Journalistik i fritt fall

Låt oss vara ärliga. Det finns inte så mycket att, som det heter i folkmun, ”hurra” över just nu i det svenska populärkulturella landskapet. Igår, bara för att ta ett exempel, när jag i tv-soffan satt fastklämd, inte inklämd, mellan mormor och farmor som i vanlig ordning var beväpnade med punschpraliner och goda råd som ”Hummer och Jacques Selosse må vid en första anblick te sig som dyrt men i jämförelse med psykologräkningar är det ingenting, min vän”, så tvingades jag lyssna till två fullständiga kretiner (idioter) i direktsändning. Ja, jag pratar om Erik Hamrén och Daniel Nannskog, Humle och Dumle inom fotbollsvärlden. Två personer vars ordförråd och verbala förmåga knappast sträcker sig från månen och tillbaka, nej snarare från en bensintank och längden av en gummislang, som jag gissar är orsaken till deras totala antiintellektuella hållning till allt och alla. Snälla SVT, jag förstår att ni är i allmänt ekonomiskt ras när ni nu tvingas betala tillbaka licenspengar, men varför, varför, varför?

Sedan har vi den än mer förnedrande musikkritikdebatten med ”musikkritiker” som hyllar allt och alla med det dansande målbrottet Håkan Hellström, gymnasiediscot Kent, kulturtanten Jan Gradvall och barnkritikern Ametist Azordegan i en salig gubbröra. Vad människor inte tycks förstå är att intelligenta människor söker sig till yrken som advokat, läkare och civilingenjörer och journalistyrket får ta bottenskrapet. Förstår ni vad jag menar? Det är viktigt att ni följer med i resonemanget, jag vill inte tappa er. Detta är särskilt uppenbart inom musikkritiken. Varför jag vill ge unga människor med journalistdrömmar lite råd. Tillåt mig att iklä mig rollen som syokonsulent, om så bara för en stund.

Lathund till blivande journalister:

1. Föda: enkom stjärnrestauranger. För att bli en bra journalist måste du äta väl. Förslagsvis L’Arpège, Noma eller Etxebarri.

2. Viktig lärdom: att lära sig att tacka nej. ”Nej” är ett sådant vackert ord. Utmärkt om man får ett märkligt förslag från en redaktör som vill få dig att kopiera Guardians nätupplaga eller sportbilaga.

3. Press- och publicistklubbar och journalistfack styrs av kvinnor i bronsålderssmycken som köper sina kläder av Gudrun Sjödén och män i billiga kavajer som luktar som uteliggare. Undvik. Hitta annan sysselsättning (se råd 1).

4. Kulturredaktörer vill hävda att de älskar internet och att de äldre inte förstår. Låt mig ge dig ett viktigt råd. Att luncha/twittra/facebooka med andra ”journalister” för att på så sätt skaffa nätverk och kontakter är det mest förnedrande som finns och kommer bara leda till att din själ hoppar från en klippa.

5. Om du är fattig, bli inte journalist. Rika har bättre smak och du är framförallt ständigt oberoende, och då menar jag inte bara det du bevakar, utan snarare mot branschens villkor och dåliga ekonomi.

6. Hylla dina hjältar. De personer, döda eller levande, som fick dig att börja skriva. Om de så heter Thomas Pynchon, Germaine Greer eller W. Somerset Maugham. De är det enda ni kan lita på.

7. Vill du bli en god kritiker? Sök inte Journalisthögskolan. Är du redan där, hoppa av. Läs istället Robert Nozick. Eller Industriell ekonomi.

8. Är du ful, har oregelbunden huvudform, svullna ögon eller ser ut som en gammal gubbe, bli inte nöjesjournalist. Du kommer inte att lyckas.

9. Skaffa ett adelsklingande, gärna långt svenskt efternamn. Gärna Reinholdtzon Belfrage. Överkurs: skaffa ett namn som ger dig ett klingande smeknamn. Gärna CRB.

10. Om inget av ovanstående tips hjälper: köp en mjukglass.

Carl Reinholdtzon Belfrage är kulturkritiker och internationell gastronomisk playboy vars äventyr ni kan följa på instagram.com/reinholdtzon_belfrage.