Andres Lokko: Det här med ”normcore” är invecklat

Andres Lokko: Det här med ”normcore” är invecklat

Så sent som i förrgår kom jag hem från en semester i nordöstra Mexiko. Det var två alldeles ljuvliga veckor och min första vinterledighet i ett varmare klimat på många, många år. Men någonting kändes väldigt annorlunda än sist: tacksamheten och glädjen över att vara gäst i ett annat land hade ersatts av något annat. En överlägsenhet, en påtaglig avsaknad av respekt. 

Och, ja, det är oss – de svenska turisterna – jag talar om. Givetvis inte samtliga svenskar som hade rest till just den här destinationen men ändå förvånansvärt många. De var liksom lite bättre, lite förmer. Deras ljusare hy gav dem – plötsligt – den automatiska rätten. Och den tog de vara på. Det finns en liten möjlighet att det alltid har varit just så här och jag bara inte har reflekterat över det tidigare. Nu gör jag det med vetskapen om att president Trump har lovat att bygga en mur mot sitt grannland som vi befann oss i.

Som något slags närsynt och supersvensk vikingaarmé i små badbyxor drog stora delar av den svenska delegationen fram genom ett hittepå-land man just hade koloniserat med hjälp av våra överlägsna mekaniska katapulter och färdigheter med den nordiska hillebarden. Små allmosor kastades ibland ut med ett skratt genom taxifönster till urinvånarna. En ilsken herre – i de mest etniskt svenska terminalglasögon jag har sett – höll aggressivt upp en frukostfralla och skrek anklagande högljutt på svengelska:

"THIS BREAD IS TORRT!"

Den här bryska kommentaren vrålades av en man, troligen i min egen ålder, så medelsvenskt osynlig att det nästan var en smula skrämmande. Han bar cargo-shorts att förvara all sin cargo i, en kortärmad ljusblå skjorta som skapt för sommarkontoret, en praktisk kulspetspenna i bröstfickan och ett par ganska nya bruna Sketchers. Håret var kammat i oansenligt konformistisk sidbena och så dessa aningen för tunna och så djupt etniskt svenska terminalglasögonen som pricken över i:et. 

När jag studerade hans sällskap – de var ganska många – kring bordet vid den här frukostbuffén insåg jag att de alla hade sina terminalglasögon på sig. Ingen av dem skrek "THIS BREAD IS TORRT!" igen men ändå började de framstå som något slags administrativa superhjältar maskerade i sina vansinnesnormala fits.

Olga påpekade att de var själva definitionen av det man för några år sedan kallade "normcore" och som följdes av flera underhållande sub-genrer med "dadcore" som en personlig favorit. Men grejen är ju den att "normcore" just nu har fullt upp med att nå sin kulmen i den riktiga världen – alltså den där man faktiskt har en viss kännedom om mode och namn som Gosha eller Vetements inte bara låter som bifigurer i Game of Thrones

Det här ställer till det för mig. Ty jag tänker alldeles för mycket på mode. I synnerhet när man inte alls borde göra det. 

När Vita husets pressansvarige Sean Spicer för första gången ställde sig bakom podiet för att presentera sina alternativa fakta om antalet besökare under Trumps installationssceremoni så hade jag svårt att höra vad han sa: Jag tänkte bara på att hans gråa och svårt, svårt illasittande kavaj måste vara från Gosha Rubchinskiys kommande höstkollektion. Utöver att den faktiskt såg så ut finns det ju även en viss politisk logik i att Trumps stab skulle klä sig i ryska designerkläder. 

Det här med "normcore" är invecklat. 

Risken när en vuxen man just nu anstränger sig för att klä sig fint och modernt i vår tids mest relevanta designer – med Rubchinskiy och Vetements i spetsen – är att han kommer ut ur provhytten som en karbonkopia av antingen Sean Spicer eller någon av min Mexiko-semesters terminalisar.

Själv tänker jag inte låta det hindra mig, även om de fnissande bakom min rygg redan ropar "DILBERT!" efter mig på Gullmarsplans tunnelbaneperrong.