Svenske fotografen om mötet med David Bowie: ”En man utan fötterna på jorden”

En vårnatt i april 1995 väcktes den unge fotografen John Scarisbrick av att telefonen ringde. Rösten på andra sidan luren visade sig snart tillhöra en av världens mest mytomspunna rockstjärnor genom tiderna, David Bowie. Samtalet – som John Scarisbrick först trodde var en busringning – blev startskottet på ett kreativt samarbete och en rad unika bilder för Bowies album Outside som kom ut samma år. Bilderna visas nu för första gången på restaurang Riche i Stockholm efter att ha legat nedpackade i en låda i 25 år.

För King berättar John Scarisbrick vad som föranledde det nattliga samtalet från rockikonen.

– Han såg ett jobb jag gjorde för modetidningen Details Magazines aprilnummer 1995 tillsammans med hans make up-artist Helene Andersson som jag var vän med. Han skrek rakt ut ”vem har gjort detta, hur får jag tag på honom?”. Helene har återberättat att hon iskallt svarade ”jag har hans nummer, du kan få det”. Någon dag senare ringde han mig mitt i natten. När mannen på andra sidan av luren med brittisk accent presenterade sig som David Bowie svarade jag ”om du är David Bowie är jag John Lennon. Call my agent.”

Var ägde plåtningen rum?

– Fotograferingen ägde rum i en garagestudio på en bakgata vid Old Street som ligger i östra London. Stämningen var intensiv och studion var full av fantastisk scenografi och karaktärer. David var nog den största karaktären av alla, han höll i taktpinnen. Eller så var det jag, kaos var det iallafall. Det är en mörk berättelse vi skulle berätta och den krävde en mörk stämning. Alla bidrog till det, jag, David och stylisten Jennifer Elster.

Vad var idén med fotograferingen?

– David hade skrivit en mörk berättelse till albumet 1. Outside, The Diary of Nathan Adler or The Art Ritual Murder of Baby Grace. Min roll var att tolka, illustrera och föreviga storyn och karaktärerna. Han besökte Wien någon månad innan han kontaktade mig, hade hängt på sinnessjukhus och med Wien-aktionisterna, en performance-grupp som var aktiva under 1960- och 70-talet, med bland annat Gunter Brus och Rudolf Schwartzkogler, enormt extrema och utmanande konstnärer.

Hur fick du Bowie att ställa upp på alla bilder?

– Han hade skrivit storyn så han fick skylla sig själv, men han klagade inte heller. Berättelsen var mörk och de karaktärer han bestämde att han ville rollsätta var intensiva typer. Det var ett performance för honom och oss i studion, och för konstens skull kan man säga. Jag fick ta i för att göra karaktärerna trovärdiga, vi båda var överens att trovärdighet var viktigt. Jag och stylisten sa skämtsamt till varandra att han nog skulle tröttna på oss och slänga ut oss men det hände aldrig.

Vad fick du för uppfattning av David Bowie som person?

– En man utan fötterna på jorden, missförstå mig rätt. Den enda person jag träffat som jag känt så med. Samtidigt var han en cool gentleman. Ödmjuk och nyfiken. Älskade konst och allt vad konst innebär.

Vad pratade ni om?

– Vi hade mest fokus på projektet vi jobbade med och pratade mest om det. Någon dag innan fotograferingen hängde jag och David på hans hotellrum och vi pratade konst, film och serietidningar. Jag hade med mig en originalutgåva av Frank Millers Sin City som jag hade fått av en kompis i present. Jag visade den som inspiration och David gillade den så mycket att han valde att behålla den mot min vilja.

Hördes ni efteråt?

– Nej. Några månader senare filmades Basquiat av Julian Schnabel på min gata i Soho. Precis utanför min port på Prince Street stod David som Andy Warhol, han såg mig och vi nickade artigt till varandra och sågs aldrig mer efter det. Vi hade gjort vårt tillsammans och jag är evigt glad för att han litade på mig och lät mig ha kul under processen. 

Vilken av bilderna är du mest nöjd med?

– Karaktärerna Ramona och Acolyte. Under fotograferingen av Ramona fick David hennes namn och attribut. Acolyte är en hyllning till Rudolf Schwartzkogler och Wien-aktionisterna 2 Aktion 1965, där vi adderade med ett par fiskar för att ta det lite längre. Fiskarna symboliserar religion, och hur man med likt förbundna ögon litar blint på religionen som troende. När David hade förbundna ögon tog vi chansen att ta lite bilder på oss tillsammans med honom. Vi hoppade runt och gjorde roliga grimaser. Det var nog nivån på hela fotograferingen, vi hade kul men också total avsaknad av spärrar.

David Bowie by John Scarisbrick visas på restaurang Riche i Stockholm mellan 27 januari och 27 mars.