Krönika: Är det otrohet att titta på porr?

Under en me too-diskussion har min kompis – i förbifarten – råkat nämna att han då och då konsumerar pornografi. Hans nya flickvän blir svart i blicken.
– Kollar du på porr?
– Eh … Ja, det gör alla killar. 

Alla män kring bordet skruvar på sig. Flickvännen gör det glasklart att hon betraktar hans porrtittande som otrohet. Trots ett flertal putslustiga överslätningsförsök repar sig parmiddagen aldrig och någon timme senare ligger jag hemma i sängen och låtsassover för att slippa min frus följdfrågor.

Otrohet är knepigt. Det finns inga regler eller grundlagar, ingen rationalitet. Allt handlar om känslor, tolkningar och svartsjukenivåer. Vissa delar ut gult kort för en blick, medan andra kan låta ett konferensknull passera.

Det finns folk som inte ser sex med prostituerade som otrohet, med motiveringen att det garanterat är känslobefriat. Andra kan känna sig svikna av en partner som dansar med andra till låtar som är "deras". 

Bill Clinton ansåg inte att oralsex med praktikant var att betrakta som äktenskapsbrott – medan min kompis nya tjej alltså betraktar onani till vuxenfilm som otrohet. (Det hade varit intressant att höra hennes syn på självbefläckelse till inre bilder, men det var inte riktigt läge att fråga ...)

Första fasen i en relation kan vara skakig, tills man klurat ut var gränserna går. Få frågar en ny kärlek vad hon anser om oskyldigt kaffebryggar-flörtande med Anneli på ekonomin. Generellt brukar otrohetsribban höjas när folk skaffar barn ihop. Ett eventuellt uppbrott blir dyrare, smärtsammare och berör fler än två, därför står man ut med mer skit.

Mobiltelefonen är förstås den otrognes värsta fiende. Det är omöjligt att sopa igen samtliga digitala fotspår, man vet aldrig när en förflugen dick pic dyker upp i fel display. Fråga Anthony Weiner, Hillary Clintons före detta högra hand, som fick sin politiska karriär spolierad eftersom han inte kunde sluta messa oönskade bilder på sina genitalier. Och något som där-emot är grundlag är att folk som misstänker att de blir bedragna alltid skannar av partnerns telefon. 

Och om inte partnern avslöjar dig kan det vara en patosstinn hacker. Som när otrohetssajten Ashley Madison hackades och nätet fylldes av komprometterande information om de 37 miljoner medlemmarna. Situationen satte fingret på en av internets stora kontraster: Aldrig tidigare har det varit så lätt att göra saker som man inte vill att andra ska få reda på. Och aldrig tidigare har risken för att åka fast varit så stor. 

Apropå mobiltelefoner. Om din käresta plötsligt kliver ur Facebook och Instagram bör alla varningsklockor ringa. Visst, det kan vara ett försök att befria sig från de sociala mediernas tomma kalorier – men det kan lika gärna handla om att minimera riskerna för att få ett dubbelliv upptäckt. 

Jag ska inte moralisera. Men jag förstår verkligen inte hur folk orkar vara otrogna. Allt extraarbete. Den ständiga oron över att bli upptäckt. Vetskapen om att ett enda litet misstag kan stjälpa hela tillvaron.

Är det verkligen värt det?