Gustav Lindh är Sveriges nästa Hollywood-stjärna: ”Jag vill inte flytta till L.A och softa – jag vill jobba”

Det är ingen betungande uppgift att vara Gustav Lindh i dessa dagar.

För ett tag sedan hörde en av hans favoritregissörers, Luca Guadagnino, stillbildsfotograf Alessio Bolzoni (på ett hörn ansvarig för att hela jordklotet ville leva och verka inuti filmen Call Me by Your Name för några år sedan) av sig för att fråga om han hade vägarna förbi London och ville bli fotograferad. För någon vecka sen svängde Alexander Skarsgård förbi och hämtade upp Gustav för att kolla in filmen som de båda är med i. Den som följer Gustav noggrant på Instagram kanske har noterat att Nicole Kidman nyligen började följa honom. 

Han snurrar runt ett varv och slår klackarna i trägolvet. Första spåret på The Weeknds nya album med syntetiskt skinande disco dånar ur högtalarna. På överkroppen har han en skinnjacka från Saint Laurent som kostar lika mycket som en medelstor skåpbil. 

Det är bara några år sedan som han stod med en cigarett och en Pepsi Max i handen i ett blåsigt Malmö och stressade över att hinna lämna in en uppsats i tid. I år är han aktuell i landets på förhand mest upphaussade tv-serie och film. Utöver det gör han sin första Hollywood-film tillsammans med en av jordklotets hetaste regissörer och ett axplock av världens mest eftertraktade skådespelare. 

Trots allt detta så har hans ego inte börjat anta den korpulenta form som traditionellt har hittats hos hans äldre manliga kollegor. När Gustav ska fotograferas för Kings omslag på en båt vid Södermalm i Stockholm så har fotografen Johan Sandberg flugits in från Paris. På en klädhängare hänger plagg från Louis Vuitton och Saint Laurent. Huvudpersonen själv hämtar kaffe åt alla, masserar folks axlar och försöker övertala teamet att ta en öl tillsammans efter att fotograferingen är klar. 

Nyligen utsågs han till en av kontinentens mest lovade skådespelare på den anrika filmfestivalen i Berlin tillsammans med några andra av Europas filmstjärnor.

– Att få gå på röda mattan på Berlinale, få pris och utbyta erfarenheter och hänga och … ja, bli packade tillsammans. Det var jättestort, väldigt smickrande.

Svårt att inte nypa sig i armen? 

– Ja, jag har en konstant dialog med mig själv som femtonåring. Varje gång jag sitter i en biosalong försöker jag påminna mig själv om att jag verkligen får göra det här, säger Gustav.

...

Den femtonårige Gustav har mycket att prata om med sin elva år äldre kopia just nu. Efter genombrottet med danska dramat Hjärter dam, roller i hyllade Älska mig, Orca, Björnstad och Top Dog så är det som om Gustav Lindh 2022 planerar att lägga i en extra växel. Just nu syns han i miniserien Mörkt hjärta, innan han dyker upp i den enorma Hollywood-filmen The Northman och gör en av huvudrollerna i svenska storsatsningen Bränn alla mina brev.

– Jag är väldigt inne på att göra filmer. Jag är verkligen besatt av film. Men när jag såg Escape at Dannemora som Ben Stiller gjorde för några år sedan, och Mark Ruffalo i I Know This Much Is True, så kände jag att det vore coolt att göra en miniserie. Det formatet är spännande, en manusförfattare och en regissör som har ett järngrepp om historien.

Mörkt hjärta är en thriller i fem delar, baserad på boken Hur man löser ett spaningsmord av journalisten Joakim Palmkvist, som handlar om mordet i Förlösa år 2012. Serien är regisserad av Gustav Möller, vars debutfilm Den skyldige hyllades av kritiker, nominerades till Danmarks Oscarsbidrag och nyligen hollywoodifierades med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Manusförfattare är Oskar Söderlund som nyligen skrev den omåttligt populära Snabba cash. 

– Jag älskade Den skyldige. Jesper Spanning som filmade Mörkrets hjärta och gjorde Hjärter dam har jag blivit svinbra polare med. Han och Gustav gick filmskolan tillsammans. Jag har alltid hört mycket om Gustav och sagt till Jesper, lite på skämt och lite på allvar, att du måste säga till om det dyker upp någon kille i 25-årsåldern i något av hans projekt.

När chansen dök upp så var det i form av en trubbig yngling som är en bra bit ifrån den artige och välartade man som sitter framför en. 

– Det är en av de största och mest komplexa utmaningar som jag har mött som skådespelare. I och med manuset och en så stark regissör så kändes det som om jag vågade. Serien fokuserar på det som jag är intresserad av: mänskligt beteende och psykologi, säger Gustav. 

– Skådespelare pratar ibland om att försvara sina karaktärer, men jag tycker att det där är ett missförstånd. Jag kan inte försvara saker som mina karaktärer gör. Det jag kan göra är att försöka förstå varför jag hamnade på den platsen där jag tog det beslutet, säger han.

– Man kan försöka göra en hel människa som kan vara snäll och osäker men ändå arg och farlig utifrån vad det är för omständigheter.

Var och varannan dag hoppade Gustav in i en bil, drog av sig blåstället, knöt slipsen och åkte raka vägen till Sigtuna för nästa prestigeprojekt. I höst går nämligen också Bränn alla mina brev upp på bioduken. Filmen är baserad på Alex Schulmans bästsäljande roman, är regisserad av Björn Runge och i rollistan hittas namn som Bill Skarsgård, Sverrir Gudnason och Asta Kamma August. En enorm satsning, med svenska mått mätt. Gustav Lindh spelar en ung Olof Lagercrantz som förälskar sig i Karin Stolpe. När affären upptäcks av Karins man, Sven Stolpe, så brakar allt samman. Det är en kärlekshistoria som sträcker sig över decennier och sätter spår i generation efter generation. 

– Det är en väldigt kraftfull historia. Det är väldigt laddade situationer hela tiden, med väldigt höga insatser i alla scener. Utöver det så är Björn Runge en helt magisk regissör. Det sätt han jobbar med skådespelare har jag aldrig upplevt.

Det måste ha varit speciellt att kasta sig mellan två så olika roller så snabbt? 

– Jag jobbade väldigt mycket. Men det är det jag vill göra. Man får mycket av att byta kläder också, i Bränn alla mina brev så hade karaktären ett tal som var mycket mer artikulerat, det fanns en riktning i det. I Mörkt hjärta så kände jag att jag skulle prova att ha en gång och en röst, att verkligen göra en karaktär. Jag har gjort en del roller tidigare som har legat ganska nära mig. Nu hjälpte det att det var två så olika karaktärer.

Var det en utmaning att spela Olof Lagercrantz?

– Inför det här projektet gjorde jag massor av research. Läste böcker om och av Olof Lagercrantz, en massa andra böcker kring den tiden och kände till slut att någonstans så handlar det ändå om en 21-årig man som är kär i en gift kvinna – det är det jag ska gestalta. Man spelar människor, inte kulturprofiler. Jag spelar Olof, 21 år gammal.

...

Konstnärsbaren på Smålandsgatan är ett vattenhål av klassiskt snitt. En oas i mörka träslag och röda väggar befriad från mellanrätter, naturvin och klargröna oliver i Belgian Blue-storlek. I baren hänger väggmålningar från ett tiotal konstnärer, däribland Isaac Grünewald. Evert Taube skrev en hyllningsdikt när krogen slog upp portarna på 30-talet. Här rycker stammisfyllon en regelbundet i armen för att fråga om vilken ens favoritroman av Gabriel García Márquez är. Ett passande ställe för att ta en öl med en brådmogen 26-årig skådespelare på väg ut i stratosfären.

Den femtonåring som Gustav Lindh pratar med i sitt inre hade för tio år sedan i hemlighet sökt in till teaterlinje på gymnasiet i Västerås. Pappa Hasse hade tidigare varit murbräcka i anfallet för Västerås SK, kallad Centurion efter stridsvagnen med samma namn. Själv hade Gustav spelat fotboll i hela sitt liv, men i tonåren hade drömmar om att bli skådespelare börjat tränga sig på. Mamma Mia hade introducerat Gudfadern-trilogin till honom som barn och väckt något som började gro efter fotbollsträningarna. Han anade att det inte var något som skulle uppskattas av omgivningen. Han höll skådisdrömmarna hemliga, började sjukanmäla sig till träningarna för att kunna repetera amatörteater.

– Jag sökte en teaterlinje och gick där i en vecka. Sen började jag känna att det inte köptes av folk som jag umgicks med. Jag vågade inte stå på mig, utan hoppade av efter en vecka. Sökte till en annan linje och pluggade ekonomi. Jag gjorde det för att jag var osäker och ville passa in som någon sorts normativ man. Det var viktigt för mig då. Antar jag, eftersom jag gjorde det, berättar Gustaf.

– Det var olika gliringar på olika sätt och så. Jag bestämde mig för att jag skulle hålla det intresset mer för mig själv. Inte prata om det hela tiden. Lite sorgligt på ett sätt.

I dag har fotbollen annan roll. 

– Efter att jag slutade med fotbollen och fortfarande hade kvar intresset så blev Tottenham som att gå i kyrkan för mig på något sätt. Jag och pappa sitter med Facetime och tittar på Tottenhams matcher samtidigt. Typiskt män att umgås över en aktivitet, men det är så det är. Vi kan sitta och prata också, faktiskt.

Han kom in på scenskolan innan han hade hunnit gå klart gymnasiet, packade väskorna dagen efter studenten och flyttade till Malmö. 

Den första rollen som han landade efter examen från scenskolan var i Dronningen – Hjärter dam på den svenska marknaden – som gjorde stor succé bland både kritiker och biobesökare. Danska stjärnan Trine Dyrholm spelar advokaten Anne vars övre medelklasstillvaro hamnar i rejäl gungning när hennes mans (Magnus Krepper) tonårsson Gustav, spelad av Gustav Lindh, flyttar in. Anne och Gustav inleder ett förhållande vars mörka glöd och brutala maktdynamik gjorde filmen till en våldsam succé. Och i förlängningen att en googling på Gustav Lindhs namn ganska snabbt leder en in på märkligt specialiserade Reddit-forum där användarna besviket fräser över det frikostiga användandet av penisattrapper på senare år. 

Filmen blev Danmarks Oscarsbidrag, fick Nordiska rådets filmpris och öppnade Sundancefestivalen.

– Att få åka över hela världen på filmfestivaler … wow. Det skrevs i Variety och Hollywood Reporter, New York Times. En bra film kan verkligen resa. Och folk upptäcker den fortfarande, säger Gustav.

– Jag hade drömt om en roll där jag verkligen kunde explodera och kasta mig ut. Att försöka gå toe to toe med en så stark skådespelerska. Trine är ju drottningen. Hon är helt otrolig. En sådan kraft. Det var en sådan formativ upplevelse, som jag fick privilegiet att möta så tidigt.

Vad gör man efter det genombrottet? Till skillnad från många nybakade skådisar eller musiker så valde Gustav att tacka nej till det mesta. Han berättar att han alltid varit avundsjuk på musiker, som tonårsidolen Oskar Linnros, som släpper ett album vart fjärde år och däremellan inte syns i offentligheten. 

– Jag önskar ibland att jag hade varit musiker, något man kan förkovra sig i hemma på kammaren. Jag läste någon gång att Oskar Linnros har 23 syntar hemma som han sitter och jobbar med. Jag skulle vilja ha något slags egen motsvarighet, säger Gustav. 

– Det blir mycket brus. Jag har hållit mig undan i två år och gjort fyra filmer. Jag är så tacksam för att få bli intervjuad så här och pratar gärna om filmer, men däremellan vill jag hellre fokusera på min uppgift.

Det är uppenbart att Gustav Lindh tar saker och ting på allvar. Han är artig, är mån om att göra rätt för sig och pratar om vilka karriärval han skulle vilja göra i 80-årsåldern. Det är svårt att tänka sig att han delar yrke med de rödnästa rumlare som har supit och svinat i kvarteren kring baren han sitter i nu. När jag går igenom anteckningarna från vårt första möte inser jag att han har nämnt för- och efternamn på mer eller mindre varenda person som är med i filmerna han precis har spelat in, från skådiskollegor till producenter till fotografer.

– Jag minns att när Hjärter dam kom så var det så spännande att jag blev som nyhetens behag. Som det alltid blir. Och jag minns att jag hade en liten kris efter det. ”Okej, nu har jag slagit igenom med någonting, vad fan det nu betyder, men hur bygger jag en lång karriär?” säger han.

– Jag är lite försiktig kring att vara med i några andra sammanhang än mina roller. Jag vill behålla något frågetecken, så gott det går. Jag behöver inte vara en konstig skådis som ska sitta och vara svår, men det kanske finns ett värde i att centrera min exponering kring vad jag gör i mitt yrke.

Han säger att han inte är så intresserad av offentligheten. När en fråga närmar sig det privata så sneglar han mot telefonen på bordet som spelar in samtalet. 

– Jag är inte så mycket på sociala medier. Jag har Instagram, men när jag gör en film så tar jag bort appen. Men det är kul att titta på vänner, kläder och fotbollsklipp. Jag hörde av mig till artisten Daniela Rathana nyligen och skrev att hon är bäst i Sverige. Det är kul att man kan reacha ut till folk. Men jag är själv dålig på att svara på saker.

Vad händer med ens egen inkorg efter en film som Hjärter dam? 

Han stryker sig över håret och tittar ner i ölen.

– Hm, ja, det kom meddelanden. I den, säger han och skrattar. 

– Det kom brev hem också.

Det var inte bara en törstig inkorg som väntade efter succén med den danska filmen. Franska modehuset Louis Vuitton hörde av sig och frågade om Gustav skulle kunna tänka sig att åka till Marocko för att bli ansiktet utåt för företagets vår- och sommarkollektion. Företagets nyligen bortgångne chefsdesigner Virgil Abloh hade handplockat honom till företagets plåtning efter att ha sett Hjärter dam. 

– Jag har alltid älskat kläder, så jag tyckte det var skitfett. Så då flögs jag till Marocko och plåtades. När jag landade på Arlanda så ringde min agent och sa att Virgil tyckte så mycket om det vi gjorde i Marocko så han frågade om jag kunde flyga till Paris på fredagen. ”Absolut, det låter kul”, säger han. 

– Det var kul att prova. Och att arbeta för en designer som jag tycker var en stor konstnär. En pionjär. Häftigt att ha fått vara med.

När han gick scenskolan så kom då och då modellscouter fram och erbjöd honom jobb, men Gustav svarade envist nej. Han var skådespelare, sa han. 

– Jag är verkligen outtröttligt nyfiken på skådespelaryrket och hur man kan utvecklas, i stora och små sammanhang, säger han. 

– Det är det jag gör. Jag går på bio hela tiden själv. Jag går mest omkring och tänker på mina roller.

...

Mitt under pandemins första sommar befann sig Gustav Lindh på familjens lantställe vid Öregrund i norra Roslagen. När telefonen ringde var det Gustavs agent. Han meddelade att ett av Gustavs drömprojekt var inom räckhåll och undrade om han kunde filma sig själv och skicka i väg i riktning mot Hollywood. 

Med The Witch och The Lighthouse har regissören Robert Eggers de senaste åren blivit den typen av kultnamn som alla i Hollywood vill arbeta med, från nykomlingar till A-listare. När ryktena om att regissören skulle spela in en revanschsaga i vikingaskrud började cirkulera dröjde det inte länge innan namn som Nicole Kidman, Willem Dafoe, Björk, Anya Taylor-Joy och Alexander Skarsgård dök upp i rollistan. 

När Gustav fick höra att det var Eggers senaste projekt det rörde sig om så ryckte han åt sig ett fårskinn som låg på golvet i sommarstugan, knöt det runt överkroppen och började läsa manuset. 

– Jag satt och försökte bilda mig en uppfattning av den information jag har fått om karaktären. Jag läste scenen som jag hade fått en massa gånger. Samtidigt som det var massor av småkusiner som sprang runt, mamma och pappa har en hund också. Jag fick säga åt alla att vara tysta för att jag skulle filma en grej, berättar Gustav. 

– Jag tog väldigt mycket plats den dagen, inflikar han urskuldande. 

– Men jag vägde upp för det sen. Jag försvann in i mitt rum och sedan skickade jag i väg inspelningen.

Efter några svettiga dagar kom ett erbjudande och en flygbiljett. 

– Jag var överlycklig. Jag kände mig som världens mest lyckligt lottade person. Mitt i corona så får jag inte bara fortsätta arbeta, utan även göra ett jobb med en regissör som jag beundrar. Wow!

Hur mycket kan du berätta om den rollen? 

– Ingenting.

Var du nervös?

– Ja, det är klart att jag var lite nervös. Jag hade aldrig gjort en roll på engelska förut. Men jag tog mig dit, och efter ett par corona-tester så fick jag en stor björnkram av Alexander Skarsgård och sen kändes det enklare. Jag vill verkligen säga det, Alex är helt fantastisk. Han tog mig under sina vingar och var en otrolig buddy under hela inspelningen. En superkille, berättar Gustav.

– På helgen lagade vi mat och kollade på Premier League och pratade om manuset. En otrolig energispridare. 

The Northman bygger på sagan om Amleth, den danske prinsen vars livshistoria nedtecknades för första gången på 1200-talet och som ungefär 400 år senare inspirerade Shakespeare till att skriva Hamlet. En grisig och lerig berättelse om mord och revansch inspelad på Island och Nordirland. 

– Det var fantastiskt. Skithäftigt att få samarbeta med Rob. Det var superblött, kallt och lerigt. Det var kul att få gå ner i leran och arbeta på riktigt. Det är därför jag gör det jag gör. Det ska inte vara lätt.

Hur stor är skillnaden på en Hollywood-inspelning och en svensk filminspelning? 

– The Northman är något som jag aldrig har sett förut. Det är ett enormt set med jättemycket människor. Maskinen är så stor. Jag vaknade i en lägenhet, sen skulle jag åka en timme i bil till base camp. Sen skulle jag sminkas i min trailer. Sen reste vi upp på ett berg med en helikopter. Och där spelade vi in, säger Gustav.

– Men det är märkligt. När jag står där framför kameran så lyckas jag glömma att det här kommer ses av så här många människor – eventuellt! – och att det är med de här internationella namnen. Vi är här, vi är kollegor, vi ska berätta den här historien. Och i dag är det den här scenen som gäller. Hur löser vi det? Jag gillar det med filmskapande, det är problemlösning. Solen går i moln om en timme – hur ska vi lösa det? Det är samma typ av problem hela tiden, oavsett hur stor filmen är.

Du måste ändå ha blivit starstruck?

– Inte så att det hämmade mig i arbetet. Jag har en otrolig respekt för skådespelares arbete och att få vara med och leka på den nivån. Men alla jag träffade på inspelningen var supervarma, sköna och softa. Ambitiösa, säger han. 

– Sen är jag en fanboy av film och skådisar. När jag jobbade med Mads Mikkelsen i Riders of Justice så tog vi en öl efter och jag sa till honom att ”du är en fucking hero”, säger Gustav och stryker sig snabbt över huvudet. 

– Men han tog det skitbra. Han sa att han gillade vad jag gjorde och att jag skulle keep up. Men ja, jag är en fanboy, säger han och slår ut med armarna. 

Det är inte länge sen du gick scenskolan i Malmö. Hur känns det att stå på en inspelning med världens största skådespelare?

– Det är superhäftigt. Jag hade aldrig blivit en duktig fotbollsspelare, men man har vuxit upp med fotbollen och drömmen om att stå där och höra Champions League-hymnen. Jag har fått privilegiet att jobba med sjukt duktiga människor flera gånger. Och något har man väl lärt sig som man kan bidra med, kanske.Hur mycket umgås man på en filminspelning – hänger alla bara i sin trailer?

– Nej, nej. Det finns inte trailers på så sätt. I en produktion som The Northman så finns det, men inte i Sverige. I de bästa av världar så kan man jobba hårt och fokuserat men också ha en god stämning och när man är klara för dagen äta middag tillsammans eftersom det är mysigt, säger han.

– Man bor på något hotell allihop, alla är ändå borta hemifrån. Då kan man lika gärna umgås. Det är väldigt mycket roliga personer i olika åldrar som möts med en gemensam passion. Det är lite lägervibb.

...

Inne på KB är det bullrig stämning trots att det knappt är middagstid. Utanför fönstret har solen gått ner sedan flera timmar. Gustav messar en länk till en bok om Paul Thomas Anderson han precis har köpt. När han börjar prata om regissörens nya film Licorice Pizza spricker hans ansikte upp i ett brett leende utan att jag tror att han är riktigt medveten om det själv. Kvällen innan åt han middag med fotografen Johan Sandberg på en fransk restaurang på Södermalm. De diskuterade kameralinser och bildformat. 

Det känns som om många inte vill erkänna det, men med tanke på ditt filmintresse så måste det vara en självklar dröm att vilja slå igenom i Hollywood?

– Absolut, gud, ja! Att vilja jobba med de bästa i världen. Det tycker jag goes without saying, självklart, säger Gustav. 

– Jag försöker bara bli den bästa skådespelare jag kan. Jag har övat på min engelska sen jag var sjutton år, jag försöker lära mig danska. Jag läser böcker, romaner, självbiografier och försöker bara samla på mig grejer. Språk och intryck, allt möjligt. Jag ska vara redo när chansen kommer, säger han. 

– Men jag har inga ambitioner om att flytta till L.A. och softa där och se vad som händer. Jag vill jobba. Min strategi är att fokusera på arbetet mer än att vara där och hoppas på att man springer in i någon på en fest. Jag vet inte hur det funkar, jag har aldrig varit i Los Angeles. Men nu har jag gjort en Hollywood-film. Och det är för att producenterna såg Hjärter dam på Sundance två år tidigare. Saker jag har gjort har gett ringar på vattnet.

Hur mycket arbetar man med sin engelska om man siktar på en internationell karriär? 

– Jag har jobbat med en accent coach nu som är supergrym. För att verkligen ta det till nästa nivå. Hur låter det här o:et? Det här s:et ska vara ett z. Som en investering i mig själv. Och det handlar inte bara om att uttala repliker rätt. Jag vill kunna vara ett proffs. Vem som helst kan lära sig uttala en replik rätt, men jag vill vara så bekväm med språket att jag kan vara öppen för impulser och vara i stunden. 

En sådan provfilmning som du gjorde inför The Northman, hur mycket får man veta om filmen på förhand? 

– Ibland får man ett manus och får veta att de är intresserade. Ibland är det en Marvel-film, då kommer en krypterad fil där du måste logga in på fyra olika sidor där du till slut kan läsa en sida med utbytta namn. Typ ”vad fan ska jag göra med det här?” säger han. 

– Men det är en chans för mig att uppfinna någonting och ha kul med uppgiften. Det är roligt. 

Han dricker upp det sista av ölen och plockar upp telefonen. Om någon timme ska han möta upp Gustav Möller, regissören av Mörkt hjärta, och ta en till öl. De ska prata om film. 

– Jag försöker att inte tänka så mycket på allt runt omkring. Jag känner mig bara glad och tacksam för de här uppgifterna. Om något blir en succé eller flopp, det är out of my hands. Så länge jag får skådespela så är jag glad, säger Gustav. 

– Om man ger sig in i det här yrket av rätt anledningar så tror jag att man stannar av rätt anledningar. Och jag älskar att skådespela. Det sista jag vill är att fucka upp det. 

.

Fotograf: Johan Sandberg/LundLund 

Stylist: Emine Sander/Link Details 

Hår och makeup: Josefin Gligic/Link Details 

Fotoassistent: Mattias Sätterström