King träffar Tom Hardy: ”Kanske är jag något av en udda fågel”

Four seasons hotel i Beverly Hills, sen eftermiddag. Tom Hardy sitter i en exklusiv fåtölj utan att se ut att bry sig nämnvärt om att "hans folk" står och stampar i hotellkorridoren utanför, otåligt väntande på att pratstunden med King ska ta slut så att de kan eskortera den 39-årige britten vidare till ett affärsmöte med en filmstudio några kvarter bort.

Tom Hardy har inte bråttom någonstans. Han tar god tid på sig att svara på frågorna och svävar då och då ut i långa, grän-san-de till filosofiska resonemang. Jacket i ögonbrynet, den buffliga kroppshyddan och den böjda kepsen står i stark kontrast mot den minutiöst inredda hotellsviten. Faktum är att han står i lika stark kontrast mot hela det Los Angeles som breder ut sig på andra sidan panoramafönstret. Men kontrasten är bara en chimär, visar det sig. Hardy kunde inte trivas bättre i Hollywood.

– Ja, jag älskar att vara här, säger han på sin grovhuggna brittiska. Hollywood är som en enda stor lekplats, det är ju här jobben finns för tv och film i USA. Jag känner mig i allra högsta grad som en del av Hollywood. Visst, jag är invandrare. Jag kommer ju från England, men jag har familj och vänner här. Jag känner mig som ett med kulissen i Hollywood. Det här är mitt hem, trots att jag bor i London till vardags. Så nej, jag känner mig faktiskt inte som en outsider. Vi är en brokig skara människor här. Men kanske är jag inte den typiske Hollywood-skådisen. Kanske är jag något av en udda fågel.

Under våren har Tom Hardy varit aktuell med premiär-säsongen av sitt hjärteprojekt Taboo där han spelar äventyraren James Keziah Delaney som i början av 1800-talet bygger sitt eget sjöfartsimperium, efter att ha återvänt till London efter tio år i Afrika. Därifrån har han stulit fjorton diamanter, och när han möts av nyheten att hans far är död bestämmer han sig för att hämnas och hamnar i konflikt med Ostindiska Kompaniet samtidigt som han spelar ett högt spel i kriget mellan Amerika och Storbritannien.

Tom Hardy skrev och producerade serien tillsammans med sin pappa, manusförfattaren Edward "Chips" Hardy. Ett samarbete som verkat ha gått förvånansvärt smärtfritt.

– Vi kunde inte låta vår far och son-relation stå i vägen för arbetet vi var där för att utföra. Vi var noggranna med att inte trassla in oss för mycket i det personliga, projektet skulle alltid sättas i första rummet. Det var fantastiskt att ha sin pappa där, jag älskar honom, men i det läget hade vi ett jobb att sköta. Han såg på det på samma sätt. Båda har en väldigt sund respekt för varandras yrkeskunskaper. Vi lyckades skapa en respektfull stämning där vi omfamnade varandras olikheter; han kan saker som jag inte kan och vice versa, vi behövde varandra. Han är Chips – min pappa men också Chips – min kollega. Och att prata med honom som min pappa under hela inspelningen vore orättvist mot resten av teamet.

Tom Hardy är själv pappa, något som ligger till grund för den respektfulla relationen till Chips. Han har nioårige sonen Louis sedan ett tidigare förhållande med Rachel Speed, en assisterande regissör som han träffade under inspelningarna av BBC-dramat The Virgin Queen 2005. Tio år senare, hösten 2015, fick Hardy sitt andra barn, då med sin nuvarande hustru Charlotte Ridey som var hans motspelerska i tv-versionen av Wuthering Heights 2009.

De två barnen förändrade relationen mellan Tom och Chips totalt. 

– Den har definitivt förändrats, allting förändrades när jag själv blev pappa. Jag förstår att han måste ha gått igenom saker som jag går igenom nu. Så jag frågar honom en hel del och han är där för mig hela tiden. Numera är han den äldre, vise mannen medan jag mer och mer börjar inse att jag liknar den far han var mot mig. Och min son Louis, det är jag. Och Louis kommer kanske att få sin egen son en dag och jag kommer att bli farfar. Fast han är Louis och jag är Tom och Chips är Chips ... du fattar. Allt medan löken skalas upptäcker jag nya lager av hur det är att vara en Hardy-grabb. Jag har fått en helt ny förståelse för saker och ting.

Förr om åren var Tom Hardys tillvaro i fritt fall. Trots att han växte upp i den skyddade Londonförorten East Sheen som enda barn till pappa Chips och mamma Anne, konstnär, så började saker snabbt gå utför. Han gick privatskola, uppmuntrades av föräldrarna att läsa drama, men visade med all önskvärd tydlighet att studier inte var hans grej. Vid ett tillfälle ertappades han och en kompis i en stulen Mercedes-Benz med en pistol, vilket i sin tur ledde till en spiral av alkohol och droger.

Föräldrarna blev allt mer desperata och lyckades till slut få den 20-årige Tom att gå med på att läsa till skådespelare. Han kom in på Drama Centre i London, 1998, vilket strax därpå resulterade i två storroller, den ena i Steven Spielbergs Band of Brothers och den andra i Ridley Scotts Black Hawk down.

Men trots den spektakulära karriärstarten hade Tom Hardy ännu inte sett det värsta. Han har vid ett tillfälle berättat att han "kunde sålt sin mamma för crack" och vid ett annat tillfälle beskrivit hur han vaknade upp i en pöl av blod och spya på Old Compton Street i London med en crackpipa i handen. En annan gång hade han lyckats få till ett möte med regissören John Woo i Hollywood, men missade allt för att i stället vakna upp i en säng i downtown LA bredvid en naken man som han aldrig hade träffat, med en pistol och en katt.

Efter alldeles för många historier av samma kaliber lyckades han till slut bli fri från både alkohol och droger 2003. Fem år senare fick han sonen Louis.

– Då insåg jag att jag inte hade tid att vela fram och tillbaka mer, plötsligt fanns det en person på den här planeten som behövde mig. Jag behövde helt enkelt skärpa mig och fokusera på det som var långt mycket viktigare än jag och mina problem. Med faderskapet kommer ett ansvar som får konsekvenser. Det är en gåva som är till lika delar skräckinjagande och belönande. 

Hur ser du på de stökiga åren i dag?

– Tack och lov kom jag ut på andra sidan av min ungdom och hamnade här. Jag är på en trygg och lycklig plats i livet i dag.

Har det påverkat dig som skådespelare?

– Jag spelar ju mest farliga och våldsamma karaktärer, just för att jag observerat sådana typer på nära håll. Men det är inte sådan jag är själv. Jag blir rädd för sådana människor, och om jag ändå blir rädd är det säkrast att bara försöka gestalta dem på film.

Tom Hardys våldsamheter på vita duken har blivit till en rullande mångmiljonindustri. Fullblodspsykopaten Charles Bronson i Bronson (2008), superskurken Bane i The Dark Night Rises (2012) och atombombsöverlevaren "Mad" Max Rockatansky i Mad Max – Fury Road (2015) är bara några av de rollprestationer som gjort att han i dag har en uppskattad förmögenhet på cirka 30 miljoner dollar, motsvarande cirka 265 miljoner kronor. Rollerna tycks dock ha ärrat biobesökarna till den grad att många har svårt att skilja på dikt och verklighet. 

– Jag är ju bara en människa som alla andra, med ett förflutet, en familj, vänner jag älskar, relationer jag värnar om och självklart massor av mjuka sidor. Det bästa som finns är när människor träffas öga mot öga och får sina förutfattade meningar krossade, men ibland kan jag inte förstå hur folk blandar ihop saker och ting. Film, tv, skvaller och rykten – det är inte sant! Det är inte på riktigt. Jag förstår inte hur man kan tro att jag ÄR rollerna jag spelar i verkligheten. Det är bisarrt när folk säger: "Oj, han har en mjuk sida." Det är väl snarare extra mjukt att kunna snappa upp mänskliga beteenden och lära sig härma dem. Nåja, jag är inte mina roller, hur som helst, det är karaktärer jag spelar. Men jag har en livlig fantasi så om jag ville skulle jag kunna gå runt och spela mina karaktärer även i verkliga livet. Men det skulle inte vara jag.

Rent ekonomiskt blev den första säsongen av Taboo en förlustaffär för Hardy. De åtta avsnitten ska ha kostat honom 2 miljoner pund, vilket i svenska pengar motsvarar drygt 22 miljoner kronor. Trots det blev BBC-serien en stor tittarsuccé som sågs av sju miljoner tittare och fick nyligen grönt ljus för en andra säsong. Utöver far och son Hardy stod ingen mindre än Ridley Scott, en av Toms första arbetsgivare, som exekutiv producent till tv-serien. Regisserade gjorde dansken Kristoffer Nyholm samt svensken Anders Engström, regissören bakom Sverigesuccéerna Tjockare än vatten och Jordskott.

– Anders och jag träffades för första gången under den allra första veckan av inspelningen. Vanligtvis brukar det ske långt tidigare. Han var då tvungen att filma det sista avsnittet, de sista fem, sex scenerna, under första arbetsveckan. På grund av lite olika omständigheter var vi tvungna att filma finalen just den veckan. Det var ett eldprov på många sätt. Vi sa god morgon, kramades och gav oss rätt in i det. Både Anders och Kristoffer är som familj. Jag, pappa och hela Taboo-teamet älskar dem, vi har gått igenom en lång resa tillsammans. De trodde verkligen på sig själva och vi på dem. De skapade, regisserade och vävde ihop historien på ett helt mästerligt sätt.

Anders Engström är inte den enda svensken i Taboo-gänget. Även en viss Noomi Rapace spelar en central roll i serien. Den svenska stjärnan och Tom spelade mot varandra både i krimdramat The Drop (2014) och den Daniel Espinosa-regisserade thrillern Child 44 (2015). Sedan dess har de varit goda vänner.

– Jag ringde upp Noomi och sa: "Du! Jag och min pappa håller på med en grym grej, du måste vara med." Hon sa bara: "Självklart, jag kommer." Hon är min polare och kom in direkt och lyfte hela serien med sin enorma energi. Hon är ju extremt upptagen, så egentligen hade hon inte så mycket tid över, men hon kom in och satte det direkt. Hon spelar en nyckelroll i serien, en mystisk sådan. Privat är hon en konstnär som bara kom in och lekte. Hon är fantastisk.

Har du någon relation till skandinavisk tv och film?

– Det här är förmodligen semantik, men jag tycker att skandinavisk tv och film skildrar den råa verkligheten när den är som bäst. Det finns något pragmatiskt och pang på i tilltalet. Men också en underliggande otäck känsla – The Enfield Haunting (tv-serie regisserad av Kristoffer Nyholm) är ett lysande exempel. Eller titta på Thomas Vinterbergs film Jakten med Mads Mikkelsen som på ett mycket skickligt sätt hanterar extremt jobbiga ämnen. På ett sätt följer det en ganska klassisk filmskapartradition; inte så många närbilder, utan hela tiden en distans mellan kameran och karaktärerna. Det känns väldigt skandinaviskt. Det är rätt intressant att överföra den svenska tonen till en annan kultur, som England i mitt fall. Jag tycker att vi lyckades få till den mixen på ett spännande och innovativt sätt i Taboo.

Det var ingen slump att Tom Hardy valde nordiska regissörer till serien, enligt honom själv. 2011 blev han regisserad av Tomas Alfredson i den brittiska spionrullen Tinker, Tailor, Soldier, Spy där han dessutom fick spela (och ta en selfie) med sin gamle husgud Gary Oldman. Och kanske är det för att han sitter i en hotellsvit med svenska King, men Tom Hardy fortsätter att teoretisera kring skandinavisk filmkonst. Och vem vore vi att avbryta honom?

– Skandinaver är orädda och berättar mänskliga historier! Tomas Alfredson jobbar på samma sätt. För mig är det poesi och liksom simpelt på ett vackert sätt. Ett rent och elegant bildspråk. Det kanske låter flummigt här och nu, men när jag tittar på det faller allt på plats. Det finns ett avstånd mellan publiken och vad de ser, nästan som om de såg det genom en kikare. Samtidigt som man är mitt i det. Du hör, det är svårt att förklara. Å ena sidan mörkt och vemodigt, å andra sidan rikt på färg och form. Det är något vi experimenterade med i Taboo.

Förra året förlorade Tom Hardy ett vad mot Leonardo DiCaprio, sin skådespelarkollega i överlevnadsdramat The Revenant. DiCaprio slog vad om att Hardy skulle få en Oscar-nominering för sin roll som den onde John Fitzgerald som lämnade DiCaprios karaktär att dö i filmen – Hardy antog vadet, dumt nog. I potten låg en tatuering vars motiv skulle få bestämmas av den andre. Hardy nominerades naturligtvis för rollen och motivet blev texten "Leo knows everything" skriven med DiCaprios absolut sämsta handstil.

Tatueringen är ännu inte gjord men kommer att hamna i gott sällskap. På insidan av armen har han sin agents namn, Lindy King, tatuerat, vilket han lovade att göra om hon någonsin hjälpte honom in i Hollywood. Hans kropp är full av liknande historier i bläck.

– Jag har massor av tatueringar och man vet alltid när jag går igenom en ny fas, för då rakar jag av mig håret och skaffar en ny tatuering. Då är det dags att gå vidare, så tatueringarna har blivit som små berättelser om var jag har varit, vilka jag har träffat och vad jag har lärt mig av det.

Hur stilmedveten är du i övrigt?

– Jag har ingen stil. Jag kan ta på mig vad som helst, bara det är bekvämt och praktiskt. Något som ungarna kan skvätta lera på och som värmer när det är kallt. Men ska jag gå ut och visa mig publikt är det klart jag klär upp mig och tänker igenom min outfit. Annars gillar jag T-shirt, jeans och sneakers. Bekvämt ska det vara.

Åtminstone en gång i sommar kommer Tom Hardy att få tillfälle att klä upp sig i något annat än T-shirt och jeans: på galapremiären av Dunkirk. Hans forne The Dark Knight Rises-regissör Christopher Nolan är tillbaka med årets mest efterlängtade film.

– Det är baserat på en sann historia. Det är hans tolkning av vad som hände under slaget vid Dunkerque när fem tusen män satt fast på en strand. Det var i princip omöjligt för dem att ta sig därifrån och de kunde lika gärna ha strukit med allihop. Det var en viktig vändpunkt under andra världskriget rent strategiskt, som Nolan skildrar i flera parallella sidohistorier, allting inramat på hans karakteristiska vis. Jag kan inte riktigt tala för honom, jag är en väldigt liten del av den filmen och den världen.

Med Batman-trilogin (i vilken The Dark Night Rises utgör den sista) och storfilmer som Memento (2000), Inception (2010) och Interstellar (2014) har den brittisk-amerikanske demonregissören Christopher Nolan blivit en av sin generations klarast lysande namn. Hans nio filmer har spelat in sammanlagt 4,2 miljarder dollar och resulterat i 26 Oscarnomineringar och sju statyetter. Filmerna berör ofta filosofiska och sociologiska ämnen, livets så kallade stora frågor, med en slags icke-linjär berättarkonst som inte sällan innefattar flera labyrintiska handlingar. 

Att Christopher Nolan skulle gå i Francis Ford Coppolas och Steven Spielbergs fotspår och göra sin generations Apocalypse Now eller Rädda menige Ryan fick filmälskare världen över att gå ner i spagat av upphetsning.

Filmen utspelar sig under andra världskriget och handlar om Operation Dynamo, även känt som "Evakueringen av Dunkerque", i sin tur känt som "Miraklet vid Dunkerque". En insats mellan den 26 maj och 4 juni 1940 som räddade livet på 338 226 brittiska och franska soldater som hade strandat vid den franska hamnstaden Dunkerque, omringade av den tyska armén.

På rollistan får Tom Hardy sällskap av bland andra KennethBranagh, Mark Rylance och Cillian Murphy. Han får även sällskap av Harry Styles, känd från det inte så krigskompatibla pojkbandet One Direction, som ska begå skådespelardebut.

Som seden bjuder är det strikt förbjudet för alla inblandade att avslöja information om Christopher Nolans filmer före premiären, men utan att gå in på detaljer minns Tom Hardy filminspelningen i generella termer.

– Ännu en gång fick jag se en klassisk Chris Nolan-filminspelning. Det är en fröjd att jobba med honom, han är enastående. Med Dunkirk återvänder han till slaget om Storbritannien som ju är ett klassiskt filmtema, så i det avseendet känns den som en gammal film från efterkrigstiden, fast med moderna möjligheter, som imax-kameror. Jag fick gåshud när jag såg trailern så jag ser mycket fram emot filmen. 

Mer än så hinner Tom Hardy inte berätta om sommarens stora kioskvältare. En kvinna ur Hardys stab sticker in huvudet i sviten på Four Seasons i Beverly Hills där sen eftermiddag börjat närma sig tidig kväll och bönar honom om att avbryta intervjun. Mötet med filmstudion några kvarter bort har redan börjat. Tom Hardy undrar om vi har allt vi behöver och tackar för samtalet.