har jag precis föreslagit en kostymfri tillvaro när den före detta Supreme-designern Brendon Babenziens älskvärda märke Noah producerar ett knippe makalösa kostymer i samarbete med utmärkta nätbutiken Mr Porter. Meh igen!

Diss

Det goda samhället (blogg)

Organiserade högerextremister med så pass stark ekonomisk uppbackning att deras svårt antidemokratiska bloggar – just i dag när detta skrivs – annonserar i traditionell dagspress. Det hela är långt, långt beyond obehagligt.

Allting hör ihop. Inte minst också mode och politiska strömningar. Och någonstans där inne hittar man också insikten om varför kostymen aldrig har känts så accelererande omodern som under det senaste året. Herrkostymen – precis som, säg, vikingahjälmen eller cykelbyxan – är ingen nödvändighet att hålla fast vid. Den må mer eller mindre ha varit en konstant i manliga garderober i snart 200 år, men inget säger att den måste fortsätta vara det. Jag var nyligen med i Sveriges Television en lördagskväll och pratade om soulmusikens viktiga roll i medborgarrättsrörelsen. Innan jag åkte till tv-studion hade jag, utan att egentligen ens tänka på det, tagit på mig min nya mörka kostym. Jag ville ju se proper och liksom respektingivande ut när jag skulle hålla låda på tv.

Men någonting sa mig att, nej, det behöver jag inte alls. Jag litar inte på kostymen just nu. Sorry. Den kan ju innehålla precis vad som helst! Så jag bytte om och åkte i stället dit i en stickad tröja med en broderad nalle över hela bröstet. Inte för att på något vis försöka säga "Titta vad snäll jag är!", utan bara som en mild protest mot en uråldrig konvention jag inte litar på.

Our Legacy släpper seglarskor för landkrabbor i samarbete med Paraboot

Stjärnkocken Björn Frantzén lanserar maxat Côtes-du-Rhône-vin

Redaktionen väljer: 7 sneakers perfekta till sommaren och våren

Så snor du stilen av sångaren och stilikonen Julio Iglesias

Artiklar