Från miljonprogram till miljardimperium

Norra iran, 1982. Saeid Esmaeilzadeh är åtta år, klädd i tunn höstjacka och gympadojor, när han och hans familj flyr i meterdjup snö från den religiösa regimen i Iran. Med hjälp av människosmugglare förs de över bergen till Turkiet, ömsom till fots, ömsom på häst. Där håller de sig gömda i flera månader tills de lyckas köpa förfalskade pass på svarta marknaden i Istanbul för att slutligen hamna i Sverige och Stockholmsförorten Husby.

Genom det stora nätverket av iranska familjer börjar de umgås med familjen Pouya som under lika dramatiska former hamnat i betongförorten Sätra i Gävle.
Familjernas pojkar, Saeid och Ashkan, blir snart bästa vänner över ett parti schack. De är två invandrarkids som växer upp på socialbidrag i miljonprogrammets Sverige, djupt försjunkna över ett schackbräde där allt följer logikens lagar och där idérikedom belönas. 

Stureplan, 2018. Saeid och Ashkan, i dag 43 och 41 år gamla, sitter i ett konferensrum med hög takhöjd på Serendipity, företagsgruppen som de grundade för snart 15 år sedan. Deras resa hit beskrivs i boken Miljardmakarna – Flyktingarna som byggde ett affärsimperium, skriven av Ashkans fru Emma Ahlén Pouya. Det första kapitlet handlar om flykten över de iskalla bergen och var det tuffaste för
huvudpersonerna att läsa.

– (Saeid) Jag har bara läst det en gång. Det var otroligt känsloladdat. Jag satt och grät. Boken berörde mig djupt. Hela den här resan har varit väldigt speciell.

Vad minns ni starkast från flykten?

– (Saeid) Att det var så kallt. Jag har bott i Sverige i över 35 år nu och jag klarar fortfarande inte av när det blir så där kallt. Det tror jag kommer därifrån.

– (Ashkan) Det var traumatiskt att komma till ett helt nytt land. Det kan nog vara svårt som svensk att föreställa sig. Svenskar är så internationella att de nästan aldrig hamnar i så främmande sammanhang. Att fly från Iran till Sverige på den tiden kan bara liknas vid att flytta till en indianstam i Amazonas i dag. Exakt allt var nytt: dofterna, smakerna, kläderna, språket, de sociala koderna. Samtidigt som man var lycklig över att leva i ett fritt land tänkte man på platserna man aldrig skulle få besöka igen, människorna som man aldrig skulle få träffa och maten man aldrig skulle få äta. Man var tvungen att lära sig allt på nytt.

Har ni haft nytta av det i bolagsbyggandet? Att anpassa sig till nya miljöer,
exempelvis.

– (Saeid) Det tycker jag. Sverige är ett väldigt tolerant samhälle, även i affärslivet. Men det är också väldigt exkluderande, det finns en stor gruppmentalitet som kan vara svår att komma in i som utomstående. Förmågan att anpassa sig och härma beteenden har varit livsviktig för oss.

– (Ashkan) Det handlar mer om förståelse än att härma, skulle jag säga. När man inser hur olika två samhällen kan vara blir man bättre på att förstå andra.

– (Saeid) Små detaljer gör skillnad. Om du pratar fantastisk svenska fast du gör det med brytning gör det stor skillnad. Dessutom är det viktigt vilken typ av brytning du har. Som svensk känner du kulturell samhörighet med någon med tysk eller amerikansk brytning, men naturligtvis inte lika mycket med någon med arabisk eller persisk brytning. Den typen av koder är bra att snappa upp.

De första åren i sverige präglades av föräldrarnas hemlängtan, mobbning i skolan och en känsla av utanförskap. Saeid och Ashkan förenades i de timslånga schackpartierna och bestämde sig för att ta till vara på möjligheterna som det nya landet gav dem.

– (Saeid) Vi träffades vid schackbordet, kan man säga. Första gången vi sågs var jag tio år och Ashkan åtta. Vi växte ju upp i olika städer så vi träffades mest på helger och högtider. Under somrarna
semestrade vi tillsammans.

När bestämde ni er för att satsa på
studierna?

– (Saeid) Jag var lite av en nörd, så för mig fanns det inga alternativ. Jag älskade att läsa och lära mig nya saker. Så det föll sig väldigt naturligt. Ashkan sysslade med idrott och var mycket mer entreprenöriellt lagd. Jag var mer akademisk.

– (Ashkan) Men rent studiemässigt kände jag inte att jag hade något direkt val. Mina föräldrar skulle bli så besvikna om jag inte studerade.

– (Saeid) Men du såg studierna som ett steg mot ett framtida entreprenörskap. Jag var mer en klassisk nörd i jämförelse.

– (Ashkan) Exakt. Studierna var en transportsträcka till det verkliga livet. Skolan handlar framför allt om disciplin snarare än kreativitet. Du ska läsa och
repetera, inte bygga upp någonting.

Efter gymnasiet började Saeid läsa kemi på Stockholms universitet och han disputerade år 2000 med doktorsavhandlingen Crystal Chemistry of Manganese Tantalum Oxides. Vid 28 års ålder blev han Sveriges yngsta docent i kemi vid samma universitet. Ashkan läste internationell ekonomi vid Uppsala universitet samtidigt som han idrottade på elitnivå. År 2000 blev han världsmästare i combat jujitsu.

Var kom drivet ifrån?

– (Ashkan) På 90-talet var det stor
arbetslöshet. De vuxna pratade alltid om det och många hade svårt att få jobb. Om du dessutom hade ett invandrarnamn så tittade
cheferna inte ens på cv:t. Det kastades i papperskorgen direkt. Så jag tänkte att jag aldrig skulle hitta ett jobb i framtiden.
Jag började fundera på vad som ens var poängen med ett vanligt jobb; upp på morgonen, jobba åtta timmar, sova. Samma sak varje dag. Jag var ju en person som lyckats ta mig från ett stängt samhälle till ett fritt samhälle, skulle jag verkligen hålla på så där resten av livet? 

Hur gammal var du då?

– (Ashkan) Jag var 15 år. Eftersom jag inte skulle få ett vanligt jobb eller ens ville ha ett vanligt jobb behövde jag studera. Därefter ville jag bli ekonomiskt oberoende. Då skulle jag kunna göra vad jag ville.

Målet var att bli ekonomiskt oberoende?

– (Ashkan) Ja, det var mitt enda mål. Jag hade inga planer på att rädda världen eller liknande. Jag skulle bli ekonomiskt oberoende. Men när jag så småningom blev det förändrades min världsbild ganska drastiskt. Plötsligt var jag fri, kunde göra vad jag ville, och den största begränsningen var livet självt. Då ville jag bidra.

När blev du ekonomiskt oberoende?

– (Ashkan) Efter tre år på Serendipity.
Det var för drygt tio år sedan. Då sålde vi aktier för några miljoner och visste att vi kunde leva på det och förräntningen
under en lång tid framöver.

Hur kändes det?

– (Ashkan) Skönt. Innan dess körde jag taxi på helgerna för att få ihop det. Taxi är ett väldigt tacksamt jobb på det sättet, man kan styra sin tid på ett smidigt sätt. Behövs det mer pengar är det bara att jobba vardagskvällar också. Men det var skönt att Serendipity tog fart så att man bara kunde fokusera på det.

Samma år som saeid blev Sveriges yngsta docent hände det som skulle förändra allt. En sen kväll i ett laboratorium på Stockholms universitet gick ett av hans experiment snett.

– (Saeid) Jag jobbade med smältor vid olika temperaturer. En nästan 2 000 grader varm ugn råkade gå sönder vilket gav en väldigt snabb nedkylning under natten. Nedkylningen skapade ett glasmaterial. När jag kom tillbaka morgonen därpå gjorde jag olika tester och upptäckte att materialet var extremt hårt. Vi lyckades aldrig skapa några kommersiella produkter av materialet, men i stället blev det startskottet till att jag och Ashkan började jobba ihop.

Det visade sig att Saeid hade råkat skapa världens hårdaste glas. Nyheten slog ner som en bomb i forskarvärlden. Han ringde Ashkan, och tillsammans sökte de patent för det nya materialet. Två år senare grundade de Serendipity, ett annat ord för "en lyckosam slump". Bolagsgruppen värderas i dag till över fem miljarder kronor. Finansmannen Anders Wall har kallat dem "affärsvärldens Zlatan" och de har tagit emot kungens pris Årets nybyggare.

För den som inte har någon aning alls, vad är Serendipity?

– (Saeid) Det är en företagsgrupp med fokus på teknik. Vi satsar på alltifrån produkter till tjänster.

– (Ashkan) Ekonomiskt är Serendipity i klass med de bästa riskkapitalbolagen i Silicon Valley. Men vi är inte riktigt ett riskkapitalbolag, vi är med och grundar bolagen vi jobbar med. Vi är med från början, både ekonomiskt och operativt.

– (Saeid) Vi har 1 500 anställda, varav 1 000 i Sverige och 500 i Europa och USA.

Med tanke på er speciella bakgrund. Vad tittar ni efter när ni rekryterar folk? 

– (Saeid) Det beror på tjänsten och
bolaget. När det handlar om att bygga nytt letar vi efter unga personer. Hungriga, kreativa, oerfarena. Oerfarenheten kan vara en styrka i den typen av uppdrag, man vågar testa nya saker och jobbar inte i gamla hjulspår. Större organisationer kräver mer erfarenhet. Men det måste vara skarpa människor, oavsett ålder.

– (Ashkan) I nyutgåvan av boken förklarar vi i detalj vad vi söker.

– (Saeid) Vi vill hitta framtidens Steve Jobs. Det måste vi se tidigt, för när personen redan blivit Steve Jobs är det för sent. Man får försöka se en potential.

Tittar ni på annat än bara cv:t?

– (Saeid) Absolut. Vi letar efter sådant som sticker ut. Inte nödvändigtvis i form av bra betyg, det kan vara en idrott eller ett instrument. Jag anställde en kille nyligen som är gammal breakdansare. Han har pluggat men hållit på med dans på hög nivå vid sidan av. Jag gillar den udda kombinationen.

– (Ashkan) Jag gillar människor med ett starkt driv och fokus. Människor med hjärnor som aldrig vilar. Man lär sig så småningom att känna igen sådana personer. De är ganska jobbiga att arbeta med, för man måste hela tiden tänka till. De ställer frågor, kommer med idéer och är mentalt aktiva hela tiden.

– (Saeid) Trauma.

Trauma?

– (Saeid) Trauma kan skapa exceptionella människor. Oftast leder trauman till att människor blir skadade, men ibland händer det att människor kommer stärkta ut på andra sidan. Extremt motiverade och hängivna. Fokuserade på att vinna. Jag anställde en annan kille nyligen, otroligt duktig, som levde som hemlös i 15-årsåldern. Steg för steg har han kämpat sig fram. Ingen utbildning. Han började som assistent någonstans, blev säljare, blev säljchef. Han är helt enastående och det tror jag beror mycket på det trauma han fick genomlida. Sådana människor kan dessutom hantera motgångar på ett helt annat sätt än andra.

Har det med ert trauma att göra?

– (Saeid) Absolut.

– (Ashkan) Men det finns många duktiga människor utan trauman också.

– (Saeid) Inte många. Men jag kan inte grunda det på mer än magkänsla.

Lider ni mycket av ert förflutna i dag?

– (Saeid) Ingenting alls. Förutom att jag ogillar kyla. Jag tänker aldrig tillbaka och blir ledsen. Men jag vet inte, känner du någonting, Ashkan?

– (Ashkan) Nej, inte alls. Det är så länge sedan.

– (Saeid) Jag minns att min lillasyster var rädd för ljudet av motorcyklar när vi var små. Den religiösa polisen i Iran körde nämligen motorcykel. Och hon gömde sig alltid när det knackade på dörren, för det var så vi gjorde i Iran när vi gömde oss hemma hos andra. Men det gick över och vi anpassade oss ganska snabbt. 

Hur föddes idén till boken?

– (Saeid) Det var Ashkans fru Emma som undrade om hon fick skriva en bok om oss. Jag tog det inte på så stort allvar om jag ska vara ärlig. Men det lät kul. Efter ett tag visade hon ett manuskript, och det visade sig vara helt fantastiskt bra skrivet. Hon har intervjuat oss, våra familjer och barndomsvänner. Sedan har hon ju själv följt Serendipity-resan från start. Hon har varit med på resan hela tiden.

– (Ashkan) Hon pratade ofta om att någon borde skriva en bok om oss. Oftast efter att hon lyssnat på min mammas berättelser. Jag svarade att vi inte hade tid med någon bok. Men en dag sa hon "Då får väl jag skriva boken" och så satte hon i gång. Jag trodde inte att någon skulle vara intresserad av en bok om oss. Serendipity är inte kända som Spotify. Men jag tycker att boken blev jättebra. Både jag och Saeid var förvånade över hur väl hon hade lyckats fånga det. Den har sålt slut två gånger.

på grund av det stora intresset har
boken nu släppts i en nyutgåva där några av Sveriges mest framgångsrika unga entreprenörer ger karriärtips, däribland mäklaren Fredrik Eklund, bloggaren Isabella Löwengrip och artisten Axwell.

– (Ashkan) Det är människor vi
känner. Sverige är inte så stort, de flesta entreprenörer känner varandra. I det nya bonusmaterialet ville vi ha med personer från olika yrkesområden, och både tjejer och killar.

Hur är det att driva bolag i Sverige? Spotifys grundare Daniel Ek har hotat att lämna landet på grund av förutsättningarna att driva företag här.

– (Saeid) Det är bra. Folk gnäller för mycket. Så fort det är valår pratar man om att förenkla processen att driva bolag, men jag tror inte det finns någon annanstans på jorden där det är så lätt att driva bolag som i Sverige. Försök göra det i Italien eller Iran. Eller USA för den delen. Det är så mycket byråkrati. I Sverige kan du starta ett bolag i dag, här och nu. I Italien behöver du sju olika stämplar för att ett enda dokument ska vara giltigt.

– (Ashkan) Det är väldigt bra här.

Ni har aldrig funderat på att flytta till Silicon Valley?

– (Saeid) Det kanske har med min egen ålder att göra, men jag får mer och mer respekt för den svenska modellen för varje år. Titta på svensk ekonomi, vi har inte haft lågkonjunktur sedan 90-talet. Vi har visserligen inte byggt Facebook, Apple och Google på löpande band, men Sverige är mycket jämnare. Sveriges ekonomiska utveckling är helt fantastisk.

Vilket är det vanligaste misstag entreprenörer gör i dag?

– (Ashkan) De fokuserar alldeles för mycket på själva affärsidén. Det är bättre att bara köra i gång och ändra idén allt
eftersom. I stället för att säga "Jag ska skapa
världens skönaste sko" är det bättre att säga "Jag ska skapa ett framgångsrikt
bolag inom skosegmentet".

Hur kompletterar ni varandra?

– (Ashkan) Vi är väldigt olika. Saeid är empirisk, jag är teoretisk. Men det är en bra kombination i teknikbranschen.

– (Saeid) Det är bra att vara olika, men man måste ha en gemensam vision. Det är också viktigt att man delar grundläggande värderingar.

Vad unnar ni er privat?

– (Saeid) Jag unnar mig frihet. Att plötsligt bestämma sig för att åka till Dubai, till exempel. Förutom att förverkliga sina idéer är friheten det skönaste med att vara entreprenör. Baksidan är att man aldrig riktigt kan slappna av, men det är okej.

– (Ashkan) Jag har aldrig förstått
begreppet "unna sig". Man unnar sig på bekostnad av något annat, jag gör inget som något annat blir lidande av.

Serendipity har utvecklat alltifrån allergimedicin för hundar till komponenter för rymdraketer. Vilken enskild produkt är ni mest stolta över?

– (Saeid) Personligen väljer jag en produkt som vi säljer för tio miljoner
kronor i månaden. Det är en kateter för hjärnblödning. Den tömmer huvudet på blod för att förhindra skador i hjärnan.

– (Ashkan) Den produkten räddar liv dagligen. Det känns otroligt.

– (Saeid) Den tog oss fem år att
utveckla. Ja, den räddar bokstavligen liv varje dag. Många vill bli läkare för att rädda liv, men tänk hur många fler liv man kan rädda genom att utveckla ny teknologi. Det ena utesluter inte det andra, men det sätter det här yrket i perspektiv.

Vad är er drivkraft i dag?

– (Saeid) För mig är det nyfikenheten och kreativiteten.

– (Ashkan) Samma här. I början var det att bli ekonomiskt oberoende, men att gå i pension nu har aldrig varit ett alternativ. Pension och semester är bara skönt i kontrast till det hektiska livet. Jag tror inte att människan är gjord för att sitta still.

– (Saeid) Mina förebilder är människor som utnyttjar livet till max. Livet handlar om upplevelser. Jag vill inte äga saker, jag vill uppleva saker.