Tom Ford: Glamour har ingenting med mitt vardagliga liv att göra

Allt med dig känns väldigt planerat och polerat. Är du perfekt?

– Allt du ser är en illusion. Det är en image som inte reflekterar det verkliga livet och verkligen inte mitt. Glamour har ingenting med mitt vardagliga liv att göra när jag är hemma.

Du släppte nyligen din andra film Nocturnal Animals — har du blivit mer bekväm i film- än modebranschen?

– För mig går det inte att välja det ena eller det andra, de har båda aspekter som gynnar mig på olika sätt. Mode är kul och spännande men ganska begränsat. Det är väldigt rörligt och förändras hela tiden. Film är för evigt.

 Berätta mer.

– Varannan eller var tredje månad skapar jag en ny linje kläder, och det är essentiellt att jag som modeskapare behåller den takten och hela tiden utvecklas med tiden. Mode är i konstant utveckling, till skillnad från film som är väldigt bestående. Som kommersiell modeskapare behöver jag hela tiden vara väldigt uppdaterad och hålla ett högt tempo, vilket jag gillar. Förmodligen har jag ett behov av att förflytta mig raskt från en sak till en annan, och mode mättar det behovet. När det kommer till film är det en mycket långsam process som vanligtvis tar omkring tre år för mig, men det tog sju år att färdigställa Nocturnal Animals. Förhoppningsvis går det inte sju år igen till min tredje film; det är däremot en lång och slitsam process att hitta rätt producenter, manus och skådespelare. Ett arbetssätt som skiljer sig väldigt mycket från det jag är van vid.

 Okej, men om du måste välja?

– Just nu befinner jag mig vid en punkt i mitt liv där den största konstnärliga kanalen är film. Det känns som att jag är menad att vara här och göra det jag gör. Mode har så klart behandlat mig väl och jag har lyckats forma en framgångsrik karriär ur det. Jag är en lojal person och kommer alltid vara lojal mot den branschen — den har hjälpt mig att finansiera mitt filmskapande, som jag någonstans ändå ser som en av mitt första yrke.

Varför dröjde det sju år mellan A Single Man och Nocturnal Animals?

– Det kom ett par saker i kläm. Bland annat slukar min modekarriär tid, och för fyra år sedan fick jag en son som inte helt oväntat ockuperat mig och min uppmärksamhet. Han har blivit min högsta prioritet, över allt annat, och jag har velat vara där för honom vid de viktiga stadierna i hans utveckling. Han behöver en närvarande pappa. Så livet hände, det är väl svaret. Om det är något jag lärt mig genom åren är att oavsett hur mycket du planerar och strukturerar tillvaron kommer livet ändå hitta ett sätt att totalt krossa alla de planerna.

Har din son förändrat ditt sätt att se på livet?

– Jag vet inte om det beror på min son men det förändras i och med att man blir äldre och mer mogen. Min son var däremot som en katalysator; bara när man får sitt första barn går det att inse hur pass livsomvälvande det faktiskt är. Det handlar inte om dig och dina prioriteringar längre, utan bara om ditt barns. Mina värderingar har på ett oförutsägbart sätt förändrats till det bättre.

 Nocturnal Animals är baserad på Austin Wrights roman Tony and Susan. Varför just den?

– Jag har lekt med idén att göra en fartfylld thriller fylld av ångest och ovisshet men och full med kontext. Att göra en film baserad på en platt historia är för mig otänkbart. För mig handlar det om att ta ett skelett av något och fylla det, jag behöver historien och bakgrunden. Nocturnal Animals är en mycket större film än A Single Man; fler skådisar, mer komplex och med fler inspelningsplatser. Det var en lektion i multi-tidsplanering. A Single Man var en perfekt introduktion till filmvärlden men om jag gjort Nocturnal Animals först, med samma omfång, hade jag förmodligen inte klarat av att ro projektet i hamn.

I bägge filmer kombinerar du dina världar i det att stil har en central roll.

– Faktum är jag helst sätter substans före stil i mitt filmskapande, vilket egentligen går emot allt jag är känd för. Stil är något jag baserat mitt karriär på. Ska jag däremot låta stil spela en central roll behöver stil bli sin egen karaktär på ett sätt; Susans (Amy Adams, reds anm) estetik och miljön hon omger sig med. Den är väldigt ren och symboliserar hennes förklädnad bakom perfektionen byggd på vår kulturs uppfattning om att ifall du äger vissa saker eller klär dig på ett visst sätt blir ditt liv perfekt.

Men du är ju åtminstone delvis ansvarig för den uppfattningen, eller?

– Absolut, jag har ju på ett nästan vårdslöst sätt bidragit till den. Jag är väldigt medveten om det. Jag skapar produkter utifrån vissa ideal och det händer att jag känner skuld just på grund av det. En inre konflikt. Det visar också på hur jag egentligen är, den offentliga bilden av mig stämmer inte överens med den privata bilden. Jag är väldigt jordnära och mer i fas med vad som faktiskt betyder något. Min uppväxt i New Mexico var blygsam och enkel, men jag känner mig fortfarande mest bekväm där. Inte nedsänkt i den här idén om perfektion.

Så är den här idén om att Susan gömmer sig bakom perfektionen, är den talande för ditt eget liv?

– Jag tror hennes position och den förbindelse hon känner är något jag kan relatera till. Den polerade ytan med sina skarpa färger och ytliga uppfattning om världen blir ganska skrämmande. Jag har hus i LA, London och New Mexico som alla skiljer sig markant. Liven jag lever skiljer sig också där, folk som känner mig i LA eller London blir förvånade när jag säger att jag har hus i New Mexico och rider hästar där. 

Kan man säga att Susan är filmversionen av Tom Ford?

– Absolut. Hon har blivit förtärd av materialistiska ting, men inser att livet sträcker sig långt bortanför det. 

Varför valde du Amy Adams till rollen som Susan?

– Enkelt, hon är en av de bästa skådespelarna i branschen idag. Det var tydligt från början att Susan inte är en omedelbart älskvärd karaktär, att hon snarare är lätt att ogilla. Därför ville jag ha någon som Amy som kunde slåss mot den instinkten. Hon har en empati och själfullhet i ögonen som berör en. 

Stämmer det att du själv aldrig ville bli skådespelare som ung?

– Jag ville aldrig blir skådespelare. Jag ville bli en filmstjärna [skratt]. Det finns en distinkt skillnad mellan de två. När jag växte upp i New Mexico utvecklades jag från att vara ganska oproportionerlig och osäker till någon som fysiskt ansågs stilig. Det gjorde att jag tänkte mig ha en chans att bli filmstjärna i alla fall, men efter några provfilmningar i New York insåg jag att jag inte gillade skådespeleriet överhuvudtaget.