Chris O’Neill: ”Det har sina utmanande sidor att vara gift med en prinsessa”

Den svenska kungafamiljens bäst bevarade hemlighet om äktenskapet, affärerna, åren som toalettstädare och smärtan i att trampa på en kvarglömd bit Duplo i arla morgon­stund.

Niklas Natt och Dag  |  Publicerad 2018-02-23 14:31  |  Lästid: 17 minuter

Alla vet hur sagorna slutar: Den som får prinsessan och halva kungariket lever lycklig i alla sina dagar. Exakt hur de dagarna tillbringas förtäljer inte sagorna, men vad som antyds är en bekymmerslös tillvaro fjärran från sorger och besvär. Av hävd är att den som upptas i kungafamiljen antar lämplig titel, avslutar all näringsverksamhet och begränsar sina förpliktelser till statsfunktioner, offentliga framträdanden och välgörenhet. Men vad händer om den nyblivne prinsen inte är särskilt intresserad av att göra något av det där, så till den grad att vederbörande inte ens vill kallas prins, och hellre vill fortsätta sin bana inom internationell storfinans? Då får han väl göra det. När man tittar närmare på de val som Chris O’Neill – herr Christopher O’Neill – har gjort sedan sitt giftermål med prinsessan Madeleine kan man inte låta bli att undra om hennes kungliga status är en omständighet som mest komplicerat hans liv.

”Det har sina utmanande sidor att vara gift med en prinsessa.”

– Nja, det vet jag inte. Jag har ju träffat kvinnan i mitt liv, kvinnan jag älskar. Men det är klart att det har sina utmanande sidor att vara gift med en prinsessa. Givetvis har det komplicerat mitt liv, av uppenbara skäl. Men det är inte så att jag har tvingats slåss med näbbar och klor för att bevara min självständighet, det var något vi diskuterade med Madeleines föräldrar på ett tidigt stadium, och de har aldrig haft några invändningar. Att omsätta det i praktiken har inte alltid varit enkelt, dock: Utmaningen har varit att kombinera Madeleines offentliga uppdrag och hennes välgörenhetsarbete med mitt jobb, och framför allt när vi bodde i New York var det inte det lättaste. Därav flytten till London, som dels hade med mitt jobb att göra, men som minst lika mycket motiverades av att Madeleine kunde vara närmare Sverige. Å andra sidan innebar det problem eftersom mycket av välgörenhetsarbetet utgått från New York, men tack vare dagens digitala möjligheter kan mycket arbete göras på distans, och dessutom är hon involverad i en mängd nya projekt. Det händer att jag läser i media och reagerar på insinuationer om att hon inte riktigt gör det hon ska som prinsessa, och blir upprörd å hennes vägnar: Hon väljer ibland med flit att inte stoltsera med sin prinsesstitel i det hon gör, vilket får till följd att mycket av hennes arbete kan ske bakom kulisserna, vilket i sin tur innebär att pressen sällan uppmärksammar det. Och varför skulle de? Hon har ju ansträngt sig just för att slippa den uppvaktningen. 


"Det ligger i medias natur att göra sensation av vad som helst. Personligen har jag inga skelett i någon garderob."

Chris O'Neill: ”Det har sina utmanande sidor att vara gift med en prinsessa”
Studier vid Boston University och Columbia Business School i New York har öppnat upp för en framgångsrik karriär inom internationell storfinans.
Fotograf: Sanna Dahlén

New York 2010. Christopher och Madeleine träffades för första gången, presenterade av gemensamma vänner. Förhållandet pågick inofficiellt fram till 2011, då paret började fångas på bild. Året därpå flyttade de ihop, och några månader senare blev Christopher över en natt officiellt världsbekant som kunglig pojkvän tack vare en inbjudan till prinsessan Estelles dop med efterföljande lunch, allmänt tolkat som en välsignelse från kungaparet. Förlovningen kungjordes i
oktober 2012, vigseln hölls sommaren därpå i Slottskyrkan. 

Var du fullt medveten om vad du ställde till för egen del genom att uppvakta en prinsessa?
– Till viss del. En del av medieuppmärksamheten har varit mer intensiv än jag hade förväntat mig, och det har väl att göra med att jag inte är svensk. I egenskap av utlänning kanske det blev mer intressant att försöka nysta i min bakgrund och ifrågasätta mina motiv. Jag var svår att placera i ett uppenbart fack, vilket ledde till granskningar som jag fann ... en aning påfrestande, i början. Men man lär sig. Jag kommer ju från finansbranschen, och där får man lära sig att stå ut med det mesta.

Känner du att alla skelett vädrats ut ur garderoben vid det här laget?
– Det ligger i medias natur att kunna göra sensation av vad som helst. Personligen hittar jag inga skelett i någon garderob, men i det här sammanhanget handlar allt om hur det kan beskrivas.


Lekte du någonsin med tanken på att trots allt bli prins på heltid?
– Nej. Det var aldrig ett alternativ. Jag är inte född i någon kungafamilj. Jag är Christopher O'Neill, min far var Paul O'Neill. Han var en familjefar som hade sin egen identitet, arbetade hårt och lyckades bra med det. Jag ansåg att det var viktigt att bibehålla samma förhållande till honom som jag alltid haft, först och främst. Därefter var det mitt val att inte ta på mig några offentliga uppdrag, och därför är min roll i sammanhanget väldigt enkel: Jag finns med som stöd för min hustru. Det är en uppgift jag klarar av som herr Christopher O'Neill. 

Så vad är för- och nackdelarna med en kunglig maka?
– Den enda nackdelen är medieuppvaktningen. Allt hon gör, och i förlängningen allt jag gör, kommer att synas och nagelfaras, och det innebär att min frihet inskränks i viss mån. Jag kan tycka att det är obekvämt om jag springer in i en butik för att köpa en burk cola iklädd mysbyxor och någon börjar filma mig. Men man vänjer sig. Jag har ingen önskan att uppnå någon form av kändisskap, och har heller inga som helst fördelar av det i mitt yrke. Det händer att jag gnäller för Madeleine om det. Men i slutändan lär man sig att leva runt det.

Har du sett The Crown?
– Lite. Jag tror att Madeleine sett hela, men för min del rör det sig om några få avsnitt.

Kan du identifiera dig något med hertigen av Edinburgh prins Philips kval kring sin bemärkta fru?
– Nej. Det var andra tider då, och han var ju själv en kunglighet på egna meriter sedan tidigare. 


Skådeplats för intervjun är konsthallen Artipelag en bit ut på Värmdö. De stora ytorna är ödsliga, men en våning upp brinner en brasa i den öppna spisen, vilket kommer extra väl till pass med tanke på att vintern valt just denna dag att slå till rejält mot Stockholm. Nederbörden är idel blötsnö, vägarna kantade av avåkta ekipage som trott att de skulle kunna övervintra på sommardäck. Christopher O'Neill förefaller vara på ett utmärkt humör, och tar fotografregi som om han aldrig gjort annat: "Now happy!", "More happy!" och "Crazy happy!" Eventuellt kan humöret härledas till ovanligt gynnsam bordsplacering under den Nobelfest som gått av stapeln dagen före.
– De två senaste åren har jag haft japanska bordsdamer, och våra möjligheter att kommunicera har varit rätt begränsade på grund av språkförbistring. Det finns gränser för hur djup en konversation kan bli enbart med hjälp av gester. Men i år blev jag placerad bredvid engelsktalande sällskap.

Hur är din relation till Nordstjärneorden?
– Kungen gav den till mig i samband med giftermålet, och det är en stor ära. Jag kan lite om dess historia, och vet att det är en av de hedersbetygelser som kungen kan dela ut till en utlänning. Och jag är ju inte svensk. Jag gillar den. En mycket snygg orden. Dessvärre har jag inte anledning att bära den så värst ofta, det är bara i offentliga sammanhang när kungen är närvarande.

Madeleine lämnade dig ensam under Nobelmiddagen. Hur klarade du dig på egen hand?
– Jo, tack. Hon var med under prisutdelningsceremonin, dock. I sammanhanget kan det vara värt att komma ihåg att Madeleine var närvarande under hela sin brors bröllop en och en halv dag innan hon födde Nicolas, så när hon säger till mig att hon inte klarar av att sitta still i fem och en halv timme på grund av helt normala krämpor som kan uppstå i samband med havandeskapet, då vet jag att det är läge att lyssna.

Chris O'Neill: ”Det har sina utmanande sidor att vara gift med en prinsessa”
Christopher och prinsessan Madeleine träffades i New York 2010. Den 8 juni 2013 vigdes paret i Slottskyrkan i Stockholm.
Fotograf: Sanna Dahlén

De allra tidigaste rapporterna som avkrävdes New York-societeten gällande Chris O'Neill gjorde gällande att det handlade om en seriös och hårt arbetande finansman. Av andra generationen, dessutom: Pappa Paul Cesario O'Neill flyttade från New York till London under det sena 60-talet för att öppna europeisk filial åt investmentbanken Oppenheimer. Han slog ner sina bopålar i finansmeckat Eaton Square, och kom senare att bli en av grundarna av Odyssey Partners, en av världens första stora hedgefonder.
– Min far reste runt överallt i Europa i jobbet, mest av allt till Tyskland. Där träffade han min mor. Hon flyttade till London så att de kunde leva ihop. Båda hade barn från tidigare äktenskap: Min pappas tre döttrar bodde kvar i USA hos sin mor, medan min mammas två tidigare döttrar flyttade med henne till London från Tyskland. Dem är jag uppväxt tillsammans med, och skulle aldrig betrakta dem som något annat än helsystrar, medan mina andra tre systrar, som jag för all del också har nära relationer till, alltid bott i ett annat land även om vi setts på helger och semestrar. Så jag är uppvuxen i London, och gick i skolan där. Därefter gick jag på internat, först i England och sedan i Schweiz. Anledningen till att det blev så tror jag är att det alltid var underförstått att jag skulle studera vidare i USA, och att min mor gärna ville ge mig en koppling till den tyskspråkiga världen. Så jag tillbringade tre år i Schweiz, och sedan pluggade jag vidare i Boston.


Finns det för- och nackdelar med att ha växt upp så pass
nomadiskt?
– Ja. I Schweiz studerade jag tillsammans med andra barn som kom från alla delar av världen, och den situationen var ungefär densamma i Boston. Så en av fördelarna är att mina vänner i dag är spridda över hela världen, till skillnad från Madeleine, som är född och uppvuxen helt och hållet i och kring Stockholm och därmed har alla sina vänner här. Jag kan åka till olika delar av USA, olika delar av Europa, till och med till Asien eller Sydamerika, och där finns alltid någon jag känner. Men vad jag inte har är ett brett umgänge på en och samma plats, där jag kan träffa alla mina vänner samtidigt. Så är det för Madeleine: När hon kommer hem finns alla här. Jag kan vara avundsjuk på den situationen, precis som jag tror att hon lika ofta kan vara avundsjuk på min.

Skulle du säga att du saknar ett egentligt hem?
– Ja, det skulle jag. I allra högsta grad. Jag är uppvuxen i London med två föräldrar som båda var från andra länder, och har därför aldrig betraktat mig själv som britt. Jag känner mig heller inte som en amerikan, och inte heller som en tysk. Jag håller på England i fotbolls-VM, dock, och det är förstås det viktigaste. Men nej, jag har ingen tydlig identitet i termer av nationalitet, och det är förstås … konstigt. I takt med att jag blivit äldre har jag insett att det nog gjorde mig rätt förvirrad som tonåring. Italienarna blev en naturlig grupp, likaså tyskarna, men jag var alltid en udda existens som liksom drev omkring mellan dem.

Hur tror du det har påverkat din personlighet?
– Det har nog gjort mig till lite av en social kameleont. Jag har lätt att se och uppskatta andras nationella särart, och har lärt mig att anpassa mig därefter. Det kan vara avskräckande att umgås som ensam utlänning i en grupp brasilianare eller bland engelsmän, men den sortens situation är något jag fått vänja mig vid under hela mitt liv.

Det måste komma väl till pass när du gestikulerar åt japaner som inte kan engelska?
– Precis. Men i allmänhet, för att återgå till din grundfråga, det finns både för- och nackdelar med den sortens uppväxt jag har haft, och man får göra det bästa av fördelarna och försöka minimera effekterna av nackdelarna.


"Min uppväxt har gjort mig till lite av en social kameleont."

Jag antar att vi ändå får enas om att kalla din uppväxt privilegierad. Eller?
– Ja, i alla fall en väldigt tursamt sådan. Mina föräldrar hade onekligen förutsättningarna för att ge både mig och mina systrar en väldigt bra utbildning – och i slutändan anser jag att en utbildning är något av det värdefullaste du kan ha, helt enkelt för att ingen någonsin kan ta den ifrån dig. Det är något jag själv verkligen skulle vilja ge mina barn, om än inte riktigt på samma sätt: Min egen far hade sin bakgrund på ett Wall Street där arbetet inte var lika snabbt och hårt som i dag, utan där yrkesrollen snarare hade en hel del gemensamt med dagens jurister. Han var utbildad på Harvard, hade tjänstgjort inom flottan och var dessutom en starkt troende katolik. Strikt, med andra ord, ut i fingerspetsarna, och för honom föll det sig naturligt att välja den väg åt mig som han själv tyckte var lämpligast. För min egen del hoppas jag snarare på att motivera mina barn att bli så bra de kan och inspirera dem till att göra sitt absolut bästa inom de banor de själva väljer, vare sig det är som kreatörer, finansmän, musiker eller ingenjörer.

Med en tillräckligt privilegierad uppväxt kan det finnas en risk att tappa all ambition, med tanke på att du saknar materiella motiv att själv lyckas: Dina föräldrar är rika; du kommer därmed att klara dig bra oavsett. Vips är du Bertie Wooster och tillbringar all din tid med att slå dank på Drönarklubben. Hade du någonsin den sortens problem?
– För mig löste sig det dilemmat väldigt naturligt av det enklaste av skäl: Min far hade aldrig tillåtit mig att tänka på det sättet. Jag har jobbat varje sommar sedan jag fyllde tretton, och det har varit inom det mesta du kan tänka dig: på byggen, inom hantverk, som hjälpreda på golfbanor. Jag har städat badrum och skrubbat toaletter. I 15–16-årsåldern blev det mer kontorsjobb, och jag tillbringade mina sommarlov på firmor i London och New York. Och när jag väl tog min examen hade jag en enorm fördel av den erfarenheten, för jag visste redan vad arbetet innebar. Det var aldrig fråga om att sitta på någon strand och ta det lugnt, och om jag insisterade på att göra någonting åt det hållet såg min far till att vartenda öre som gick till att bekosta det var pengar jag hade tjänat själv. Han såg alltid till att göra det möjligt genom att betala för mat och skolgång, men några fickpengar till nöjen var det aldrig tal om. Allt jag ville ha som låg utanför ramarna för vad han tyckte att han borde stå för, det fick jag betala själv.

Tyckte du att han gjorde rätt?
– Ja.


"Jag har ingen önskan att uppnå någon form av kändisskap, och har heller inga som helst fördelar av det i mitt yrke."

Chris O'Neill: ”Det har sina utmanande sidor att vara gift med en prinsessa”
Paret blev föräldrar för första gången den 20 februari 2014. I slutet av augusti tillkännagav hovet att paret väntar sitt tredje barn, och att nedkomsten är väntad till mars 2018.
Fotograf: Sanna Dahlén

Hur var din bana som toalettstädare?
– Min far hade investerat i en anläggning i Florida, och flera somrar i rad sommarjobbade jag där som allt-i-allo, och det kunde vara lite av varje: städjobb, tvättning av golfbilar, trädgårdsmästarjobb. Jag gillade det. Lärorikt, och roligt att vara en del av ett sammansvetsat gäng.

Hur skulle du beskriva det du gör i dag?
– Det jag gjort i största allmänhet de senaste tjugo åren handlar om investeringar på aktiemarknaden, i börsnoterade företag. Det har gradvis övergått från mer långsiktiga investeringar till aktiehandel. Det händer att jag tror mig se möjligheter inom någon specifik bransch och att kapitalisera på de möjligheterna: Ett exempel är betalningsindustrin, som jag intresserade mig för under min tid i New York, där vi hittade en modell som vi tyckte att vi kunde kopiera rakt av för den europeiska marknaden. Det projektet är vad som förde mig tillbaka till Europa för tre–fyra år sedan, och för mig har det varit någonting helt nytt: Tidigare gick mitt yrkesliv ut på att sitta och stirra på skärmar i mellan tolv och fjorton timmar per dag och att analysera kurser. Nu har vi byggt ett företag från grunden, där fokus ligger på att tillhandahålla en tjänst som ger våra amerikanska samarbetspartners affärsmöjligheter på andra sidan Atlanten: Det handlar om stora amerikanska banker, som vi bistår med att hitta kunder, vilka alla är företag inom olika branscher: Det kan vara modeföretag, hotellkedjor och bensinmackskonglomerat. Vi hjälper dem att strömlinjeforma sina betalningsmodeller. Den marknaden har tidigare varit väldigt splittrad: Det går inte att tala om EU som en helhet, utan om ett trettiotal separata marknader. Olika länder har haft olika oligopol när det kommer till betalningslösningar. Det funkar fint inom ramarna för varje land, men om du är en multinationell aktör behöver det finnas en standardplattform som fungerar överallt. Den tekniken är rätt ny. USA har varit intresserade av den marknaden ända sedan det tidiga 2000-talet, köpt många av pionjärföretagen och spenderat stora summor på att försöka konsolidera de olika plattformarna.

Du styrdes in på din bana av din far, och har lyckats väl. Kan du trots det känna att du hellre hade gjort någonting annat om valet i högre utsträckning varit ditt från första början?
– Min passion har alltid varit för handel. Min far uppmuntrade snarare till en karriär inom investeringsbanker, en del av finansbranschen som är mer formell och relationsdriven. Men det var handel som jag älskade, och redan innan jag själv började slå mig in på den banan kom jag ofta på mig själv med att läsa böcker om ämnet och att försöka utbilda mig själv. Några år efter min examen kom jag till en punkt där jag kom fram till att jag inte trivdes längre, och vid det laget hade jag arbetat 80–90-timmarsveckor inom bankväsendet under flera år med att hjälpa storföretag att köpa varandra. Fantastiskt lärorikt: Det lärde mig att analysera bokföring och att dra slutsatser utifrån en finansieringsöversikt inom loppet av några få minuter, men det var inte kärlek. Man knegade på. Så en dag sa jag nej, och bestämde mig för att gå tillbaka till skolbänken. Det är så systemet är upplagt i USA, många högre utbildningar efterfrågar några års arbetslivserfarenhet. Vid det laget hade min far inte heller några invändningar.


Var gör dig duktig på det du gör?
– Man blir aldrig duktig på det. Det finns ett talesätt: Varje gång du tror att du hittat nyckeln till marknaden byter marknaden lås. Det är ett livslångt lärande, fullt av misstag och med få stora segrar. Men det är en väldigt intellektuellt stimulerande uppgift: Du måste försöka förstå mängder av olika företag och marknader. När du gjort det tillräckligt länge utvecklar du en instinkt, och jag antar att de som handlar bäst är de som har utvecklat den bästa instinkten.

"Jag är en helt annan människa i dag än vad jag var för tre år sedan, vilket helt och hållet är våra barns förtjänst."

Prinsessan Madeleine och Chris O'Neill  blev föräldrar för första gången den 20 februari 2014, i och med dottern Leonore (prinsessa av Sverige, hertiginna av Gotland samt nummer åtta i den svenska tronföljden, född i New York) och blott sexton månader senare för andra gången i och med sonen Nicolas (prins av Sverige, hertig av Ångermanland och nummer nio till tronen, född på Danderyds sjukhus i Stockholm). I slutet av augusti i fjol tillkännagav hovet att paret väntar sitt tredje barn, och att nedkomsten är väntad till mars 2018. Den första gemensamma bostaden var på Manhattan. Därefter flyttade paret till en lägenhet i London efter en kortare sejour i Sverige.

Hur är du som pappa?
– Jag försöker att vara en närvarande far. Det är inte alltid lätt, eftersom vi har två mycket energiska barn som till råga på allt ligger väldigt nära varandra i åldrarna, och nu med en tredje på väg. Det har inte blivit mycket sömn för vår del de senaste tre åren. Mitt arbete är väldigt löpande över hela dygnet, med tanke på marknadens natur, och det innebär dessutom en hel del resande. Kontentan är att om jag inte är på kontoret och inte sitter och stirrar på en skärm sitter jag ofta i telefon. Att hantera barnens utbrott på samma gång kan vara lurigt, men det är ju en situation som är allmängiltig för alla arbetande föräldrar. Och i slutändan är det ju alltid värt det, när man umgås med sina barn, ser dem ha roligt och skratta och får gruppkramar. De kommer ju alltid in i sovrummet vid tretiden på morgonen för att de drömt en mardröm eller något, och den sortens närhet är, vad mig anbelangar, ett av livets största glädjeämnen. Jag är en helt annan människa i dag än vad jag var för tre år sedan, vilket helt och hållet är våra barns förtjänst.


När jag och min fru väntade vårt andra barn fick vi ofta höra olika bud från andra tvåbarnsföräldrar vad gäller svårighetsvariation mellan att ha ett barn och att ha två: Vissa ansåg att två barn är 1,8 gånger jobbigare än att ha ett, medan andra påstod att det var 2,6 gånger värre. Vad säger du?
– Närmare 1,8 än 2,6. I och med att våra barn är födda så nära varandra tenderar de att göra samma saker samtidigt. Om det ska målas vill båda måla, och de sover middag samtidigt. Så jag anser helt klart att det är mindre än dubbelt så jobbigt att ha två. Men hur det blir med ett tredje får vi se.

Chris O'Neill: ”Det har sina utmanande sidor att vara gift med en prinsessa”
Chris O’Neill har valt att inte bli svensk medborgare, ingår officiellt inte i kungahuset och har ingen prinstitel utan tituleras herr Christopher O’Neill. Detta för att kunna fortsätta med sin affärsverksamhet.
Fotograf: Sanna Dahlén

Hur ser en vanlig dag i ditt liv ut?
– Jag går upp tidigt, för att jag vill försöka få lite ensamtid. Om jag går upp vid kvart i sex får jag ungefär 45 minuter själv innan de andra börjar vakna. Vi går upp, gör frukost, klär våra barn, försöker få i oss en munsbit eller två samtidigt. Jag har mitt eget kontor, fullt av stora skärmar, och jag jobbar nära två partners som båda är smartare än jag och som jag lär mig mycket av. Om jag behöver resa, vilket inte är sällan, är det en stor fördel att bo i London, eftersom det avgår flyg dit jag behöver åka en gång i halvtimmen. Det är fullt möjligt för mig att vara på plats för ett tidigt möte i Milano och ändå vara hemma till kvällen. Det blir en lång dag, men jag får sova i min egen säng.

Det faktum att du på grund av din koppling till kungahuset inte får göra affärer i Sverige gjorde att du sa upp dig från ditt förra jobb.
– Det var en av anledningarna till att jag slutade på Noster. Men det hade också att göra med att jag var mitt uppe i bröllopsplaneringen, och att trycket från pressen blev så stort att några av de andra delägarna började ställa frågor om hur distraherad mr O'Neill egentligen var av det som försiggick. De vill trots allt ha mitt fulla engagemang i tjugo timmar per dygn.

Hur är paparazzisituationen i London? Är ni konstant övervakade?
– Från gång till annan, om det är någonting särskilt som pågår. Men Madeleine har en sorts sjätte sinne för kameror, inte olikt Delta Force-medlemmar som anar sig till att det finns krypskyttar i närheten. Hon ser dem jämt innan de ser henne. Det är väl en egenskap hon utvecklat under ett helt liv av erfarenhet, medan det är ett relativt nytt fenomen för mig. Men det ska sägas att deras närvaro ofta inte märks alls: De använder sportoptik från långa avstånd. Man kan bli en aning illa berörd när bilderna dyker upp i tidningen, och är tagna tidigt på lördag morgon i lekparken med barnen efter en jobbig natt, när jag har träningsoverall på. Det i sin tur leder till en malande känsla av ständig övervakning, som kan vara mindre kul. Men jag visste vad jag gav mig in på, även om det förstås inte hindrar mig från att klaga för Madeleine med jämna mellanrum.


Men intrånget i barnens liv?
– Det gör mig arg. Det ska dock sägas att den brittiska pressen självsanerat rejält på den fronten, eventuellt i sviterna efter prinsessan Dianas bortgång. De får på inga villkor publicera bilder på barnens ansikten, och i den mån de fångats på bild är de pixlade, vilket inte är fallet på kontinenten. Självklart stör det mig att mina barn blir fotograferade om de inte framträder i officiella sammanhang.

Vad ser du för framtid för dina barn?
– Bra fråga. Svaret är att vi inte vet, och därför vidtar vi alla åtgärder för att förbereda dem för vad vi skulle kunna kalla ett helt normalt liv. En bra utbildning, till att börja med. Vi står i kö till skolor i London, vilket man behöver göra fyra år i förtid, men tar annars ett år i taget.

Har ni någon fritid över huvud taget?
– Ja, och nu tillbringar vi helst den tillsammans med goda vänner. Madeleine har vänner i London, även om de flesta vi umgås med historiskt sett är mina vänner. Madeleine går gärna och tränar, pilates och så. Vi gillar att resa, men det har naturligtvis blivit väldigt mycket mer invecklat. Hon brukade älska att åka skidor, men det har inte blivit så mycket av med det de senaste fyra–fem åren med tanke på att hon i princip varit gravid hela den tiden. Jag försöker att leka mycket med barnen, och tycker själv att det är viktigt med praktiska lekar i dessa tider av Ipads och smartphones. Nicolas och jag bygger en del lego. Har man tur gör någon bort sig och köper någonting som egentligen är avsett för en tolvåring, varpå pappa kan ha roligt på egen hand genom att bygga ihop hela Battlestar Galactica eller vad det nu var.

Vad är skärmpolicyn i hushållet?
– Vi begränsar den så mycket vi kan. På lördagsmorgnar, när vi vill ha det lite lugnt för en gångs skull, blir det några tecknade filmer på tv.


Har du trampat på en kvarglömd duplo-bit tidigt på morgonen?
– Definitivt. Det är inget kul sätt att vakna på.

Chris O'Neill: ”Det har sina utmanande sidor att vara gift med en prinsessa”
Fotograf: Sanna Dahlén

"Madeleine binge­tittar tv-serier som The Crown. Jag saknar den disciplin som krävs för att lägga ner sjutton timmar på en och samma serie."

Bingetittas det någonting på tv-serier?
– Madeleine gör det, om hon hittar en serie hon fastnar för. The Crown eller Suits, eller något. Personligen läser jag hellre, även om jag sitter med. Det blir ofta två, tre böcker i veckan. Med hörlurar på: Jag älskar musik, och har musik på jämt och ständigt, oavsett om det är i bilen eller hemma. Surfar runt på Spotify och Soundcloud, gör spellistor. Och sport. Om Chelsea spelar, eller om det visas tennis eller formel 1, händer det att jag smiter in i rummet bredvid och tittar på det i stället. Jag saknar den disciplin som krävs för att lägga ner sjutton timmar på en och samma serie.

Vad för musik?
– Rock'n'roll. Gärna akustisk. Simple Minds, Eric Clapton. Men dansmusik också. En skön remix sitter aldrig fel.


Death metal? Polka?
– Jag har genomgått min metalfas. Min rumskompis i Schweiz lyssnade uteslutande på hårdrock. Han var på vårt bröllop, och det var en oförglömlig upplevelse att se honom skaka hand med kungen, tatuerad från topp till tå och med håret uppsatt i en hästsvans. Det uppstod frågor om vem han var, men när det var utrett började de prata och kom bra överens. Han introducerade mig till dubbla baskaggar och så, och det var intressant.

Böcker, då?
– David Baldacci, var väl det senaste. Lättsmält. Jag brukar läsa både fiktion och fackböcker parallellt, och Obamas bok var det senaste jag läste i biografiväg. Annars blir det förstås mycket affärslitteratur.

Skulle du överväga en prinstitel den dag du går i pension?
– Det har jag aldrig ens tänkt på.

Så du säger inte nej?
– Det är ett erbjudande man bara får en gång i livet. Jag svarade nej.


Dela på Facebook
Tweeta