Sverrir Gudnason om fårskallar, sexscener och psykopatfrisyrer

Sverrir Gudnason står i säckig färglös dunjacka, lösa ljusa jeans och trasiga grå New Balance-sneakers. Han pratar med servitrisen på sin kvartersbistro i Vasastan i Stockholm som av allt att döma har haft en usel vecka. På måndagen åkte hon hem till Frankrike för en anhörigs begravning, och begravningskaffet hade inte ens hunnit svalna innan hennes kille ringde och dumpade henne. När hon väntande på flyget tillbaka till Sverige kände hon plötsligt kraftiga magsmärtor. Det visade sig vara njursten och hon har sedan dess pissat sten.

Det är nästan som en fabel om talesättet ”en olycka kommer sällan ensam”. Sverrir slår sig ner vid sitt favoritbord, grimaserar och skakar på huvudet.

– Sten i urinröret… Det låter inte roligt alls.

Den 43-årige skådespelaren ska snart hem och laga middag till sina döttrar: åttaåriga Blanka, 15-åriga Sisi och 17-åriga Salka. Det verkar bli någon slags gryta. De två äldsta, vilka Sverrir har med Magnus Ugglas dotter Emelie Uggla, har fått i uppdrag att sälja familjens Volvo V70 och ringer titt som tätt för att uppdatera om hur det går.

– De är stenhårda. En kompis till mig var intresserad av bilen och hörde av sig till tjejerna, men de ville inte sälja till honom. De trodde att de kunde hitta bättre köpare, och som det ser ut nu verkar de få rätt.

Telefonsamtalen sker på klingande isländska. Till skillnad från sin far har döttrarna inte vuxit upp på Island, men de har fått isländska namn och kan språket.

Sverrir Páll Guðnason föddes i Lund 1978 av isländska föräldrar, hans mamma hade en resebyrå i Stockholm och pappa var professor i byggnadsteknik. Men familjen återvände snart till Reykjavik, där mamman började jobba på Islands nationalmuseum medan pappan blev landets energichef.

– Det var nog roligt att vara energichef just på Island i och med alla vulkaner och jordbävningar. För att inte tala om all vind- och vattenkraft. Det fanns mycket att göra.

Familjen flyttade tillbaka till Sverige när Sverrir var i 12-årsåldern. Det var tidigt 1990-tal och de hittade ett radhus av klassiskt Svensson Svensson-snitt i området Krusboda i Tyresö en bit söder om Stockholm. Sverrir kunde inte svenska, men så fort han lärde sig vågade han plocka upp sitt intresse för skådespeleri som han hade utvecklat på Island.

I dag är hela släkten utom Sverrir och hans fem år äldre storasyster, som är överläkare på Sahlgrenska i Göteborg, tillbaka i landet av eld och is. Men Sverrir och döttrarna hälsar på så ofta de kan och landar alltid på Arlanda med resväskorna fulla av isländskt lammkött.

– Hangikjöt. Rökt lamm. Det är fantastiskt, det smakar helt annorlunda än annat kött.

Sverrir Gudnason äter däremot inte allt i den isländska delikatessdisken. Visserligen händer det att han äter hákarl, det vill säga fermenterad haj, men gränsen går vid svið. Han fiskar upp mobilen och visar en bild på den traditionella isländska maträtten: ett fårhuvud skuret i hälften som inte sällan serveras i gatukök ungefär som en svensk hamburgertallrik. Sverrir får samma plågade ansiktsuttryck som när han fick höra om servitrisens njursten.

– Det går bara inte. Man plockar bort hjärnan och pälsen och bränner fårskallen. Sedan serverar man det med potatismos.

Trots den barbariska matkulturen är han stolt över att ha fört vidare det isländska arvet till sina döttrar. Över lag verkar han tillfreds med familjelivet.

– Jag skulle inte säga att det är svårt att vara tonårspappa. Tvärtom blir det bara bättre och bättre för varje år. I så fall var det svårare när de var nyfödda och det bara var en massa gegg hela tiden. Det är genuint roligt att hänga med mina döttrar. De är hur coola som helst.

Sverrir har fortfarande en nära relation till barnens mammor även om de gått skilda vägar. Så även med sin berömde gamle svärfar.

–  Magnus Uggla är en popikon, så det är väl inte vilken morfar som helst. Jag har ju ingen familj i Sverige längre, så den familjen har blivit som min egen, även när förhållandet tagit slut. Det känns som min släkt.

På frågan om varför relationerna med mammorna har spruckit funderar han länge.

– Det kanske är så att vi människor lever så länge i dag att tanken på att leva med en och samma person hela livet är outhärdlig. Det kanske var enklare förr när Vasaskeppet sjönk, när medellivslängden var 35 år. Då var det mer överskådligt att bli ihop med en tjej, skaffa barn, bli tandlös och dö. I dag blir man ihop med någon när man är 23 och redan vid 25 har man varit ihop i två år, och då är det 70 år kvar. Det är extremt lång tid.

Sverrir blir på gott humör av sin egen hemmasnickrade teori innan han blir allvarligare igen.

– Bara för att man gör slut betyder inte det att man är ur varandras liv. På sätt och vis har jag en bättre relation med vissa ex i dag än de sista åren när vi var ihop.

I takt med att Sverrir blivit äldre har kravspecen för en potentiell flickvän eroderat ner till det absolut viktigaste.

– Nuförtiden faller jag bara för människor som får mig att må bra. Det ska vara någon jag trivs och känner mig avslappnad med. Att jaga någon som är svår och som ska få mig att känna mig osäker går bort direkt. Det attraherar mig  inte alls.

Sverrir Gudnason har äntligen fått håret tillbaka. Inte det axellånga svall han hade när han spelade Björn Borg 2017, men han har i alla fall lämnat den ”psykisk ohälsa-frisyr” som han hade i SVT:s kommande miniserie En kunglig affär – Berättelsen om Kurt Haijby. Huvudpersonen Kurt Haijby hade nämligen en ordentlig överkamning.

– Jag gick omkring med en frisyr som skrek psykisk ohälsa. Först tänkte vi att vi skulle experimentera med olika gummihättor och peruker. Men jag visste att jag skulle känna att det satt på huvudet hela tiden, vilket skulle kunna påverka skådespeleriet, så jag bestämde mig för att göra en rakning. Så under tio veckor hade jag kort hår på sidorna, var sedan helt kal på mitten och så långt hår hängande på sidan som en comb-over som kunde kammas över flinten. Privat gick jag omkring med keps på huvudet hela tiden. Folk blev livrädda för min frisyr så fort jag tog av mig kepsen. Man har inte en sådan frisyr om allt står helt rätt till.

Fick du extra betalt för rakningen?

– Det tänkte jag faktiskt inte på. Men det borde jag ha föreslagit förstås. Nästa gång!

Det är egentligen tjänstefel att berättelsen om Kurt Haijby inte blivit film eller tv-serie förrän nu. Som en av 1900-talets mest episka svenska skandaler innehåller Haijby-affären allt man kan begära av en bra story: förbjuden kärlek, kungar, nazister, rättegångar, sex, pengar, svek och ond bråd död. Tänk Forrest Gump men att Jenny är en 80-årig monark med tangorabatt.

Dramats centralfigur Kurt Haijby var en udda fågel med ett brokigt förflutet. Han hade som 26-åring skjutit ihjäl en polis i Göteborg med ett skott i pannan, vilket han lyckades övertyga domstolen om bara var ett stort misstag. Det hela rubricerades som dråp och vidare blev han dömd för stöld vid fyra olika tillfällen.

Hans tvivelaktiga bakgrund gjorde att myndigheterna vägrade honom alkoholtillstånd när han skulle slå sig fram som krögare i Stockholm på 1930-talet. Men på den tiden kunde man ”gå till kungs” med sitt ärende, vilket var en slags överklagan på högsta nivå där man kunde be om ett undantag i lagen direkt från kungen.

Det var vår nuvarande kungs farfars far, Gustaf V, som tog emot Kurt Haijby på Stockholms slott och mötet ska ha varit så lyckat att den gamle kungen bad Haijby återkomma redan samma kväll, vilket ska ha blivit startskottet på en tre år lång homosexuell affär herrarna emellan.

Gustaf V var en modern monark. Han var något av en lifestyle-kung som gillade sådana saker som vi på tidningen King tycker om: mode, bilar, design, musik och inte minst sport. De flesta känner honom som den svenska tennisens fader; som ung kronprins lärde han sig reglerna i England och introducerade sporten i Sverige i slutet av 1800-talet. Han tävlade framgångsrikt under pseudonymen Mr G och är den ende kung som valts in i International Tennis Hall of Fame.

Kungen gillade också att brodera, även om det inte var det enda handarbete han skulle komma att bli förknippad med. Kungens kurva i Stockholm sägs ha fått sitt namn efter att V-Gurra fingrade på sin chaufför, som i sin tur blev så överraskad att han körde bilen i diket.

Hovet gjorde allt i sin makt för att kväva ryktena om att den populäre Gustaf V hade sexuella förbindelser med män. Det var 1930-tal och homosexualitet skulle förbli olagligt i Sverige fram till 1944, och fortsatt klassat som en sjukdom ända till 1979. Frågan var därför mycket kontroversiell och fick under inga omständigheter komma ut. Sveriges statschef kunde helt enkelt inte vara bög.

Skådespelaren Staffan Göthe kommer förmodligen att vinna priser för sitt fantastiska porträtt av Gustaf V i den nya SVT-serien.

– Jag och Staffan Göthe spelade mot varandra i Gentlemen och Den allvarsamma leken. Det kändes tryggt att göra serien tillsammans med honom eftersom vi kände varandra så bra. Staffan är en otroligt fin och respektfull person som alltid ser till att alla mår bra på set. Han är en sann gentleman. Sveriges Leonard Cohen.

Det var när Kurt Haijbys fru Anna Haijby ansökte om skilsmässa en sen aprildag år 1936 och som skäl angav att hennes man varit otrogen med kungen (!) som helvetet bröt loss. Hovet fick snabbt tag i skilsmässopappren och såg till att makarna Haijby lämnade in en ny ansökan, men den här gången utan kungens namn. För det fick paret en summa på 15 000 kronor, motsvarande nästan 500 000 kronor i dagens penningvärde. Därmed trodde kungahuset att saken var ur världen, men för Kurt Haijby – som förstod att det fanns mer pengar att hämta – hade affären bara börjat.

Utpressningsaffären pågick i tio år och utbetalningarna, som i dag motsvarar miljonbelopp, gjorde att Kurt Haijby kunde leva lyxliv med måttsydda kläder, egen Cadillac och en våning på Floragatan på Östermalm (än i dag Sveriges dyraste adress).

Men det som beskrivits som en mardröm för hovet var enligt SVT-serien och samtida kritiker, så som författaren Vilhelm Moberg och stjärnadvokaten Henning Sjöström (i serien föredömligt spelad av Adam Pålsson), en ännu värre mardröm för Kurt Haijby själv. Han spärrades in på Beckomberga mentalsjukhus med tvångströja och elchocker, och skickades till och med till Gestapo i Nazityskland där han var en hårsmån från att placeras i koncentrationsläger. Allt orkestrerat av svenska kungahuset.

– Det ska bli spännande att se hur hovet reagerar på serien. Historien har ju varit känd för allmänheten länge, men jag hade i alla fall inte koll på den tidigare.

Det bästa som skrivits om Haijby-affären fram till nu är boken Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson från 2008, ett slags modernt standardverk i ämnet som svängigt och förtjänstfullt redogör för turerna kring den komplexe Kurt Haijby. Men SVT:s serie, med Lisa James Larsson i registolen och Bengt Braskered med manuspennan, kommer få fler att få upp ögonen för den kafkaartade affären när den rullar ut på bästa sändningstid i mellandagarna. Kurt Haijby själv sammanfattade det hela så här: ”I grundlagen står att man ska hålla konungen i helgd och vörda och älska honom. Ingen har älskat konungen högre än jag. Och vad har jag fått för det?”

En kunglig affär är förmodligen det mest homoerotiska som SVT visat sedan Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Men sexscenerna med 76-årige Staffan Göthe var enligt Sverrir inte svårare att spela in än andra scener.

– Jag har spelat in rätt mycket sexscener förut, och det kanske låter konstigt – men det är inte så stor skillnad på att spela in sådana scener jämfört med vanliga dialogscener. Att göra det tillsammans med en man är inte heller någon större skillnad. Enda skillnaden att spela in en sexscen med en man i stället för en kvinna är väl att det känns annorlunda rent fysiskt. Det finns skäggstubb och så där.

En del konservativa svenskar ute i stugorna kan nog sätta Aladdin-chokladen i vrångstrupen när de slår sig ner framför SVT:s nya julserie och bjuds på seniort homosex i prima HD-kvalitet.

– Absolut. Det kan nog bli en del uppståndelse. Det blir intressant att se hur den tas emot, men egentligen är det väl inga så spektakulära sexscener. Inget som ingen har sett förut.

Det enda som eventuellt sticker ut är väl just att den ene parten är närmare 80 år gammal.

– Visst, åldersgrejen kan få vissa att höja på ögonbrynen.

Sverrir Gudnason är återigen aktuell med ett tidsdokument. Det känns som om den dubbelt Guldbagge-belönade skådespelaren spelar sig igenom den svenska nutidshistorien. Från vänsterrörelsen i Göteborg på 1960-talet i Peter Birros Upp till kamp via konstnärskretsarna på Södermalm på 1970-talet i filmatiseringen av Klas Östergrens Gentlemen och vidare till Wimbledon-finalen på 1980-talet i storfilmen Borg.

– Tricket är att mentalt försöka vara i exempelvis 80-talet. Man tittar på mycket 80-talsfilmer och dokumentärer som utspelar sig då för att komma i rätt känsla. Så när man väl står på inspelningsplatsen är man matad med detaljer man kan använda sig av. Jag blir lätt nitisk med sådana saker. Ser jag en plastflaska i bild som inte fanns på den tiden vill jag att den ska bytas ut mot en glasflaska. Inför Haijby-serien hade vi en heldag med en folklivsforskare som gick igenom hur saker och ting var på 30-talet. Men sedan måste man våga bryta mot de reglerna också, annars blir det bara dåligt, det måste funka att titta på i dag.

När man som Sverrir spelat så många verkliga personer, hur mycket funderar man då på om det man skildrar egentligen stämmer? Som Kurt Haijby, Björn Borg, Monica Zetterlunds make Sture Åkerberg och snart även Alex Schulman i filmatiseringen av densammes verklighetsbaserade roman Bränn alla mina brev. Faller allt under konstnärlig frihet eller bör man av respekt försöka återskapa verkligheten så gott det bara går? Svenska biopics som Ted – För kärlekens skull, Call Girl (även den med Sverrir i en av rollerna), Unga Astrid eller nämnda Monica Z har alla orsakat hård debatt.

– Mitt främsta ansvar ligger i gestaltningen och att skapa en trovärdig karaktär. Sedan är det upp till andra att ta reda på vad man får och inte får säga. Vissa saker blir väl rent förtal. Jag tycker att man har en konstnärlig frihet, men det måste funka som i trafiken, att man kör med trafikvett. Jag försöker alltid spela mina roller med kärlek. Jag vill aldrig vara elak eller göra en karikatyr. Men samtidigt, spelar man en verklig person kommer det alltid att uppstå situationer när man måste fatta egna beslut, för man vet inte allt och inte ens personerna som var med minns varenda detalj. När vi gjorde Björn Borg-filmen var det såklart inte exakt rätt bilar eller arenor hela tiden, men känslan var ungefär densamma. Björn Borg kom faktiskt fram efter biopremiären och berättade att han blev rörd av filmen. Det var fint.

Hur viktig är sanningen?

– Man har ett ansvar att förhålla sig till sanningen, tycker jag. Ingen har rätt att ljuga. Men man skildrar alltid någons upplevelse. Det är kärnan. Man måste kunna ge sin bild av någonting.

Åsikterna om just Kurt Haijby går isär. Frågar man historikern och uttalade rojalisten Herman Lindqvist var Haijby inget annat än en pengakåt mytoman, men frågar man manusförfattaren Bengt Braskered som ligger bakom En kunglig affär var han ett offer för en konspiration.

– När jag var yngre trodde jag att jag visste precis hur mina rollkaraktärer skulle agera och inte agera i olika situationer. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att vi människor är så mycket svårare än så. Våra personligheter är dubbla och trippla, och man vet aldrig hur en person agerar bakom stängda dörrar. Folk beter sig annorlunda med olika personer. När jag sitter här med dig är jag en person, men när jag träffar en gammal polare från högstadiet blir jag någon helt annan. Min utgångspunkt med Kurt Haijby var att spela en person som aldrig ljuger – för honom var allt sant. Serien ligger och balanserar på det här ämnet hela tiden, vilket gör att publiken inte får allt serverat utan måste tänka efter själva.

Filmen Bränn alla mina brev i regi av Björn Runge har biopremiär hösten 2022. Där spelar Sverrir tillsammans med bland andra Asta Kamma August, Bill Skarsgård och Gustav Lindh.

– Jag spelar Alex Schulman i filmen, men det är snarare så att min karaktär heter Alex. Vi beslutade oss för att jag inte skulle imitera Alex Schulman. Rollen fungerar mer som en motor som håller i gång handlingen. Jag och Alex Schulman har bara setts några gånger. Första gången var faktiskt på BB. Vi fick barn precis samtidigt och sågs i fikarummet på sjukhuset.

Sverrir Gudnason är en isländsk arbetshäst. Hans cv är ett lapptäcke av succéer;  hyllade ångestdramat Flugparken, en rad Wallander-filmer, Hollywoodrullen The Girl in the Spider’s Web, tv-serien Älska mig av Josephine Bornebusch, svenska Oscarsbidraget Charter och mycket annat.

– Jag insåg tidigt att jag tyckte bättre om att filma än att spela teater. Jag gillar att jobba mot en kamera där man kan vara mer diskret och subtil i sitt skådespeleri. Sedan gillar jag att göra saker som finns kvar. Jag kan känna mig sorgsen när jag spelar sista föreställningen av en bra pjäs. När ridån rullar ner är allt borta. Det kommer aldrig att finnas mer. 

Framgången har inte trillat ner från himlen, en skådespelarkarriär som Sverrirs kräver list och strategi.

– Jag försöker alltid välja roller med hjärtat. Fast ibland behöver man välja med hjärnan också och då är det viktigt att ta bra betalt. Man behöver fuck you money. Som skådis är det nämligen otroligt viktigt att inte hamna i situationer där man tvingas tacka ja till projekt som man inte tror på. Jag vill inte vara beroende av folk på det sättet.

När Sverrir inte skådespelar (eller spelar Call of Duty med Gustav Lindh) ägnar han sig gärna åt musik. Han håller Tomhet, idel tomhet med indiegruppen Ingenting som Sveriges bästa album genom tiderna, spelade själv i partybandet The Bruised Springteens som yngre och har arrangerat musikklubbar så länge han kan minnas. Just nu planerar han andra omgången av Countryklubben tillsammans med några vänner, en countrykväll med kända gästartister som lockade storpublik i Stockholm före pandemin.

– Jag och några kompisar gick på countrykonserter ganska regelbundet, som Courtney Marie Andrews och Joshua Ray Walker. Så en kväll när vi satt och drack öl bestämde vi oss för att dra ihop ett gäng och köra en helkväll på Münchenbryggeriet i Stockholm med husband och gästartister helt och hållet tillägnad country. Det är ingenting man kan leva på, men det är en rolig hobby.

I tv-serien Upp till kamp från 2007 får man ett smakprov på Sverrirs musikaliska ådra när han i rollen som Tommy uppträder med bandet Tommy and The Heartbreakers på 1960- och 70-talets rockscen i Göteborg.

– Jag spelar gitarr och sjunger. Det är många skådisar som kan sjunga. Jag vet inte varför det är så egentligen, men skådespeleri och musikalitet hänger ihop på något vis. Det kanske har med tajming att göra. Det är lustigt med Upp till kamp, för det är fortfarande den som flest kommer fram och vill prata om. Den verkar ha fastnat hos folk.

Sverrirs roll i Stockholms klubbliv drog i gång efter gymnasiet.

– Jag var en väldigt social person efter gymnasiet som tyckte om att lära känna folk. Då träffade jag en gammal kompis från Tyresö som heter Lång-Kalle som jag började hänga med igen. Vi spelade i samma blåsorkester i gymnasiet. Både jag och Lång-Kalle insåg att vi kände väldigt många människor, men att de människorna inte kände varandra. Så vi startade en klubb som hette Vänner & bekanta där vi korsade de där två gängen. Otroligt kul.

De flesta förknippar klubbarrangörer med stökiga liv, men Sverrirs år i klubbvärlden var harmlösa. Dekadensen lyste med sin frånvaro och fokuset låg på musiken.

– Det var oskyldiga indieklubbar. Tajta brallor och bärs.

Vi rör oss hela tiden i Sverrir Gudnasons kvarter i Vasastan under de dagar vi ses i skarven mellan höst och vinter, nådens år 2021. Sverrir morsar på komikern och grannen Henrik Schyffert som lassar bråte ur sin röda Tesla. Nästa gång kliver popartisten Jonas Lundqvist in med ett tennisrack under armen för att byta några ord när vi sitter på Sverrirs lokala stammishak, han bjuder på en speedad svada på upprymd göteborgska innan han traskar vidare hemåt. Livet verkar bra här. Döttrarna ringer och jublar på isländska när de äntligen fått Volvon såld.

– Ibland kan jag tänka att mina barn inte har samma frihet som jag hade när jag växte upp på Island. Barnen här i Stockholm är väl 15 år första gången de får gå ut själva. Som jag minns det cyklade jag omkring själv i Reykjavik i femårsåldern och knackade på hos olika grannar och fick bullar. Men mina döttrar är födda här i Stockholm med svenska mammor, så de har sitt hem här.

Du längtar inte tillbaka till Island? 

– Jo, men vi är mycket på Island. Vi är där hela somrarna. Jag älskar Stockholm. Att glida omkring i mina kvarter här är det bästa jag vet.

Fotograf: Oskar Gyllenswärd
Styling: Natalie Olenheim
Grooming: Tove Dalsryd/Mikas Looks
Fotografassistent: Daniel Kaspar
Tack till: Grand Hotel Saltsjöbaden