Så hänförde Alexander McQueen en hel modeindustri

Att Lee Alexander McQueen inte är någon vanlig elev står tidigt klart. I stället för att hänga med på lektionerna sitter han och skissar på kläder. Föräldrarna har lätt att hålla sig för skratt. Mamma är lärare, pappa taxichaufför och knegarmentaliteten präglar familjen.

För föräldrarna är det viktigt att sonen skaffar sig en utbildning som kan leda till ett riktigt jobb. Men Alexander McQueen står inte ut i den fyrkantiga skolvärlden. Som 16-åring hoppar han i mitten av 1980-talet av och hamnar som lärling på Savile Road, gatan i London som är synonym med sina skrädderier. Begåvningen märks direkt. Han är överlägset bäst i gruppen: kommer alltid i tid, slarvar aldrig. Det enda som förvånar hans läromästare är att den unge adepten i sin Walkman ständigt lyssnar på Sinéad O’Connor.

McQueen fortsätter att bygga sin kunskap genom jobb i både London och Italien. Han är bland annat assistent åt modeskaparen Romeo Gigli. Både lärare och arbetsgivare blir tagna på sängen av talangen och kreativiteten. Kanske gör det sitt till att Alexander McQueen till det yttre är långt ifrån de plagg han skapar: lätt överviktig, slängig, ofta illa klädd i säckiga jeans och lite för stora rutiga skjortor. Han påminner om den brittiska underklass som skrämmer slag på medresenärerna under charterresor till Bulgarien. Tandlösa öldrickare med The Sun i ena handen och en rostig stilett i den andra. Men Alexander McQueen kommer snart att vara ett aktat namn i modebranschen.

Det som gör att karriären 1992 tar fart på allvar är den examenskollektion som avslutar hans utbildning på Central Saint Martins College of Art and Design i London. Plaggen är inspirerade av både Jack the Ripper och Patrick Süskinds roman Parfymen. Plaggen är svarta med inslag av mänskligt hår och har dessutom röda strimmor som påminner om blod.

Vissa förstår ingenting. Andra blir golvade – som moderedaktören Isabella Blow. Hon blir besatt av Alexander McQueens plagg, måste köpa dem till varje pris. Blow har inget telefonnummer till honom, men ringer mamma McQueen åtta gånger samma dag. Till slut får hon tag på designern – och köper alltihop. ”Jag ville bara ha pengarna, hon ville bara ha kläderna”, berättar McQueen senare.

Affären är början på en betydelsefull vänskap. Isabella Blow blir mentorn som, med sitt stora kontaktnät, öppnar viktiga dörrar i modebranschen. Men till en början har McQueen svårt att överleva ekonomiskt. Han äter vita bönor och billiga soppor. Socialbidraget används till att köpa tyger. I tidiga tv-intervjuer filmar kamerorna honom bakifrån eftersom han, som faktiskt arbetar, annars skulle kunna åtalas för bidragsfusk. För arbetar gör han. Nästan maniskt. Alexander McQueen fortsätter att göra egna, provokativa kollektioner och visningar. Som Highland Rape 1995 där modellerna ser ut att komma direkt från en brottsplats.

"Man kommer aldrig framåt om man gör det enkelt för sig."

Vissa tolkar modevisningen som spekulativ och osmaklig. Det gäller även modellerna. En av dem berättar senare att hon är övertygad om att den märklige designern på allvar föraktar dem som går på catwalken och är ute efter att plåga dem. I själva verket är övergrepp mot kvinnor något djupt personligt för McQueen eftersom systern misshandlats av sin make. ”Jag gillar inte normen. Man kommer aldrig framåt om man gör det enkelt för sig”, säger han.

Trots att Alexander McQueen har blivit för modevärlden vad Marilyn Manson är för musikbranschen så har även konservativa ögon noterat talangen. Året efter, 1996, chockar han vänner och kollegor genom att tacka ja till erbjudandet att bli chefsdesigner för Givenchys couture. Inte minst för att han, som besökare under en modevisning, högljutt uttryckt sin avsky för den franska modeskaparens blommiga plagg. ”Jag får bra betalt och kan använda pengarna till mitt eget märke”, förklarar McQueen sitt beslut. Nu flyttar han till Paris tillsammans med ett entourage av trogna medarbetare.

Det blir en kulturkrock utan dess like när ett gäng förvuxna tonåringar utan stil kliver in i Givenchys ateljé med imponerande takhöjd, kandelabrar på borden och skräddare i vita läkarrockar. Det är brittisk smuts mot fransk elegans.

Vissa undrar om Alexander McQueen, blott 27 år gammal, har förmågan att förvalta arvet. Han gör det inte lättare för sig genom att avfärda grundaren Hubert de Givenchy som ”irrelevant”. Men bland de franska medarbetarna i ateljén blir Monsieur McQueen, som han till sin egen förvåning kallas, populär. Hans kreativa förmåga är en urkraft. Karisman likaså. Det är som om han ensam sätter stämningen i rummet. För andra är det bara att anpassa sig. Eller huka, om britten är på det humöret.

Alexander McQueen får också pluspoäng när han väljer att äta lunch i matsalen i källaren tillsammans med medarbetarna. Men den första kollektionen blir ett magplask. Modeskribenterna är kritiska och senare kallar han den själv för ”skit”. Men McQueen tar revansch året efter, när modellerna utrustats med stora horn och framstår som skådespelare i en skräckfilm. Av misstag börjar en bil dessutom brinna på catwalken. Publiken tror att det ingår i showen, men i själva verket är det ren tur att modevärldens galjonsfigurer på första raden inte brinner upp.

Efteråt går Alexander McQueen upp på scenen för att tacka. Trots framgångar och inkomster han aldrig kunnat drömma om är den egna uppenbarelsen fortfarande densamma – och den är långt från millimetergroomade kollegor som Tom Ford och Marc Jacobs. För de skulle aldrig vinka från catwalken iklädda jeans och Niketröja.

McQUEEN ÅR FÖR ÅR
1969 Föds i London. Växer upp som yngst av sex barn. Pappa är taxichaufför, mamma lärare.
1985 Hoppar av skolan för att satsa på en karriär i modebranschen.
1992 Gör sin första egna kollektion som moderedaktören Isabella Blow blir så fascinerad av att hon köper alla plagg.
1995 Får kritik för Highland Rape, en modeshow som enligt kritikerna exploaterar mäns våld mot kvinnor.
1996 Blir chefsdesigner för Givenchys couture-avdelning och flyttar till Paris utan att kunna ett enda ord franska.
1997 Gör de Japaninspirerade kläderna som Björk bär på omslaget av plattan Homogenic.
1999 Presenterar modevisningen Shalom Harlow där modellen dansar med två robotar som sprutar ner hennes klänning med färg.
2000 Gucci köper 51 procent av ägandet i hans eget modemärke McQueen, vilket gör att han lämnar Givenchy året efter.
2006 När höstkollektionen 2006 visas medverkar Kate Moss som hologram.
2010 Tar sitt liv, bara 40 år gammal, efter att länge ha pratat om saken.

Men det är inte den egna stilen som är Alexander McQueens stora problem. Det är tempot. Han pendlar mellan London och Paris, mellan arbetet med sitt eget märke och Givenchy. McQueen ska få ur sig 14 kollektioner på ett år. Hans pojkvänner noterar hur den i grunden sorgsne designern allt mer dras ner i mörkret.

Ju mer pengar han tjänar, desto större blir olyckan. McQueen tar allt mer droger, och kokainmissbruket gör att britten blir både mager och svartsjuk. ”Paranoia will destroy ya”, upprepar han som ett mantra. Yrkesmässigt går det dock bra. Alexander McQueen hyllas och prisas för sina kollektioner, presenterar modevisningar som snarare liknar sprakande performancetillställningar och samarbetar med både Björk och Bowie.

Hans intresse för teknik och robotar mynnar 1999 ut i Shalom Harlow där modellen dansar med två robotar som sprutar ner hennes vita klänning med färg. ”För första gången känner jag mig helt tagen av min egen show. Jag grät”, säger han efteråt.

Med tiden inser Alexander McQueen dock att jobbet på Givenchy tar för mycket energi. Därför hoppar han av år 2001, i samma veva som Gucci Group köper 51 procent av ägandet i McQueen. Han fortsätter att överraska publiken med spektakulära modevisningar.

VOSS 2001 slutar med att den stora glaskuben på scenen faller sönder. Inuti sitter en tjock kvinna med ansiktsmask, slangar och fjärilar. Det är en variant av Joel Peter Witkins groteska bild Sanitarium. Men för varje år som går tappar Alexander McQueen lite av sin livslust. Britten får dessutom besked om att han är hiv-positiv och börjar prata med sina vänner om att ta sitt liv. Att det får räcka nu. När modern, som står honom mycket nära, avlider 2010 blir det för mycket. Samma dag som hon begravts tar Alexander McQueen sitt liv i bostaden hemma i London genom att hänga sig. Självmordsbrevet han lämnar efter sig är mycket kort och helt utan den mystik som präglat hans konstnärskap: ”Ta hand om mina hundar, jag är ledsen, jag älskar er.”