Hugo Rehnberg: ”Hobbyn är en livsnödvändig frizon”

Redigerar stora intervjun i magasinet jag jobbar med. Stannar till vid bonusrutan som berättar om ålder, familj, hemstad och vad personen är aktuell med. 

Brukade vi inte ha en fråga om intervjuoffrets fritidsintressen? 

Kikar i förra veckans utgåva. Inget där. Tittar i tidningar från 2017, 2016, 2015 – inget där heller. Efter att ha grävt en stund i arkivet konstaterar jag att hobbyfrågan blev bortrationaliserad i början av 2013. Där någonstans måste mina kollegor och jag ha kommit överens om att hobbyer inte längre är något som definierar en person. Sorgligt – och ganska symptomatiskt. I en värld där vi håller på att effektivisera bort vår egen fritid är hobbyn ett utdöende väsen.

Jag känner knappt någon med en riktig hobby längre. Att åka skidor några gånger om året är ingen hobby. Inte heller att följa ett fotbollslag eller att besöka konstgallerier då och då. Det är intressen. Att ofta smyga ner i garaget för att mecka med en veteranmotorcykel är däremot en hobby. Liksom att bygga flaskskepp, samla frimärken eller ägna söndagarna åt improvisationsteater. En riktig hobby kräver oproportionerligt mycket tid i relation till sysslans värde.

Jag brukade spela golf en gång i veckan. Jag var medelmåttig, vilket berodde på att jag aldrig övningsslog på driving rangen.
Att inte utvecklas var ett aktivt val. En hobby ska nämligen inte leda någonstans. Allt annat vi gör har ju ett syfte. Vi tränar för att komma i form, äter nyttigt för att bibehålla formen, arbetar för att tjäna pengar så att vi så småningom kan pensionera oss, och så vidare. Men hobbyn får aldrig bli nyttig, den ska bara vara en dekadent tidsdödare.

Och jag älskade min hobby, som mer än något annat var en intellektuell andningspaus. Jag gick och hackade på någon fairway utan att tänka på mycket annat än den där lilla bolluslingen. 

Sedan klev småbarn, karriär och tråkiga prioriteringar in och dödade den.

Det är en farlig utveckling. Jag tror hobbyn är en livsnödvändig frizon. Tufft på jobbet? Rym till din hobby. Trött på dina bortskämda barn? Förlora dig i din hobby. Tjatig partner? Hobby. 

Hobbyer är minst lika potenta relationsräddare som parterapeuter. 

Hobbyn gör oss dessutom mentalt starkare. 60 procent av alla människor definierar sig genom sina yrken. Men att likställa yrkesrollen med sig själv är farligt. Ju ensidigare självbild man har, desto känsligare blir man för omvärldens åsikter. Låt mig exemplifiera. Jag betraktar mig själv främst som pappa och redaktör. Om någon ifrågasätter min yrkeskunskap – vilket händer oroväckande ofta – upplever jag det som en attack på min identitet. Vilket gör ont. 

Om jag i stället skulle bredda självbilden till redaktör, pappa, surfare, make och korsordsfantast så är jag inte lika sårbar längre. Om någon betvivlar min yrkesheder behöver jag inte svimma av indignation – det är ju bara 20 procent av mig man pissar på. 

Min morfar var både börs-vd och landshövding. Han var på alla sätt en viktigare och mer framgångsrik person än jag. Ändå hann han smyga ner i källaren varje helg för att roa sig med en jättelik modelljärnväg. Han meckade kanske med en tågmotor, byggde en ny skogsdunge, spikade dit nytt tak på tågstationen och bytte mössa på stinsen. Minns att han såg rofylld ut medan han pulade med sitt mikrouniversum. 

Nästa vecka återinförs hobbyfrågan i bonusrutan.