Timbuktu – verbal virtuos

Jason Michael Robinson Diakité ser osedvanligt dum ut. Lyckligtvis kan uppenbarelsen varken tillskrivas några olyckliga genetiska omständigheter eller en särskilt debil uppsyn – i stället är det Kings moderedaktör som har varit i farten. Efter att ha blivit förevigad i en gammal rivningslägenhet samt på fashionabla stockholmsrestaurangen Teatergrillen har Timbuktu, som vår fotogeniska försökskanin vanligtvis kallas, fraktats till fotograf Skogkvists studio på Pipersgatan. Iklädd We-jeans, blå LRG-jacka samt matchande rutig fluga och skjorta från Velour står han nu och försöker, med munnen fylld av öl, att efterlikna en fontän.

Resultatet, en ackumulerande pöl av maltdryck, sprider sig snabbt över den allt mer grötliknande matta av Nöjesguidentidningar som skyddar studiogolvet från fuktskador. Experimentet faller inte särskilt väl ut – det visar sig lättare sagt än gjort att fånga flygande ölskum på bild – men när plåtningen är avslutad har Timbuktu ändå med eftertryck visat att modellyrket inte vore en otänkbar alternativ karriär.
– Det var gött, fan! Jag har aldrig gjort en modeplåtning förr, det var intressant. Fast jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, haha.

Modelldebuten kan främst tillskrivas promotionturnén inför releasen av Oberoendeframkallande, hiphopdynamons femte fullängdare. När jag intervjuar honom har Timbuktu precis återvänt från en spelning på legendariska Apollo Theatre i New York, förstasingeln Karmakontot ligger på high rotation-listorna och albumet har samlat skivdiskdamm i exakt 48 timmar.
– Det är nog den mest produktiva albumprocess jag har varit med om. Oftast brukar vi bara göra så många låtar som ska vara med på skivan, men nu fanns det massor att välja på, så det var en rätt skön sits.

Albumet kom ut för två dagar sedan – hur känns det?
– Detta känns mer som ett helgjutet och sammanhängande album än det senaste. Jag är jävligt nöjd, det finns många starka spår och jag tycker att det är en av mina bästa skivor. Jag är jävligt glad över att få ut låtarna, och folk verkar gilla dem.
Varför heter albumet Oberoendeframkallande?
– Det är ett ord som borde finnas. Det förklarar min och mina vänners syn på livet. Vi värdesätter att vi bestämmer över oss själva och att vi är våra egna chefer – och vi känner oss oerhört fria. Men faktum är att jag älskar det jag gör så mycket att om jag inte gör det så mår jag fruktansvärt dåligt. Jag känner mig inte hel. Så egentligen är jag djupt beroende av det här, att göra musik och att få stå på scen. Jag gillar det motsägelsefulla i titeln, att det som symboliserar vårt oberoende är beroendeframkallande.
Förstasingeln Karmakontot handlar om lögner – har du mycket erfarenhet på det området?
– Absolut, jag själv är definitivt min egen största inspiratör. Jag brukar ofta fastna på ett visst ord, ett visst uttryck, och när karmakontot dök upp i skallen så tänkte jag: ”Fan va fett! Karmakontot är övertrasserat”, liksom. Det finns mycket i världen som ger en dålig karma, men lögner är ju en synd som man begår nästan dagligen. Fast jag ägnar mig mest åt vita lögner. ”Jag kan inte just nu, jag sitter i möte”, eller ”Det går inte den dagen, för då ska jag hämta morsan på flygplatsen”. Sådana saker.
Hur var det att spela på Apollo Theatre?
– Det var jävligt skoj. Det är ofta annorlunda att spela i New York. Publiken bestod av äldre, slipade typer i förlagsbranschen och gamla Harlemmänniskor. De gillade det som fan. Folk tänker väl ”jaja, en rappare från Sverige, det blir nog gulligt”, och så blir de positivt överraskade och vill komma upp på scenen och berätta det (skratt).