Per Hagman om glamouren, dekadensen och det vilda 90-talsklubbandet

Han är generationsskildraren som syntes lika frekvent på sunkbarerna i Stockholm som på kasinot i Monte Carlo. I dag lever han ett stilla liv som far till en liten dotter, högaktuell med en intim scenshow och en roman som ska bli film. Journalisten Cyril Hellman träffar Sveriges mest mytomspunne författare Per Hagman.

Cyril Hellman | Foto: Sanna Dahlén  |  Publicerad 2019-10-03 14:48  |  Lästid: 22 minuter

Det känns både förvånande och alldeles självklart när King kontaktar mig för att göra en intervju med Per Hagman. För 15 år sedan gjorde vi en uppmärksammad intervju för tidningen Bon, den första inför boken som var något av en comeback och som blev hans mest sålda, Att komma hem ska vara en schlager. I höst är han aktuell med filmatiseringen av andra romanen Pool samt tre kvällar om Per Hagmans författarskap på Södra Teatern, under ledning av Fredrik Strage.

Under 90-talet var Per Hagman något av inne-Stockholms älsklingshedonist. Inte fin nog för kulturvärlden men älskad av en ung indiepoppublik, inte minst den kvinnliga. Han var en självklar del av ett årtionde då indiepop var mainstream och alltid omhuldad av den glittrande gay- och klubbkulturen. I nämnda Att komma hem ska vara en schlager från 2004 gick han till botten med myterna kring sig själv, han till och med befäste dem. Författaren var en 35-årig man med ett barnsligt leende som börjat ifrågasätta sitt liv och sin livsstil och var redo för en nystart.

Vi träffas över en lunch i Rosendals trädgård på Djurgården en av vårens första soliga dagar några veckor innan Pool i regi av Anders Lennberg ska visas för branschfolk på Cannes filmfestival. Det är tänkt att bli en långfilm men kanske också en tv-serie i tre delar. Per Hagman har promenerat hit.
– Jag älskar att promenera. Ett ålderstecken är att jag älskar naturen mer och mer och får allt grönare fingrar. Då är det perfekt att promenera ut till Djurgården eller till Hagaparken, för att dämpa abstinensen efter den riktiga landsbygden. Min dröm har i många år varit en stuga på Västgötaslätten.

Vi beställer en kanna te och rökta räkor med aioli och sätter oss ute i trädgården. Han är klädd i träningsoveralljacka, skrynklig skjorta och sneakers. Han lägger upp ett paket cigaretter i rosa plastetui på bordet, det förra var ett etui i gul plast som han glömde hos mig när vi spelade in podd tillsammans med författaren Stig Larsson för två år sedan. Per Hagman har precis flyttat tillbaka till Stockholm efter en kort sejour i Paris. Sedan han blev pappa för första gången och dottern föddes för tre år sedan är Vasastan hans bas.

”Jag blev en förslappad b-kändis instängd i en liten Stockholmsbubbla.”

Vi erinrar oss vårt första möte i Paris en mörk, regnig januarinatt 2004. En vän hade satt ihop oss. Jag var precis tillbaka i Europa efter en tid som korrespondent i New York och låg i skilsmässa. Per Hagman verkade inte ha det mindre trassligt. Det ryktades i Paris om triangeldramer med alltifrån Usama bin Ladins son till en medlem ur svenska kungahuset. Hur var det nu med det där?
– Jag har en väninna som var ihop med en av bin Ladins söner, en trevlig och typiskt stekaraktig ung saudier med smak för västerländska synder. I dag är hon lyckligt gift med en stenrik judisk man, vilket förmodligen får Usama att vända sig i sin grav. Det var även då jag råkade lära känna Carolina Gynning, som var oerhört snäll mot mig när jag satt där med krossat hjärta. En dag drog hon hem till Sverige för att vara med i något som hette Big Brother. Jag och bin Ladins flickvän slog vad om hur många dagar det skulle dröja innan hon hade sex i det där huset. Sedan blev hon folkhemskändis över en natt. Olika vägar korsas, utan att man har en aning om konsekvenser och innebörder. Och apropå bin Ladin, innan 11 september var han ju för västerlänningar mest ökänd för att ha sprängt amerikanska ambassaden i Nairobi. Så när jag var nere på Dubai World Cup för att skriva om hästkapplöpningarna och fotografen sa att han precis höll på att få till en plåtning med bin Ladin i Afghanistan, då frågade han om jag ville följa med och skriva text. Eftersom fotografen själv var palestinier behövde jag inte oroa mig för bin Ladins aversion mot västerlänningar. Jag tyckte nog ändå det lät lite läskigt, men jag hann aldrig tacka ja eller nej, för sedan kom ju 11 september.

Några år tidigare hade det även gått rykten om att du dejtat prinsessan Madeleine.
– Jag hängde lite i de kretsarna och hade en affär med en väninna till Madeleine. När jag var ung kunde det väl så klart vara spännande med kändisar, och en prinsessa är ju alltid en prinsessa … Inte minst om man innerst inne är en oskuldsfull pojke från Skövde så tycker man ju att en prinsessa är speciellt. Den här sagogrejen. Det nummer av Se & Hör där jag och Madeleine är på omslaget har jag kvar än i dag. Det tycker jag är roligt och kan visa min dotter när hon blir stor.

Per Hagman växte upp på olika platser i Afrika där hans pappa arbetade som arkitekt med skolor och flyktingläger, men även i Skövde som ensam synthare bland raggare och hårdrockare. Han drömde om att bli popstjärna och skrev svårmodig poesi och låttexter åt klasskamraten Thomas G:son som senare i livet skulle bli kung av svensk schlager. Per drömde om ett liv runt Medelhavets storstäder. Han och ungdomskärleken Petra – som den inbitne känner igen från några av hans romaner – lekte playboy och glamourprinsessa på Rivieran och snortade florsocker. Petra var först att lämna Skövde för ett liv som modell. Men Per var inte sen därefter, dagen efter studenten flyttade han till Stockholm och jobbade snabbt upp sig från diskare på krogarna i Birkastan till nisse på Hard Rock Cafe.

– Hard Rock Cafe på den tiden var annorlunda mot i dag. Nervöst darrande plockade jag upp disken efter att Thåström och Bruno K Öijer käkat lunch, och på kvällarna höll Yngwie Malmsteen och John Norum hov med heavy metal-lolitor. De unga servitörerna ägnade sig åt dåligheter av allehanda slag, droger i alla dess former. Naiv som jag var trodde jag att det var så där normala unga stockholmare levde. Det tog ett tag att förstå att deras vanor inte var vanliga 20-åringars vanor. Det gick rätt illa för flera av dem, några dog, säger Per Hagman och tänder en cigarett.

Tiden inspirerade till debutromanen Cigarett.
– Eftersom jag fascinerades av personalens depraverade livsstil blev detta någon form av initiativ till Cigarett. Innan dess hade jag bara skrivit dikter men tänkte att nu ska jag skriva en riktig bok. Jag vågade inte ta ordet roman i min mun, det lät för pretentiöst. Jag skrev depraverade scener om nätterna i Stockholm som jag storögt betraktade. När jag skulle sätta ihop manuset till Cigarett var det nästan som en kortlek. Jag skrev på maskin men hade bara råd att stencilera en kopia på Stadsbiblioteket och skickade originalet till Norstedts och kopian till Bonniers. Norstedts skickade tillbaka med vändande post: ”Vi har tagit del av ditt manus men kan tyvärr inte placera det i vår utgivning, bla, bla, bla”. Medan Bonniers hörde av sig och sa att de ville ge ut mig. Det var ju så klart en stor fåfänglig bekräftelse, för någon som redan i Skövde konstaterat att man nog inte skulle bli popstjärna …

Den kom ut ett år senare, i januari 1991 och inte sedan Ulf Lundells Jack 1976 hade någon författare slagit igenom med sådant dunder och brak.
– På den tiden fanns få medier, dock hade TV3 precis kommit och jag var med i programmet Ikväll: Robert Aschberg där jag blev förödmjukad och till åtlöje för min snedlugg. Men det gjorde att jag dagen efter blev uppmärksammad överallt. Pensionärer på stan sa ”Det var ju du som var med på tv i går”.

Samtidigt fick den inte direkt strålande recensioner.
– Det fanns de som skrev att detta var ett lågvattenmärke för Bonniers. ”Hur kan man ge ut det här? Ingen handling och folk som knarkar och går på nattklubb i Stockholm city! Ulf Lundell hade minsann både livsglädje och politiskt medvetande i sina böcker. Per Hagman har ingenting!”

Boken låg rätt i tiden. Den hade känslan och miljöerna från den tidens stora unga amerikanska författare Brett Easton Ellis och Jay McInerney.
– Under en sommar läste jag Camus Främlingen och Brett Easton Ellis Noll att förlora. Båda präglas av en väldig kyla och samma typ av språk. För mig var det lite av en aha-upplevelse, kan man skriva så här? När man är ung blir man uppslukad av det man läser och påverkad på gott och ont. Men Camus och Easton Ellis i all ära – de kunde inte 80-talets krogmiljö i Stockholm, så det blev per automatik något eget.

Cigaretts slutmening lyder: ”Jag kände ingenting, absolut ingenting.”
– Ja, det är utstuderat kyligt. Läser man den boken förstår jag att man kan tro att författaren är en sådan person. Men det är väl precis som med det motsatta. Många som skriver om hur fina och mjuka människor de är kan vara de allra mest fåfänga narcissisterna och sociopaterna privat.

Efter genombrottet med Cigarett lämnade du Sverige, precis som Klas Östergren efter Gentlemen.
– Våren efter debuten åkte jag till Nice i några månader och skrev färdigt Pool. Sedan har det varit perioder utomlands, men även i Stockholm. Efter 30-årsåldern har jag tillbringat långa perioder isolerad på Västgötaslätten. Men visst, vad kan vara roligare för en blyg pojke från Skövde än att få se sig själv i tidningen, gå förbi krogköer och ligga med snygga tjejer? Så det är klart, det var mycket Stockholms nattliv fram till 30. Det var säkert bra för både självförtroende och självkänsla. Men sedan fick jag en känsla av att ha blivit lite för bekväm. Jag blev en förslappad b-kändis instängd i en liten Stockholmsbubbla. Då kändes det nästan som en plikt mot mig själv att resa och upptäcka världen.

“Om tio procent av de rykten jag hört om mig själv varit sanna hade jag varit död för länge sedan.”

Uppföljaren, den nu filmaktuella Pool, var ambitiöst skriven men blev närmast hånad i sitt mottagande. Aftonbladets nöjeskrönikör Tom Hjelte kallade den för ”ett magplask”. En som däremot tog boken i försvar var tidens mest uppburne författare, Stig Larsson. I en intervju med Karolina Ramqvist för Nöjesguiden konstaterade han att ”Per Hagman var helt enkelt alldeles för snygg för att få bra recensioner”.
– Jag har blivit ömsom hånad, ömsom hyllad. Jag har förstått att många har haft Pool som favoritbok, men den är den absolut smalaste av mina böcker. Därför är det också roligt att just den ska bli film. Det är inte varje dag som en svensk, 25 år gammal bok blir film.

De sågade personen Per Hagman mer än författaren.
– Ja, man blev en figur. På gott och ont. Å ena sidan kan det vara bra att få en identitet, men sedan blir det en tröttsam kliché när det skapas konstiga rykten och mytbilder. Om tio procent av de rykten jag hört om mig själv varit sanna hade jag varit död för länge sedan. Sedan får jag väl skylla mig själv. Jag tyckte alltid det var roligt att säga lite dekadenta och aparta saker, för att inte framstå som ännu en tråkig författare. Så jag förstår om folk irriterade sig.

Men nattens folk tog till sig dig.
– Kanske fanns det ett uppdämt behov? Under 80-talet hade ung litteratur varit så oerhört postmodern och fin i kanten. Jag skrev om svartklubbar, sena nätter och fotomodeller. Det hade ingen annan gjort, så kanske slog jag an någonting.

Inga andra med litterära ambitioner skulle nog fått för sig att ha en servitör som huvudperson. Sedan vet jag att många i restaurangvärlden tyckte att jag svärtade ner branschen på ett onödigt sätt, de som alltid kämpat mot sitt dåliga rykte.

De tre första romanerna – Cigarett, Pool och Volt – var relativt korta om man jämför med När oskulder kysser som blev ditt första stora romanbygge.
– Jo, efter När oskulder kysser tänkte jag faktiskt för första gången att ”nu har jag skrivit en riktig roman”. Den skrevs ganska mycket i Rom där jag bodde med en flickvän under en period. Det var med den boken som jag kände ”jag är nog ändå författare”. Med de tre första var man ett samtidsfenomen som unga människor gillade, men med När oskulder kysser blev den äldre finkulturella världen tvungen att inse att de nog inte kommer att bli av med mig.

Novellsamlingen Skugglegender som kom därnäst fick nästan enbart bra recensioner. Per Hagmans vänner retade honom med att nu när DN hyllade honom måste han lägga av.
– Med de första böckerna fick jag vad man kallar ”blandade recensioner” och jag kan absolut uppskatta fyndiga eller smarta sågningar och det är säkert nyttigt att bli lite sågad när man är ung. Men visst, i och med Skugglegender blev jag nog mer respekterad i finvärlden, samtidigt som jag kände mig allt mer ointresserad av bekräftelse från den världen, eller b-kändis- gegg-nattlivs-Stockholm för den delen. Då blev det mer att jag antingen var ute på Västgötaslätten eller ute och reste. Sedan skrev jag Att komma hem ska vara en schlager som sålt bäst av alla böcker. Då fick jag bara fina recensioner.

Många är kritiska mot självbiografiska romaner. Och när vi sågs i Paris, fem månader före släppet, minns jag att du var orolig över hur boken skulle tas emot.
– Jag var rädd för att alla skulle avfärda den, för att alla nog var trötta på självbiografiskt och på dokusåpor. Där får man väl säga ”ack så fel man hade” – nu är ju allt självbiografiskt och dokusåpa. Snart verkar man knappt få ge ut böcker med påhittad handling.

Efter att vi har ätit upp räkorna och måsarna börjar samlas kring vårt bord går vi och källsorterar. Jag påpekar att det känns typiskt svenskt. Per ursäktar sig med ett ”man får ta seden dit man kommer”. I flera av hans böcker finns en ilska gentemot Sverige. Det här att vi lever i en avkrok. Svenska författare har från Stiernhielm till Strindberg, Eyvind Johnson till Maja Lundgren gett sig ut i Europa.
– Det är en farlig klichéroll att sitta utomlands och gnälla på Sverige. Jag har insett att jag är mer svensk än de flesta. Jag älskar Sverige på massor av sätt. Däremot tycker jag att många verkar glömma att skilja på stat och samhälle. Folk säger ”det där borde samhället sköta” när de egentligen menar staten. Samhället, det är ju du och jag. Man klarar inte av att fixa sjukvården eller dödsskjutningar i förorten. Däremot: Nu slår vi näven i bordet och inför rökförbud på uteserveringar! Titta vilken handlingskraftigt modern och fräsch stat vi är. Symbolpolitik i stället för politik, representativ demokrati i stället för demokrati, sådant kan ju vara tröttsamt. Kan ni inte fixa sjukvården innan ni tramsar med rökförbud på uteserveringar och bötfäller den kaféinnehavare som glömmer ge kvitto till någon som köper en kaffe? Så känner jag ofta. Och så vår aningslösa slöhet där vi glatt accepterar att svenska kontanter snart är lika oanvändbara som egyptiska pund i Stockholm city, där bankomaterna slugt plockas bort i lagom snabb takt. Vi är så extrema i vår villighet att bli kuvade av både staten och bankerna, så extrema i vår dröm om att vara fräscha och moderna att vi i stället blir motsatsen.

En vecka senaste träffas vi i vasastan. Det är tidig morgon och vi är på väg mot en lyxvilla i Nacka där Per ska plåtas för denna artikel. Vi sitter i taxin och pratar.
Dina två självbiografiska Att komma hem ska vara en schlager och Allas älskare, ingens älskling har blivit populära. Det är som om du nu har två författarskap, ett fiktionbaserat och ett självbiografiskt. Det senare där läsaren är mest intresserad av personen Per Hagman.
– Ja, och de säljer bäst. Det där är jag lite kluven inför. Det är inget avsiktligt. Ibland har man ju behov av att skriva terapeutiskt om sig själv, men det finns något kluvet i att bli en figur. Så har det å andra sidan varit sedan jag debuterade.

Folk har förutfattade meningar om dig samtidigt som du spär på dem med dina självbiografiska alster.
– Ja, det blir en paradox. Själv tycker jag ju att jag borde bli mindre ”mytisk” om jag skriver om mig själv. Å andra sidan: Jag har alltid rört på mig och är fascinerad av och nyfiken på livet och tillvaron. Det medför grejer som är kul att skriva om.

Men jag älskar fiktionen. Sedan har jag alltid skrivit poesi, om än i perioder. Men inte så mycket av det är publicerat. Jag har haft dåligt självförtroende med poesin. Det är poesi som jag har läst mest, och då får man väl störst komplex kring det.

Redan i Att komma hem ska vara en schlager, som skrevs när du var i 30–35-årsåldern, börjar ditt leverne ta ut sitt pris. Var du färdig med alkohol och droger?
– Av naturliga skäl är man ganska trött på den delen av livet efter 35, men jag var aldrig någon självdestruktiv typ. Jag är tacksam över att jag inte har fallenhet för att fastna i dåligheter. Många människor provar massor av saker när de är unga, och jag kanske provade mer och längre än de flesta andra för att jag hade den friheten. Men man tröttnar. Sedan är det klart att man varit mycket i den miljön i och med att jag haft mycket med både natten och restaurangbranschen att göra, både som deltagare och betraktare och på båda sidor av bardisken. Nuförtiden föredrar jag tidiga kvällar och tidiga morgnar. Jag älskade natten fram till dess att jag var 35. Sedan kom jag på att dagen var roligare.

Du har blivit pappa på äldre dagar, det måste medfört en förändring.
– Ja, jag minns att jag frågade en vän för många år sedan: ”Hur hinner du göra musik nu när du har barn?” Men han sa att det var precis tvärtom, nu när jag har barn, då tar jag så mycket bättre vara på den tid som blir över. Det där har jag också förstått nu. Min dotter är ju den självklara kompassen i mitt liv och gör på ett lustigt sätt att man tar vara på sin egen arbetstid så mycket bättre.

Man får också ett ansvar och blir bunden.
– Men det är ju också fantastiskt! I för många år hade jag för mycket frihet, så då är det underbart att bli ”fri från friheten” om man ska försöka uttrycka sig fyndigt. Att ha en vardag och rutiner, att få anpassa sitt liv helt efter någon annan. Men så hade jag kanske inte känt om jag fått barn vid 25 och då inte kunnat fortsätta att roa mig som alla jämnåriga vänner. Eller om jag haft en traditionell fast anställning som krävde 200 timmar i månaden.

När jag läser dina böcker är det en människa som ställt sig i frivillig exil. Som inte köper den vanliga konvenansen. Till ett pris av hälsa, ensamhet och relationer.
– ”Frihetens pris” är ett begrepp man kan vrida och vända på mycket, vilket min förläggare tycker är vad min senaste bok handlar om. Jag är lyckligt lottad att jag fick ägna mig åt min frihet obegränsat i många år. Då försökte jag göra det bästa av den situationen och utnyttja det. Inte minst som författare är det ju en plikt att resa och se nya platser. Men nu, herregud, det är underbart att ha en fast punkt, det vill säga min dotter.
– Sprickfärdig av stolthet måste jag passa på att berätta att min dotter i höst debuterar som illustratör! För då ska hennes pappa faktiskt släppa sin debutskiva! En pojkdröm som går i uppfyllelse, trettiofem år för sent. Det är hur som helst ett skivbolag i Göteborg som drivs av Håkan Hellströms basist som vill göra en limiterad tolva med högläsning och annat. Formgivare blir Anders Malmströmer som gjort alla mina bokomslag genom åren och när jag skickade en massa bilder som han kunde använda till skivomslaget smög jag med en av Stella som jag tycker är fantastisk. Utan att han hade en aning om vem som gjort den teckningen fastnade han just för den.

Under en paus i plåtningen sitter vi på takterrassen och äter lunch. Den eleganta villan skulle kunna vara hämtad ur någon Hagman-roman, eller varför inte The talented Mr. Ripley? Den har en gotländsk ringmur runt sin swimmingpool och utsikt över skärgården. Framför panoramafönstret står en drinkvagn med konjak och calvados. Journalisten Jessika Gedin kallade en gång Per Hagman för en ”Mr. Ripley minus mord” syftande på hans sociala smidighet och flytande mellan olika samhällsklasser.
– Haha, ja, det var ju positivt menat men låter kanske lite obehagligt nu när du säger det. Men folk brukar säga att jag är bra på att smälta in överallt, däremot hoppas jag att jag inte är någon mördarpsykopat. För mig handlar det väl egentligen bara om en naturlig fallenhet för nyfikenhet och artighet, men på ett djupare plan kanske det är en konsekvens av att jag växte upp på så himla många olika platser i världen och att jag var enda barnet. Som liten bodde jag lite varstans i Afrika. Jag hamnade hela tiden i nya miljöer. Ibland lekte man med diplomatbarn i Afrika, ibland arbetarbarn i Skövde. Självklart ville jag bli accepterad överallt eller smälta in och få kompisar. Det handlar väl om att redan som barn lära sig det som i dag kallas ”social kompetens”.

”Jag gillar både Eddie Meduza och Bryan Ferry.”

Ett par veckor senare ses vi på Misshumasshu, ett nyöppnat ställe i Birger Jarlspassagen som serverar asiatiska tapas, startat av den på senare år omtalade stjärnkocksduon Adam & Albin. Här är tanken att Per ska spela skivor under sommaren. På 80-talet och tidigt 90-tal var det på fiken och restaurangerna i Birger Jarlspassagen man som ung innerstadsbo hängde. Per hälsar kamratligt på personalen. Vi beställer in lätta rätter som ceviche på tonfisk och lax, friterad broccoli och bläckfisksallad och till det torr riesling.

Du har skrivit om hur du sauterar grönkål och tillverkar egen ost och snaps (”Hagmans frestelse”). Är du lika matintresserad som det verkar i dina böcker?
– Jag älskar ju att laga mat. Det är både roligt och terapeutiskt, men det betyder inte att jag är någon superkock eller fine dining-människa. I den mån jag är matsnobb är jag i så fall en sorts kokett anti-snobb. Alltså: Jag uppskattar perfekta salta pommes frites med bryggkaffe, lika mycket som jag har en fetisch för sjöborrar. Just sjöborrar kan jag väl snobba med att jag nog skrivit den längsta artikeln om i svensk press, någon gång för tio år sedan. Att klippa upp dem och äta det orangea köttet med tesked, det finns något väldigt sexigt i det där. Att sjöborrars kött till skillnad från andra skaldjur är nästan sött, åt muscovadohållet, förvånar många. Här kan jag också skryta med att min dotter även i det avseendet är pappas flicka, eftersom hon älskar sjöborrar och ostron nästan mer än vad jag gör. Redan när hon var fyra månader fick hon smaka ostronjuicen för första gången och sedan dess är hon helt hooked. Det är faktiskt hon som lärt mig att även skära loss muskeln och äta även den, vilket ju nästan annars bara franska gubbar gör.

När vi sågs i Paris beställde du in havssniglar som du åt med nål och majonnäs.
– Ja, men dem blev jag lite trött på. Annars gillar jag väl alla former av skaldjur. På Sicilien har jag bott i perioder både i Palermo och Lampedusa. De lokala fiskarna på Lampedusa får ofta udda bifångster i form av konstiga sniglar och havsdjur som de brukar langa fram på bardisken på öns enda lönnkrog. Sådant är roligt, även om jag tyvärr har lätt för att bli magsjuk.

Följer du med något i ny svensk litteratur och musik?
– Det vore förmätet att påstå att jag gör det, jag är tyvärr lite lat även om jag älskar att upptäcka nya roliga grejer. Häromveckan såg jag ett nytt band som heter Grand Mojo och blev väldigt förtjust. De lät som mina gamla tonårsidoler The Cult, och vartenda storbolag borde slåss om dem nu. Lite som när jag såg Junior Brielle eller BF/C häromåret. Samma med poesi. Kvalitet känner man igen på en sekund. Önskar att jag även kunde droppa namn på nya unga briljanta poeter, men där är jag sämre. När jag kom tillbaka till Stockholm i våras gick jag faktiskt på en poesifestival för att jag hade behov av ny poesi. Då upptäckte jag det lilla förlaget Trombones små poesihäften. Fantastiskt. Ett av deras häften börjar med Helena Bobergs mening: ”vaknade upp med ett långt sår bredvid mig i sängen”. Jag blir helt knäckt över att inte jag skrev den meningen. När poesi är som bäst är det den största konstformen. Sedan får jag skamset erkänna att jag upptäckt Tua Forsström först nu, vilket inom poesivärlden är som att upptäcka en rockstjärna först sedan hon valts in i rock’n’roll hall of fame. Jag läser extremt slumpartat, ena dagen Jacques Werups postuma anekdoter, den andra en gammal Karolinska-professors bibel inom borderline och narcissism.

Samtidigt som du skildrar tomheten hos överklassen har du i Vänner för livet skildrat kärleken till en raggartrubadur som Eddie Meduza.
– När jag träffar regissören till Pool brukar han alltid säga att ”du är så lustig, du gillar ju bara socialgrupp 1 eller socialgrupp 4. Allt däremellan hoppar du över”. Och ja, det ligger väl något i det. Jag gillar både Eddie Meduza och Bryan Ferry. Samtidigt var ju faktiskt Bryan Ferry en arbetarpojke från början, son till en gruvarbetare.

Du har skildrat mycket barer, dels de glamorösa på Rivieran och dels sunkbarer som tågstationsbarer i Stockholm och Göteborg.
– Tjusiga barer och nattklubbar är jag sedan massor av år ganska ointresserad av. De små universum som kvartersbarer utgör är däremot underbara. Det handlar nog inte bara om att man åldras, utan också om att man vill hitta sin trygghet. Mer dekadent än ett glas eller två på en kvartersbar blir det sällan nuförtiden. Även om jag bara är på en plats i en vecka vill jag ju bli låtsasstammis direkt om jag hittar ett ställe med charm eller själ. Det finns en fånig mikrotrygghet i att bli ”hej” med barägaren och stamgästerna och det blir man lättare på vanliga, enkla ställen. Man lär sig ju mer om en främmande plats genom att gagga med stammisarna på en kvartersbar än genom avverka ett dussin museer.

Ifråga om krogar är ”tunna band” ett återkommande mantra i senaste boken, vilket ofta handlar om det du pratar om nu.
– Exakt. Som författare är man ganska solitär och det var jag redan som barn. Jag gillar att resa ensam. Samtidigt tror jag de allra flesta människor har ett instinktivt behov av ”höra till” och få social bekräftelse, hur mikroskopisk den än må vara. Att dricka kaffe på samma ställe varje morgon blir som en trygghetsritual.

Du skriver ofta om ensamhet. Känner du dig ensam?
– Ja och nej. Det låter ju lite sorgligt när du säger så där, för jag har ju mycket vänner och bekanta och älskar att vara social. Det här med ensamheten och exilen har väl handlat om ett behov att ibland ta ett steg tillbaka för att i någon sorts splendid isolation både få syn på sig själv, förstå sig själv och världen. Men jag skriver ju i senaste boken om hur det behovet började blekna för några år sedan. Hur jag en ensam jul i Palermo för sex, sju år sedan för första gången förstod vad folk menade när de sa att ensamhet kunde vara något negativt eller tråkigt. Fram till dess var ju ”ensamhet” för mig enbart något positivt. Sedan blev det ytterligare en fantastisk rockad när jag fick barn. Å ena sidan det extremt sociala i att vara med ett barn och den vemodiga ensamheten när man inte är det. Men om nu barn är det ”djupaste band” man kan ha så är ju det här med ”tunna band” viktigt när man har världens ensammaste yrke. Man blir tacksammare över när man väl får vara social. Om jag exempelvis jobbade på kontor och hade möten hela dagarna, då skulle jag bara vilja låsa in mig efter jobbet och vara själv.

Fotograf: Andreas Johansson/Agent Bauer
Stylist: Gorjan Lauseger
Grooming: Amelie Holmberg
Fotoassistent: Ola Helsmo Krondahl

Ett annat återkommande tema i flera av dina romaner är prostitution. Hur kommer det sig?
– Man använder sig av människor man möter och man vill förstå dem. Vad triggar exempelvis svenska medelklasstjejer att göra depraverade grejer med saudiarabiska shejker? Men det där ämnet är ju oerhört komplext. Var börjar man nysta? I inre trasigheter, bekräftelsebehov, äventyrslusta, snabba pengar, dåligt omdöme, självdestruktivitet, ungdomligt oförstånd? Majoriteten av artonåriga medelklasstjejer skulle ju inte sälja sig även om de fick tiotusentals dollar, men några gör det. Vad beror det på? Några hundraprocentiga sanningar kring mekanismerna som får oss att göra oss själva illa finns ju inte och det skulle inte falla mig in att försöka komma med några här. Att jag skrivit om det ibland har väl varit ett sätt att försöka förstå. Jag har väl i ganska bred bemärkelse i mitt skrivande alltid varit intresserad av människor som är lite vilsna, tänker kortsiktigt, följer minsta motståndets lag och så vidare.
Du frågade mig häromdagen: ”Hur pallar du att skriva om mördare?” Men samma sak gäller ju dig. Du måste bli personligt involverad i de här personerna.
– En bra jämförelse. Du som håller på och skriver om gangsters, varför väljer en artonårig kille att ta steget över och bli gangster? Visst finns det sociokulturella förklaringar men även om du bor i en jättedålig förort så är det bara en minoritet som väljer den vägen. På samma sätt väljer de flesta unga tjejer inte att prostituera sig. Att vara nyfiken och spänningssökande när man är ung är naturligt, men ibland tar det sig sorgliga uttryck.

Inom kort släpps en coffee table-bok om Stockholms klubbliv under 90-talet med klubbar som Vegas och G-klubben, fotograferad av Stefan Holm, där Per givetvis förekommer. Annat vore historieförfalskning.
– Stefan Holm var ofta ute själv på Vegas med alla flamboyanta bögar i fjäderboor. Nu har han färdigställt en jättestor bok med bilder ur hans arkiv och snokat upp personerna på bilderna i dag, plåtat igen och gjort en kort intervju med dem. Bland annat har han hittat ett foto på mig där jag grovhånglar med en ung kille. Stefan Holm hörde av sig och frågade vem killen var. ”Ingen aning”, var jag tvungen att erkänna. Efter lite detektivarbete lyckades han ändå få tag på honom. Han heter André och då trillade en vag polett ner. Det visade sig att han numera är en av Paris hippaste frisörer.

Var kommer din förkärlek för gaykultur ifrån?
– Jag är bara en stackars ”amatörbög”, som Rickard Engfors alltid kallat mig. Men tydligen berättade André om vad han mindes av episoden och sa: ”Vi var så små då och vi hängde på Vegas, och även om jag hånglade med Per Hagman så var vi alltid osäkra på om han verkligen var gay eller ej.” Men att man är lite fjollig har ju straffat sig, eftersom jag ibland på senare år mött kvinnor som berättat hur de var sugna på mig på 90-talet men var helt säkra på att jag var bög. Varpå jag förtvivlat fått utbrista ”Men! Hur kunde du tro det? Jag spanade ju alltid in dig!” Tänk vilka drömflickor jag missat.

Idéhistorikern Carl-Michael Edenborg menar att du skildrade queer innan det blev queer.
– Det vet jag inte, men jag minns att då När oskulder kysser kom 1997 var ju den manliga huvudpersonen garderobstransa, och därför lades boken ut som ”aktuell gaylitteratur” i de ytterst få gaybokhandlar som fanns. Det var så klart smickrande, men säger väl mest om hur det fortfarande på 90-talet fanns få böcker med minsta lilla modernt gay-innehåll.

Vad tror du om hans teori att du fick dåliga recensioner för att du skildrade det på den tiden typiskt feminina: lyxkonsumtion och namedropping av varumärken?
– Det ligger det nog lite i. Då ansågs det så otroligt fult att nämna varumärken, flärd och nattklubbar i en roman. Det ansågs per automatik väldigt ytligt, oavsett kontext i övrigt. Lagen om att en roman om en rejäl arbetargrabb är alltid bättre än en roman om en fotomodell härskade fortfarande. Själv tycker jag i dag att hela grejen med ”branding” och varumärken är bland det mest omoderna och ointressanta som finns. Att sedan generalisera kring vad som är typiskt manligt och kvinnligt tycker jag är lika tråkigt. Det kanske låter banalt men jag har alltid varit noga med att det är människor det handlar om, och människor kan som bekant bete sig på miljoner olika vis, oavsett om de är män eller kvinnor.

”Även en trådsmal mannekäng kan vara ett själsligt fetto.”

Du skrev även en del om fetma i negativa ordalag.
– Det där med fetma handlade ju om att jag skrev om själslig fetma på olika vis, ändå var det en massa människor som provocerades av det bara för att jag samtidigt förknippades med att romantisera trådsmala mannekänger. Men även en trådsmal mannekäng kan vara ett själsligt fetto. Själslig fetma är väl ett av vår tids stora problem? Vår allt mer extrema fåfänga, narcissism och girighet – och ju mer vi tycks konsumera, desto mindre medvetna konsumenter tycks vi bli.

Skulle du säga att personerna i dina tidiga 90-talsböcker är klassresenärer som tar enkla genvägar?
– Jo, det kanske det ligger något i. Jag har ju aldrig dragits till att skriva så kallad uppbygglig, god litteratur där den duktiga arbetarpojken och onde överklasslyngeln kämpar om samma fina flicka och arbetarpojken får henne i slutet. Jag älskar att se sådana filmer och läsa sådana böcker och lipa som ett barn till dem, men jag kan inte skriva sådant själv.

Du kanske själv ville ta genvägar?
– Nja. Som författare finns det ju inga genvägar bort från det gnetiga skrivandet – men i livet, visst. Samtidigt får jag inse att jag inte har någon fallenhet för det. Kanske just därför jag redan vid väldigt unga år romantiserade en ouppnåelig dröm om ett bekymmerslöst playboy-liv. Men jag är nog varken den där trixige karriäristsnubben, som tar på sig lånta fjädrar tills de förhoppningsvis fäster, eller den otroligt flitige arbetsmyran. Som vuxen ser jag däremot det otroligt nyttiga med så kallade riktiga jobb. När jag jobbade på en kompis krog på Marstrand under några år så var det många förmögna föräldrar som bad min kompis om jobb åt sina barn, för att de inte skulle bli odrägliga stekarungar under sina Marstrandssomrar. I åtta fall av tio var de här tonåringarna helt värdelösa som diskare eller sa upp sig efter två dagar, men ibland var det någon bortskämd sjuttonåring som man verkligen såg hur han njöt av att få arbeta och hur karaktärsdanande det var, och även om han säkert är predestinerad att bli vd någonstans så tror jag att en sommars erfarenhet av att ha varit längst nere i en restauranghierarki är något han tar med sig, inte minst i sin framtida människosyn.

Var står du och gräver i dag?
– Nu är jag mer än dubbelt så gammal som när jag debuterade, men egentligen pysslar jag väl med samma sak. Jag fortsätter försöka förstå mig själv, livet, människorna och världen. Förhoppningsvis gör jag det lite bättre än när jag var 22, samtidigt som det bara blir svårare och svårare att skriva. Varpå den vemodiga insikten infinner sig att om kanske 20 år förstår man nästan vad livet handlar om och då är det snudd på över. I höst är du nästan mer aktuell än någonsin.

I höst är du nästan mer aktuell än någonsin.
– Ja, det ska då vara en utställning med gamla manusblad och teckningar jag gjort, och det är oerhört smickrande om det faktiskt finns någon sorts Hagman-samlare som vill köpa sådana grejer. Sedan är det vinylskivan som Tamiami Records ger ut i 300 ex och Södra Teatern-kvällarna med Strage. Dessutom en limiterad retrospektiv-bok med dikter och teckningar och annat för att uppmärksamma mitt 30-åriga författarskap, Cigarett skrevs ju och utspelar sig 1989. Och så är det då filmen Pool där premiären hela tiden skjuts fram, men november eller januari verkar vara det hyfsat säkra senaste budet.

Vinet i våra glas börjar ta slut. Vi talar om vår gemensamme vän, den framlidne Olle Ljungström, som vi båda bott ihop med.

Olle, Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren och du blev alla tre hajpade av Linda Skugge i Expressen Fredag på 90-talet.
– Olle och jag umgicks som mest i slutet av 90-talet. Han var väldigt generös och lät mig låna hans lägenhet på Kungsholmen i perioder, när han ville bo ute i skärgården och jag själv pendlade mellan Västgötaslätten och Stockholm. Så ibland bodde vi tillsammans som två förvuxna tonåringar. När vi umgicks som mest var det nog så relationen såg ut, han var den tuffa storebrorsan som var den charmigaste och sexigaste katten i hela stan. När det gäller Henrik Berggren så värmde det mitt hjärta när hans comeback gick så bra häromåret. Vi är högst ytliga vänner, men jag känner något släktskap med honom i det här med att man på gott och ont är fångad i sin egen röst. Men det gäller väl oss alla. Man är inkapabel att göra något annat än sin egen grej, man har sin egen röst och utifrån det är det bara att lära sig handskas med sig själv och försöka göra det bästa av det.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-10-08 21:17