Legenden om Vans: ”Jag är Tony Alva och vem fan är du?”

Betong smakar inget vidare. Särskilt inte nedsköljt med dina egna framtänder och en rejäl klunk blod. Det här vet varenda skejtare som någonsin försökt droppa in i en urtömd pool, men missat grovt och fått använda ansiktet som stötdämpare.

Därför är det en god idé att skydda sig så gott man kan. Och att ha så torrt på fötterna som möjligt – både bildligt och bokstavligt. Eftersom din enda kontakt med underlaget går genom ett par undflyende gummihjul, via en gummipackning i truckarna och genom plywood och grepptejp i själva brädan till sulorna på dina skor gör du bäst i att vara noggrann med vad du har på fötterna. Det gällde då, det gäller nu.

Det luktar sött på parkeringsplatsen utanför den stora, ambulerande skejtparken Downtown Showdown i Amsterdam. Det är en säregen blandning av mariujanarök, pommes frites och återupphettad frityrolja från en doughnut truck som parkerat i närheten. Ute i luften är det nästan 40 grader varmt och kanalerna dallrar i den upphettade asfaltsluften framför huvudingången till Westergasfabriek, där eventet hålls. Trottoarkanterna utanför är regnbågsfärgade efter att hundratals curbslidande brädor nött ner sina motiv mot gatstenens kanter. Asfalten är prickig av rester av handrullade spliffar.

Själva tävlingsområdet består av fyra olika tematiserade miniparker, där skatemärkena Palace, Blueprint, Flip och Antiz byggt sina egna tävlingsmoment. Längs ena långsidan av det inhägnade området är ett stort, schackrutigt tält uppställt. Det luktar lika sött härifrån. Men nu är doften snarare nygräddat än nyrökt. I ett hörn står en man, vänd med ryggen mot mig och sköter vad som ser ut som ett stort våffeljärn. Mannen heter Steve Van Doren, och är son till legendariske Vansgrundaren Paul Van Doren. Det är Vans som är huvudsponsorer för Downtown Showdown. Och att Van Doren står och gräddar våfflor är ingen slump.

– Jag tänkte jag ville bjuda på det bästa vi har, säger han och flinar. Våfflor är lite av vår grej på Vans, kan man säga.

Vi kommer snart komma till varför.

1966 slog Steves pappa Paul Van Doren och hans tre partners för första gången upp dörrarna för allmänheten till sin lilla skobutik på 704 E Broadway Street i Anaheim, Kalifornien. Legenden säger att man bara hade hunnit tillverka ett par av varje skomodell man hade i skyltfönstret och att resten av skokartongerna i butiken var tomma. När de första kunderna kom in och köpte skor var man tvungen att be dem komma tillbaka senare på dagen för att hämta dem. På så sätt hann Van Doren och hans kompanjoner tillverka de önskade modellerna.

– Det är faktiskt sant. Vid öppningen hade pappa travat upp runt tio rader med tomma kartonger i butiken. Sexton personer kom in under dagen och beställde skor. Samtliga fick komma tillbaka dagen efter och hämta ut skorna. Jag tror det tog ungefär fyra dagar för dem att fylla upp alla tomma kartonger med skor, berättar Steve Van Doren.

Det unika med Van Dorens skor var sulan, vars karaktäristiska våffelmönster är anledningen till att Steve står och gräddar frasiga efterrätter i Amsterdam. Paul Van Doren hade länge experimenterat med en typ av sula som skulle vara stabil nog att skejta med, samtidigt som den inte fick väga för mycket. Man ska betänka att dåtidens skateboards inte riktigt såg ut som idag, och att man gjorde en helt annan typ av trick på dem. Sextiotalsbrädorna var små, hårda och hade inte dubbla kickar. De slet hårt på skorna, som ofta sprack på mitten. Men Van Dorens skor var annorlunda.

– Min pappa var nästan besatt av kvalitet. Det var därför han gjorde formarna till våffelsulorna dubbelt så tjocka som till exempel konkurrenten PF Flyers. Faktum är att de nog var de tjockaste sulorna som fanns just då – åtminstone när det kommer till skateboardskor. Han satsade också på bästa sortens kanvas till ovandelen på skorna och sydde dem med nylontråd, som är typ det starkaste som finns. Dessutom var det grymt tjockt gummi på utsidan av sulorna. Skorna skulle vara lika outslitliga som Sherman-tanks. De var verkligen slitstarka och varje kund som köpte ett par skor var tvungen att berätta för sina polare var han fått tag i dem. Eftersom skorna verkligen höll vad han lovade så spred sig ryktet som en löpeld bland södra Kaliforniens skate- och surfcrews, säger Steve Van Doren.

I början av 70-talet var Ocean Park i Santa Monica mer känt som Dog Town. Eller, rättare sagt, ett område i Ocean Park – som i grunden är en medelklass-stadsdel belägen ett stenkast från Stilla havets stränder – kallades av de boende för "Dog Town "på grund av att det var helt övergivet. Detta var så klart guld för traktens äventyrliga ungdomar som tog med sig brädorna dit och utmanade sin egen rädsla och dumdristighet bland all övergiven bråte. Eftersom södra Kalifornien alltid varit ett epicentrum för surfkulturen var det en naturlig födelseplats för skateboarden också. Det var här, i Ocean Park, som Tony Alva, Stacy Peralta och Jay Adams med flera startade det legendariska skatecrewet Z-boys, vars framfart har skildrats mycket gripande och träffsäkert i Catherine Hardwicke och Stacy Peraltas episka film Lords of Dogtown från 2005. Men just Tony Alvas inflytande över skejtkulturens historieskrivning sträcker sig längre än till de fantastiska frontside airs han sägs ha varit först med att klara. Han kan nämligen lägga till med skapare av världens första – och ännu existerande – skejtsko. Givetvis made by Vans. Det var Tony som kom till Paul Van Doren med ett förslag på hur man kunde modifiera Vans klassiska modell Authentic för att göra den mer anpassad till dåtidens skejtteknik.

Kan du berätta hur det gick till när ni började med skejtskor?

– Tony Alva och Stacy Peralta kom till oss i mitten av sjuttiotalet och ville specialbeställa skor i andra färger än de vi hade och i lite andra typer av material än standard bestämde vi oss för att lyssna på hur de ville ha det och försöka hjälpa dem. Vi la till extra stoppning som skydd för anklarna så inte dessa skulle krossas när brädan kom tillbaka med full kraft och slog in i fotlederna när du ramlat i botten av en pool. Dessutom förstärkte vi hälkonstruktionen och slängde på "Off the Wall"-dekalen på bakkappan. 1976 lanserade vi skomodellen Sk8-Hi. Eftersom vi tagit fram skon tillsammans med världens bästa skejtare, visste vi att skon skulle funka för brädåkning. Och de älskade den, berättar Steve Van Doren.

Resultatet blev så lyckat att det fortfarande idag är en del av själva den ekonomiska grunden till att Vans kan vara huvudsponsor för ett jätteevenemang som Showdown Downtown i Amsterdam. Det finns inget annat företag i branschen som verkligen på samma sätt har förtjänat rätten att använda "The Original Skateboard Shoe" som ett epitet för sin uppfinningsrikedom.

Efter denna, inledande förälskelse har Tony Alvas och Vans relation mer tagit formen av ett äktenskap. I över 40 år har Alva varit ansikte utåt för Vans och han är givetvis själv på plats i Amsterdam för att representera Vans och sig själv och dela med sig av sina erfarenheter – även om han inte deltar i själva tävlingsmomenten. Men efter att tävlingsdagen är över tar den gamle rebellen själv över Flip-rampen som står uppställd i en av de gamla gasklockorna i Westergasfabriek. Iklädd en sliten munkjacka, kritstrecksrandiga kostymbrallor, Vans-skor och sina karaktäristiska dreadlocks visar han att gammal fortfarande är äldst – brädan sitter som klistrad under våffelsulorna. När han, till synes helt oberörd av ansträngningen, plockar upp brädan och sätter sig ner för att dricka en flaska vatten, får jag en pratstund.

1974 var du, tillsammans med Peralta, världens bäste skejtare. Vad var det som fick dig att inleda ett samarbete med just Vans, du kunde ha valt vem som helt?

– Vet du vad, jag kan inte sticka under stol med att jag, under en stor del av mitt liv levt efter devisen "Jag är Tony Alva och vem fan är du?" följt av "Om jag inte har någon personlig vinning av dig så kan du dra åt helvete!". På den tiden hade jag vinning av Vans, men jag gillade också attityden hos företaget. De hade samma rebelliska framtoning som jag själv.

För mig framstår du lite som skateboardvärldens svar på Iggy Pop – du gör vad du vill och tar ingen skit. Hur funkar det i samarbete med ett världsmärke som Vans?

– Tack, ja, både jag och Iggy har ju onekligen haft "lust for life", hehehe. Men det är en jämförelse jag gillar. Större delen av mitt liv har jag lavinartat konsumerat saker i illusionen att de ska få mig att må lite bättre. Det har varit allt ifrån sex, droger och alkohol till prylar och kläder. Men jag var också idealist. Jag gillade Paul och vad han försökte göra med Vans. Han hade en liknande attityd som jag till mycket, och så gillade han kvalitet. Och han var inte girig! Jag kan inte nog understryka de negativa sidorna av girighet. Idag lever jag efter livsdivisen KISS. Det står för Keep it simple, stupid. Tak över huvudet, mat på bordet och möjligheten att få vara nära de man älskar är allt du behöver som människa. När det kommer till Vans tycker jag att de har en rock 'n' roll-utstrålning som är så långt ifrån ESPN och "Corporate America" du kan komma. Kolla på min polare Steve. Han går bara klädd i hawaii-skjortor, shorts och Slip-ons.

Vilka är dina favoritåkare idag?

– Jason Dill och Ave (Anthony Van Engelen, reds anm) är fantastiska. Jag ser mycket av mig själv i deras attityd till åkningen, branschen och livet. De har en tydlig "fuck-off" mentalitet som passar mig – och Vans, uppenbarligen – eftersom de åker för oss.

Jag såg att du fortfarande har kvar en hel del av de gamla takterna. Hur mycket åker du nu?

– Så mycket jag kan och så ofta jag kan.

Förutom att ambassadörer som Tony Alva hjälpte till att ge klirr i kassorna fick Vans en oväntad, men extremt välkommen extra skjuts i och med blockbusterfilmen Fast Times at Ridgemont High, som kom ut 1982. Filmen handlar om ett gäng ungdomar från södra Kalifornien som gör det ungdomar i södra Kalifornien gör: knullar, knarkar och surfar. Huvudrollen spelades av Sean Penn som över en natt blev en tonårsidol av episka proportioner. I filmen bar han ett par schackrutiga Slip-ons från Vans, vilket såg till att ge företaget en orderingång av närmast lika episka proportioner.

Hur kom ni på idén med schakmönstrade skor?


– I slutet av sjuttiotalet lade jag märke till att många ungdomar målade den vita gummisidan på skorna i schackmönster. Så det hela började med att vi gjorde detta direkt från fabrik. Efter en tid utvecklade vi mönstret till att omfatta hela kanvasskon. Samtidigt fick vår PR-tjej Betty Mitchell en förfrågan från Universal Studios om vi inte kunde tänka oss att sponsra med skor till deras kommande ungdomsfilm Fast Times at Ridgemont High. Det tyckte hon lät kul så vi skeppade iväg ett gäng schackrutiga Slip-ons till dem. De hade aldrig sett något liknande och älskade skorna så mycket att de till och med frontade med dem på promotionmaterialet. Dessutom finns det ju en fantastisk scen där Sean Penn, eller Jeff Spicoli, som han heter i filmen, slår sig själv i huvudet med vår sko. Vi sålde miljoner med skor efter det, säger Steve Van Doren.

Hur många gånger har du sett filmen?

– Oj, minst 50 gånger tror jag. Jag träffade faktiskt Sean Penn senare, i samband med att vi var med och gjorde Lords of Dog Town och det var rät kul att äntligen kunna få tacka honom för vad Spicoli gjorde för Vans. Mitt liv hade sannerligen sett annorlunda ut om det inte vore för den filmen.

Även om eventet i Amsterdam är en rejäl styrkedemonstration har det inte alltid varit high fives och meterhöga glädjeollies i Vansborgen i Cypress, Kalifornien. Under 80-talet började man gå ifrån sitt renodlade koncept med ett fåtal modeller som gick att få i olika varianter, till att börja tillverka alla möjliga sorters sportskor. Resultatet blev katastrofalt, med skenande kostnader, minskade intäkter och ett reellt konkurshot.

– Det som hände var att min pappa, som var en rätt så ovanlig kombination av fabrikör och fabrikant, det vill säga; han var både bra på att tillverka saker och ta betalt för dem, ville trappa ner sitt engagemang. Han tyckte att företaget var bra rustat för framtiden. Min farbror Jim var vd då och jag tror att han missbedömde vad Vans var – och är. Han ville vara Nike, typ. Därför började han satsa på löparskor och fortsatte med att utveckla, basketskor, baseballskor, fotbollsskor, tennisskor, fallskärmshopparskor, wrestlingskor och till och med break-danceskor? Du fattar. Det gick över styr, helt enkelt. Inga av de här skorna gjordes i USA, utan tillverkades i fabriker i Asien och Europa. Det var alla bra skor, men det kostade en förmögenhet att tillverka dem. Alla pengar vi tjänade på våra skejtskor plöjdes ner i de här andra skomodellerna. Och de sålde inte. Till sist fick banken nog och krävde in alla pengar man lånat ut, berättar Van Doren.

Resultatet blev att Jim fick lämna företaget och att Paul Van Doren, som vid den tiden hade gått i pension, fick komma tillbaka och försöka styra skutan på rätt köl igen. Han införde sexveckorsplaner där varje utgift balanserades mot intäkterna. Den beska medicinen hjälpte och företaget kunde räddas. 1987 var den värsta krisen över och året efter valde Paul Van Doren att sälja hela sitt livsverk. Köpare var ett företag som hette McConval-Deluit och som snabbt såg till att Vans introducerades på börsen.

Under nittiotalet, när ekonomin återigen tillät det, började Vans på nytt ge sig in i eventmarknadsföring. Den här gången valde man att koncentrera sina resurser på en ambulerande tävling och musikfestival som kallades för Warp tour.

– Anledningen till att vi började intressera oss för musiker och artister under nittiotalet var helt enkelt därför att många, speciellt inom punkscenen, faktiskt redan använde Vans-skor. Till exempel så hörde grabbarna i Pearl Jam själva av sig till oss och undrade om vi inte junde fixa ett par speciella, rostfärgade skor till dem. Vi gjorde 10 par åt dem. Detsamma hände med Red Hot Chili Peppers, som också fick specialdesignade varianter av Skate Hi, Low och Old School, säger Steve Van Doren.

Hur ser framtiden ut för Vans?

– En sak är säker: Vi har lärt oss vår läxa. Vi kommer aldrig att försöka tillverka skor med luftkuddar och sådana tekniskaka konstnummer. Vi försöker istället att vara kreativa med de material vi kan och är bekväma med. Dessutom har vi en enorm backkatalog med unika modeller och prints som vi kan återlansera. Det kommer kunna hålla oss på banan långt in i framtiden.

Vilken av alla era klassiska modeller tycker du bäst själv bäst om?

– Tveklöst våra schackrutiga Slip-ons. De passar till alla situationer – folk köper dem till och med för att ha på sig på sina bröllop.

Läs mer: Vinn en resa till House of Vans i London