Bret Easton Ellis i stor intervju: ”Jag började äta ångestdämpande efter American Psycho”

Bret Easton Ellis sitter i Norstedtshusets tornrum på Riddarholmen, klädd i svart hoodie och mjukisbyxor från Adidas, lätt sliten efter gårdagens boksignering som slutade så sent att den snart 60-årige amerikanen missade sin bordsbokning på Wedholms Fisk.

Sverigebesöket är ett av de sista stoppen på den årslånga lanseringsturnén för The Shards, Skärvorna på svenska – Bret Easton Ellis kritikerhyllade comeback som romanförfattare. Han har inte hunnit se mer än hotellrummet på Berns, kontorslokalerna på Norstedts och scenen på Rival där han i går diskuterade boken framför en publik bestående av såväl David Lagercrantz som Isabella Löwengrip.

Förutom utsålda teatrar världen över har turnén inneburit ett lättare återfall i tablettmissbruk.

– Jag slutade med benzo för många år sedan. Men på den här turnén behövde jag få kontroll över mitt schema eftersom jag inte kan sitta uppe till klockan 02.30 och vakna när jag vill som jag brukar. Jag har en intervju klockan 10 och måste göra en föreställning klockan 19 och sedan signera böcker i tre timmar. Jag behöver sova. Så jag började äta piller igen. Min pojkvän är en galen millennial med ett helt apotek hemma i byrålådan, så jag lånade Xanax under den första delen av turnén, vilket hjälpte. Sedan fortsatte jag även när jag inte var på turné. Sedan gav jag mig ut på turné igen och fortsatte då också. Så det här året har varit lite av ett benzo-år för mig. Jag gillar det inte. Men det är den enda drog jag tar, säger Bret lakoniskt och rycker på axlarna.

Varje avsnitt av The Bret Easton Ellis Podcast inleds med en monolog, ofta en spaning om popkultur eller politik. I avsnittet den 6 september 2020 hade monologen ett nytt slags ödesmättat anslag. Bret hade något på hjärtat. I 20 år hade han hemsökts av tanken på att skriva en bok som han var alldeles för rädd för att påbörja. Det var en sorts självbiografi ”om vad som hände mig och några vänner under sista året i high school”. En kväll när han med hjälp av en flaska tequila tagit mod till sig och med skakande händer börjat skriva boken hade han utlöst ”en ångestattack så kraftfull att jag hamnade på akuten”.

Ytterligare en bit in i avsnittet gick det upp för lyssnaren: det här var ingen podcastmonolog, det här var startskottet för Bret Easton Ellis första roman på 13 år. Berättelsen fortsatte som en muntlig följetong i podden under pandemin innan den gavs ut i printform 2023. 

The Shards utspelar sig precis som i verkligheten under hösten 1981 när Bret Easton Ellis går sista året på Buckley High School i Los Angeles. Privatskolan i välbeställda Sherman Oaks hör till stadens mest prestigefulla (och nepo-baby-täta) lärosäten där elever som Paris Hilton, Matthew Perry och Kim Kardashian har passerat genom åren. Även Michael Jackson, Marlon Brando och Quincy Jones satte sina barn på Buckley. 17-årige Bret är son till en fastighetsmagnat, och tillsammans med sina rika, vackra klasskompisar glider han omkring i dyra BMW, har sex med skolans snyggaste tjejer (och killar), går på lyxiga fester och tar droger samtidigt som den sadistiska seriemördaren The Trawler härjar i staden.

Den 600 sidor tjocka romanen är en episk och kitschig slasher-thriller i 80-talets LA, före aids och höjden av kokain, där Bret återskapar de välbärgade skolmiljöerna i debutromanen Less Than Zero och det psykologiska seriemördandet i American Psycho. Det är svart humor, grafiska sexscener, morbida våldsskildringar med ett nostalgiskt rosaskimrande Kalifornien som fond. Det märks att Bret har haft kul under skrivandet.

– Det var fruktansvärt roligt att skriva The Shards. Jag längtade efter att få fortsätta skriva på den. Jag har aldrig förstått idén om den plågade författaren som sitter i en stuga och värker fram sitt manus utan att prata med någon på 30 dagar. För mig är det en absurd tanke. Väljer man att bli författare måste man älska det. Ingen behöver en roman. Det är inte som att vara läkare. Jag är som lyckligast när jag skriver. Det har räddat mig genom många hemska perioder i mitt liv.

När The Shards gavs ut på svenska kastade Bret Easton Ellis omedvetet mer bensin på debatten om autofiktion som rasade i den svenska kulturvärlden under 2023. Alex Schulman anklagades för att möblera om otrohetsdramat kring sin morfar Sven Stolpe i romanen Bränn alla mina brev, och Jonas Hassen Khemiri gjorde sig själv till huvudperson i den uppdiktade uppväxtskildringen Systrarna. Bret säger att han såg det semibiografiska greppet som ett experiment, inte olikt det mest kända skandinaviska exemplet på autofiktion – Karl Ove Knausgårds Min kamp-svit som var autentiska dagböcker paketerade som skönlitteratur.

Hur stor är den poetiska friheten? Precis som de flesta karaktärer i The Shards finns flickvännen Debbie Schaffer på riktigt (om än med ett annat namn) och mycket av dialogen är ordagrant återgiven eftersom Bret utgått från gamla dagboksanteckningar (något som till och med verklighetens Debbie imponerades av efter att ha läst boken).

– Debbie Schaffer är den enda jag har pratat med sedan boken kom ut. Jag kunde inte hitta någon av dem på sociala medier, vilket i och för sig inte förvånar mig, men så fick jag ett Facebookmeddelande från en kvinna som visade sig vara Debbie. Hon hade gift sig så jag kände först inte igen namnet. Det första hon skrev var: ”Av alla namn du kunde ha gett mig, varför döpte du mig till Debbie? Jag hatar det namnet!”

– Vi åt en middag som blev väldigt känslosam. Hon sa att hon verkligen gillade boken och tyckte att det var en ärlig skildring av vårt förhållande. Hon var chockad över att jag kom ihåg samtalet när hon anklagade mig för att vara en dålig pojkvän. Även det om att vi hade sex och jag inte kunde få upp den. Hon sa att det var precis så det gick till. Vi var väldigt öppna och rakt på sak. Hon sa till och med: ”Minns du att jag var tvungen att suga av dig och att du till slut fick runka av dig själv?” Vi skrattade ihjäl oss. Båda är nästan 60. Hon sa att hon inte kunde fatta hur jag kom ihåg allt, men jag förklarade att jag hade skrivit ner det.

Alla detaljer stämde däremot inte. Debbies pappa förgrep sig aldrig på Bret som i boken, det gjorde en annan tv-producent, men för flytet i berättelsens skull passade pappan bättre.

– Jag trodde att hon skulle ta upp det, men det gjorde hon aldrig. Hon förstod boken och att det fanns en del självbiografiska inslag men att mycket av det var fiktion.

Så hur mycket får man egentligen vrida på sanningen?

– Jag vet knappt vad autofiktion är. Jag överintellektualiserar inte sådant. Jag ser inte The Shards som autofiktion, det är andra människor som kallar den det, jag ser den bara som en roman. Det var en rent känslomässig sak som jag behövde få ur mig. Jag känner författaren Ben Lerner, som är en stor förespråkare av autofiktion. Jag gillade hans tre autofiktiva böcker. Och jag antar att jag snuddade vid autofiktion när jag skrev Lunar Park. Men den handlade lika mycket om att göra narr av ”Bret” och få skriva en spökhistoria som en hyllning till Stephen King, vilket jag alltid hade velat göra. Men annars vet jag inte. Hela poängen med romaner är att förvränga sanningen. Romaner handlar om att hitta på skit. Det är det som är det roliga.

Bret Easton Ellis har aldrig valt den enkla vägen. När han slog igenom som 21-åring utgjorde han navet i Generation X och blev ansiktet utåt för den urbana intellektuella nihilismen. Han flyttade till New York och blev en del av den amerikanska litteraturens Brat Pack tillsammans med Donna Tartt, Jay McInerney och andra unga privilegierade författare som levde precis så dekadent som i sina böcker. Deras vilda nattklubbsliv på Manhattan stack i ögonen på det introverta och konservativa författaretablissemanget – angående Brets debutroman lär en äldre förläggare ha sagt: ”Om det finns en publik för kuksugande, kokainsnortande zombies, så absolut, låt oss ge ut det. Men om vi gör det är det dags för mig att gå i pension.”

Ett ännu större genombrott som gav utslag på richterskalan väntade Bret Easton Ellis i mars 1991 med skandalromanen American Psycho. Den psykotiska Wall Street-parodin innehöll så mycket våld, kvinnohat och homofobi att den först stoppades av förlaget. När den väl gavs ut fick Bret ta emot dagliga dödshot medan folk protesterade på gatorna och sprutade blod på bokaffärerna som sålde den. 33 år senare är bokens huvudperson, den statusfixerade finanshajen Patrick Bateman som tortyrmördar uteliggare och avgudar Donald Trump, fortfarande en ständigt aktuell referens i populärkulturen, i dag främst tack vare filmen med Christian Bale och som flitigt meme på sociala medier.

I den uppmärksammade Netflix-dokumentären Don’t F**k with Cats från 2019 inspireras en ung seriemördare av Patrick Bateman och lyssnar bland annat på samma New Order-låt som Bateman medan han hugger ihjäl sitt offer med en ishacka.

– Det är en sjuk individ. Ska vi förbjuda Räddaren i nöden för att den har orsakat tre mord? Är det tv-spelens fel att folk begår masskjutningar? Vad som helst kan trigga vem som helst. Det händer så mycket hemskheter i världen hela tiden. Men jag förstår att folk tycker att det är spännande eftersom det lägger över skulden på den som har skapat verket. Och även om det skulle vara sant, ja, då är det synd. Betyder det att American Psycho borde ha raderats och att de miljontals människor som hade glädje av den borde ha förvägrats det på grund av denna enda individ? För mig är det helt obegripligt, och ärligt talat bryr jag mig inte. Jag tror att de här dåden hade skett alldeles oavsett om American Psycho fanns eller inte.

Det var inte bara det brutala våldet som stack ut i American Psycho, det gjorde även det minutiösa namndroppandet av varumärken. Patrick Bateman bar en Armanirock över en Valentinokostym och på handleden blänkte en Rolex Datejust referens 16013 i stål och guld med Jubileelänk som hans prostituerade absolut inte fick röra. Hudvårdsprodukterna i Batemans badrumsskåp återgavs med aldrig skådad snobbism. I Bret Easton Ellis sofistikerat ytliga värld satt djävulen i detaljerna, vilket gav honom en särställning i litteraturvärlden – hans personliga höjdpunkt var när författaridolen Joan Didion dedikerade boken After Henry till honom.

– Det är utan tvekan det stoltaste ögonblicket i min karriär. Ingen av mina böcker kan mäta sig med att Joan Didion dedikerade en bok till mig. Det var stort att lära känna henne, men hon var väldigt svår att umgås med eftersom jag var så nervös och hon så tystlåten. Att umgås med sina hjältar är inte alltid en bra idé.

Men kändisskapet och imagen som misantropisk badboy som levde på speed och MTV har inte alltid roat Bret.

– Det var då jag började med benzo. Jag fick klonazepam utskrivet mot ångesten jag fick av fåniga saker kring mitt kändisskap. Jag gillade inte bilden som målades upp av mig i media, och jag var rädd att ryktena om mig skulle bli verklighet. Att jag skulle förvandlas till badboyen som festade på nattklubb till klockan 8 på morgonen. ”Bret Easton Ellis förolämpar folk på Upper East Side-fest” med något idiotiskt citat och en stor bild på mig i skvallerspalterna. Jag läste allt det där och tänkte: ”Herregud, det är den här bilden folk får av mig.” Jag är inte sådan. De ville bara sälja tidningar. Det skrämde mig. Värst var det i efterdyningarna av American Psycho när jag utan tvekan var som mest känd, eller snarare ökänd, över hela världen eftersom 32 förläggare bröt med mig. Skandalerna varade i otaliga månader, och inte bara i två dagar som de gör nuförtiden. Jag såg den nya Bret torna upp sig och fick fullständig panik. Då började jag äta ångestdämpande.

På senare år har Bret Easton Ellis, ungefär som Morrissey, varit uträknad som en mossig antiwokegubbe och kallats både misogyn och rasist av sina gamla fans efter att han 2019 gav ut essäsamlingen White i vilken han kritiserade vänsterliberalismen, sociala medier, metoo-rörelsen, Black Lives Matter-ditot och hela millenniegenerationen som utgjordes av känsliga töntar med för många allergier och för små hundar. Brittiska The Guardian kallade White för ”en meningslös, intetsägande bok skriven av en man som är så besatt av sin rätt att yttra sig att han glömmer att säga någonting över huvud taget”. Reaktionerna sköljde som en kalldusch men kom inte som någon överraskning för författaren, som själv är uppväxt bland Hollywoodeliten.

– Jag växte upp i Hollywood, så jag visste att jag skulle bli svartlistad där när jag gav ut White. Den politiska situationen var så laddad då och jag gjorde narr av det liberala Hollywood med sitt hycklande om inkludering och mångfald. Det visade sig såklart vara falskt, för nyligen stängde de alla fem mångfaldskontor på sina studior. Det handlade bara om godhetsposering. Hela Hollywood handlar om att lukta på sin egen fis och tycka att den luktar parfym. Det är superkonservativt, kanske inte politiskt, men det är den tveklöst mest kapitalistiska platsen i USA. De är så besatta av att tjäna pengar att det är ett skämt. Jag tog mig ut vid rätt tidpunkt.

Wokekulturen tror han är på utdöende.

– Woke är ett så dumt ord. Jag använder det bara på skämt nu. Jag tror att vi ser en motreaktion på wokeness i dag. Åtminstone i USA kan man se hur alla de här institutionerna som var så upprörda har fallit sönder. Black Lives Matter är en genomkorrupt institution, med representanter som i dag säger att de röstar på Trump. Men det plockas inte upp av de liberala medierna. Även metoo-grejen har helt rasat samman eftersom det fanns så många fall i Hollywood där kvinnorna ljög. Som Amber Heard eller kvinnorna i Armie Hammer-fallet. Kevin Spacey vann båda sina rättegångar mot Anthony Rapp. ”Tro på alla kvinnor” – vet du hur många felaktiga artiklar som byggde på kvinnor som ljög? Ta bara Rolling Stone-artikeln (A Rape on Campus, 2014) om flickan som blev våldtagen på ett universitet. Det blev hon inte alls. Det finns 20 till 40 artiklar som media tystar ner för att de inte passar deras narrativ. Det var så roligt när Meryl Streep fick frågan om vad hon tycker om toxisk maskulinitet. Hon svarade: ”Har du hört talas om toxisk femininitet? Det är lika illa.” Hon menade att det skadar killar att prata om toxisk maskulinitet. Jag håller med, det är mobbning mot vita killar, det blir bara så trött. Den typen av wokeness där det är fritt fram att säga rasistiska saker om vita människor kommer att förpassas till historien. Jag hoppas att det som kallas wokeness ersätts av vanligt sunt förnuft.

Hur ser du på feminismens roll i samhället i dag?

– Jag tycker ingenting om feminism. Du pratar med en homosexuell man som inte har haft sex med en kvinna sedan college. Jag tror på jämställdhet för alla, oavsett om du är man eller kvinna.

Med The Shards är det som om pendeln har svängt tillbaka för Bret Easton Ellis. HBO har köpt rättigheterna till boken och vill stöpa om den till en tre säsonger lång tv-serie med tio avsnitt vardera i regi av Call Me by Your Name-regissören Luca Guadagnino.

– Jag sålde The Shards till HBO fem månader innan boken publicerades, efter ett stort budkrig. Vi träffade hundratals människor och förhandlade till sist med HBO, A24 (ett av världens hetaste indieproduktionsbolag) och Luca Guadagnino, som jag åt middag med i Milano så sent som i fredags. Vi fick alla tre. Luca Guadagnino kommer kanske inte att regissera hela serien, utan de första avsnitten, vilket jag tror skulle bli fantastiskt. En av cheferna på A24, Nick Hall, lämnade företaget och tog The Shards med sig, så det är han som kommer att producera den för HBO med sitt nya produktionsbolag. Han har producerat The White Lotus och en massa annat. Det svåraste just nu är castingen. Karaktärerna i boken är i 17-årsåldern, men vi kan inte casta 17-åringar eftersom det är så mycket naket och sex. Men vi får se vad som händer. Jag har jobbat i Hollywood länge och vet hur utvecklingsprocessen ser ut.

Vet man någonting om hur det är att jobba i tv- och filmindustrin är det att bara ett fåtal projekt ser dagens ljus. Hur många ryggdunkningar och garantier man än får från filmbolag slutar det nästan alltid i långa segdragna processer som rinner ut i sanden. Efter några år i branschen är man lika cynisk som en fransk vinbonde som vet att fem minuters hagel kan förstöra ett helt års vinskörd; det är bara att börja om och hoppas på nästa.

– Det är inbyggt i systemet att 95 procent av allt som skrivs och utvecklas aldrig blir av. Det är kasinoodds. Det finns projekt i backspegeln som jag fortfarande grubblar över. Jag försöker att inte gräma mig över det, för då är jag rädd att bli bitter.

En av anledningarna till att Bret inte har gett ut en roman på 13 år är just att han försökt satsa på olika tv-projekt.

– Tv kändes som den nya romanen. Jag märkte att allt fler av mina vänner valde att titta på tv-serier i stället för att läsa böcker, och de pratade om serierna som om de var romaner. I stället för att lägga två veckor på att läsa en fet bok sträckkollade de på en serie med samma behållning. Så jag bestämde mig för att satsa på det: Jag ville göra en tv-serie som om det vore en roman. Jag förhandlade om olika idéer jag hade och fastnade som alltid i utvecklingsprocesser där man bara jobbar och jobbar på tv-program som aldrig blir gjorda. Man får väldigt bra ersättning, men ingenting händer. Till slut stod jag inte ut längre, så jag slutade. 

Det var efter en medelålderskris 2006 som Bret Easton Ellis återvände hem till Los Angeles efter 20 år i New York. Läser man eller lyssnar på hans detaljrika beskrivningar av lyxhotell och restauranger är det lätt att uppfatta honom som en kosmopolit och en man av världen, men författaren vantrivs med resandet och längtar mest hem till sitt tillbakadragna liv i West Hollywood med sin ”galna millennialpojkvän” Todd Michael Schultz, en drygt 20 år yngre hobbymusiker.

– Han är galen, vilket han erkänner själv. Jag har aldrig träffat någon som han. I början tyckte jag mest att han var ung och söt, och han gillade äldre män, så jag tänkte att vi skulle hålla ihop i max tre veckor. Han kom hem till mig med en ryggsäck och en laptop, sedan flyttade han aldrig ut. Nu har han bott där i 13 år. Vi har liknande syn på världen. Under ett par hemska år hade vi väldigt olika politiska och ideologiska uppfattningar. Men så är det inte längre. Världen har förändrats och anpassat sig mer till mitt synsätt än till den utopiska bild som han hade. I takt med att han blivit äldre har han blivit mer realistisk. USA lever i en falsk verklighet som domineras av fejkmedia, en oduglig regering, byråkrati, läkemedelsjättar och liberal auktoritet inom konsten. Det är en skrämmande blandning av företag som bestämmer över människors öden. Allt som jag förutspådde i White, och som min pojkvän tjafsade emot, har blivit sant. Samhället var mycket riktigt korrupt, vilket även han medger nu. Så vi är mycket mer överens i dag. Men ja, han gillar anime och tv-spel, så allt är ganska lugnt.

Paret lever ett relativt inrutat liv. När Bret skrivit klart för dagen tillbringas resten av kvällen framför tv:n med en flaska vin.

– Jag dricker varje dag, även om min toleransnivå inte är lika hög som förr. Jag brukade kunna dricka otroliga mängder alkohol. Egentligen är jag förvånad över att min lever fortfarande fungerar, men den mår bra. Klockan 19 är det cocktail hour, då dricker jag Martinis och sedan blir det en flaska vin framför en film eller serie. That’s it. Om jag inte drack vin skulle jag vara mycket smalare. Som min tränare säger: ”Det där vinet du dricker är tjockjuice. Sluta dricka så går du ner i vikt.” Min kost är nämligen ganska bra och jag tar inga droger längre. Jag har inte tagit kokain på tolv år. Jag önskar att jag kunde göra det. Jag känner killar i min ålder som gör det, men jag kan bara inte. Det känns inte bra längre. Och jag började aldrig med opiater. Jag tog heroin en gång och det kändes så jävla bra att jag visste att jag aldrig skulle kunna göra det igen.

Hur var det att ta heroin?

– Jag snortade det. Det var min dåvarande pojkvän som gav mig det. Jag växte upp i en tid då man trodde att en heroinmissbrukare var en pundare som låg utslagen på trottoaren med en nål i armen. Men så träffade jag min kille och förstod aldrig varför han och hans vänner sprang på toaletten för att kräkas hela tiden. De var alla unga välkammade judiska killar som bodde på Manhattan och som hämtade ur en Benetton- eller Gapkampanj. Jag visste inte att heroin fanns i sådana kretsar. De injicerade det inte, utan snortade eller rökte det bara. Så jag provade en gång för att komma ner från kokainet, och det fungerade, även om jag spydde. Han gav mig lite inför en flight från New York till LA i december 2003. Jag tog en lina på toaletten på flygplatsen innan jag klev på planet och innan jag visste ordet av landade jag i LA. Jag minns ingenting av flygresan. Jag sov hela vägen och när jag vaknade kändes det underbart. Jag svävade ut ur planet. Min mamma hämtade mig på flygplatsen och jag insåg att jag aldrig kunde göra det igen. Då skulle jag fastna. Jag vill aldrig bli kontrollerad av ett läkemedel. Det är därför jag aldrig blev en riktig drogmissbrukare. Jag gillar att skriva mer än att ta droger.

Enligt Hemingways bevingade devis ”Skriv full. Redigera nykter” behöver inte skrivandet utesluta drickandet. Men på den punkten är Bret hyfsat tydlig: han skriver aldrig berusad.

– Aldrig. Möjligtvis ett litet glas vin. Det finns en myt om att jag skrev första utkastet till Less Than Zero under ett åtta veckor långt metamfetaminrus. Men det är helt enkelt inte möjligt. Det går liksom inte. Däremot försökte jag en gång. Jag var väldigt uttråkad på en bokturné i Miami. Jag satt på mitt motellrum och drog lite kola. Det fanns inget enklare än att få tag i kokain i Miami på 90-talet. Du kunde köpa det på Taco Bell. Det fanns precis överallt. Och jag minns att jag tänkte: ”Okej, jag har inga intervjuer i morgon. Jag ska ta kola och jobba på Glamorama.” Det här var 1994. Så jag började dra kola och jag hade en flaska tequila där och jag skrev och mådde bra och kedjerökte och drog en lina då och då. Sedan gick jag och la mig och tittade på vad jag hade skrivit dagen efter. Totalt skräp. Fruktansvärt. Pinsamt. Hemska idéer. Det är enda gången. Att skriva är tillräckligt härligt. Man behöver inte dricka eller knarka för att skriva.

Bret Easton Ellis kommer från en ekonomiskt solid bakgrund, vilket han har skildrat i åtskilliga böcker, men även som världsturnerade författare kan vardagen vara tuff att få ihop.

– Det finns en del pengar att tjäna på böcker. Inte så mycket som det brukade, men jag säljer böcker utomlands. Vissa länder, som här i Sverige, betalar ingenting. Eller de betalar väldigt lite. Väldigt lite. Sedan finns det andra länder som Frankrike, där jag säljer mycket, som betalar ett betydande förskott. Men då måste du naturligtvis kompensera för det förskottet. Jag fick vad som anses vara ett bra förskott i USA, men det var mindre än för mina tidigare böcker. Så är det för alla, förskotten har gått ner överallt. Men böckerna har ändå varit den primära inkomstkällan det senaste året. HBO-avtalet och det första tv-manuset har gett lite pengar också.

Förutom skrivandet är det The Bret Easton Ellis Podcast som ligger på Patreon för betalande prenumeranter som drar in pengar.

– Tack gode gud för podcasten! Den räddade mig under pandemin. Det är inte fuck you-pengar, men det täcker mina månadskostnader. Det finns inga pengar kvar efter att de pengarna kommit in varje månad. Hälften går till skatt och resten går till fasta utgifter. Jag klagar inte. Det är jättebra. Men jag tror att folk skulle bli väldigt förvånade över vad författare verkligen tjänar. Jag tror att vissa tror att jag är någon sorts miljonär som aldrig behöver arbeta igen. Royalties är väldigt sällsynta och de är väldigt små. De flesta författare får dem inte alls. 90 procent av författarna får inga royalties, för 90 procent av böckerna tjänar inga pengar. Det är helt galet. Det är en hemsk bransch.

Han ler på frågan om han blev rik på American Psycho.

– Nej, jag blev aldrig rik. Även om min pojkvän och hans generation tror det. Jämfört med mina gamla vänner som blev Wall Street-killar och framgångsrika inom tech är jag absolut inte rik. Jag oroar mig över vissa kostnader och över framtiden. Men för att vara författare har jag klarat mig bra.

Vad bränner du pengar på?

– Mitt jävla imperium som jag skapade innan jag insåg att det inte var hållbart med tanke på mitt bolån, min hyra, min sjukförsäkring, min pojkväns sjukförsäkring och min bilförsäkring. Listan bara fortsätter och fortsätter. Pengarna kommer in och är borta lika snabbt. Dessutom bor jag i en delstat där 50 procent av pengarna går till skatt. Om du dessutom arbetar i Hollywood har du en agent som tar 15 procent, en manager som tar 10 procent och en advokat som tar 5 procent. Så 30 procent av HBO-serien går till de här människorna. Det är en löjlig verksamhet där du tjänar 30 cent per dollar. Men whatever, det är mitt eget val. Om det inte vore för att jag älskade att skriva skulle jag aldrig vara i den här branschen.