Filmaktuella Aliette Opheim: "Jag hade velat bli präst eller arkeolog"

Du spelar Andrev Waldens mamma Mona i filmatiseringen av ”Jävla karlar”. Vad ville du fånga hos henne?

– Jag ville framför allt göra henne älskvärd, precis som jag tror att Andrev själv upplever henne. Hon har en ”forever young”-själ, tror på det bästa hos människor och på kärleken. Man skulle kunna kalla henne naiv. Det är paradoxalt, för de sidorna är också hennes mest problematiska i föräldrarollen: hon är en varm mamma med stort hjärta som älskar sina barn, men som på grund av dålig självkänsla gör felaktiga val med tokiga konsekvenser. Jag och regissören Jens jobbade mycket med balansgången mellan lejonmamman som försvarar sitt barn och den som kör över det för sin egen skull. I dag känner jag igen samma konflikt hos vänner som fått barn: ”Är jag bara mamma nu?” Mona lever fortfarande sitt eget liv, det tror jag var vanligare förr, innan det blev så mycket curlingföräldrar.

Du har sagt att du känner igen dig i Mona. Hur då?

– Jag har nog ingen jättestark moralisk kompass för vad man bör göra, och det har jag gemensamt med henne. Jag känner också igen mig i hennes sätt att anpassa sig efter andra, i både vän- och kärleksrelationer, man formar sig efter vad man tror passar den andra. Tidigare i mitt liv hade jag nog inte lika stark egen grund och stabilitet. Mona blir till i mötet med de olika karlarna, och det har jag nog känt igen mig i.

Vem är du utan karlarna? När du bara är Aliette.

– Då är jag nog väldigt mycket ett barn, på gott och ont. Min verklighetsuppfattning liknar den jag hade som liten: en stark föreställningsvärld och en stor koppling till naturen, som jag hittat tillbaka till mycket de senaste tio åren. Jag trivs bäst på Öland, om jag ska vara ärlig, jag har haft ett hus här i några år, och det är här jag är just nu. Jag blev fysiskt förälskad i ön redan första gången jag åkte över Ölandsbron. Det kändes som att gå in i något nytt. Det finns något mystiskt här som jag är väldigt attraherad av. Jag är väldigt intresserad av mytologi och arkeologi och sådant.

Var kommer det intresset ifrån?

– Redan som barn, när vi åkte till Grekland, var jag ointresserad av lekland, jag ville till utgrävningarna i Faistos. Jag fascinerades av stenristningar och av att det funnits en annan värld. Insikten om att man inte är centrum av något, att man bara är här en kort stund, är både storslagen och skräckinjagande. Jag tror allting finns kvar i undermarken på oss, i alla gamla berättelser. På Öland räcker det att man skrapar lite på ytan så hittar man gamla ben. Ön är full av sägner och spökhistorier.

Är du en sådan som mediterar i skogen och samlar på stenar?

– Båda delar, skulle jag säga. Jag har mediterat mycket, bland annat en period här på Öland utan mobil, böcker eller kontakt med omvärlden. Jag har alltid haft en sökande sida, en tro på att det finns mer än det vi uppfattar med våra sinnen. Sedan samlar jag också på saker, allt jag äger betyder något för mig. Min kille skulle nog säga att jag tillskriver tingen en själ, men för mig är allting på sätt och vis levande, precis som för ett barn. Den känslan har hjälpt mig i skådespelaryrket.

Kunde arbetet med den nya filmen väcka tankar om din egen syn på familj och uppväxt?

– Ja, absolut. Jävla karlar är en bok där nästan alla kan känna igen sig i någon familjerelation. Jag är själv uppvuxen med en mamma och en pappa, men inte med min biologiska pappa, så jag kunde förstå Andrevs sökande efter sin riktiga pappa. I dag har jag en fin relation med min biologiska pappa, även om det inte är en klassisk far–dotter-relation.

Du och din kille Filip Berg träffades under inspelningen av ”Tills döden skiljer oss”. Var det annorlunda att spela mot varandra nu i ”Jävla karlar” när ni är ett par?

– Nej, faktiskt inte. Det är mer att man blir kollegor igen och det har vi varit i typ 20 år, så den rollen kan vi.

Hur ofta tackar du nej till roller?

– Det händer då och då, men det beror mycket på hur det ser ut ekonomiskt, ibland måste man ta jobb för att överleva. Det ska vara ett projekt som känns riktigt rövigt, en diffus känsla i magen av att jag inte fattar vad det handlar om. Men jag har tackat ja till sådana jobb ändå, för hyran ska betalas, och jag har lärt mig något av nästan alla produktioner, även de dåliga.

Hur mycket avundsjuka finns det i skådespelarbranschen?

– Jag tror alla kan känna avundsjuka ibland, men de flesta känner varandra, och gillar man någon blir man också glad för dem. Jag tänker att det alltid finns en anledning till att någon får en roll, annars blir det bara armbågande. Men yrket är tufft: Jag har blivit utbytt flera gånger, bland annat varit någon vecka från ett kontrakt i USA innan någon med pengar valde en annan skådespelare i stället. Man måste utveckla tjock hud för att orka, och det finns förstås perioder utan jobb då självförtroendet dalar rejält.

Hur landar du efter en intensiv arbetsperiod?

– Jag älskar att bara vara hemma. Jag pysslar, planerar trädgården och har en massa renoveringsdrömmar. Jobbar man med känslor söker man sig kanske till det praktiska på fritiden.

Vad hade du gjort om du inte blivit skådespelare?

– Då hade jag nog blivit präst eller arkeolog. Problemet med prästyrket är att jag skulle behöva svära mig till en enda gud, specifikt den kristna, och det blir fel för mig. Jag tror snarare att det finns många gudomar och arketyper som existerar på ett metafysiskt plan genom människors tro och kultur. Så jag hade nog blivit arkeolog. Här på Öland finns till exempel utgrävningen i Sandby borg, Sveriges Pompeji, bara en bit från mitt hus. Bara en femtedel är utgrävd, från ett massmord på 400-talet där hela borgen slaktades, ingen vet riktigt varför. Ölänningarna har i generationer sagt att man inte ska gå dit, att något mörkt vilar där. 2011 grävde arkeologerna bara 15 centimeter ner och hittade det ena liket efter det andra, alla huggna eller halshuggna. Hövdingen hade fått två gettänder intryckta i munnen i stället för mynt, som annars skulle föra honom till Valhall, en fruktansvärd förnedring. Ingen begravde dem efteråt, och ryktet levde kvar. Det är så hisnande att man knappt orkar tänka på det. Där hade jag velat jobba.