Ledare: Claes Juhlin om att bära pyjamas på Manhattans gator

Större delen av sommaren 2017 spenderade jag hos en vän i New York. Jag var inneboende i hans – med Manhattanmått mätt – närmast enorma lägenhet. Medan min vän dagligen gick till jobbet så var det upp till mig att disponera såväl våningen som den avlånga ön precis som jag ville. Att konstatera att det är trevligt att vara i New York är givetvis att sparka in en vidöppen dörr, men att besöka denna stad sommartid innebär emellertid vissa stilmässiga utmaningar. För att tala klarspråk: Det var 34 grader varmt och 95 procents luftfuktighet.

Den enklaste utvägen hade många gånger varit att barrikadera mig med en bok i mitt sovrum med luftkonditioneringen fullt pådragen – vilket jag ibland också gjorde – men jag var samtidigt i New York! Platser behövde upptäckas, museer besökas, mat inmundigas. Att gå runt på Upper East Side i shorts, T-shirt och badtofflor hade under omständigheterna helt klart varit det mest bekväma, men det är inte min grej.

Svaret på min stilmässiga bön skulle i stället bli den New York-baserade amerikanske konstnären Julian ­Schnabel. Neoexpressionisten Schnabel har sedan sitt stora genombrott 1979 haft en fäbless för lite finare pyjamasar, något som konstnärens exfru Olatz López Garmendia slog mynt av när hon lanserade varumärket som bär hennes förnamn. Från dess lokaler i West Chelsea förser Olatz världens mest kräsna narkoleptiker med såväl säng- som sovkläder.

Det är också en 600-dollars Olatz-pyjamas som Schnabel bär på den New York Times-bild jag ser under frukost en osedvanligt varm lördagsmorgon. Jag sätter apelsinjuicen i halsen av uppenbarelsen: Det är givetvis en luftig pyjamas jag ska glida runt i! Jag ska erkänna att varumärket Olatz aldrig var något riktigt alternativ. Det kändes just då som en onödigt stor investering i detta, om vi ska vara ärliga, stilexperiment. I stället blev det klassiska WASP-templet Brooks Brothers utpost i hörnet av 86:e och Madison Avenue (det är så här långt upp på Manhattan jag helst rör mig).

Jag hinner bara kliva innanför dörren innan en grånad man har radat upp fyra olika pyjamasar på disken framför mig. Jag väljer en mörkblå variant i seersucker och beger mig mot provhytten. 15 minuter senare är jag på väg tillbaka till lägenheten för att ikläda mig mitt nya schnabelfierade jag. Från den morgonen var jag ett med pyjamasen.

Dagtid bar jag den till enfärgade Vans slip-ons (även denna detalj stulen av Schnabel) och kvällstid kunde jag klä upp den med Belgian Shoes och kavaj över (japp, även detta kommer från Schnabel). En kväll satt jag ensam och åt på uteserveringen till den snobbiga lilla restaurangen Amaranth när en solbränd man i 100-årsåldern pekade på mig med sin käpp och konstaterade till sin fru – en yngre förmåga runt 80 med rosa kashmirtröja runt axlarna:  "Looks nice … Very comfortable."

Likt Leo DiCaprio i The Great Gatsby höjde jag mitt cocktailglas mot paret och nickade belåtet. I King nummer 7 har vi en lång intervju med konsthandlaren Verner Åmell. Låt inte det faktum att Åmell verkar vara mer intresserad av de gamla mästarna och kritstrecksrandiga kostymer än Schnabel och pyjamasar hindra dig från att läsa den utmärkta artikeln.

Vi har umgåtts med en av världens främsta kockar, omslags­personen Björn Frantzén, som onekligen verkar ha en närmare relation till kök än till sovrum. Som om detta inte vore nog har vi även tagit ett helhetsgrepp runt sommarmode, och även där verkar pyjamasarna lysa med sin frånvaro. Bör jag återgå till shorts och T-shirt?