Bakom kulisserna: Johnossi

Saltsjöbaden, 2004. John Engelbert och Oskar ”Ossi” Bonde – två 20-någonting slackers utan riktning och mål – finner varandra i en ”Solsidan”-tristess som blivit allt mer påtaglig efter att resten av vännerna tagit sig i kragen och skaffat jobb och utbildning. 

Den gemensamma förkärleken för distade gitarrer och dånande trumset blev startskottet för Johnossi – Sveriges mest framgångsrika rockduo genom tiderna.

– Det känns som att det var ”meant to be” att vi skulle hitta varandra. Vi började hänga mycket tack vare att vi var de enda som inte gjorde någonting vettigt med våra liv. Vi var loja, smutsiga och sluskiga idioter som inte brydde sig ett skit om framtiden. Vi hittade någon sorts gemenskap i det, berättar John, sångare och gitarrist i bandet.

Han minns sin vän och bandkollega som en kille som "tog dagen som den kom". 

– Ossi var jävligt funkig i sitt sätt att leva. Han brydde sig inte om någonting, öppnade inte ens räkningar. En riktig Lyxfällan-snubbe. Vi blev snabbt jävligt bra kompisar och bestämde oss för att testa att spela musik ihop. Det klaffade direkt. 

En handfull repetitioner senare var tre singlar skrivna. Efter Johnossis tredje spelning fick bandet skivkontrakt. Inom ett år åkte de på turné som förband till Soundtrack Of Our Lives. Resten är, som det heter, historia. En drömstart för ett band som bara några månader tidigare tog sina första trevande steg i replokalen. 

– Den första turnén var en grym skola för oss. Allt var jävligt "care free". I början handlade allt om att publiken skulle tycka att vi spelade högt och var galna på scen. Jag vill minnas att vi gjorde jävligt bra ifrån oss, trots att vi var fulla två veckor i sträck, säger John.

Är turnélivet lika vilt i dag?

– Inte alls. I början var det mycket festande och krökande. Man lekte av sig på första turnén och var mest glad att man fick prova på det livet. Ju längre vi höll på, desto mer började vi förstå att turnerandet faktiskt var ett jobb. Ju bättre vi gör jobbet, desto längre får vi hålla på. Det håller liksom inte att festa ihjäl sig efter varje spelning. Det blir väldigt mycket svårare att hålla uppe en hög standard när man är helt trasig i kroppen efter en veckas krökande. Man fixar inte det i längden. Då väljer man hellre sina dagar, säger Ossi.

Ni är båda småbarnsfarsor. Hur funkar det att kombinera rockstjärnelivet med svennelivet?

– Det funkar bra. Jag fick barn tidigt, så jag vet inget annat. Det är klart att det går upp och ner som i alla relationer, men man lär sig med tiden hur det ska vara, säger John och får medhåll från bandkollegan.

– Allt handlar om att hitta något slags balans och helt enkelt få det att funka. Det är klart att man saknar sin familj när man är ute på turné, men sånt är livet. För mig är det viktigt att ha en trygg punkt att komma hem till. Om man inte hade det hade man nog velat vara ute på turné hela tiden och det är inte ett särskilt sunt leverne.

Vilken är er bästa turnéanekdot?

– Då vill du ha någon fylleanekdot, typ "minns du den där gången då vi köpte fem horor och tio gram koks och knarkade hela natten?" Det är klart att vi har haft en massa blöta kvällar, men vafan, det är ju inte roligt att prata om. Jag tror över lag att vi är rätt dåliga på att leva upp till sex, drugs and rock'n'roll-myten. För oss är det mest rock'n'roll nuförtiden. Dessutom är vi båda ganska känsliga personer. Vi vågar inte hålla på så mycket med droger, säger John.

Vi ses över en kanna kaffe och några Loka på restaurang KB i Stockholm. Det är sent i november 2012 och mixningen av bandets fjärde, i skrivande stund obetitlade album, har precis avslutats. En naturlig fortsättning på duons mörka rockopus Mavericks från 2010 som – med lite draghjälp från radiodängan What's the Point – blev bandets stora kommersiella genombrott. Soundet på nya plattan må vara "större än någonsin" – mycket tack vare den anonyme keyboardisten som duon tagit in för att "smycka musiken" snarare än "fylla ett tomrum". Texternas tema är dock konstant. Den existentiella våndan lika påtaglig som de mullrande gitarriffen.

– Jag gick igenom en besvärlig period för några år sedan. Det slutade med att jag fick något slags knäpp i hjärnan. Det hände något konstigt med mig, lite som om jag blev besatt. Jag började grotta ner mig i tankar om det undermedvetna och det övernaturliga. Jävligt komplexa tankar som började tränga igenom i musiken på förra plattan och som jag har fortsatt att utforska på nya skivan. Våra låtar handlar nästan enbart om förvirringen över att man lever över huvud taget. 

John faller i tankar. Fortsätter. 

– Den existentiella ångesten är min sjukdom. Jag har plågats mycket av den, samtidigt vill jag inte vara utan den. Jag har alltid varit en sökande människa och spenderar mycket tid åt att filosofera över livet. Det låter så jävla pretto att säga det, men så är det. Jag tycker snarare att det är konstigt att inte fler människor tänker som jag.

Är det svårare att skapa bra musik när man är till freds med tillvaron och allt i livet är glass och ballonger?

– Nej, det tror jag inte. Oftast när jag skriver låtar så kommer suget att skriva när jag mår bra och är peppad. De flesta av låtarna på den här plattan har skrivits under positiva dagar. Det finns något oerhört tröttsamt i den deprimerade artisten som skriver av sig. Så jävla grungeigt och trist. Så har jag aldrig funkat, säger John.

Att skapa något från grunden är sällan en dans på rosor. För Johnossi innebar arbetet med den nya skivan ett intensivt år av tvivel, kreativitet, ångest och "en handfull andra känslor man går igenom när man försöker skapa något meningsfullt".

– Det är ett ganska stort orosmoment att göra en skiva. Man tömmer sig själv och sliter som ett djur. Till slut tappar man uppfattningen om vad som är bra. I slutändan kan man alltid lita på sin magkänsla om vad som funkar och vad som inte gör det, men det finns alltid perioder då man tvivlar på allt man gör. Särskilt när man är mitt uppe i det och inte riktigt vet var det ska landa. Det är faktiskt först nu vi har insett vad vi har gjort. 

Vilket är?

– En jävligt bra skiva. Nu är jag nöjd och då kan alla andra säga att det är skit. Det är en mycket skönare känsla än när man själv är missnöjd och alla andra tycker att det är bra, säger Ossi. 

Är ni alltid överens om vad som är bra och vad som inte är det?

– I princip. De få gånger vi är oense musikaliskt handlar det om att Ossi inte är övertygad om att en melodi funkar. Då är det mitt jobb att försöka övertyga honom att ge den en chans till. Om han fortfarande inte tycker att det håller så slänger vi låten i papperskorgen. Det är en jävligt smärtfri process faktiskt, säger John.

Hur hanterar ni kritik?

– Vi är hyfsat skonade från dålig kritik, men när vi väl får en dålig recension så blir jag förbannad. Det är så lätt att säga att "så länge jag är nöjd så får de skriva vad de vill" men när de skriver irrelevanta saker som "varför har de ingen basist?", då blir jag förbannad, säger Ossi.

John nickar. 

– Jag tror att jag skulle ta det hårt och bli jävligt ledsen om den nya plattan skulle sågas. Särskilt om det är någon idiotbloggbrud som skrivit recensionen. Då kan jag lacka enbart på att den personen har så mycket makt. Här har man lagt två år på en skiva och så kommer någon jävla recensent som varit på Riche och supit och kommer på att "just ja, jag måste skriva en recension också". Och så går hon hem på fyllan och skriver typ: "Johnossi känns fan inte 2013 alltså. Känns inte fräscht alls faktiskt. White Stripes var ju stora för typ tio år sedan. Nej, det får bli en tvåa." Sådant kan göra mig jävligt lack.

Johnossi är ett band som mäter framgång i storleken på de utsålda spellokalerna snarare än antal radiohits och femplus-recensioner. Det är just duons explosiva scenframträdanden som har cementerat bilden av bandet som en av landets i särklass bästa liveakter. Hemligheten bakom framgången? Slit och hårt jävla arbete. Varken mer eller mindre.

– Publiken betalar dyra pengar för konsertbiljetter, då ska det vara "full on". Man ska ta i så mycket att man i princip kräks när man går av scen. Gör man det så är man ett bra liveband, menar Ossi. 

– Om man inte heter José Gonzalez eller Anna Ternheim. Det vore bara konstigt, tillägger John och fortsätter:

– Vi gör den typen av musik som inte har något mellanläge. Vi kan inte göra någonting halvdant. Det är antingen på eller av. När vi är som bäst är spelningarna nästan som en utanför kroppen-upplevelse. Allting sköter sig självt, man slipper tänka, tiden stannar och man bara kör. Lite som ett jätteavancerat yogapass som slutar i något slags symbios. Det får man en jävla kick av.

Har ni alltid kul på scen?

– Jag vet inte om vi någonsin har kul på scen. På själva spelningen är det bara "gör gör gör" som gäller. Allt handlar om att sätta skiten, och man är tokfokuserad på sin uppgift. Innan varje gig tittar jag och Ossi på varandra och säger: "Helvete, då måste vi alltså göra det här igen." Det är samma sak varje gång. Däremot har vi jävligt kul efteråt. Det är en belöning i sig och den belöningen är jävligt lockande. Känner man att spelningen har gått bra så kan man alltid fira med att ha världens fest i logen efteråt.

Johnossi föddes i en speciell tid i svensk musikhistoria. Året var 2004, cd-skivan dödsrosslade, skivbolagen krisade och branschen agerade i panik. Duon tillhör, enligt John, det sista gardet av band som "slapp göra allting själva".

– I princip alla band som startade efter 2005 har fått spela in allt själva. De tvingades lära sig allt från grunden eftersom det inte fanns några pengar kvar i branschen. Tekniken blev billigare och mer lättillgänglig, det räckte i princip med att ha en Macdator för att kunna göra en skiva. Vi däremot har alltid tvingats förlita oss på människor om-kring oss.

Ossi fyller i:

– Samtidigt har vi, som halkade in i branschen precis när Myspace kom, aldrig haft någon erfarenhet av att sälja skivor. Vi tänkte nytt från början och slapp det jobbiga med övergången mot det digitaliserade. I början hade skivbolagen panik. Nu har de anpassat sig efter omvärlden, vilket var de enda de kunde göra. 

John fortsätter:

– Nu är vi snarare tillbaka till 90-talets glansdagar. Skivbolagen har blivit mer och mer stabila ekonomiskt, mycket tack vare Spotify. Det märks inte minst på skivbolagets julfest. 2006 var det mer "kom över på lite glögg och pepparkakor". I år har Universal abonnerat hela Junibacken för en trerättersmiddag. De är betydligt mer frikostiga i dag. 

Bara fördelar, alltså?

– Absolut. Digitaliseringen var en fullt nödvändig utveckling. Det är klart att man inte kan ha cd-skivor. Det är ju helt sämst. Jag bryr mig inte om vi ens släpper på cd längre. Det är mer en formell grej, säger John och argumenterar vidare: 

– Jag tycker att Spotify är sjukt bra. Det finns väl till exempel ingen som laddar ner en skiva på Pirate Bay i dag? Förutom kanske någon stackars farsa som inte har koll. Det är helt Spotifys förtjänst. Ju större Spotify blir, desto mer pengar får artisterna. 

Spotify betalar bra?

– Ja. Det är långt ifrån sju spänn som det snackades om i början. 

Hur mycket?

– Mycket. Vi har alltid varit skitnöjda.  

Är ni rika?

– Nej. Vi lever bra på det vi gör, men det har vi kunnat göra från första början. I början sa vi "äsch, vi behöver inga pengar". Vi såg musiken mer som ett commitment. Med åren har man märkt att pengarna har kommit in mer och mer. Det är inte så att vi har några miljoner över på banken, men vi lever absolut bra på musiken. Samtidigt kan vi inte bara lägga av och softa i tio år, säger John och får medhåll från Ossi. 

– Vi har alltid tänkt "major" när det gäller vår musik och har aldrig hymlat med att vi vill nå kommersiell framgång. Livet är för kort för att tänka indie. 

John bränner av.

– Precis! Hela indiegrejen är bara en ursäkt för att man inte är framgångsrik. "Om vi skulle göra så här så skulle vi sälja mycket mer plattor men vi väljer att göra så här i stället, för vi har så mycket integritet." Bullshit!

Vad bränner ni era pengar på?

– Varken jag eller Ossi har några lyxvanor. Jag bränner snarare pengar på att jag inte bryr mig om pengar. Jag tänker inte så mycket på vad saker kostar och har nog alltid varit jävligt respektlös mot pengar. När de börjar sina på kontot så blir jag snarare taggad. "Snart har jag inga pengar, undrar vad som händer då?" säger John.

Att splitta gagerna på två snarare än fem är bara en av många fördelar med att verka som Sveriges mest framgångsrika rockduo. Den tajta vänskapen har lett till ett närmast intuitivt samspel, både på och av scen. John och Ossi är bästa vänner i första hand, kollegor i andra. 

– Det är en kompisrelation som är få förunnad. För oss är det väldigt viktigt att ta hand om den vänskapen. När vi turnerar har vi bara varandras relation att rå om. Vi pratar om allt hela tiden och uppdaterar varandra ständigt om hur vi mår. Vi har hittat ett förhållningssätt som är väldigt sunt för just vår relation, säger Ossi. 

Finns det några nackdelar med att bara vara två?

– Ibland kan jag bli lite avundsjuk på folk som spelar i större band. Det ser så härligt och avslappnat ut, på något sätt. Går det en sträng så gör det inget, för det finns två till gitarrer som kan backa upp. Jag och John har inget att luta oss tillbaka mot förutom varandra. Det är bara vi som kan dra loket, vilket i sin tur bidrar till en annan sorts energi på scen. Det är rätt skönt att vara begränsad på det sättet. Hittills har jag bara sett det som något positivt. Vi har gått hand i hand genom all skit och varit enade där andra band har gått splittrade, säger Ossi. 

När bråkade ni senast? 

– Det låter nästan lite osunt, men vi har aldrig skrikit på varandra. Vi har helt enkelt aldrig haft någon anledning. Det räcker med en blick från Ossi för att jag ska känna att något är fel och att jag måste skärpa mig. Det sista jag vill är att starta ett bråk. Det är så sjukt onödigt, säger John. 

Vad händer om någon av er väljer att lämna bandet? 

– Det går inte att ha någon sorts reservplan. Då tappar man snabbt fokus på det som är viktigt. Just nu finns det inget annat för oss än Johnossi. Vi är alltid totalt fokuserade på det vi håller på med för stunden och kommer att köra på tills det inte är kul längre. Det är jag och John mot världen, helt enkelt. Det finns inget slut.