Andres Lokko: ”Modets frontlinje formas på skolgårdar och skogsrejv”

Det har förts mängder av diskussioner om modets död på sistone. Oftast har inläggen i den debatten varit djupt uppgivna. Jag tycker att det är väldigt konstigt. Mode beter sig ju aldrig så intressant, progressivt och oväntat som det gör i knepiga kris­tider. Det har sällan varit så tydligt som under det snart gångna första pandemiåret 2020. 

Det finaste och, faktiskt, så eftersträvansvärda som sker är hur modets frontlinje återerövras av unga människor som inte är så kallade modemänniskor. Alltså inte följer traditionella modetidskrifter eller ens vet vilka de skulle vara, inte är ett dyft intresserade av Elle-galor och över huvud taget ger blanka fan i ’det svenska modeundret’ och den lilla hierarkiska klick som decennium efter decennium klamrar sig fast längst däruppe i ett glastorn som sedan gans­ka länge är ett irrelevant litet ekosystem som mest bjuder varandra på Instagram-middagar på Rosendals Trädgårdar när det visst är digital modevecka i Stockholm igen.

Det sistnämnda är något som i flera år nu har gått alla andra spårlöst förbi – till och med oss som har en egen krönika i ämnet i en renodlad modetidning.

Desperat försöker man bibehålla gamla hierarkier och positioner, man försöker tala om hållbarhet, cirkularitet, vikten av sömnad och tidlös kvalitet. Eller, möjligen, mode som ett konstnärligt uttryck, något som visst bara den som minsann har upplevt samtliga Dries Van Noten-visningar på plats i ”modets huvudstad” är kapabel att förstå. 

”Everybody wants to be us”, säger Miranda Priestly, den mäktiga modetidningsredaktören i Djävulen bär Prada, baserad på amerikanska Vogues Anna Wintour och briljant porträtterad av Meryl Streep.

När filmen hade premiär för nästan femton år sedan var det nog fortfarande ett ganska sant uttalande. Jag såg filmen under öppningshelgen i Londons Notting Hill och hamnade precis bakom Jennifer Saunders med väninna. Saunders är mest känd som skapare av – och manusförfattare till – komediserien Absolutely Fabulous, där hon dessutom spelar den ena huvudrollen som den kedjerökande Edina. Det var både lärorikt och underhållande att höra när, var och hur hon fnissade (eller ej) under filmen. 

I dag är Djävulen bär Prada blott ett fascinerande tidsdokument från mycket länge sedan, i stället för den kärleksfullt skarpa satir den ändå utgjorde i realtid. I en annan scen i samma film håller chefredaktör Priestly ett anförande för sin assistent om hur modet dikterar så oerhört mycket mer än vi någonsin kan ana. Och hur det auktoritärt liksom rinner nedåt från Priestlys smått diktatoriska position allra högst upp mot dig och mig.

Men i dag befinner sig modets frontlinje på en helt annan plats; på gatan, i streetwear-världens reseller-ekonomi, på Travis Scotts Instagramkonto, och den formas – aningen förenklat – på skolgårdar och valfritt skogsrave.  Ingenting av detta styrs av de uråldriga fashion-hierarkierna. Möjligen kan man hävda att multinationella företag som Nike och Adidas med enorm framgång har lyckats sko sig – bokstavligen – på denna metamorfos. Men i övrigt har modet lämnat, well, modet bakom sig. 

Agendan sätts någon annanstans, den är verkligen reclaimad av gatan. Det krävs bara en kort promenad på stan för att ta in beppemössorna, de vansinnespösiga jeansen, hoodies med för dagen korrekt logotyp och just den Nike Dunk-modellen. 

Alla ser ut som om de är på väg till Spike Island för att se The Stone Roses 1990 eller står i kön till The Hacienda för en afton av acid house.

Men det handlar inte om en revival för musiken i fråga. Det är bara styrt av purung hedonism och möjligheten att faktiskt diktera sina egna villkor och ideal som forna tiders modemakthavare bara kan se sig omsprungna av. 

Det är, som åskådare till detta spektakulära skådespel med nästan dödlig utgång, det mest underhållande och viktiga som har skakat modets självförvållade konservatism sedan första gången just Acid House och The Stone Roses vände uppochned på modets näringskedjor.

Hiss:

Sneakerheads (Netflix). Det är ändå lite fantastiskt att det faktiskt existerar en tv-serie i sneakersamlar- och streetwearentusiast-miljö.

Diss:

Världen. Som en person som bokstavligen lever för att resa och vakna i nya storstäder är det som om hela ens tillvaro är satt på paus.