Josef Fares i stor intervju: “Allt jag gör blir succé!”

Efter humorklassiker som Jalla! Jalla! och Kopps lämnade han filmen för spelvärlden – en bransch större än både film- och musik­industrin tillsammans. För King berättar Josef Fares om gången han nästan blev hemlös, hur det är att vara ekonomiskt oberoende och var hans utomjordiska självförtroende kommer ifrån.

Rasmus Blom | Foto: Sanna Dahlén Styling: Maria Montti  |  Publicerad 2021-06-04 15:34  |  Lästid: 20 minuter

Josef Fares babblar, jiddrar och kacklar. Det är hans egna ord. Käften går som en symaskin på honom. Han är född historieberättare, och kanske är han en av våra allra största. Först med filmer som Jalla! Jalla! och Kopps, sedan med spel som A Way Out och It Takes Two och nu – rakt framför mig med benen uppslängda på skrivbordet.

– Du får inte ta det som en diss att jag sitter så här, okej? Det är bara skönt att ha fötterna så.

Han har precis satt sig tillrätta när mobilen ringer.

Förlåt, jag måste bara ta det här.

Utanför kontorsfönstret breder en storslagen utsikt över Kungsholmen och Gamla stan ut sig på andra
sidan Riddarfjärden. Stockholm går mot en av de mest efterlängtade och löftesrika vårarna på decennier. Det är fredag på Hazelight Studios och de flesta på spelstudion jobbar hemma. Men inte chefen med det breda leendet och den tjocka svarta kalufsen som just nu peppar sin flickvän Josefin att förmå parets femmånadersbebis att sova.

– Jalla, puss! Vi ses sen.

Om du trodde att Josef Fares försvann från hetluften i underhållningsindustrin någon gång i skarven mellan 00- och 10-talet trodde du fel. Han har varit här hela tiden och faktum är att han är större än någonsin. Det är elva år sedan han gjorde en långfilm senast, men han har aldrig varit så upptagen som nu. Eller rik, för den delen.

– Jag hade alltid sysslat med film, men spelbranschen var nyfiken på mig eftersom jag alltid kacklade om mitt stora spelintresse i olika intervjuer. Så jag blev inbjuden till ett spelseminarium för att babbla om hur jag som filmregissör berättar historier och hur spelvärlden kunde lära sig av det. Där fick jag kontakt med en kille som berättade att studenterna som pluggar spelutveckling lägger sex veckor varje sommar på att göra prototyper. Han frågade om jag inte ville göra en demo på ett spel. Det tyckte jag var hur fett som helst, och det var då jag kom på konceptet till första spelet Brothers. Jag var i Karlshamn i sex veckor 2009 och levde som i en drömvärld. Jag trodde aldrig att jag skulle göra spel. Det var en dröm att bara få göra en demo. Sen presenterade jag demon för olika bolag och därefter bestämde jag mig för att jag verkligen ville göra det. 2011 startade produktionen av första spelet Brothers och det släpptes två år senare.

Vad fick du för respons?

– Det blev en jätteframgång. Det tog ett tag innan det kickade i gång, men när det väl gjorde det blev det en succé. Efter det hade jag andra möjligheter i spelbranschen. Då kom folk till mig och ville jobba. Då skrev jag kontrakt med EA och började jobba med dem och gjorde spelet A Way Out, och sen startade jag bolaget Hazelight 2014. A Way Out blev en jättesuccé. Totalt har det tagit ungefär tio år. Det har varit kaos!

Hazelight Studios har gjort att Josef aldrig mer behöver oroa sig för pengar. Som grundare och ensam ägare till den spelstudio på Söder Mälarstrand där vi nu befinner oss har 43-åringen blivit mångmiljonär flera gånger om. Om han var framgångsrik som filmregissör är det ingenting mot vad han är som spelmakare. Med 65 anställda, hundratals miljoner i vinst och amerikanska speljätten EA i ryggen har Hazelight erövrat en av världens snabbast växande branscher, och det med bara tre spel. Josef fungerar som en sorts schweizisk armékniv på företaget, där han gör allting – allt från att vara vd till att tömma papperskorgen.

– Den här typen av spel som vi gör på Hazelight som från grunden är designade för att spela två stycken tillsammans genom hela handlingen är helt ny. Det har satt oss i en helt unik position. Hade jag varit rädd för att misslyckas hade jag aldrig vågat satsa på det. Alla varnade mig för att det aldrig skulle sälja, men jag litade på magkänslan och utgick från vad jag ville spela själv. När A Way Out sen gick bra vore det enklaste att göra A Way Out 2, men återigen ville jag satsa på det här nya spelet som är något helt annat.

Vad är det som krävs för framgång?

– Det är som en skada. Ända sen jag var liten visste jag att jag skulle jobba med film, och redan då var det klart. I dag är det populärt att prata om manifestering, att man visualiserar sina mål. Det tror jag stenhårt på. Men jag tror inte du kan läsa dig till det i en bok, utan du måste känna det i hela kroppen på riktigt, och då menar jag verkligen på riktigt. Hur det går till vet jag inte, men du känner att ”This is it!” När jag gav mig in i både film- och spelbranschen kände jag det: Det här kommer att hända. Jag slog igenom i båda branscherna, och jag slog nästan igenom ännu större i spelvärlden.

Var kommer självförtroendet ifrån?

– Ingen aning. Farsan kanske? Det bara finns där. Om jag skulle skriva en bok vet jag att det skulle bli en framgång. Jag bara känner det! Jag hade säkert kunna göra musik också. Så här: Jag ser inte hur det inte skulle bli framgångsrikt. Jag har inte gjort någonting som inte har blivit succé. Hahaha, det är faktiskt helt sjukt!

Jacka, Blk Dnm. Cardigan, Acne Studios. T-shirt, Arket. Ring, Maria Nilsdotter.

Skulle du säga att du har storhetsvansinne?

– Många tror att jag har storhetsvansinne! Men det är skillnad på hybris och att veta att man är jävligt bra. Har man storhetsvansinne tappar man perspektiv, det gör inte jag. På företaget är jag alltid supernitisk med att alla är lika. Ingen är bättre än någon annan. Vi skiter och bajsar hela bunten. Jag sopar gärna golvet eller byter soppåse på jobbet. Men grundtryggheten är något annat, jag vet att det kommer lösa sig. Det betyder inte att jag inte vrider och vänder på allt, för det gör jag. Jag ifrågasätter precis allt trots att jag har ett så starkt självförtroende, eller kanske just därför. Men hur mycket pengar jag än tjänar eller priser jag än vinner finns det inte en chans att jag skulle drabbas av storhetsvansinne. Jag tar inte mig själv på allvar.

Hur är du som chef?

– Jag är kaos! På ett bra sätt, förhoppningsvis. Jag är sjukt energisk, helt utflippad och totalt filterlös. Ibland är jag så filterlös att det tyvärr landar fel hos vissa.

Hur känns det att vara ekonomiskt oberoende?

– Jag reflekterar inte över det. Det har gått löjligt bra, men jag tänker inte så mycket på den biten. Jag har alltid haft en bra relation till pengar. Jag är ganska generös och delar med mig mycket av det. Annars är det inte så stor skillnad, allt blir lite mer bekvämt. Förut behövde jag hustla mig fram. Men jag har aldrig haft pengar som drivkraft. Alla bankmänniskor som träffar mig tycker att jag är flummig. De är inte vana vid att sådana som jag har tjänat så bra med pengar.

Du tänker inte på pengarna alls?

– Jag lovar dig, hade du blivit ekonomiskt oberoende hade du känt detsamma. Man tänker inte på det. Jag hade det gott ställt innan när jag gjorde film också, men nu behöver jag aldrig mer oroa mig. Det är bekvämt att inte behöva tänka på det, men jag sitter inte och kollar på mitt bankkonto och tänker ”Wow!” Det är nästan tvärtom ibland, att jag snarare tänker ”Vad ska jag göra med allt det här?”

Du kan väl köpa en massa roliga och onödiga saker?

– Jag köpte ju bil, hus och båt, men sen då? Ofta är det som de säger att sakerna äger dig och inte tvärtom, jag har det jag behöver och är nöjd med det. That’s it. Jag ser mig inte som en rik person. Jag identifierar mig liksom inte med pengarna.

Vad säger dina föräldrar om framgångarna?

– Hela min omgivning har slutat att reagera. Jag har varit framgångsrik sen jag var 21 år. Ingen tänker på det längre. Jag kan inte imponera på dem. De säger bara: ”Samma gamla Josef, han är bara framgångsrik hela tiden.” De hade nog
reagerat om det gick åt helvete, då hade det varit: ”Oj jävlar, nu hände det något nytt.”

Är det inte lätt att bli slarvig och lat om man tror att allt kommer att bli succé?

– Jag säger emot mig själv hela tiden nu, men framgång är inte viktigt för mig. Jag är inte rädd för att misslyckas. Det skulle inte vara så farligt att tappa allt, och det är där jag tror att nyckeln ligger. Ju mindre rädd du är för att misslyckas, desto mer ökar chanserna för att lyckas. Om man är rädd för att misslyckas tar man inte vissa beslut, men är man orädd vågar man ta risker.

Stickad tröja, Woolrich. Klocka, Omega.

Det var till tonerna av Daniel Lemmas If I Used to Love You som Josef Fares slog igenom som filmregissör för drygt 20 år sedan. Feel good-komedin Jalla! Jalla! blev en enorm publiksuccé, som utspelade sig i hemstaden Örebro där Josef tog in halva släkten som skådespelare, med storebrorsan Fares Fares i huvudrollen, tillsammans med nya ansikten som Torkel Petersson, Tuva Novotny och blivande artisten Laleh. Han följde upp långfilmsdebuten med actionkomedin Kopps som sågs av över 700 000 biobesökare och drog in mer än 58 miljoner kronor, vilket än i dag gör den till en av de största succéerna någonsin i svensk filmhistoria.

– Jag såg om Jalla! Jalla! för inte så länge sen och den funkade fortfarande att titta på. Den är så mysig att man blir helt varm inombords. Nu i efterhand kan jag fatta att den blev så stor. Den är rätt pajigt gjord med en liten skitkamera, men det spelar ingen roll, man känner värmen i filmen. Det är faktiskt coolt. Jag var 22 bast när jag gjorde Jalla! Jalla! och först nu fattade jag verkligen grejen med den. Samma med Kopps, som fortfarande visas på tv ibland, det är charmiga och utflippade filmer på något sätt.

Hur ser du på dina filmer i dag?

– Jag är stolt över alla mina filmer. Även om sista filmen Farsan var anledningen till att jag slutade göra film så är jag fortfarande nöjd med den. Men under arbetet med den tappade jag lusten, och om inte lusten finns där spelar det ingen roll om jag får alla pengar och priser som finns på jorden. Jag kom på redan under inspelningen att jag kände att jag gick på tomgång. Filmen blev ju världens succé med över en halv miljon biobesökare och den såldes till 30 länder, men jag behövde förändring. Ingen fattade någonting när jag sa att jag ville sluta med film, men om inte lusten finns där så går det bara inte. Då bestämde jag mig för att satsa på spel. Och när jag bestämmer mig, då är det klart. Det gick ju extremt bra.

Var du trött på hela filmbranschen?

– Nej, egentligen inte. Jag tycker alla var rätt softa. Det kommer alltid att finnas folk som gnäller och ältar, det gör det i alla branscher. Människor säger ofta att de är bra på att ta kritik, men det stämmer inte. Vill man på riktigt, alltså på riktigt, utvecklas som människa ska man börja ifrågasätta sig själv. Alla är måna om att anpassa sanningen efter sig själva. Även om någon erkänner ett misstag så är det mest för att uppfattas på ett bra sätt. Men om man verkligen vill förändra sig själv till det bättre ska man börja ifrågasätta hur man tycker och tänker totalt.

Hur har du förändrats sedan du slog igenom?

– Efter Jalla! Jalla! blev jag väldigt beroende av framgång. Jag fick en sådan otrolig framgång och föll för det. Jag hade ett starkt behov av att vara omtyckt och få bekräftelse. Jag var en slav för min omgivning. I dag är jag väldigt medveten om min omgivning, men jag är inte beroende av den. Det betyder inte att jag säger fuck you till publiken. Ett konstverk behöver en betraktare för att bli ett konstverk, så publiken är viktig – men inte avgörande för mina beslut.

Rock, Acne Studios. Skjorta, Acne Studios. Byxor, Adnym Atelier.

Josef Fares föddes den 19 september 1977 i Beirut i inbördeskrigets Libanon. Det var ett allas krig mot alla som kostade minst 125 000 människor livet mellan åren 1975 och 1990. Bomberna föll och det hörde till vardagen för familjen Fares att gömma sig i skyddsrum. Josef var bara två år gammal när familjen bestämde sig för att fly till Sverige, det fredliga landet i Skandinavien som några släktingar redan lyckats fly till och talade så gott om. Familjen Fares hade inte mycket pengar, men pappa Jan och mamma Mariam slet hårt för att få ihop vad som krävdes för den dyra resan för dem och deras fem barn.

En tidig morgon lämnade de Beiruts hamn med båt, vilken tog dem till Cypern där de i sin tur kunde ta sig vidare till Sverige. Men väl framme i Stockholm väntade ett mardrömsbesked – i Sverige var de inte välkomna. Hela familjen nekades asyl.

Det var bara att återvända till det brinnande Beirut, och nu med ännu mindre hopp och pengar än förut. Men familjen Fares ville överleva, bomberna fortsatte falla år efter år i Libanon och de gjorde därför om proceduren hela fem gånger. På femte försöket hade det hunnit bli sommar 1987 (åtta
år efter första försöket), och när familjen landade i Sverige fraktades de från Arlanda till en anstaltsliknande anläggning i Väsby i väntan på besked. Efter tio dagar kom domen – avslag igen och tillbaka till Beirut i morgon.

Beslutet lämnade familjen helt tom. Medan de vuxna satt som förlamade hittade tioårige Josef ett sätt att skruva av skruvarna i ett fönster i taket. När storebror Fares upptäckte det bestämde han sig för att fly – en sorts flykt i flykten. Han hade förstått att han trots sina 14 år fortfarande räknades som ett barn i ren juridisk mening, och en familj kunde inte skickas tillbaka om ett barn saknades. Om Fares försvann kanske myndigheterna skulle låta lillebror Josef och resten av familjen stanna. Fönstret låg på andra våningen och Fares hade bara shorts och t-shirt när han klättrade ut. Barfota tog han sig nedför ett stuprör, hoppade sista biten och sprang sedan allt han vad han orkade ut i skogen. Han kom till en motorväg och lyckades stanna en buss. Efter 20 minuters bussfärd bad han att få kliva av och hittade så småningom en telefonkiosk som han använde för att ringa sina släktingar vars nummer han hade uppskrivet på en liten lapp. De lyckades lokalisera 14-åringen och kom efter en stund och hämtade honom. Morgonen därpå rusade en av släktingarna in i rummet där Fares låg och försökte sova och berättade att advokaten hade lyckats ändra utvisningsbeslutet under natten och att de nu skulle bevilja familjen Fares ansökan om uppehållstillstånd. Om äldste sonen Fares flykt var avgörande för beslutet är än i dag oklart. Men det säger något om den desperata situation som familjen befann sig i under nästan tio år innan de slutligen fick ett hem i Örebro.

– Det är klart att jag är formad av min barndom. Det tror jag alla är. Jag kom från Libanon och hade det lite tufft. Men det är varken positivt eller negativt – även om jag hade haft en stabil och lyxig uppväxt hade jag kanske satsat på det jag brinner för. Vad jag försöker komma till är att jag inte tror att jag har hamnat där jag är i dag för att jag har upplevt en massa jobbiga saker. Men ju äldre jag blir så förstår jag mer att jag inte är där jag är …

Vad betyder det?

– Jag är en del av allt. Det låter fett flummigt. Men jag är ganska övertygad om att livet är som en film och jag är bara en skådespelare i filmen. Jag tar det inte på allvar. Livet är en lekstuga och jag är med och leker lite. Jag kör på bara.

Brottas du fortfarande med jobbiga minnen från barndomen?

– Ja, massor! Minnen som säkert behöver bearbetas än i dag. Jag är peppad och en i grunden lycklig person, men det är klart att jag har mina mörka sidor också. Det är minnen och allt möjligt.

Skjorta, Dries Van Noten. Byxor, Hugo Boss. Skor, Hope. Klocka, Omega.

Josef hämtade erfarenheter från flykten till Zozo, filmen från 2005 om en pojke som flyr inbördeskriget i Libanon och hamnar i Sverige. Dramakomedin var Sveriges nominering till det årets Oscarnominering och vann Nordiska Rådets Filmpris året därpå. Men trots att det är Josefs kanske allvarligaste verk råder det ingen tvekan om att det är en komedi. Josef är inte så allvarstyngd och planerar inte att bli det heller.

– Nästa gång jag gör film igen blir det en actionkomedi! Jag orkar inte göra någonting annat. Känslan ska vara: What the fuck är det här?! Jag är inte intresserad av en film om någon Janne som står och tittar i ett fönster och ropar att han har ångest. Aldrig i livet! Det ska vara något riktigt flippat. Det kommer att hända, jag vet bara inte när. 

Fem år efter den dramatiska flykten började Josef göra film. Han var 15 år och började spela in kortfilmer med kompisar, och det tog inte lång tid förrän de uppmärksammades och vann priser på filmfestivaler runt om i Norden. 19 år gammal bestämde han sig för att söka in på Dramatiska Institutet, Sveriges på den tiden mest prestigefulla filmskola. Bara fyra elever på respektive linje antogs vartannat år. Ändå ”visste” tonårige Josef att han skulle komma in.

– Jag hade ett sånt självförtroende att det var som om jag själv bestämde att jag skulle komma in. Jag bara visste det.

Mycket riktigt. Josef kom in på första försöket och blev den yngsta som någonsin antagits till Dramatiska Institutets regissörslinje. Om han var förvånad? Inte det minsta, och efter några terminer hoppade han av för att det blev för tråkigt.

Josef Fares tro på sig själv kan klyva berg. När han bestämmer sig för något så blir det så, det är som en naturlag. När han i 20-årsåldern klev in på Svenska Filminstitutet och sökte pengar till Jalla! Jalla! var han inte alls oroad över vad de skulle säga – filmen skulle göras oavsett, och det förklarade han för dem. Omtumlade av tornadon av självsäkerhet betalade SF utan omsvep, och ut släntrade Josef och började filma direkt. Precis som han visste blev filmen en succé.

Tröja, Acne Studios. Klocka, Omega.

Storebror Fares är Josefs totala motsats. Han är tystlåten och eftertänksam, motsatsen till en babblare, jiddrare och kacklare. Ändå är det han som hamnade framför kameran och Josef som hamnade bakom.

– Det är jätteunderligt egentligen. Jag är den spralliga jäveln som borde vara framför kameran. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det förrän du säger det nu. Fares är mycket mer tillbakadragen och har mycket högre integritet. Alla som träffar oss säger att vi är extremt olika. Men hur han hamnade framför kameran och jag bakom vet jag inte. Man kanske söker kontraster. När han hamnar framför kameran lyser han upp, medan jag inte passar så bra alls framför kameran. Jag trivs mycket bättre bakom kameran. Jag och Fares är jävligt olika, men vi har samma grundsjälvförtroende. Det kommer nog från farsan. Eller hård uppväxt. Jag vet inte.

Hur ser din och brorsans relation ut i dag?

– Bra! Han har ju barn också så vi hänger extra mycket nu. Det blir mer naturligt när båda har barn. Vi har alltid haft en bra arbetsrelation också, vi jobbar så sjukt bra tillsammans.

Finns det någon rivalitet mellan er?

– Nej, nej, nej! Absolut inte. Inte ett dugg. Det är inte ens noll komma noll, noll, noll. Det är noll. Punkt.

Jalla! Jalla! blev startskottet för de båda brödernas karriärer. Sedan filmens premiär år 2000 är storebror Fares en Guldbaggevinnande skådespelare som förutom sin yngre brors filmer medverkat i megaprojekt som Star Wars, Westworld och Chernobyl, samtidigt som Josef suttit i regissörsstolen och skapat filmer som Leo och Farsan innan han, likt sin bror, gjorde sig ett internationellt namn med spel som A Way Out och Brothers – A Tale of Two Sons (där för övrigt Fares lånade ut sin röst till en av huvudkaraktärerna).

– I slutet av 2018 inför lanseringen av förra spelet A Way Out sa min revisor: ”Om inte det här går bra kommer du att hamna på gatan.” Men jag bryr mig inte! Jag satsade allt. Jag hade bokstavligen hamnat på gatan om det hade skitit sig. Med stora skulder dessutom. Jag tror så mycket på det jag gör att jag vågar gå all in. Men man ska komma ihåg att såna här historier alltid är kul att höra i efterhand när någon är framgångsrik. Det som är farligt är att du aldrig får höra om dem som inte funkade. Vem bryr sig då? Det är bra anekdoter så länge det går bra på slutet. Det här med framgång är skevt i dag. Jag kan tycka att det är taskigt när stora filmstjärnor och idrottsstjärnor säger ”Kan jag så kan du”. Världen funkar inte så. Det kan låta elitistiskt, men 99,9 procent kommer ju inte, inom citat, att lyckas. Då menar jag klichébilden av framgång, att vara känd och ha pengar. Det är taskigt att säga att alla kan nå dit. Logiskt sett är det omöjligt att alla kan lyckas. Alla kan inte bara för att de tror på sig själva. Men vissa kan. Vissa har en känsla av att det faktiskt kommer att funka. Jag har den.

Du var aldrig orolig när du satsade allt på ett bräde?

– Nej, aldrig. Jag är inte rädd för att misslyckas. Hade A Way Out floppat skulle jag inte ha några problem att erkänna att det gick åt helvete. Det skulle inte kännas jobbigt eller pinsamt alls, det hade till och med varit kul. Om någon hade frågat ”Hur hamnade du på den här pizzerian?” hade jag bara svarat: ”Mitt spel floppade, nu bakar jag pizza för att betala hyran. Vad vill du ha – hawaii eller capricciosa?”

Varför behövde du gå in med så mycket pengar?

– Mitt första spel Brothers var ganska litet. Det var extremt framgångsrikt, men jag behövde en större budget för att göra nästa spel. Jag hade fem miljoner för lite, så jag fick satsa lägenheten och ta en massa lån. Hade det inte gått bra då hade jag fått sälja exakt allt. Det hade varit kört. Men det löste sig och min revisor har sagt att han aldrig ska tvivla på mig igen.

Du hade blivit hemlös?

– Jag hade nog kunnat sova på någon polares madrass. I bästa fall lyckats hyra en egen lägenhet någonstans. Det oroade mig inte ett smack, jag tänkte bara på spelet. Men visst, hade det skitit sig hade jag gjort allt som stod i min makt för att lösa det. Då hade jag gjort vartenda tv-program för att kunna betala av mina skulder. Jag hade kanske till och med gjort Let’s dance.

Kommer du att vara lika riskbenägen nu när du är pappa?

– Det är det jag inte vet. Jag skulle aldrig göra något som påverkar mitt barn. Men nu när jag är ekonomiskt oberoende behöver jag inte tänka i de banorna alls.

Hur är det att vara pappa?

– Hon är bara fyra månader. Som du hörde sover hon ju inte, men annars är det sjukt mysigt. När man inte har barn själv hör man ju ofta ”Vänta tills du får barn” och man bara ”Yeah right”. Sen när man är där inser man att de faktiskt hade rätt. Det är en så stark kärlek och en så obeskrivlig kontakt du får med den här lilla människan. Det är som att för första gången hamna i ens naturliga tillstånd.

Känner du att jobbet är mindre viktigt nu?

– Nej, det skulle jag inte säga. Men det är en annan tid som tar vid nu. En häftig tid. Jag ser fram emot att hon blir äldre så man kan jiddra med henne.

Kavaj, Blk Dnm. Polotröja, Arket. Byxor, Blk Dnm. Armband, Maria Nilsdotter. Klocka, Omega.

Den globala spelindustrin är i dag långt mycket större än den internationella film- och musikbranschen – tillsammans. Låt det sjunka in ett tag. Släng ihop alla Beyoncé, Martin Scorsese, Coachella-festivaler, Oscarsgalor, Coldplay, Jennifer Aniston, Kanye West, Marvel-filmer, Spotify, Netflix, arenakonserter och biosalonger du kan tänka dig och spelindustrin kommer ändå att vara större. Och den blir större för varje dag, ingen bransch växer så mycket på årsbasis som mobil-, dator- och tv-spelens.

2020 omsatte den globala spelindustrin 180 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär 1,5 biljoner kronor. 2022 tror man att samma siffra kommer att överstiga 200 miljarder dollar, det vill säga drygt 1,7 biljoner kronor, eller 1 730 miljarder om du så vill. Det är mycket nu.

Det som brukar kallas det svenska spelundret är ingen underdrift. Bolag som Mojang med Minecraft-skaparen Markus ”Notch” Persson i spetsen har satt Sverige på spelkartan, och svenska miljardkoncerner som Embracer Group och Paradox Interactive växer snabbare än Super Mario när han äter magiska svampar. Enligt branschorganisationen Dataspelsbranschens årliga genomgång Spelutvecklarindex 2020 är den svenska spelsektorn nu lika stor som den svenska exporten av pappersmassa eller järnmalm.

Som om inte det var nog har coronapandemin gett spelandet ytterligare en boost eftersom nedstängningar inneburit mer speltid för många. Pandemin har även inneburit ett historiskt skifte för fotbollens världsorganisation Fifa som tjänade mer pengar på tv-spel än fotboll under 2020. När den verkliga sportvärlden gick på sparlåga tjänade Fifa 1,4 miljarder kronor på den virtuella fotbollen i spelet med samma namn.

De stora spelutvecklarna betalar miljarder i skatt och sysselsätter miljontals människor över hela världen. Samtidigt blir spelen allt mer sofistikerade med komplexa karaktärer som inte sällan spelas av stjärnor som Liam Neeson, Kristen Bell och Samuel L Jackson. Ändå har spel inte samma kulturella status som film, tv och musik.

– Synen på spel är att det anses barnsligt och som slöseri med tid. Det är intressant att det gäller just spel. Är det inte mer slöseri med all tid folk lägger på tv-serier? Eller sociala medier? Eller böcker? Det är ju inte så att folk ligger och läser Einstein eller Dostojevskij, de läser tråkiga deckare! Det om något är väl slöseri med tid? Ändå ses det som fint att läsa. När du spelar är du ändå aktiv och interagerar i spelet. Det borde åtminstone anses som en stimulans som vilken som helst. Det är ingen som tycker att man slösar bort sin tid när man lyssnar på musik. Det är sjukt att det är så. Förhoppningsvis ändras det där med tiden.

Vad inspirerar dig när du gör spel?

– Att pusha gränserna och göra sådant som ingen annan har gjort. Att skapa spel som jag själv vill spela. Och att berätta historier på nya interaktiva sätt. Jag vet det finns en otrolig potential där och vi har bara skrapat på ytan.

Saknar du aldrig att göra film?

– Jo! Min lust är tillbaka, så när jag gör film igen kommer det att vara som att debutera på nytt. Förut var jag inte helt säker, men nu är jag övertygad om att min filmpublik är kvar. Folk hade nog blivit riktigt peppade på en ny Josef Fares-film!

Skjorta, Hope. Denimbyxa, Blk Dnm.

Josef står i en fotostudio inte långt från Hazelight Studios på Södermalm i Stockholm för att plåtas till Kings omslag. Fotografen Sanna är småbarnsförälder och Josef ställer tusen frågor. När de kommer in på ämnet förlossning berättar Josef att hans barns födsel inte tog mer än 20 minuter. Till och med barnmorskorna var imponerade.

– Det var över innan det började. Gick på nolltid.

Vad annars? Stylisten Maria kommer fram och hänger på Josef en klocka inför nästa bild, en Omega för 97 000 kronor. Josef betraktar det exklusiva armbandsuret en stund.

– Jag har aldrig fattat grejen med klockor. Jag skulle kunna köpa tio såna här men jag skulle aldrig göra det. Den hade kunnat kosta 500 spänn och jag hade inte sett någon skillnad.

Han knackar på urtavlan.

– Den här går ju till och med fel! Den kostar hundra lax och går inte ens rätt.

Pushnotisen om att Zlatan gör comeback i landslaget går ut medan Josef gör piruetter i luften framför kameran. Vi högläser Zlatans första kommentar: ”Guden är tillbaka.”

– Guden är tillbaka? Helt perfekt kommentar! Han gör det så bra, skrattar Josef och det går plötsligt att ana en viss likhet mellan de båda svenskarna. Om det är någon som kan matcha Zlatans självförtroende i Sverige är det Josef Fares.

Josefs senaste spel It Takes Two är en romantisk actionkomedi. Ett så kallat co-op-spel där man alltid är två spelare som samarbetar, antingen lokalt eller online. Konceptet har funnits länge, men Josef har dragit det till sin spets och bildat skola i genren med de första spelen A Way Out och Brothers – A Tale of Two Sons. Nya spelet handlar om det bråkande paret Cody och May som bestämt sig för att skiljas, men när deras förtvivlade dotter Rose förvandlar dem till små dockor tvingas de samarbeta. Deras villa är plötsligt ett stort färgsprakande universum som hämtat ur valfri Pixar-film där varenda spik, pianotangent eller geting utgör potentiella faror. Till sin hjälp har de den magiska Dr. Hakim, en talande kärleksbok som hjälper paret att hitta tillbaka – inte bara till verkligheten, utan även till varandra. Värmen, som trots kaxigheten är Josefs adelsmärke, känns igen från tidigare spel och inte minst filmer. Precis som i Jalla! Jalla! eller Kopps är humorn skruvad, tempot högt och tonen varm.

– Vi ville göra ett till spel för två spelare och tänkte att det vore kul med en romantisk actionkomedi. Det har inte gjorts så mycket såna spel. Det är ett lättsamt och lite gulligt spel. Det är också en hyllning till min stora kärlek för Nintendo.

Är det stor skillnad mellan att göra film och spel?

– Sjukt stor skillnad. När jag vill ta semester, då går jag och gör film igen. Film är ett passivt medium, medan spel är ett interaktivt medium. Du har mycket mer kontroll när du berättar din historia i film, du har riktiga människor framför kameran och hela filmindustrin har haft mycket längre tid på sig att arbeta fram strukturer och mallar för hur saker och ting ska fungera. Filmen har mycket mer erfarna människor eftersom allt har funnit så länge. Spel är som att uppfinna hjulet på nytt varje gång. Det kommer ny teknik hela tiden. Hur berättar man en historia när publiken själv kan interagera med handlingen? Sen måste man ju skapa miljön och karaktärerna från grunden, och så lägga på allt ljud i efterhand och animera alla ansikten. Det är mycket mer som ska göras.

Hur lång tid har dina spel tagit att göra?

Brothers tog två år, medan A Way Out och It Takes Two tog tre år vartdera.

Hur många inblandade är det?

– På förra spelet var vi 35 personer ungefär, den här gången var vi 65.

Hur mycket kostade nya spelet att göra?

– Det landade på 160 miljoner kronor ungefär. Och då är det ändå ett relativt litet spel. Stora spel kan kosta en miljard att göra. Spel är en enorm marknad. 

Hur är det att vara en del av marknaden?

– Det är häftigt. Spelbranschen är lite nördig förstås, men det är så sjukt kul. Det blir som i alla branscher att alla känner varandra. Skillnaden mot filmbranschen är att fansen har mycket mer att säga till om i spelvärlden. De kan bli väldigt arga för saker och faktiskt ganska obehagliga mot spelutvecklare som inte gör som de vill. 

Varifrån kommer den där värmen som ofta genomsyrar dina filmer och spel?

– Jag tror den kommer från mig själv personligen. Jag gillar att jiddra och garva med folk. Jag har säkert ett mörker som alla andra, men ljuset lyser starkast hos mig.

Mockajacka, Blk Dnm. Tröja, Adnym Atelier. Byxor, Blk Dnm.

Premiärnerverna lyser med sin frånvaro trots att det är bara en vecka kvar tills It Takes Two kommer ut och spelvärldens dom faller. Josef tar det hela med ro. Ingenting kunde oroa honom mindre än folkets reaktioner. Han vet att spelet är bra. Han förtydligar: Även om hela världen skulle säga att spelet var kasst så vet han att det är bra. Dagarna som nu följer handlar bara om att lägga de sista detaljerna för att lanseringen ska bli så bra som möjligt.

När spelet har premiär en vecka senare går jag in på Aftonbladets hemsida för att läsa recensionen. Efter att ha tillbringat den senaste tiden i Josef Fares värld blir jag inte alls överraskad när jag ser betyget. Fem plus. Jag messar Josef och frågar hur det känns.

– Det är förstås sjukt kul! Inte bara Aftonbladet, utan det är press över hela världen som har hyllat spelet.

Sedan ett sms till:

– Men som sagt, jag är inte förvånad. Spelet är grymt!

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2021-06-04 15:37