Ola Salo – skandalernas man

Det är den 22 oktober 2006 och Washington visar upp sig från sin mest förföriska sida. Luften är sensommarvarm, solen blänker i Potomac River och i den svenska ambassadens trädgård  – ett stenkast därifrån – är det fest. Ambassadör Gunnar Lund har bjudit in ett par hundra personer för att fira invigningen av den nya ambassadbyggnaden och Carl Bildt och flera andra svenska och amerikanska politiker syns i vimlet. De enda som saknas är kungaparet, som befinner sig i stan men tvingats lämna återbud. 

Från den tillfälliga scenen bjuds det på modern svensk musik i form av The Ark. Föga anar någon att de sex smålänningarnas konsert fyrtioåtta timmar senare ska resultera i stora tidningsrubriker och tv-inslag på båda sidor om Atlanten.
– Det är någonting med överhet och diplomati som gör mig väldigt obekväm. Jag kände det redan dagen innan när jag var på ambassadens middag. I denna miljö av auktoritet väcks en djävul i mig som vill att saker och ting ska spåra ur för att det ska kännas lite friare, berättar Ola Salo när jag ett par månader senare träffar honom i Gula Studion i Malmö. Här, i en kitschälskares paradis fyllt av röda plyschsoffor, orangea plastkristallkronor och tjocka, mörkgröna mattor, tar The Arks fjärde album sin form.

Ola fortsätter:
– Det är ingen som har nämnt det, men det mesta jag sa den eftermiddagen var högst opassande. Jag skämtade om bilden av Amerika och Sverige och drev med ambassaden. Men jag gjorde det med ett glatt humör och alla hade kul och skrattade. Innan sista låten, när ett flygplan passerade lågt ovanför oss, tittade jag upp och sa ”i det här landet vet man aldrig vart planen är på väg”. Och där borde jag förstås ha satt punkt. Men i linje med mitt trotsiga humör var jag tvungen att tillägga ”Vita Huset”. 

I samma stund som Ola stiger av scenen inser han att han gått för långt.
– Först var det bandet som tyckte att jag skämtat lite väl hårt. Sen kom arrangören och sa att allt gått jättebra, ”men vi har ett litet problem, man kan inte skämta om flygplan som kör in i Vita Huset”. Men sen hände inget mer den dagen.
Till skillnad från dagen efter.

Morgonen därpå ringer Washington Post och vill att Ola ska förklara sina uttalanden. Han ber om ursäkt och beklagar att hjärnan och munnen inte hade direktkontakt vid tillfället. Ursäkten har dock ingen effekt. ”Kan detta skada Sveriges relationer med USA?” frågar sig Washington Post i artikeln och redan samma kväll toppar Fox News sina nyhetssändningar med ”det svenska bandet som skämtar om 11 september-attacken”. Därifrån sprids nyheten vidare till svensk media. ”Ola Salo skämde ut kungaparet”, hävdar Expressen. ”The Ark hånade presidenten, nationen och dess offer från 11 september”, kontrar Aftonbladet.   

Under den följande veckan är Ola en jagad man. Dagstidningar, tv-soffor och debattprogram i både USA och Sverige söker honom febrilt. The Arks hemsida fylls med hot och de klubbar där bandet är inbokade att spela de kommande dagarna tvingas ordna med extra security. I det läget beslutar sig Ola för att avbryta turnén.   
–  Det var många jobbiga känslor ett tag. Framförallt när jag fick veta att det jag sagt skulle kunna betraktas som ett hot mot USA:s säkerhet. Allt blev bara så absurt att jag bestämde mig för att en timeout.

Det är inte första gången prästsonen Ola Salo rör upp känslor. Redan som liten pojke upptäckte han hur vansinnigt roligt det var att i prästgårdens lättchockerade miljö säga saker man egentligen inte fick säga – och komma undan med det. Det var förstås ett sätt att synas och provocera, men leken blev om möjligt ännu roligare när han började väva in sina provokationer i en stor portion charm och på så sätt fick pensionärerna på kyrkans syföreningsmöten att tycka om honom. 
Sin första kontakt med popmusik fick han som tioåring vid fiskdammen på Rottnes årliga basar – i form av ett samlarkort på Gene Simmons som låg i påsen han fiskade upp. Bilden på den eldsprutande Kissbasisten med viftande tunga och blod rinnande ur munnen gjorde ett bråddjupt intryck och från den dagen var Ola alltid Gene Simmons när syskonen lekte charader. Det skulle dock dröja många år innan han hörde Kiss för första gången. Det musikaliska inslaget i Olas värld kom istället från pappas psalmer.
– Det är därför sånger som är mer än bara en sång – vare sig det är kampsånger, nationalsånger, psalmer eller hits – rör mig så på djupet. Det är magiskt när de blir något universellt som förenar människor. Jag eftersträvar detsamma med The Ark – en låt som inte blir mer än ett albumspår är ett misslyckande. Ögonblicket när en låt får fäste och publiken tar över sången är en otrolig känsla. Det är som när man springer med en drake och plötsligt känner hur vinden tar tag i den. Då vet jag att jag har gjort mitt jobb.

Men vägen till egna allsångslåtar har varit både lång och kantad av besvikelser. Bibelns utlovade mirakel syntes aldrig till och det enda den lilla industristaden kunde erbjuda var en kvävande tristess och en känsla av utanförskap. I Leari Ljungberg och Jepson fann Ola två vänner som kände exakt likadant. Tillsammans lyssnade på 60- och 70-talsmusik och drömde sig bort till ett liv som rockstjärnor ända tills de en dag bestämde sig för att bilda ett band. Året var 1996.   
–  Jag var väldigt inspirerad av uppenbarelseboken så jag föreslog att vi skulle heta The Ark för att rädda… ja, om inte världen från undergång så i alla fall oss själva från tristessen i Rottne.

Ett år senare flyttade Ola, Leari och Jepson till Malmö där Martin Axén och Sylvester Schlegel anslöt sig till bandet. En lång och stundtals hopplös period av oräkneliga småklubbar och fritidsgårdar runt om i Skåne inleddes. Flera gånger var de på väg att ge upp. Att vara ett litet band kändes inte alls rätt för The Ark.
– Redan då var vi ett band med stora ambitioner som tog stor plats och sjöng om stora saker. Därför var vi aldrig bekväma i rollen som ett litet band. För små band med små gester är fritidsgårdar säkert okej. För oss innebar det bara att jag slog i någons gitarrhals varje gång jag sträckte ut armarna.

Skivbolagen i Stockholm förhöll sig länge kallsinniga till The Ark. ”För fjolligt”, ”för teatraliskt” och ”för bombastiskt” var några av kommentarerna efter deras första showcase i huvudstaden. Till slut förbarmade sig en liten underetikett till Virgin över The Ark och med obefintlig budget gav de ut bandets debutsingel ”Let Your Body Decide” våren 2 000. Till skivbolagets förvåning letade den sig in på Tracklistan och det räckte för att The Ark skulle erbjudas en albumdeal.

Med singel nummer två, ”It Takes A Fool To Remain Sane” och debutalbumet ”We Are The Ark” kom det efterlängtade genombrottet. Sverige visade sig vara svältfött på ett icke-ironiskt Queen för 2 000-talet och innan årets slut var The Ark ett av Sveriges största band som med lätthet intog arenascenerna de så länge drömt om och sålde dubbel platina. Av bara farten erövrade de även resten av Skandinavien och Italien. Och längst fram stod Ola Salo; den charmiga folkhemsprovokatören, publikdomtören och allsångsledaren det inte gick att tycka illa om. Hans strategi för att nå sin unika position i svenskt musikliv påminde inte så lite om den han använde under syföreningsmötena femton år tidigare. Den var bara en aning förfinad. Queerteorier, frågor om normalitet och kamplåtar om homoadoption packades effektivt in i tätförslutande glitter, ett par fågelvingar och ett stort, oemotståndligt leende – vilket resulterade i spelningar på alltifrån rökiga musikklubbar till Allsång på Skansen.

De två följande albumen, ”In Lust We Trust” och ”State Of The Ark”, befäste deras ställning och idag är The Ark lika självklara i svenskt musikliv som fylleskandaler i en säsong av Big Brother. Till skillnad från många andra band väljer Ola och The Ark att vända sig mot den stora massan istället för till några få utvalda. De har både Bingolotto och Allsång på Skansen i bagaget och toppar det i år med Melodifestivalen.

Skulle du kalla dig själv för folklig?
– Jag har valt ett folkligt format. Jag gör populärmusik och ger ut skivor med hits. Så ja, jag är folklig. Men jag tar väldigt illa vid mig när jag blir avfärdad på grund av min folklighet. I synnerhet eftersom de som har svårt att acceptera mig ofta kommer från samma alternativa kultur som jag själv. Men jag gör inget fel. Det är fördomen om att det folkliga inte kan vara bra som är fel. Att bara vilja nå ut till en sluten krets av människor är unket. Jag vill kommunicera med så många som möjligt och göra filosofiska tankar lättillgängliga.
Finns det en gräns för hur folklig du kan bli?
– Jag har passerat den gränsen med Melodifestivalen. Fast jag är inte rädd för att betraktas som töntig. Klassiska rockartister har alltid tangerat det töntiga. Se bara på Angus Young i skoluniform, Freddie Mercury i shorts och hängslen och Bowie i trikåer. Rock handlar om frihet. Det var ju därför den uppstod.
Hur stora kan The Ark bli?
– Skamlöst stora. Det är inte många som kan hantera rollen som arenaband. Vi kan det. Därför är det vår plikt och skyldighet att bli så stora som möjligt.
Vilka svenska band känner du samhörighet med?
– Givetvis Melody Club eftersom vi kommer från samma kompiskrets i Växjö. Sen gillar jag även killarna i Mando Diao och Sugarplum Fairy. Håkan Hellström har jag ett speciellt förhållande till eftersom vi ”växte upp” samtidigt. På elektronikascenen finns det flera band som känns besläktade med oss, även om deras musik är väldigt annorlunda. Fox And Wolf har till exempel en härlig estetisk filosofi. Similou, Lo-fi Funk och Pikko är andra band från den scenen som imponerar på mig.

Att följa The Arks arbete i studion är en avslappnad, för att inte säga hemtrevlig, upplevelse helt befriad från deadlinestress. Det dricks hinkvis med te, mumsas på kanellängder och bollas idéer med producenten Marco Manieri som tronar vid mixerbordet iklädd skjorta och fluga. Jargongen och skämten är så knastertorra att det utfärdats brandfara i kvarteret.

The Ark är i alla avseenden ett band. Men den naturliga medelpunkten är givetvis Ola Salo. Eller för att tala klarspråk: diktatorn. Ola menar att alldeles för många band har en inbyggd skräck för diktatorssituationen. Sedan han slutade skämmas för sin ledarroll har tillvaron blivit mycket enklare.
–  Jag tar ett ansvar för det jag vet något om. Har man en begåvning ska man använda den. Visst skriver jag i princip allt material och jag föredrar att göra det själv. Men alla är välkomna att bidra. Att jag har en given fronfigurroll i bandet är något de andra bara tycker är skönt. De slipper ju allt extrajobb det innebär.
Medan Ola och jag pratar hörs halvfärdiga låtskelett från studiorummet. De avslöjar en lycklig återförening med det storslaget bombastiska och ett avsked till förra plattans flirt med ett mer återhållsamt new wave-sound. The Ark 2007 handlar åter igen om more is more.
– ”State Of The Ark” präglades av en massa förbud. Det fick till exempel inte förekomma några flyglar och gospelkörer. Den här gången finns inga såna regler. Vi vill göra en grandios arenaplatta. Jag känner inte längre att jag måste hitta på något nytt varje gång för att ha ett existensberättigande. The Ark är en institution i svenskt musikliv, vi har skapat en egen tidlös nisch. Därför är vi aldrig helt rätt, men heller aldrig helt fel. Vi kan fortsätta göra såna här skivor hur länge som helst.
Är det ens lönt att släppa album idag?
– Jag tror det är lönt för ett band i vår position. Men bara ett kort tag till. Albumformatet kan nog överleva CD-skivans död, förutsatt att man spelar musik som gynnas av albumformatet.

Ett par dagar senare följer jag med Ola till ett möte i Stockholm. Sällan har jag träffat en person som är så nyfiken, så odelat positiv och framförallt så lyckligt omedveten om sin omgivnings signaler. Ola älskar att prata. Länge, passionerat och välartikulerat. Inget kan stoppa honom. De övriga mötesdeltagarnas allt mer ihärdiga försök att avrunda mötet i kombination med otåligt penntrummande på bordet passerar obemärkt förbi. Istället tar han bara ett djupt andetag, tittar upp i taket, kliar sig i skägget och inleder en ny, lika lång som fascinerande utläggning om likheterna mellan zeppelinare och The Arks nya album, om sjutiotalets tolkning av art deco eller vad det nu kan vara som rör sig i hans huvud för stunden.
Jag frågar honom efteråt hur han kombinerar sina filosofiska sidor med all din business, alla förhandlingar och ekonomiska beslut som är en del av vardagen när man leder ett av Sveriges största band.

– Jag har en skärpt manager som jag kan lasta över mycket av det på. Dessutom har vår gitarrist Martin blivit något av bandets interna manager som tar hand om det organisatoriska. Det gör att jag har mer tid för det konstnärliga och filosofiska. Men ibland glider de båda världarna ihop och då är jag väldigt engagerad i besluten.
Ola Salo älskar som sagt att prata. Våra möten resulterar i många timmars samtal och jag har material fullt tillräckligt för att skriva en bok om hans värld. Men vid ett tillfälle sinar ordflödet och de långa, målande utläggningarna. Nämligen när jag vill tränga in i hans privatliv. Han hävdar envist att det inte existerar något sådant. Och i synnerhet inget festande. Sju år efter The Arks första stora turné tillsammans med Kent – ett spritdränkt korståg genom Sverige – har han fått nog av det. Allt han gör är att jobba.

– Jag identifierar mig så mycket med mitt jobb och min karriär att jag glömt bort att ha ett privatliv. Jag har inga ursäkter för att inte jobba jämt. Det är inte ens roligt att vara ledig.
Men någon gång måste du ju vara ledig. Vad gör du då?
– När jag får den frågan brukar jag hitta på något. Jag säger att jag går på bio.
Men idag ska vi tala sanning. Vad gör du?
– Jag går på bio… Nej, men jag tänker faktiskt skaffa mig ett privatliv i år. Jag tror det skulle vara nyttigt för mig. Förhoppningsvis tillbringar jag mer tid i stugan på landet och lär mig massor om svamp, örter och matlagning.
Är du en diktator även privat?
– Nej, jag tror att mina vänner skulle beskriva mig som bestämd men omtänksam.
Är du en jobbig person att leva med?
– Ja, det kan jag nog vara. Jag är alltid väldigt absorberad av mitt jobb och när jag har mina svackor kan jag bli väldigt svartsynt. Dessutom är jag glömsk och dålig på att passa tider.
Lever du tillsammans med någon just nu?
– Det är min ensak.
Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv när du inte befinner dig i studion eller på turné?
–  Jag har ofta någon typ av möten. Sen försöker jag träna och styra upp de delar av mitt liv som försakas när jag jobbar, som min ekonomi, mitt hem och relationer med kompisar utanför bandet.
Går du ut någonting?
– Jag har slutat att gå ut slentrianmässigt. Mitt uteliv är i det närmaste obefintligt. Men ibland händer det förstås att jag träffar försummade vänner och hamnar på någon klubb.
– I USA har vi en kompis i LA som är väldigt skicklig på att snacka in oss på stora fester. Men för att det ska funka påstår han att vi måste anlända i stretchlimo. Så oftast tillbringar vi nätterna i någon hyrd limo på väg till något storslaget party någonstans.
Trivs du i stretchlimon och på jetsetfesterna?
– Jag tror mer på glam än på glamour. Men visst finns det något fascinerande med människor som har en självklar stjärnglans. Jag tycker själv att jag har den glansen. Hela det där livet är en teater och ska man vara en del av det måste man se till att ha roligt. Och det har jag. 
Något favoritminne från de tidiga turnéåren?
– I Italien känner vi en barägare som heter Ice och en gång när vi var vi där på min födelsedag lät han oss ta över hela baren. Vi blandade världens äckligaste drinkar och sprutade Tonic på alla gäster. När hela baren var blöt avslutade vi med att hälla ut kletiga sirapstillsatser på golvet så att man kunde åka kana genom hela stället. Men Ice var inte arg, han älskar sånt. Nästa gång vi hälsade på fyllde Jepsen år. Då fick han två levande ormar i en säck som present.
Idag lever du ett betydligt lugnare liv. Blev för mycket av det goda?
– Nej, men tjusningen med att dricka sig stupfull så fort någon ställer fram sprit försvinner ju efter några år. Det här är mitt liv och då måste jag hitta ett sätt att göra det hållbart. Festtricks som att springa runt nakna på torg klockan fem på morgonen ägnar vi oss dock fortfarande åt. Men vi har blivit bättre på att göra det när folk inte har kameror framme. Senast hände det på torget i Mariestad. Där låg bara en ensam uteliggare och sov på en bänk. Han vaknade och fick en show för livet.
Hur är ditt förhållande till media?
– Som en hund jag behöver i mitt yrkesutövande. Jag måste ständigt lära den disciplin så att den inte sover i min säng och äter upp min mat. Ibland, som just nu, kliar jag den bakom örat. Andra gånger drar jag åt i strypkopplet.
Känner du dig bränd av media?
– Ja, så fort jag inte får tid för mig själv. Det behovet fanns inte för fem-sex år sedan och därför brände jag ut mig då.
Vad spenderar du pengar på?
– Allt som är inspirerande. Böcker, film, musik och kläder. Det kan jag spendera hur mycket som helst på. I synnerhet scenkläder, för de är ju avdragsgilla. Jag önskar att jag kunde dra av riktigt dyra kostymer. Men skatteverket skulle aldrig gå på det, de vet ju vem jag är. Damkläder är det däremot inga problem med.
Ola Salo berättar att han är ”våldsamt intresserad” av mode. Han läser modetidningar, avgudar den utflippade designern Gareth Pugh och ritar egna kläder. Men när det gäller att klä sig till vardags har han ett stort bekymmer:
– The Arks otroligt höga klädambitioner hämmar mig som privatperson. Jag kan ju aldrig upprätthålla samma nivå till vardags. Därför blir det att jag väljer kläder som är neutrala och tidlösa. Jag trivs bäst i en strikt välkläddhet med skjorta, hängslen och kostym i sjuttiotalssnitt. Kavajerna ska ha axelvaddar och långa, breda slag. Dior och Acne har nyligen börjat göra såna modeller och det är jag oerhört tacksam för. Jag orkar nämligen inte springa runt och leta i second hand-butiker längre. 
Vem är din stilförebild?
– Utöver min pappa i prästkaftan är det superhjältarna i alla serietidningar jag läste som liten. Redan då fascinerades jag av idén att vara välklädd och anonym privat för sen byta om och bli en superhjälte i trikåer. 
Berätta om din garderob.
– Den är svart, praktisk och kroppsnära. Jag har väldigt många svarta tröjor och kostymbyxor och ännu fler impulsköp som jag aldrig använder. Men alla kläder har sin historia och jag tycker om dem allihop. Det är bara så svårt att hitta tillfällen när jag kan ha på mig mina handgjorda paljettblusar som är i det närmaste konstverk.
Hur ser drömgarderoben ut?
– Den består av sju kostymer. En för varje dag. Är man som jag halvt autistisk blir enkla livsfrågor som att välja kläder på morgonen oerhört förvirrande. Sju kostymer skulle göra tillvaron mycket enklare.
Ditt bästa klädköp någonsin?
– Ett par svarta high tops-kängor från Stacey Adams. Jag hittade dem i en skoaffär i Boston där det såg ut som att tiden stått still sedan femtiotalet. De liknar sekelskifteskängor och är antagligen så välgjorda att de överlever mig. Varje gång jag tar av mig dem vid flygplatsernas säkerhetskontroller får jag massor av komplimanger.

 

 

 

 

 Skjorta, Dior, 3 900 kr. Rosett av brett sidenband.

 

Foto: Fredrik Skogkvist, www.fredrikskogkvist.com