Martin Wallström om USA-succén efter Mr. Robot

Att Mr. Robot skulle få en andra säsong blev klart innan den förs­ta ens börjat sändas. I takt med att en serie går i långbänk kan man argumentera för att vad som en gång var en skådespelares stora chans att visa upp sig för bred publik allt mer börjar stelna till en yrkesmässig fotboja. Kontrakt är skrivna, och när andra intresserade parter börjar höra av sig angående nya roller är schemat redan fulltecknat på obestämd tid.

– Jag är asnöjd med min situation. Vad som händer efter det här får vi se. Att få göra den här serien, och att märka att den blivit så bra som den är, det är det viktigaste för mig.

Får du livsstilsomvälvande löner för att göra rollen?

– Det är klart att det är bättre betalt. Visst är det det. Men livsstil? Jag har inte förändrat någonting.

Du bor i Sverige, men hur länge är du tvungen att vara borta för att spela in en säsong?

– Första säsongen tog fyra och en halv månad. Man gör tio avsnitt, och sju eller åtta dagar på varje avsnitt. Lite ledigheter emellan.

Spelas avsnitten in separat i kronologisk följd? Det ligger nära till hands att tro att ni gör alla kontorsscener i ett svep, och så vidare?

– Nej. Avsnitt för avsnitt. Och det leder till enorma mängder jobb. Ta Tyrells kontor, till exempel. Den första scenen i avsnitt två, med det runda bordet och alla advokaterna, är inspelad på Trump SoHo, downtown. När jag står och slår mig själv framför spegeln ska det föreställa samma kontor, men är inspelat i en av World Trade Center-byggnaderna. Senare i serien är kontoret en lokal på 43:e gatan, precis vid Times Square. Och man inser snabbt att de inte bara hyr en våning, utan behöver våningen under också för att ha all utrustning i. Det är ett gigantiskt pussel. Otroligt att de fixar det. De får manus dag ett, dag fjorton ska allt vara färdigklippt.

Det faktum att din karaktär är svensk och hans fru är dansk, och att de pratar sina respektive modersmål med varandra, framstår säkert som en exotisk detalj för den amerikanska publiken, men väcker vissa frågor på våra breddgrader. Jag har läst forumtrådar där Tyrell Wellick diskuteras som om han vore en riktig person, och där folk föreslår att han i själva verket heter något annat, men tagit namnet för att främja sin karriär när han flyttade hemifrån.

– Att han inte heter Tyrell? Absolut. Det är i mina ögon inte hans riktiga namn. Jag tror han heter Torbjörn.

Orealistiskt att en svensk någonsin skulle kunna förstå vad en dansk säger också.

– Nej då. Jag känner svenskar och danskar som är gifta. De blandar ord och så.

Vet du någonting om vad som händer i säsong två?

– Jag var i New York för några veckor sedan och träffade ensemblen. Alla tjatade på Sam om vad som händer i säsong två, men han vägrade att säga något. Så det finns bara en person som vet vad som händer.

Letar du roller aktivt i USA?

– Ja, det är klart att jag tittar efter projekt. Det finns luckor där jag skulle kunna göra saker, och rollen har öppnat dörrar.

Har du blivit tvungen att anpassa dig till någon sorts amerikansk skådespelarstandard där det krävs att du håller diet och har fasta tider med PT:n på gymmet?

– Inför den här rollen vet jag att producenten ringde till min manager för att höra sig för angående min fysiska status, eftersom de vill ha mig någorlunda i form. Det fattade jag ju själv när jag började läsa manusen. Från årsskiftet fram till att vi var klara blev det väldigt mycket träning. Det var ett sätt att komma in i rollen: Tyrell är ju en sorts perfektionist. Disciplinen som krävs för att träna låg i linje med hans personlighet. Att det inte är askul är en annan sak.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

– Du blir hämtad vid sjusnåret. Körd till inspelningsplatsen. I mitt fall oftast någonstans på Manhattan. Man har sin trailer. Smink. Hår. Upp och repa med regissören så att de kan sätta ljus och kameravinklar. Tillbaka ner för att bättra på hår och make. Upp. Filma. De kan skjuta på lunchen några timmar, och dagarna kan bli ganska långa. Tillbaka igen vid sju–åtta. Umgås lite med familjen. Sedan brukar jag gå upp och sätta mig på taket och läsa manus inför morgondagen. Ibland har vi table-reads, kollationeringar, där hela ensemblen sitter och läser manus. De är så jävla bra på det! Bara sitter och läser, och hela karaktären är där. Jag sitter och stakar mig, frågar hur saker ska uttalas. Någonstans förstod jag direkt att det var där mitt arbete började, att jag måste hem och jobba stenhårt.

Har du känt av kändisskapet någonting?

– Efter att serien hade gått kom folk fram på gatan och så. Oj jävlar, folk har sett den, tänkte jag. Kul. Det är ingenting jag störs av. Framför allt i USA kommer de fram, i Sverige tittar folk mest. Om de inte är packade förstås.

Läs hela intervjun med Martin Wallström i King nr 1. Ute i butik nu.

Läs mer:

Svensk på omslaget av amerikanska Vogue – för första gången på 40 år

Se när Alicia Vikander och Will Ferrell snackar svenska