Fredrik Wikingsson i stor intervju om ålderskriser, miljonaffärer och vredesutbrott

Senast Filip och Fredrik var på omslaget av King blev det tjafs. Det var 2009 och Fredrik dök upp på fotograferingen med håret så blonderat att det såg ut som om han duschat i batterisyra. Fotografen, stylisten, art directorn och chefredaktören fick tänka om helt och improvisera fram en ny omslagsidé som i efterhand mer liknar en japansk mangateckning än framsidan på en modetidning.

– Blonderingen var väl ett lamt sätt att skapa innehåll inför ett inslag med en blond wrestler i New Jersey någonstans, säger Fredrik och skakar på huvudet åt minnet.

15 år senare står Fredrik Wikingsson framför samma fotograf. Innehållsmakaren har hunnit fylla 50 år, och hundratals timmar tv och åter hundratals timmar podcast har runnit under broarna sedan den där sönderfrätta frisyren i slutet av 00-talet som i dag får stå som en metafor över hans karriär. Magasinsindustrin är knappt en industri längre och i tv-branschen råder kaos och anarki. Streaming och sociala medier har ritat om spelplanen flera gånger om och medielandskapet är så radikalt förändrat att Greta borde sitta utanför riksdagen med skylten ”Skolstrejk för medieklimatet”.

Men vissa saker är sig lika. Fredrik går fortfarande upp i extas när han hör Bob Dylan skrika ”YES!” i slutet av Rolling Thunder Revue-versionen av Isis från 1975. Han springer fram och tillbaka mellan kamerablixtarna och byter låtar i fotostudions Sonossystem. Electric Light Orchestra, Lucinda Williams och soundtracket till Goodfellas avlöser varandra.

– Den här låten spelas när De Niro tar ett bloss på sin cigg och ska whacka Maury med perukfirman, skriker Fredrik för att överrösta musiken och byter till Creams Sunshine of Your Love.

Innan Fredrik får jobbiga frågor om bettingreklamer och 50-årskriser kan man konstatera att medan andra tv-personligheter åldras som bananer så åldras Fredrik som en bättre Barolo. Han tränar mycket och hans hår har rena David Lynch- eller Rolf Porseryd-kvaliteter. För att ta sig igenom den intensiva jobbperiod som väntar kör han dessutom två vita månader som ger extra skjuts i steget.

På söndag börjar inspelningen av Alla mot alla, Fredrik och hans evige kompanjon Filips röjiga coverversion av På spåret där kändisar i glasburar tävlar mot varandra i frågesport. Så fort Filip landar från Los Angeles, där han residerar sedan 15 år, ska hela 20 avsnitt spelas in inom loppet av en vecka. Filip och Fredriks Alla mot alla-statistik håller NHL-klass: De spelar in 64 avsnitt per säsong och 128 avsnitt per år och har så gjort sedan 2019. Totalt har duon, kända arbetsnarkomaner, spelat in över 600 Alla mot alla-avsnitt – and counting.

Även om programmet vunnit två Kristaller är det inte som renodlade gameshow hosts på blanka studiogolv i Frihamnen man vill ha Filip och Fredrik – det är ute på vägarna. Det var trots allt på en roadtrip genom USA de lärde känna varandra på 90-talet, och sedan dess har de korsat länder och kontinenter i smärre tv-klassiker som High Chaparall, 100 höjdare, Grattis världen, La Bamba och Jorden runt på 6 steg. Filip och Fredrik personifierar drömmen om den manliga vänskapen. Internskämten, utbytet av musik, de ändlösa nätterna vid bardiskar och så just de där hopsvetsande resorna.

Den nya dokumentären Den sista resan är Filip och Fredriks tredje film efter hyllade Trevligt folk om det somaliska bandylaget i Borlänge och dramakomedin Tårtgeneralen med Mikael Persbrandt i huvudrollen. Nu är duon äntligen tillbaka på fältet där de hör hemma med ett ämne som en stor del av befolkningen kan relatera till.

Filips 81-årige pappa Lars, en bekant karaktär i Filip och Fredrik-universumet, är deprimerad och ser dagarna passera från sin skinnfåtölj i Köping trots att han hade sett fram emot ”den tredje åldern” med vin och resor till sitt mentala hemland Frankrike. Med Fredrik vid sin sida bestämmer sig Filip för att skaka om Lars tynande tillvaro genom att återskapa några av hans bästa stunder i livet. Inklämda i en orange Renault 4, likadan som familjen Hammar hade förr om åren, beger sig Filip, Fredrik och den motvillige Lars ut på en bilresa genom Europa med siktet inställt på franska Rivieran.

– Just nu är det så mycket ångest med filmen, hur den ska tas emot och så där. Men jag hoppas att den är tillgänglig, men ändå egensinnig. Den får liksom inte bara vara tillgänglig, som Bingolotto, utan det måste finnas en skruv i det också. Man måste våga ta risker i berättandet så att det inte blir som allt annat man har sett hundra gånger förut. Det måste svänga.

Den sista resan är lika mycket en livsbejakande feelgoodfilm som en sorglig påminnelse om att ingenting blir som förr och att tiden obönhörligt dundrar framåt. För Fredrik har det varit intressant att på nära håll studera far och son-dynamiken mellan Filip och Lars.

– Filip är en karbonkopia av Lars. Man brukar ju säga att saker är som ”på steroider” eller ”på speed”. Men i Filips fall kan du lägga på tio droger till. Filip är som Lars på steroider, speed, benzo, psykedelika och MDMA. Allt är upphöjt. Jag kan bli rörd när Filip säger ”På den här balkongen stod pappa och drog en historia som alla lyssnade på.” Att lille Filip förundrat sitter och tänker att ”Så där ska man vara. Så trollbinder man folk.” Ingen pratar så mycket om karisma som Filip, och hans karismaförebild är en väldigt liten lärare från Köping. Det är inte Mickey Rourke eller Sean Penn, utan det är Lars. Genom åren har jag träffat många Köpingsbor som har haft Lars som lärare och alla älskar honom. Han besitter en annan sorts karisma. Jag är oerhört förtjust i honom.

Att göra biofilm av en deprimerad 81-åring är en moralisk balansgång. Några av de starkaste scenerna i filmen är även de mest privata och utlämnande stunderna för Lars.

– Vi har ju använt honom tidigare i tv-sammanhang. Jag kommer ihåg en gång när vi gjorde något program där vi tog fasta på den här gamla grejen om att ”min farsa är starkare än din farsa”. Så vi lät våra föräldrar puckla på varandra i en boxningsring och det slutade med att Lars började blöda näsblod. Då var han ändå 65. Då kände man ju: ”Fan, var det här rätt verkligen?” På samma sätt i filmen när Lars ramlar i Malmö och man ser hans blåa armbåge. Det hade inte hänt om vi inte dragit med honom på den här resan. Då har man dåligt samvete, men samtidigt – när han är där nere i Frankrike ångrar han inte att han hängde med. Det är skitsvårt. Hur mycket ska man pusha någon? Jag förstår att det här är lite på gränsen. Men det är ingen dödskamp man följer. Jag tycker att vi tar hand om det hyfsat.

För att lyfta Den sista resan från ett valfritt Filip och Fredrik-program till en bioupplevelse som drar storpublik är berättandet påkostat med filmiska panoreringar och stämningsfull originalmusik skriven av Christian Olsson, känd från det gamla Göteborgsbandet Fibes Oh, Fibes! Samtidigt syns Filip och Fredriks fingeravtryck genom hela filmen med skruvade comic relief-inslag och alkoholromantiska mellansnack på barer som får en att vilja ringa upp sin bästa kompis och föreslå en öl efter bion. Men filmen visar även prov på en ny, blödigare sida hos de forna tv-punkarna; där man som van Filip och Fredrik-konsument tror att man vet hur scener och inslag ska sluta fattar duon oväntade beslut. De vågar misslyckas och graviterar mer än någonsin mot sentimentaliteten. Eller för att parafrasera Henrik Schyffert: De väljer allvarsdörren i stället för humordörren. Kanske är det ett begynnande ålderstecken.

– Ja, kanske är det så att jag har blivit mer sentimental med åren, men jag har alltid varit mer benägen att gråta än exempelvis Filip. Det brister för mig när jag ser ett lyckligt slut med stråkar och allt. Jag grät som ett barn till senaste Top Gun-filmen och jag kan gråta lika mycket framför Idol. Mina barn sitter bara och stirrar på mig helt oförstående. Jag har alltid varit blödigare än de flesta jag känner.

Om Den sista resan blir startskottet för mer Filip och Fredrik-signerad on the road-tv låter Fredrik vara osagt.

– Vi har gjort så jävla många sådana grejer bara. Och man kan argumentera för att den sista vi gjorde, Jorden runt på 6 steg, var att ta det hela vägen in i kaklet. Vi var i fem olika världsdelar i ett och samma avsnitt. Det var svinhärligt och absurt. Det var också en minut innan Greta började skolstrejka för klimatet, så tajmingen var ju väldigt tursam. Men ja, sedan pandemin har vi gjort väldigt mycket studio-tv. Pandemin var vår ursäkt i början, då kunde vi inte åka ut och resa. Det kan vi inte skylla på nu. Men ska vi ut och resa igen måste det kännas nytt, och då är frågan vad fan vi ska hitta på då. Jorden runt på 6 steg var en solid idé och då vill jag ha en lika solid idé igen.

Tv-programmet Jorden runt på 6 steg byggde på idén om ”six degrees of separation” som går ut på att man alltid bara är sex handslag från vem som helst i världen, typ USA:s president. I programmet släpptes Filip och Fredrik ner någonstans på jorden och skulle därifrån ta sig till en kändis via max sex personer. I ett avsnitt började de exempelvis på landsbygden i Senegal varifrån de skulle ta sig till Buzz Aldrin. Sammanlagt åkte de tre varv runt jorden och besökte sex kontinenter och 32 olika platser. Formatet ansågs så starkt att internationella tv-drakar ville sätta klorna i det.

– Det är nog det närmaste vi har kommit en internationell succé. Hela min och Filips karriär är ett enda långt misslyckande av att sälja format. Vi är hopplösa på att sälja format. Alla mot alla har gått i Norge i åtta säsonger och nu har vi sålt en säsong till Danmark och Finland. Men det är liksom mindre länder än Sverige. Formatförsäljning går ju ut på att sälja till Tyskland eller England. Vi går åt motsatt håll, vilket är väldigt symtomatiskt för oss på något sätt. Alltid när vi försöker sälja format frågar folk: ”Jaha, och vilka ska ersätta er två hade ni tänkt?” Vad ska man svara då? För det blir inte samma sak om man tar vilka som helst och stoppar i våra skor. Ta en som Dragomir Mrsic i tv-programmet Förrädarna, det finns ändå 40 andra personer i Sverige som kan ta det jobbet. Vi sålde Jorden runt på 6 steg till ABC, som ju är störst i USA, som gjorde en pilot för två miljoner dollar. Då tänkte jag att ”Nu jävlar”, men när jag fick se piloten räckte det med fem minuter innan jag förstod att det var ett fiasko. Det såg för jävligt ut. I hostrollerna, det vill säga som mig och Filip, hade de satt en flykting från Kongo och någon komiker, som inte hade någon personkemi över huvud taget. Det blev ingenting av det.

I likhet med programledarkollegor som Fredrik Skavlan och Peter Settman äger Filip och Fredrik sitt eget produktionsbolag. Efter försäljningen av produktionsbolaget Stockholm-Köpenhamn, där duon var delägare, till mediejätten Metronome 2007 startade de bolaget Nexiko tillsammans med vännerna Lars Beckung och Micke Svensson. Företaget sysselsätter ett 70-tal anställda, omsätter 150 miljoner kronor och ligger, förutom alla Filip och Fredrik-produktioner, bakom saker som kungadokumentären Kungen och jag med Karin af Klintberg och den internationella dunderhiten Young Royals på Netflix.

– När vi drog i gång Nexiko 2013 sa alla ”Ska ni starta produktionsbolag nu? Linjär-tv:n är stendöd snart.” Men ett par år senare kom Netflix och Prime och alltihop. Ska man göra tv i dag kan det vara bra att göra mycket tv. Att göra 128 Alla mot alla-avsnitt varje år är säkrare än att göra sex avsnitt av en dramaserie med jättehöga kostnader som är superfragilt för om det regnar i två veckor. Än så länge har Nexiko gått som tåget. Det känns skitkul förstås.

Med kanonlön från Kanal 5 och det egna produktionsbolaget Nexiko i ryggen äter Fredrik korven från två ändar, ursäkta uttrycket. Addera därutöver företagsgigen och de veckovisa poddarna – betalpodden för podcastbolaget PodMe och långköraren på torsdagar – och du har en väloljad mångmiljonapparat med Rolf Porserydska hårkvaliteter.

– Vi har ju gjort extremt mycket tv och poddat i snart 14 år. Ingen på Kanal 5 har dragit in mer pengar än jag och Filip. Men det är inte så att jag köper dyra klockor eller så. Det sägs ju att summan av lasterna är konstant, då kanske hypokondrin flyger friare nu i stället. Eller just nu oroar jag mig för att någon jävel ska misstolka våra avsikter med filmen. Men så fort det är över, då kommer hypokondrin tillbaka. Den där oron över pengar som fanns under ett par år existerar inte längre, vilket såklart är toppen – men det tänker man ju inte på, för man har fullt upp med att oroa sig för vad som växer i lungorna i stället.

På senare år verkar det ha skett en värderingsrockad. Förr var Filip och Fredrik tydliga med att de aldrig gjorde bettingsamarbeten, men nuförtiden gör de reklam för Maltabaserade nätkasinon.

– Har jag ett bra svar på det mer än att man nötts ner? Jag vet faktiskt inte. Det är förmodligen jättekontraproduktivt att säga det, med tanke på att man skrämmer bort annonsörer, men det är inte konfliktfritt i mig. Det är tveklöst så att jag är mer av en sellout i dag än vad jag var för tio år sedan. Men det var heller ingen som frågade om sådana här samarbeten på samma sätt då. Alla människor har olika dimensioner av hycklande i sig. Det är klart att det är ett jättehyckleri i mig som både kan bojkotta Qatar-VM och samtidigt göra en viss typ av reklam. Jag har inget bättre svar än så.

Man måste därför vara vaksam när Fredrik säger att han är sugen på något så folkligt som kebab till lunch. Han och Filip anspelar gärna på imagen som öldrickande småstadskillar när de i själva verket är framgångsrika företagsledare med lönekuvert som mer liknar börs-vd:ns än frilansjournalistens.

– Jag förstår att det låter som om vi koketterar, men samtidigt är det precis så. Det var så jag och Filip började umgås, på olika Harry’s, O’Learys och dive bars i USA. Det var ingenting i den upplevelsen som var i väntan på någonting annat, att så fort man började tjäna pengar skulle man rusa till Mandarin Oriental. Upplevelsen i sig är underbar, det är bara att den också råkar vara hanterbar när man är punk. Varför skulle den upplevelsen bli sämre för att bankkontot växer? Jag var på Frantzén en gång och har aldrig mått så dåligt efteråt. Det var inte kul alls och jag fick så mycket mat att jag var mätt i fyra dygn efteråt. Men det som är lyxigt med att tjäna pengar är att man kan prova det där livet. Som när jag och Filip hoppade fallskärm i något program. Efteråt sa vi att det där var det sjukaste vi har gjort, det behöver vi aldrig göra igen. På samma sätt när man börjar tjäna pengar: ”Nu ska jag ska ta en draja på Mandarin Oriental med utsikt över Central Park.” Så har man gjort det en gång och det är jättehärligt, men det är inte så härligt att man måste hitta motsvarigheten till Mandarin Oriental i Stockholm för att det bara är lyxiga vanor som gäller nu. De kommande veckorna kommer jag och Filip att åka runt på olika biografer i Sverige och göra reklam för vår nya film, beroende på hur den tas emot. Då kommer vi att komma till Umeå och på kvällen ta oss till en sportbar som heter Allstar och där kommer vi att ta in wings och öl. Vi mår så genuint bra bara av tanken på den där upplevelsen. Som ett mentalt afrodisiakum.

I den tv-bransch som Filip och Fredrik för länge sedan lagt för sina fötter pågår ett blodbad. Det är miljardförluster, tunga varsel, accelererande tittarras, tv-kanaler som ligger ute till försäljning till vrakpris, streamingtjänster som brakar samman, höga chefer som avgår och succéprogram som sätts på paus. Samtidigt har skådespelare och manusförfattare i Hollywood strejkat, vilket påverkar det internationella innehållet som visas på svenska tv-kanaler och biografer.

– Survive til ’25 är branschens ledord nu. 2024 är ett år där man bara ska stålsätta sig och sedan hoppas på att det tar fart igen. Jag och Filip har haft tur. Jag undrar hur länge vi kommer att kunna göra Alla mot alla med en så pass stor produktion på det sätt vi gör nu. Men samtidigt, vi har gjort det så jävla länge. Skulle någon säga att nu får det räcka här så skulle jag vara nöjd.

Den niofaldigt Kristallenbelönade tv-duon Filip och Fredrik fortsätter alltjämt vara relevanta drygt 20 år efter sitt stökiga genombrott i skandalprogrammet Ursäkta röran (vi bygger om). De är närmare varandra än någonsin trots att det skiljer 1 000 mil.

– Filip kan vara svår att få tag på där borta, vilket han alltid är noga med att be om ursäkt för. Ibland kan det vara en gåta för mig, för jag är väldigt lätt att få tag på. Men samtidigt. Det finns en skitbra dokumentär om Beatshörlurarna (The Defiant Ones, 2017). Den handlar om Jimmy Iovine och Dr. Dre som slår sina påsar ihop för att sälja sina hörlurar till Apple. Jimmy Iovine är producent, men också en slipad affärsman, medan Dr. Dre mest är artist och producent. Affären är superhemlig och ingenting är påskrivet, men så börjar det ringa folk till Iovine som frågar om han har hört att Dr. Dre gastar i media om att han har blivit miljardär. Jimmy Iovine inser att nu ryker affären, nu faller allting, och han frågar sig hur han kunde vara så dum som slagit sig i slang med den här dåren. Men så säger han ”But then I realized: That’s the horse I rode in on.” Exakt så känner jag med Filip: That’s the horse I rode in on. Med det sagt upphör jag aldrig att förvånas över honom. Den förvåning jag kände 2005 över att han missade en inspelning borde jag ha vant mig vid direkt och aldrig reagerat på igen. Men jag blir lika förvånad då som nu.

Händer det att ni bråkar vid sådana tillfällen?

– Nej. Vi har aldrig bråkat, utan det är väldigt återhållsamt. Han är lika konflikträdd som jag, eller jag kanske till och med är värre. Ibland tänker jag att hade han bott kvar här i Sverige så kanske vi möjligen hade tröttnat på varandra så småningom för att det hade blivit så jävla intensivt. Men det vet jag inte. Vi har jobbat ihop i över 20 år och det är svårt att hålla ihop så länge. Det är skitmånga duos som kommer och går för att de tröttnar på varandra.

Filip har pratat öppet om sin bipolaritet. Märker du av att han är sjuk?

– Den frågan har jag aldrig fått förut. Ja, men ibland när det är tyst från honom väldigt länge, då kan jag ana att det är någon dipp där borta. Då kanske jag borde vara bättre på att fråga: ”Hur är det med dig egentligen?” I andra situationer kan han ha enorm energi och få galna idéer och gå helt upp i dem. Jag vet inte om det är ren glädje eller om det har med pendlingar att göra. Det är nog mycket av det där jag missar också, eftersom jag inte lever med honom till vardags.

De trivs bra i var sitt hörn av världen, Filip i Kalifornien och Fredrik på Odenplan i centrala Stockholm. Sedan en tid har Fredrik och familjen även ett semesterhus i parfymstaden Grasse ovanför Cannes på nämnda Rivieran där han bland annat bor granne med Liam Gallagher.

– Jag tittar efter honom aktivt. Definitely Maybe är kanske den viktigaste skivan i hela mitt liv. Jag har förberett mig på att ta en bild med honom, för han betyder så jävla mycket för mig. Jag är beredd varje gång jag går till mataffären.

Inte sällan åker Fredrik ner ensam till huset i Grasse för att skriva manus och spela golf. Hans vredesutbrott på padel- och golfbanor är sägenomspunna. Poetiskt nog tycks han ha blivit den där lättantändlige golfmannen i Ursäkta röran som han själv drev till vansinne med en tuta som 29-åring. Bland annat ska han ha blivit avstängd från en golfbana i Frankrike.

– Ja, det blev jag faktiskt. Eller de sa: ”You’re not welcome here for a few months.” Jag spelade med en kompis och flög fritt aggressionsmässigt, så att säga. Vid 18:e hålet kom det fram en äldre kvinna från ett litet franskt sällskap som hade gått framför oss hela rundan och frågade: ”Why do you scream so much? It’s supposed to be fun.” Då hade jag precis missat och svarade: ”Well, if I didn’t scream I would have to kill somebody. Maybe you.” Jag tyckte att jag sa det med glimten i ögat, men ja… hon tog det tyvärr som ett dödshot.

Var kommer den där ilskan ifrån?

– Jag hörde terapeuten Malena Ivarsson prata om det här i sin podcast. Hon hade hört om mina utbrott och började analysera mig. Hon sa ”Är det han den lite längre av dem? Han tar väl hand om den där andre killen? Han som är lite stökig. Så gör de den där frågesporten på kvällarna. Det kan ju vara så att han sitter där, kväll ut och kväll in, och känner att han hela tiden måste ta ansvar för den där andre. Och så har han stagnerat lite och tycker att han går på tomgång. Då känner han sig väldigt frustrerad och så behöver han få utlopp för det på olika sätt.” Det kanske är precis så det är. Spot on! För det finns inget annat med mitt liv jag vantrivs med, men det är hektiskt ibland och då kanske pressen behöver pysa ut lite. Då tar jag ut det på järnsexan.

Vilken är din go-to-svordom?

– Det är ju tyvärr ”fitta”, vilket fick Mona Sahlin att skriva ett mejl till mig efter en Alla mot alla-inspelning en gång. ”Du använder mitt kön som en svordom.” Jag försökte med ”kuken”, men det funkade inte. Det är onomatopoetiskt eller vad det heter, det handlar bara om hur det låter. Men jag skulle aldrig svära så inför mina barn. Slår jag i tån hemma kan jag ändå kontrollera det, så uppenbarligen kan jag låta bli.

Eftersom temat för Filip och Fredriks nya film Den sista resan är åldrande går det inte att undgå det faktum att Fredrik passerade 50-strecket förra året.

– Det sjukaste med att vara 50 är i relation till mina föräldrar. De har flyttat ner från Sundsvall och bor jättenära oss i Stockholm nu. De hjälper oss med våra hundar, så jag träffar dem jättemycket, säkert varannan dag. Det är väldigt bra mellan oss. Och när man är med sina föräldrar är man ju fortfarande sonen. Barnet. Då kan jag tänka att jag nästan vill be dem om ursäkt för att de har en 50-årig son. Jag får dåligt samvete mot mina föräldrar på något märkligt sätt. Att ha en 50-årig son är nästan värre än att vara 50 själv.

– Men annars, mina döttrar är 15 och 17. Jag älskar att de är 15 och 17. Jag har så kul med dem. Om då konsekvensen av det är att jag är 50. Då får det vara så.

Intervju: Rasmus Blom
Foto: Morgan Norman
Styling: Natalie Olenheim
Grooming: Tony Lundström