Andres Lokko om att lyssna på sin partners stiltips

Efter vad som kändes som oförtjänt många år i en smått kroniskt kaotisk emotionell vildmark har jag till slut drabbats av något som man kan kalla tur. Sedan mer än ett år tillbaka är jag lyckligt stadgad, väldigt kär och nästan fnissigt trygg i ett förhållande. Så det kanske är hög tid att börja fundera över hur detta förändrar en hyfsat modeintresserad vuxen mans val av kläder när det här, mot så många odds, inträffar. När den där initiala fasen då man för säkerhets kanske tonar ner sig själv en smula har gått över och man vågar vara sig själv fullt ut utan oro för vad ens partner vare sig ska göra eller tycka om man – ”no pun intended” – kommer ut ur garderoben. Alltså, vad han eller hon anser om ens val av sådana saker som plagg, färgkombinationer eller frisyr. 

Låt oss för anständighetens skull stanna ungefär där. I mitt fall har det lett till att jag har börjat experimentera med vindbyxor. Och inte vilka vindbyxor – eller warm-up pants, som amerikaner föredrar att kalla dem – som helst – utan allra helst Homer Simpson-blåa sådana.

En god vän påpekade häromkvällen lite försiktigt, när vi delade tunnelbana söderut efter en tidig middag på Riche, att jag såg ut som om jag just rymt från cellgiftsbehandlingen på Karolinska. Utan några strumpor i mina Reebok Originals, en vit t-shirt där ett barn har sprejat ”Larry Levan” över bröstet i ljusblått och insvept i en lätt oversized rock samt en Fugazi-keps på huvudet så hade han en poäng. Jag såg ganska bonkers ut.

Jag har även noterat hur dörrvakter på - ursäkta den nedlåtande tonen som kommer nu – aningen sämre etablissemang gärna tvekar en minut innan de släpper in mig. Om de nu ens överhuvudtaget gör det. Vindbyxan, för att inte tala om dess kusin mjukisbyxan, är fortfarande svårt förbjuden på barer och krogar som bara alldeles nyligen monterade ner skylten där det hade stått "obs, ej jeans eller träskor".

Tänker jag då efter innan jag lämnar hemmet? Nej nej, inte alls!

Denna nyvunna sartoriella frihet går inte att stoppa. Egentligen tror jag att jag bara lite desperat letar efter den perfekta byxan som ska efterträda år av småtrista chinos och har därför jobbat mig igenom dussintalet mer eller mindre socialt acceptabla olika tolkningar av mjukisbyxan. Eller kanske ska man sammanfatta genren som fritidsbyxor? Och, ja, det är okej att kalla det för ett "normcore-experiment". För oftast blir ju effekten "Jerry Seinfeld-på-väg-till-squashhall-1998" även om intentionen kanske var "Sleaford Mods-äter-ålpaj-en-februarimorgon-i-Toxteth-2015".

Vore jag singel i denna nyligen nämnda outfit skulle jag både se ut som – och med största sannolikhet vara – en komplett knasboll. Eller i alla fall just en förrymd patient. Det gör detsamma om mina Homer-blåa vindbyxor är från Supreme eller mina seglarskor tillverkade av ekologisk sälmocka som Hiroki Nakamura varsamt har spunnit i sin egen mun.

Men grejen är den att jag inte kan komma ihåg när jag senast tyckte att det var så fruktansvärt roligt att både köpa och bära kläder som just nu. Är det helt och hållet tack vare en ömt överseende och kärleksfull flickvän? Njae, kanske inte. Men en enormt stor roll har hon nog i detta.

Även om jag oftast förtränger att det ens har hänt så ligger det en hyfsat ansenlig hög med plagg, mest bestående av just alldeles, alldeles för mjuka myxor, längst inne i garderoben. De är de misslyckade, de som hon inte godkände. De som bemöttes av djupt sarkastiska kortrecensioner som "åh, kul! korv-med-mosbyxor!", "de där framhäver verkligen konturerna av penis" samt "Erik Hörstadius". 

Mer av Andres Lokko:

"Dags för kamphund och mjukisbyxor"

"Om att åldras baklänges – klädmässigt"

"Det är fan att vara en så fånig snobb"