Björn Gustafsson: Genombrottet, kollapsen och vägen tillbaka

Intervjun publicerades först i King nr 8/2018.

Björn Gustafsson stirrar upp i taket. Han är 22 år, Sveriges mest hyllade komiker och har just rasat ihop på köksgolvet hemma i sin andrahandslägenhet i Stockholm. Kroppen skakar, pulsen skenar och huvudet känns som under vatten. Han vill skrika men får ingen luft. Allt känns som en feberdröm, och trots att han till slut lyckas resa på sig, vackla till sängen och ringa en kompis ska overklighetskänslan nagla sig fast i flera år framåt. Där och då utlöses nämligen något som heter derealisation, ett tillstånd där den drabbade känner sig helt och hållet avskuren från verkligheten. Ingenting är på riktigt, och allting är på riktigt. Ett känslomässigt töcken där bekanta platser plötsligt känns främmande och där gränsen mellan sömn och vakenhet suddas ut.

– Jag blev personlighetsförändrad. Du får ursäkta om allt det här kommer att låta rörigt, men jag har aldrig pratat om det förut. Inte på det här sättet.

Vi befinner oss på en båt i Stockholms skärgård och Björn blickar ner i havet när han tänker tillbaka. Kollapsen föranleds av följande: 2008 debuterar Björn, 22 år gammal, i humorprogrammet Parlamentet. Svenska folket faller pladask. Den unge komikern har det som i humorkretsar brukar kallas funny bones, en medfödd rolighet som kommer naturligt. Andra manliga komiker som sägs ha det är Johan Glans, Peter Wahlbeck och Peter Apelgren.

Vid tiden är Youtube sprillans nytt, och Björns klipp från programmet sprids som en löpeld genom landet och skapar ett slags Beatlemania runt den charmerande humoristen. Björn Gustafsson blir ett fenomen, han gör vidare succé i Melodifestivalen, Eurovision Song Contest, Guldbaggegalan, Idrottsgalan och röstas fram till Sveriges roligaste man av Aftonbladets läsare. Mitt i segeryran träffar han sin gamle barndomsidol Robert Gustafsson.

– Det var såklart stort att få träffa Robert för första gången. Jag tror att det var i Parlamentet.

Hur var det mötet?
– Han har ett oerhört slappt handslag. Oerhört slappt! Jag tror att han sparar all energi till jobbet. I övrigt var han väldigt snäll och uppmuntrande.

Gustafsson den yngre påbörjar sin komiska karriär i de sena tonåren. Direkt efter gymnasiet i Kungälv flyttar han till Stockholm och prövar sina vingar som standupkomiker på nybörjarklubben och välrenommerade plantskolan Bungy Comedy, därefter gör han en kort sejour på Calle Flygare Teaterskola innan han får jobb som publikuppvärmare på olika tv-produktioner.

Det är det senare som ger honom en audition till Parlamentet på TV4.

– Jag såg väldigt liten ut med mitt pojkiga ansikte och mina långa lockar. Kostymen satt dåligt och jag hade blåa gympadojor på mig. Jag hade inga vuxnare skor än så. Stämningen var nervös. Jag fick sitta bredvid Henrik Dorsin, och efter mitt första skämt minns jag att han klappade mig på benet och viskade att det gick skitbra. Han var väldigt varm. Producenterna hade sagt att de skulle ringa en vecka senare och berätta hur det hade gått, men redan i taxin därifrån ringde de och frågade om jag ville vara med i programmet veckan därpå. Jag seglade hem som på moln den kvällen.

Efter debuten i Parlamentet förändras allt. Björn bokas till standupklubbar, gästar tv-program, ger intervjuer och kan välja och vraka bland alla rollerbjudanden. Hela Sverige vill ha en bit av Björn.

– Det var många mentala påfrestningar. Det som i media skulle komma att beskrivas som utbrändhet berodde inte på att jag jobbade för mycket, utan snarare på att alla krävde så mycket av mig hela tiden. Saker som journalister omöjligen kan ha känt till nådde kvällspressen vilket gjorde mig misstänksam och paranoid. Eller paranoid kanske är fel ord, paranoia är en vanföreställning där man kan få för sig att folk fotar, filmar eller på något sätt övervakar en. I mitt fall var det faktiskt exakt vad som hände. Folk smygfotade mig hela tiden. Jag kände mig ständigt bevakad, och så småningom blev jag folkskygg.

Hur upplevde du hysterin runt omkring dig?
– Det var fruktansvärt. Jag vill inte överdriva, men det var verkligen tumultartat. Under de sista standupgigen jag gjorde strömmade folk till lokalerna, bankade på fönsterrutorna och kunde ha skyltar med mitt namn på. Vid ett tillfälle ramlade jag illa, och i stället för att åka till sjukhuset och undersöka om jag hade en spricka i armen gick jag upp på scen och uppträdde. Det gick tydligen inte att ställa in, sa bokarna. Jag var 22 år och kvällens huvudakt, vilket i sin tur skapade en klyfta mellan mig och de äldre, mer rutinerade komikerna. Alla visste så klart att den där 22-åringen inte var så genial som tidningarna ville få det till. De äldres material var mycket bättre.

Vid ett tillfälle ska Björn uppträda på en skärgårdsö på samma företagsevent som en kvinnlig artist. De åker dit tillsammans och när de anländer väntar en kvällstidningsfotograf, och efter giget skriver tidningen detaljerat om deras besök på ön och antyder att de har varit där på kärlekssemester. Någon verkar ha läckt till media.

– Det var droppen. Jag blev så fruktansvärt förbannad när jag misstänkte att någon hade arrangerat hela situationen och tagit dit en fotograf. Artikeln var dessutom vinklad som om vi hade en relation. För mig var det ett övertramp. Jag har alltid värnat om mitt privatliv, men aldrig haft några problem med att ta en bild med folk på stan. Det skedde ofta under kontrollerade former. Men vid det där tillfället kände jag mig lurad. Vem hade tipsat? Hur visste fotografen att jag skulle dyka upp där just då? Det var den sista mattan som drogs under fötterna.

Björn låser sig vid tanken och blir besatt av den. Han ringer tjejen och andra som medverkande på eventet för att ta reda på vem det var som tipsade tidningen. Ingen vet, men frågan fortsätter att äta upp all hans vakna tid.

– Tanken gäckade mig i flera år. Vem var det? Jag var tvungen att få veta. Det blev som ett mantra. All kontakt med andra människor präglades av den händelsen. Jag var misstänksam mot allt och alla. Det ärrade mig så djupt. Det var efter det jag började ställa in gig. Jag blev knäpp. Jag kom hem till min lägenhet och frågan snurrade i huvudet: Vem var det? Jag hade flyttat runt mellan olika andrahandslägenheter ett tag och behövde snart flytta igen. Mycket hängde löst och karriären var hysterisk. Jag fick förfrågningar om film och tv hela tiden, jag visste inte vad jag skulle välja och det var svårt att tacka nej. Plötsligt föll jag ihop på golvet. Det var förmodligen någon form av panikångestattack. Rösten lät som om den var utanför mig själv. Och det var då jag drabbades av derealisation. Allt kändes overkligt. Det var vidrigt. Helt fruktansvärt. Jag hamnade i ett psykotiskt tillstånd. Fram till den punkten hade jag varit odödlig, nu var jag svag. Någonstans där började det gå upp för mig att det skulle bli väldigt svårt att göra humor igen. Kanske någonsin igen. Och mycket riktigt, jag kom inte in i matchen på ett bra tag framöver.

Hur ser du på tidningsartikeln i dag?
– Jag gjorde vissa efterforskningar långt efteråt, men utan framgång. Jag känner ingen ilska runt det i dag. Men jag ville veta vad det var som utlöste paranoian.

Beskriv känslan av derealisation.
– Den närmaste liknelse jag kan komma på är drömmarna man har när man har väldigt hög feber. Föremål blir plötsligt jättestora. Röster låter annorlunda. Var det någon som sköt bandybollar på mig nyss? Det var märkliga syner och diffus oro i kroppen. Jag var övertygad om att jag drömde, men jag vaknade aldrig. Hela verkligheten var förändrad i grunden. Jag slutade upp­träda, och ju mindre jag jobbade, desto värre blev det.

Märkte din familj av någon skillnad?
– Omedelbart. Jag var personlighetsförändrad. Jag kom hem till mina föräldrar i Kungälv och var en helt annan person.

Hur reagerade de?
– Det var nog väldigt svårt för dem, för utåt sett var jag en succé. Det måste varit omöjligt för dem att greppa. Grannar kom över och ville fira att allt gick så bra. Mamma ville läsa fina recensioner för mig, men jag fick bara panik. Jag ville inte höra ett ord från tidningarna, jag ville inte ha med det att göra. Jag var inte i min egen kropp längre.

Hade du självmordstankar?
– Ja. Jag tror att alla kan ha suicidala tankar i svåra stunder, men det här hade nått en gräns där jag inte ens vågade snudda vid tanken längre. Det låg helt enkelt för nära. Det var obehagligt på riktigt. Gapet mellan mig och verkligheten blev inte mindre av att folk kom fram på stan eller att det skrevs om mig i pressen. Jag kunde inte njuta av det. Någon gång var jag hemma hos Peter Apelgren och Anna Mannheimer och deras familj i Göteborg och de var så otroligt snälla, men jag kunde knappt höra vad de sa för att det var så många obehagliga tankar som snurrade i huvudet. Saker blev värre och till slut kunde jag inte utföra de enklaste sysslor.

Fanns det ett specifikt ögonblick där du bestämde dig för att söka hjälp?
– Det var en kväll när jag ringde hem till mamma och pappa och sa att jag inte orkade mer. Då åkte de upp till Stockholm och körde mig till psykiatriakuten. De såg att jag inte mådde bra, men bedömde att jag inte var knäpp. Jag åt inget socker och drack ingen alkohol, så att börja äta antidepressiva fanns inte på kartan. Först och främst behövde jag lugn och ro, världen utanför var alldeles för påfrestande. Jag behövde vara i en trygg miljö, men en sådan fanns inte just då, jag kunde inte gå någonstans. Och läkarna sa att det inte var idealiskt att åka utomlands och vara ensam. Hela tiden tänkte jag: Om jag bara får svaret på vem det var som tipsade tidningen kommer allt att bli bra igen. Det var det som hade utlöst alltihop och jag var fast övertygad om att det också skulle vara botemedlet. Hjärnan skulle sluta undra, kroppen skulle varva ner och jag skulle kunna ringa Parlamentet och säga: "Nu jag kan vara med igen."

Åt du medicinerna till slut?
– Till slut, ja. Men innan dess testade jag akupunktur, zonterapi, all form av träning, yoga, meditation, Rosenmetoden, healing, Reiki, energimassage och på Robert Gustafssons inrådan; vedhuggning. Jag fick flera kubikmeter stock av min granne Bjarne och stod och högg med en yxa i tre dagar utan att bli bättre. Efter det började jag äta den antidepressiva medicinen och åt den under ett år.

Den 20 april i år valde den svenske artisten Tim "Avicii" Bergling att avsluta sitt liv, 28 år gammal, på en lyxresort i Omans huvudstad Muskat på Arabiska halvön. Nyheten kom som en chock för hela världen. I ett öppet brev skrev familjen:

"Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress. När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik. Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan. Nu orkade han inte längre. Han ville få frid. Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset. Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad. Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare. Vi älskar dig, Familjen."

Dokumentären "Avicii – True Stories" från 2017 gav en inblick i Tims hårt pressade vardag som till slut blev honom övermäktig. Trots spelningar med Madonna, ständiga listettor och pengaregn kom svåra panik­ångestattacker. I en scen sitter Tim apatisk i baksätet på en bil på väg från en sjukhusvistelse och kämpar för att hålla ögonen öppna medan hans manager föreslår en halvtimmes telefonintervju med en radiokanal.

Scenen träffar Björn som ett knytnävsslag i solarplexus.

– Många nära vänner ringde mig och sa att jag måste se dokumentären. Det kändes som att se sig själv när jag såg honom sitta där i bilen, helt väck. Alla ser hur dåligt han mår, ändå ber de honom ställa upp på en intervju mitt i natten efter att just ha lämnat ett sjukhus. Alla såg att jag var personlighetsförändrad och de såg att jag mådde fruktansvärt dåligt. Samtidigt var det svårt för mina nära att förhålla sig det, det var så mycket som hände samtidigt. 

Hur reagerade du på Tims död?
– Det vred sig i magen när jag hörde om vad som hade hänt. Jag var tvungen att gå ut och hämta luft. Det var så otroligt hemskt. Jag träffade honom här i Stockholm en gång, men jag kände honom inte alls. Jag kan inte ens föreställa mig den stress han upplevde och jag vet för lite om hans situation. Men jag vet en sak: Det enda vi människor har är tid. Det får man inte glömma. Ingenting vi äger får vi behålla när livet är slut, inte ens våra kroppar. Alla ville ha Tims tid, och han stod ensam med alla beslut. Allas blickar var riktade på honom. Inga jämförelser i övrigt, men jag kunde verkligen känna igen mig i det. Ingen kunde gå in i mitt ställe och säga stopp när jag var för trött. Det beslutet kunde tyvärr bara jag fatta.

Hade du velat ha mer hjälp när det stormade som värst?
– Ja, så kan jag verkligen känna i dag. När jag började bearbeta vad som hade hänt var jag så arg att jag inte ens orkade vara arg, men sedan började den där ilskan växa vilket jag i dag ser som ett sundhetstecken. Känslorna kom tillbaka. Jag var arg på många. I dag har jag blivit bättre på att våga be om hjälp.

Den antidepressiva kuren ger effekt och livet återvänder sakta men säkert. Björn börjar uppträda igen, och efter ett framträdande i Oslo blir han kär i en tjej och stannar i Norge i ett år. En dag dimper ett manus från TV4 ner i inkorgen, det ska göras en svensk version av The Office, men Björn känner sig osäker.

– Jag var på bättringsvägen, men jag viss­te inte om jag orkade. Henrik Dorsin som skulle spela huvudrollen hörde av sig och föreslog en middag i Stockholm. Jag åkte dit, och när vi satt på restaurangen efter att ha pratat om allt möjligt sa han: "Björn, jag vill se dig vara rolig igen. Du måste göra det här." Han uppmuntrade mig precis som han hade gjort på auditionen för Parlamentet och jag tackade ja.

Björn flyttar hem till Sverige och inspelningen är bitvis svår att genomföra.

– När vi spelade in första säsongen av Kontoret hade jag svårt att öva in manuset, bara en replik kunde ta evigheter att lära sig. Men det gick.

Visste folk i branschen hur du mådde?
– Nej. De som stod mig nära kunde se att det var något som inte stämde. Men det jag berättar nu, om derealisationen, är det ytterst få som känner till. Den andra säsongen av Kontoret gick lite bättre, jag älskade att jobba med Henrik Dorsin och Sissela Benn, men någonstans där började jag fundera på att flytta till USA. Jag ville öva på att uppträda på engelska, så jag åkte till Skottland för att vara med på humorfestivalen Edinburgh Festival Fringe samma sommar. Det gick helt okej.

Björn spejar ut över havet där vi glider runt i en amerikansk träbåt från 1930-talet av modell Hacker-Craft 26. Han är i stort sett uppvuxen på båtar, faktiskt så till den grad att hans första ord i livet var "I lamb! I lamb! (I land! I land!)" medan han pekade vildsint mot kobbar och skär. Han var nämligen svårt sjösjuk och ville tillbaka till fastlandet.

Orden hade dock lika gärna kunnat vara på engelska – fem år innan Björn föddes och föräldrarna bestämde sig för att rota sig i Romelanda, strax utanför Kungälv, bodde de en period i USA. Björn ärvde en romantisk USA-bild av föräldrarna, och beslutet att som 27-åring flytta till Los Angeles och lämna sitt hyfsat gamla liv bakom sig kändes naturligt.

Den norska flickvännen, som hade gått med på att flytta till Sverige för Kontorets skull, var inte alls lika sugen på USA och paret gick skilda vägar. Björn stack själv till LA.

– Jag bodde i en Airbnb-lägenhet och gick nybörjarkurser i improvisationsteater. Det var första gången på många år som jag kände mig genuint lycklig. Det var vägen tillbaka. En kille i klassen sa "You're funny, man" och det betydde så jävla mycket. Jag satt i min bil och grät efteråt för att jag var så glad.

Hur försörjde du dig?
– Innan jag åkte till LA hade Henrik Schyffert fått med mig på en turné, det var nog han som fick mig att våga hålla på med standup igen. Sedan dess hade jag lite pengar.

En kväll när Björn tar en promenad hör han någon ropa hans namn. En sydafrikansk producent springer ikapp honom, sträcker fram handen och säger att han sett Björn uppträda på humorfestivalen i Skottland och vill ta ett möte. De ses vilket i sin tur leder till ett nytt möte på ett kontor i Beverly Hills, och kort därefter blir Björn skickad på en audition för en ny långfilm på 20th Century Fox.

Precis som i fallet Parlamentet några år tidigare, om än i något större skala, ringer studion snart tillbaka och meddelar: "You've got the part." Björn landar en liten roll i actionkomedin Spy tillsammans med stjärnor som Melissa McCarthy och Jude Law. Han skönjer konturerna av en amerikansk karriär, får ytterligare en roll i tv-serien People on Earth och gästar talkshowlegendaren Conan O'Brien.

Som om inte det vore nog blir han parallellt med detta sammanförd med en tjej i branschen som jobbar med casting. Det klickar.

– Samma dag som jag fick rollen i Spy bjöd tjejen med mig på en födelsedagsfest i Hollywood, hennes kompis pappa fyllde år. Det visade sig vara Aerosmith-sångaren Steven Tyler, och den första jag såg när jag klev in på festen var Jim Carrey, en annan av mina stora humoridoler. Jag gick fram och sa: "I'm so sorry, but I just wanted to say hi. "Jag hade långt, blont hår och han svarade: "I love what you've done with the Wikileaks." Han tyckte att jag såg ut som en kopia av Julian Assange och skrattade. Det var väldigt kul. Den kvällen kysste jag tjejen för första gången. Det enda jag egentligen saknade just då var ett visum. Det brukar vara en ganska utdragen process och det visumet jag ansökte om, Alien of extraordinary ability, krävde att jag skickade in artiklar och saker som skrivits om mig i media. Jag skickade allt möjligt, bland annat den där artikeln med romansryktena från skärgårdsön. Absurt nog var just den artikeln en bidragande orsak till att jag slutligen fick mitt första visum. På så sätt fick jag ett slags avslut.

Under en semester med den nya, amerikanska flickvännen får Björn ett manus av Peter Dalle skickat till sig. Han börjar läsa och är fast från första sidan. Det visar sig vara humorklassikern Yrrol från 1994 som ska få en fristående uppföljare vid namn Lyrro.

Filmen, som har premiär i september i år, har förutom originalskådespelarna Johan Ulveson, Suzanne Reuter, Claes Månsson och Peter Dalle själv, fått sällskap på rollistan av Nour El Refai, Sanna Sundqvist och Henrik Dorsin. Björn tackar ja direkt.

– Vi hade skitkul, och att äntligen få jobba med Peter Dalle var magiskt.

Är filmen lik sin föregångare?
– Den är upplagd på samma sätt som Yrrol. Sketchbaserad. Men till skillnad från förra filmen är det fler återkommande karaktärer i den nya. Vi filmade på Aruba.

Vad minns du bäst från Aruba?
– Det bästa var att sitta med Johan Ulveson, Suzanne Reuter, Claes Månsson och Peter Dalle och höra alla stories från förr. Jag och Henrik Dorsin satt med hakan i bordet på kvällarna och hämtade fler och fler drinkar för att de aldrig skulle sluta. Nour hade med sig Schyffert, så det blev en del styrkemätning på gymmet oss emellan också. Vi lyfte extremt tungt.

Vem vann?
– Det viktiga är inte vem som vann. Men okej, i axlar spöar han mig, men i ben tar jag honom. Det tror man inte om en liten räka som jag. Schyffert är ett odjur när det kommer till träning. Han är för övrigt en av de roligaste jag vet, och har varit med under hela min långa, krokiga resa. Han har betytt otroligt mycket för mig. Det är svårt att vara runt någon som mår så dåligt som jag gjorde, men Schyffert gjorde det bra. Han bara stövlade in utan att tänka så mycket.

Hörs ni mycket?
– Nej, men efter den här lilla hyllningen kan han gott swisha mig. Jodå, vi hörs. Men nuförtiden diskuterar vi mest hur man tränar bröst.

Solen strilar genom lövverken när vi ses nästa gång i trädgården på boutique­hotellet Ett Hem. Stockholm har semesterstängt. Anledningen till att Björn tillbringar en natt på det exklusiva hotellet är att han lämnat sina saker i LA och huserar ett par veckor hos sina föräldrar i Kungälv, något han beskriver mycket målande i sin nya standuprutin när jag ser honom på Norra Brunn några veckor tidigare.

– Egentligen har jag inte flyttat någonstans. Det tog slut med tjejen för ett tag sedan och jag släppte mitt boende i LA. Jag har inte bestämt mig var jag ska bo riktigt.

Förra året pekades Hollywoodmogulen Harvey Weinstein ut som sexförbrytare av en rad kvinnor i The New York Times och The New Yorker. Utpekandet blev startskottet för den så kallade metoo-kampanjen där tiotusentals kvinnor världen över vittnade om sexuella övergrepp. I ljuset av upproret polisanmäldes en rad framstående personer inom kulturvärlden, både i Sverige och internationellt. Inte minst komiker.

Björn har själv dock aldrig upplevt en grabbig jargong inom standupvärlden.

– Nu berättade jag förvisso att jag och Schyffert står och jämför muskler på Aruba, men för mig har hela metoo-vågen känts väldigt bra. Dels för att det blir mer jämställt, men också för att min personlighet passar bättre i ett samhälle utan machokultur. Tvärtom har jag alltid fått tuffa till mig och fått höra att jag är alldeles för känslig. Så nu känner jag snarare: "Vad sa ni nu då, killar? Det kanske inte är så dumt att vara tafatt och överkänslig?"

Känner du dig som en del av den svenska standupscenen?
– Det är kluvet. När jag var ledsen och tvungen att sluta tappade jag kontakten med standupscenen, vilket var jobbigt. Samtidigt har jag aldrig identifierat mig som standupkomiker. Det fanns inte i min värld att jag skulle bli komiker, det var något jag gjorde i väntan på att få skådespelarjobb. Standupen är en plan B. Jag gled in på en så kallad räkmacka.

Hur var det att göra standup i USA?
– Det var kul. Ibland uppstod vissa kulturkrockar, som en gång när alla andra komiker under kvällen skojade om sina uppväxter som kantats av våld och droger, varpå jag gick upp med mina ljusa lockar och höll en lång utläggning om hur jag brukade bli sjösjuk i vår båt som liten. Jag berättade hur jobbigt det var att sitta i en segelbåt iklädd en för stor flytväst och fara omkring som en flipperkula i ruffen. De andra var i chock: "You had a boat?" De hade aldrig hört något så lyxigt. Publiken satt helt tyst.

Är tanken att du ska fortsätta satsa på standup här i Sverige?
– Jag har inte bestämt mig riktigt. Jag har bara varit ute en kort sväng nu.

Är du nöjd med responsen?
– Absolut. Men jag vet inte vad folk förväntar sig, de kanske tror att det ska vara någon best of Parlamentet när jag går upp på scen. Som om Tommy Nilsson skulle lämna gitarren hemma och istället gå upp på scen och spela trumpet, folk skulle tänka: "Kan han inte bara spela Öppna din dörr?" Lite så tror jag att min publik tänker ibland: "Kan han inte bara kalla in Anders S Nilsson och köra Tips från coachen?"

Ser du dig fortfarande som skådespelare i första hand?
– Ja, det måste jag säga. När jag var liten ville jag bli advokat efter att ha sett Ally McBeal. Sedan ville jag bli agent efter att ha sett James Bond. Men sedan förstod jag att det kanske var skådespelare jag skulle bli, för det enda jag ville var att folk skulle se mig när jag var advokat eller agent.

Förutom Lyrro är Björn aktuell med en liten roll i "Unga Astrid" som också går upp på bio i höst. En dramatisering av Astrid Lindgrens ungdomsår, regisserad av den prisade danska regissören Pernille Fischer Christensen.

Filmen har redan kritikerhyllats på Berlins filmfestival och handlingen kretsar kring när Astrid fick en utomäktenskaplig son som hon tvingades lämna bort på fosterhem i Danmark. I filmen spelar Björn mot bland andra Maria Bonnevie, Trine Dyrholm och Pernilla Augusts dotter Alba August, som spelar titelrollen.

Björn spelar Astrids make Sture Lindgren vilket innebär Björns första dramatiska roll sedan filmen Kronjuvelerna från 2011.

– Det var fantastiska inspelningsdagar. Över lag känns det underbart att kunna tacka ja till projekt igen.

Hur förberedde du dig inför rollen?
– Jag kom direkt från Toronto och inspelningen av tv-serien People of Earth. Där spelar jag en utomjording, så det var en rätt stor omställning att komma till Unga Astrid-inspelningen, men det gick jättebra. Alba August är briljant. Jag är djupt imponerad av henne och regissören Pernille. Det var mina bästa dagar på många år.

Det är tio år sedan du slog igenom. Hur skulle du sammanfatta de här åren?
– Det har varit ljust och mörkt, minst sagt. Toppar och dalar, som man säger.

Har du någon gång funderat på om livet i rampljuset verkligen passar dig?
– Jag tänker konstigt nog tvärtom, att jag om någon är gjord för det här livet. Det här är mitt kall och det var därför det gjorde så ont när alla de där olyckliga omständigheterna satte allt ur balans. Det finns en gammal sägning om att livet är som ett bord med fyra ben: Det första benet är hälsan, det andra är familjen, det tredje är karriären och det fjärde är hemmet. Man kan plocka bort ett av benen, men plockar man bort två välter det. Så var det för mig. Jag var tvungen att flytta runt hela tiden och karriären spårade ur. Till slut rasade alla ben. I dag önskar jag att jag hade lyckats ta mig upp på vågen och surfat med istället för att försöka gå emot den.

Har du fått verktyg för att inte kollapsa igen?
– Tydligen kan man växa ifrån derealisation, så ju äldre jag blir, desto bättre blir det. Men jag känner av det än i dag. Även om jag är lugnare nu.

Björn är 32 år i dag ("men ser ut som 31") och mer tillfreds med livet än på länge. Mycket har hänt sedan det spektakulära genombrottet för tio år sedan, och det har blivit hög tid att gå vidare. Om framtiden vet han inte mycket, men klart är att Björn i likhet med den sorgligt bortgångne Avicii är "en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor".

– De här tio åren har varit kaotiska, stundtals, ibland har jag varit väldigt mörk i sinnet, men jag är ändå glad att jag har fått uppleva dem. På det stora hela har det väckt många existentiella frågor: Om du får allting du någonsin drömt om, vad är det då som betyder någonting? Jag har aldrig känt mig så ensam som när jag slog igenom. Utåt sett har man allt, men det är helt andra saker som betyder någonting på riktigt. I sådana stunder är det svårt att prata med andra och hitta likasinnade.

Är du troende?
– Det korta svaret är ja. Jag tror på Gud, eller vad man nu väljer att kalla det. Jag känner en kontakt, helt enkelt, men jag har inte riktigt satt ord på det ännu. Ibland behöver man inte sätta ord på allting. Det går varken att förklara eller förstå allt här i världen. Men man behöver kanske inte alltid förstå allting?

Ber du?
– Ja. Det har underlättat i svåra stunder. Jag förespråkar verkligen ingen religion, men jag tycker att vår generation hånar tro i onödan många gånger. Man behöver som sagt inte använda ordet Gud, det räcker med att inse att vi är en del av ett större sammanhang.

Hur ser du på framtiden?
– Jag vet faktiskt inte. Den känns spännande. Jag njuter av att inte veta så mycket om den. Jag välkomnar framtiden.

Är du på en bra plats i livet i dag?
– Ja. Jag är på en bra plats i livet i dag. Jag har varit på sämre platser.