• Textstorlek A A
  • Hem
  • >
  • Läsning
  • >
  • Andres Lokko: Mycket hår...

Andres Lokko uppmanar alla att se ut som Don Pietro i Gomorrah.

Andres Lokko: Mycket hår känns djupt omodernt

Andres Lokko om övervintrade David Lynch-frisyrer.

AV Andres Lokko 11:07 / 03 / Augusti / 2016

Den här krönikan ackompanjeras av ett foto som är taget för, om jag minns rätt, lite mer än sju år sedan. 

I ett snofsigt hotellrum på Blasieholmen i Stockholm, inför en pjäs på Dramaten som jag var delaktig i.

Jag tycker att det ger en intressant diskrepans mot nuet, fotot utgör en illustration av hur ingenting står stilla och hur det faktiskt alltid pågår en ständig liten evolution och in- eller utveckling av vad vi för stunden inbillar oss skulle få oss att se så tidlösa ut som möjligt.

Herrmodemänniskor använder gärna ord som tidlös och klassisk.

Något sådant, vilket vi har lärt oss i den här spalten, existerar givetvis egentligen inte.

Kastar du en snabb blick på den där bilden igen så noterar du hur jag försöker framstå som någon slags avslappnat tanig estnisk Pierce Brosnan med det där whiskey-glaset mondänt vilande i handen.

Jag vet, det ser inte så modernt ut idag. Jag tror inte att det såg sådär supermodernt ut när bilden togs heller. Ingenting gjorde riktigt det våren 2009.

Ty det var en ganska kort era av allmän modeförvirring.

Någonstans där Ivy League-idealet hade ebbat ut och heritage-galenskapen med sina rallar-fits och stumfilmsboots som följde inte riktigt hade hunnit bli ett heltidsyrke än.

Istället handlade det oproportionerligt mycket om svenska modemärken, just ordet "tidlöst" och högsta möjliga David Lynch-hår.

Jag älskar att bli påmind om detta varje gång jag får ynnesten att skriva i King.

Och vi bör kanske stanna vid just den där David Lynch-frisyren.

För inte så länge uppmanade jag på den här platsen svenska män att sluta tappa håret i alltför unga år. Mest eftersom bieffekterna av tunnhårighet ofta är smått katastrofala, i synnerhet för omgivningen.

Men då modet ständigt förändras – och måste göra det – har jag på sistone fått ett större problem med tunnhårighetens motsats: för mycket hår.

Det känns djupt omodernt.

Alla dessa nu så generiska statementfrisyrer har blivit ett lika stort problem som någonsin bromance-skägg till liten röd stickad mössa har varit på, säg, Södermalm.

Jag tänkte mycket på det när jag nyligen hamnade i en oändlig kö i New York utanför en industrilokal vid Hudson River. Det utmärkta Comme des Garcons-drivna modevaruhuset Dover Street Market skulle ha sin första lagertömning i ett hangarliknande warehouse och folk hade förstås köat halva natten när jag kom dit.

Jag gick och åt lunch istället, orkar faktiskt inte köa i fyra-fem timmar för kläder. Men jag studerade klientelet i kön - som var så peppade på 80 procents rabatt på random Sasquatch-jacka eller en röd mjukisbyxa från Gosha i fel storlek att de hade med sig matsäck och parasoll, några japaner sov till och med i ett tvåmanstält (från The North Face) – innan jag gick.

Förutom att de flesta sportade minst ett plagg var från Anti Social Social Club och, förstås, Vetements så var avsaknaden av herrfrisyrer det som gladde mig mest.

Knappt en enda manbun, inte heller några övervintrade David Lynch-frisyrer eller ens de – ett tag – så vanligt förekommande pottiga krigsförbrytarklippningarna.

Håret hade blivit sekundärt.

Som om det inte gick att göra mer fåniga saker med det och istället kändes hela den manliga delen av denna vanvettigt modemedvetna kö som om de hade gjort sitt yttersta för att håret skulle vara osynligt. Det skulle liksom bara vara där: kort, enkelt, inte fult, inte snyggt. Bara liksom… ett hår.

Och över lunchen med Olga pratade jag förstås maniskt om det här.

Kommer vi äntligen att slippa jättelarviga herrfrisyrer ett tag?

Är det så att vi alla vill klippa oss som Don Pietro i "Gomorrah" istället?

I en slags maskinklippt rund men nästan osynlig Monchichi-form?

Hoppas det.

En bidragande orsak till Monchichi-idealet är att det är kanske den enda frisyr som faktiskt ser bättre ut när man har burit keps – de flesta hårkvaliteter blir bara stiligt nedtryckta mot skalpen efter några timmar i en, säg, tajt Noah-keps. No more hat hair.

Inga svindyra hårprodukter – alla dessa enorma insparningar kan man istället lägga på, eh, just Noah-kepsar.

Dessutom så påminner de flesta av oss - när vi klipper oss som en Monchichi – genast en smula om Shaun Ryder, vilket förstås på alla sätt och vis är att föredra framför till exempel en estnisk Pierce Brosnan.

Nästa dag gick vi tillbaka till den där Dover Street Market-rean. Nu var kön betydligt kortare. Så vi ställde oss i den.

Jag köpte endast ett par vänligt dalmatiner-mönstrade Vans för nittio svenska kronor.

Relaterade artiklar

0 kommentarer | Skriv kommentar

Detta innehåll är skapat av Kings besökare

Skriv en kommentar

Namn
Meddelande

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri